Aldrig för sent att utforska sin fulla potential
De senaste åren har jag haft förmånen att få lära känna Klas Wallström som är en inspirationskälla för alla som inte förrän efter nästan halva livet kommit på att uthållighetsträning är det roligaste som finns. Med sin första tävling på Ironmandistans under 2011 på sub-11 timmar, finns det ingen gräns för hur långt han kan ta sig. Klas ser minst 10 år yngre ut än vad han är, och huruvida hans triathlonträning har med saken att göra eller inte låter jag vara osagt, men det skadar nog inte iallafall. Håll tillgodo.
Jag vet att man inte bör fråga om ålder men hur gammal var du när du började med triathlon och hur länge har du tränat och tävlat?
Jag var 47 när jag började i teknikkurs för vuxna och körde mina första sprint-tävlingar sommaren 2009, och blev hooked på triathlon. Jag har tävlat aktivt i ungdomen, men hade inte tränat alls på över 20 år (sist jag var med ngt motionslopp var 1984). Jag hade börjat röra på mig med styrketräning i något år men ville konditionsträna. Kroppen höll inte för den mängd löpning jag ville ha, så cykling och simning blev perfekt komplement och variation. Nu är jag på väg in på min fjärde säsong och skall köra i M50 i år. Fantastiskt kul.
Du genomförde din första Ironmandistanstävling i Kalmar 2011 och fixade sub-11 med några sekunder till godo. Kan du beskriva känslan att på upploppet inse att du hade det i en liten ask?
Liten ask är väl att ta i. Jag hade grymma problem med ett löparknä efter ca 15 km in på löpningen. Ut på sista varvet haltade jag en hel del även om jag aldrig slutade springa. När jag vände på sista varvet och tittade på klockan, gjorde ett överslag och insåg jag att det fortfarande fanns chans att klara 11 timmar, så det vara bara att hålla ut, trycka på och följa plan. Efter sista vätskekontrollen 2,5 km från mål struntade jag i allt ont och körde bara på. Lustigt nog funkade det. Jag hörde speakern när jag närmade mig centrum att ”nu är det snart de sista som kommer under 11 timmar… och här kommer en till…” osv, så jag fick öka ännu mer. När jag rundade kurvan mot mål stod Chrille och hejade och jag såg att klockan stod på 10:59:44, 16 sekunder till godo och ett alltför långt upplopp kvar. Bara att ta köra järnet och ta fram de gamla medeldistansgenerna. Ont kunde jag ha se’n. Så visst kändes det som en seger att se klockan visa 10:59:56 när jag passerade under skynket. Som i en lite ask ;-).
Vilka delar av loppet var tuffast och hade någon strategi för att ta dig igenom dem?
Löpningen. Benen kändes som tunga, sega spagetti redan från start. Jag hade en strategi för varje moment (tack för alla goda råd). Elefanter äts ju bit för bit, så löpstrategin var att gå genom varje vätskekontroll och se till att jag drack och fyllde på energi hela tiden. Då blev ju varje löpning bara 2,5 km. Den funkade kanon.
Vad är ditt bästa råd till den som tror att det är för sent att utforska sin fulla potential som uthållighetsidrottare?
Det är aldrig för sent. Uthållighetsidrott passar nog äldre bättre än korta distanser eftersom vi tappar elasticitet och spänst i kroppen med åren. Men det kan ta lite tid att bygga upp volymer. Skynda långsamt så du bygger instället för sliter. Ju äldre du blir desto långsammare återhämtar sig ju kroppen. Men det bästa när man är äldre är att det är så ofantligt kul att träna och känna att kroppen orkar. Saker jag tog för självklart när jag var 20 njuter jag massor av idag. Fast i grunden handlar nog mest om vilja och motivation. Inte ålder. Jag funderar aldrig på hur gammal mina träningskompisar är. Kan vi träna ihop är vi ju jämnåriga.
Vad blir nästa mål?
En snabbare Ironman i Kalmar 2012 än Järnmannen 2011. Några andra tävlingar är inbokade med de är mer av delmål.
