24 år och vilsen – en historia om identitet

För tolv år sedan hände något intressant i mitt liv. Jag gick från att vara en ambitiös student i Lund, till en tillvaro av osäkerhet då det verkade omöjligt att få något av de jobb jag sökte. Jag tog mig framåt med diverse ströjobb och kurser men för varje nej jag fick från mina potentiella arbetsgivare, fick min självbild sig en känga. Vi hade precis gift oss, jag och min fru, och att ha denna fasta punkt i livet hjälpte till att hålla mig flytande.

Jag blev efter ett tag osäker på vem jag var. Det är konstigt egentligen att ett jobb eller yrke kan ge en känsla av att man betyder något. Men just avsaknaden av en titel på ett visitkort och en plats i någons organisationsschema påverkade mig mer än vad jag erkände för mig själv. Så plötsligt en dag, hittade jag något att hänga upp min identitet på. Jag hittade en löpargrupp som tre gånger i veckan sprang tillsammans. Jag bestämde mig för att hänga på. Efter det första intervallpasset var jag så trött att jag knappt tog mig hem. Lungorna brände av den kalla, fuktiga höstluften. Men jag kunde inte få nog. Två hårda intervallpass i veckan och ett längre pass på helgen. Äntligen hade jag något att hänga upp min vecka på. Jag hade hittat en ny identitet. Att ta ut sig fullständigt, iklädd löpartights som på den tiden fortfarande fångade en hel del blickar, tillsammans med mina nyfunna kompisar, vände min nedåtgående självbildsspiral. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt, och hade en tydlig bild över vad jag strävade efter att bli. Jag ville klara att springa ett marathon.

Några månader senare, på en anställningsintervju för ett utmanande och roligt jobb hos min drömarbetsgivare, fick jag frågan om vad jag drömde om i livet. En av sakerna jag med glöd i blicken fick fram var att jag ville springa marathon. För att jag älskade att springa, och för att det kändes som den ultimata utmaningen. Jag tror passionen lyste igenom. Jag tror det påverkade deras bild av mig. Jag var trygg i min nyfunna identitet, och inte längre lika desperat i mitt sökande efter ett jobb. Jag fick jobbet.

Idag har jag insett vikten av att känna en identitet i något. Vi som människor mår inte bra av att inte ha ett sammanhang. Vi vill känna mening. Vi vill ha något att bli bättre på. Och vi vill ha kontroll på våra egna liv. Jag hade aldrig kunnat drömma om vad det där första stenhårda intervallpasset skulle komma att leda till. Men idag är jag så glad att jag inte fick något av de där jobben jag sökte i desperat jakt på en ny identitet.

Share
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *