Vad inspirerar dig?

Han var blodig i ansiktet och totalskrapad på armen när jag äntligen såg honom komma springandes under förra helgens Ironman i Kalmar.

Jag hade en stund tidigare fått rapport från en av mina andra adepter att Ulf hade kraschat på cykeln vid en järnvägsövergång med bara några mil kvar till växling. Genast flög tankarna iväg. Hur hade det gått? Hade han brutit loppet?Var han skadad? En stor lättnad spred sig i kroppen när Ulf plötsligt dök upp, nästan lika glad som alltid. Jag sprang med honom några meter för att hinna checka läget. Ryktet stämde, men Ulf hade bestämt sig för att fullfölja. Bara en marathon kvar nu.

En av mina vänner, Klas, berättade för ett tag sedan om en kommentar hans 13-åriga son hade fällt. Jag var inte speciellt bra på att uttrycka mina känslor med ord när jag var 13 år, vilket gör hans kommentar ännu mer inspirerande. Han sa under ett vanligt samtal “Farsan, jag älskar mitt liv”. Helt plötsligt fick jag ett tydligt mål för mina barns uppväxt.

Dagligen inspirerar mina barn mig genom sina frågor, nya lärdomar och mod. Under stjärnklar himmel hade jag för några dagar sedan ett djupt samtal med Eli 3,5 år gammal om rymden, om att flyga rymdraket och framtida yrkesval. Eli älskar verkligen att cykla på sin balanscykel (utan trampor) och förvånade både mig och alla andra genom att i somras cykla nästan 9 km nonstop tillsammans med mig och sin storebror. Med glatt humör och kommentaren “Jag är så laddad” avslutade han rundan hos farmor och farfar och bad snällt om ett glas vatten. På samma runda råkade jag slänga ur mig att“nu kommer den sista jobbiga backen”, varpå Vilgot 6 år direkt svarar “Kom igen nu, du har mer kraft inom dig än vad du tror”. Vilgot som för övrigt blev överlycklig när vi anordnade en barnklass på vår lokala triathlontävling i Karlskrona. Han behövde fundera ungefär EN sekund innan han bestämde sig för att vara med. 50m simning, 2500m cykling och 500m löpning senare gick han i mål med ett stort leende och en rejäl spurt.

Ingen förbereder sig och genomför en utmaning som Ironman utan motgångar längs vägen och det är människor som tar sig igenom denna typen av motgångar som inspirerar mig allra mest. Med i stort sett alla årets adepter färdigtävlade kunde jag inte vara mer glad. Ett flertal har överträffat sina egna gränser och genomfört sina första Ironman- eller halvironmanlopp. I stort sett alla har slagit ett eller flera personliga rekord. ALLA har tagit sig i mål på sina huvudtävlingar! Tack för den inspiration ni gett mig tillbaka Klas, Johan, Jörgen, Rasmus, Jim, Angelica, Emil, Ola, Eva, Sören, Mattias, Ulf, Fredrik, Gunilla, Björn, Henrik och Sanna. Och vet ni vad det häftigaste är? Ni har antagligen inspirerat MINST 15 personer runtomkring er som tack vare era prestationer nu har en lite annan syn på hälsa, utmaningar och vad som är möjligt.

Kan vi välja inspirationskällor medvetet? Och spelar valet av inspirationskälla roll för hur bra vi presterar? Det sägs att vi blir ett genomsnitt av de fem personer vi spenderar mest tid med (fysiskt eller virtuellt). Jag tror att det ligger något i det. Vem ingår i din femgrupp?

Med bara drygt en månad kvar till Ironman Hawaii kan jag för egen del inte låta bli att återigen titta på youtubeklipp från 1989 års tävling. Mark Allen och Dave Scott i en klassisk duell (Ironwar) som pressar mänsklig prestationsförmåga till sin yttersta spets. Så när jag är som mest trött där på Queen K highway på Big Island of Hawaii tänker jag upprepa ett mantra i mitt huvud. “What would Mark and Dave do?” Genom att medvetet välja inspirationskällor tror jag vi kan nå lite längre. Genom att se det vi har runt omkring oss dagligen medinspirationsglasögon kan vi lära av och uppskatta de små sakerna i livet. För i slutändan är det kanske de där små stunderna, dialogerna, förbättringarna eller flyttade gränserna som är den stora behållningen.

Bli den bästa versionen av dig själv. Sprid inspiration till folk runtomkring. Var någons förebild. Du kommer få tillbaka det tiofalt.

Christian

PS. Var med på Sveriges Radio P4 Blekinge och pratade målsättning och motivation i morse. Du kan lyssna på inslaget här. DS.

Share

Om att gå mot strömmen

“Det är bara döda fiskar som följer strömmen”. Det kan låta lätt i teorin, men är alltid tufft i praktiken. Vem vill inte vara lite unik? Oftast är drivkraften att passa in dock starkare än drivkraften att verkligen pusha gränsen på ett nytt sätt. Att våga misslyckas är något som vi som jobbar med startups/nystartade företag proklamerar dagligen. Bara den som vågar misslyckas kan verkligen nå sin fulla potential. Det kan låta enkelt men är väldigt svårt. Speciellt i en kultur där vi hela tiden mäts på vårt senaste resultat snarare än hur vi vågar prova nytt, vilket ibland leder till dåliga resultat. Men vilka genombrott i historien har kommit från människor som safeat sig genom livet?

1968 hände något revolutionerande på OS i Mexico City. Dick Fosbury bevisade att en flopp i vissa situationer är exakt vad som krävs. Titta på dettainnan du läser vidare så förstår du vad jag menar. Dick hade självklart tränat under lång tid (i hemlighet) på sin nya höjdhoppsteknik. Och det gav honom modet att faktiskt plocka fram sin nya teknik när det gällde som mest. Framför miljontals tittare tog han risken att bli utskrattad. Och satte en helt ny trend som snart skulle revolutionera höjdhoppandet. Jag älskar historier där människor som går mot strömmen drar det längsta strået.

Vi har ju vår svenska motsvarighet i Janne Boklöv som revolutionerade och förändrade sporten backhoppning på 80-talet. Vem skulle ens drömma om att inte hoppa med V-stilen idag? Inspirerade av att gå mot strömmen ställde vi upp i Karlskrona swim-run i lördags utan våtdräkt. Vi var ganska ensamma på startlinjen om att inte vara klädda i svart neopren men när reglerna för en gångs skull tillätt valfri klädsel så var det ju värt att prova. Och det funkade. Med dagens lättaste utrustning kunde vi springa riktigt snabbt och vann till slut loppet. Det ska bli roligt att se startbilden nästa år. Jag förutspår att vi inte längre är ensamma utan neopren då.

Första steget att våga göra något på ett nytt sätt tror jag är försöka göra status quo så “obekvämt” som möjligt. Samt att bli nyfiken på sin fulla potential. Att inse att nuläget är värt att riskeras för att det finns ett attraktivare resultat som väntar på oss. Ett resultat värt att våga misslyckas för att uppnå. Det kanske inte går på första försöket. Men ett misslyckat försök förblir bara misslyckat om vi inte lär oss något och provar igen! Fosburyfloppen utvecklades inte på en dag. V-stilen tog nog lång tid att träna in. Även om det utåt verkade som plötsliga genidrag hade både Fosbury och Boklöv med all säkerhet misslyckats ett antal gånger på vägen mot målet. De lyckades göra målet viktigare än vad människor runt omkring skulle tycka. Detta verkar vara nyckeln. När den sociala trögheten i att gå mot strömmen inte tillåts styra. När en möjlig dröm är värd mer än vad andra tycker. Det är då revolution snarare än evolution är möjlig. Finns det något i ditt liv du skulle vilja revolutionera?

High-five för utveckling!

Share

Varför silver-Emma inte tog OS-guld, tankar om identitet

När jag var 24 gick jag igenom ett antal förändringar på kort tid och lärde mig samtidigt vikten av att ha en identitet. Efter att ha pluggat i Lund till civilingenjör var jag plötsligt klar men hade inte fått något jobb. Jag hade precis gift mig med Sara och bytt efternamn vilket i sig inte borde påverkat min identitet men jag tror att det gjorde det ändå. Jag hade ingen direkt passion i livet. Så när två av mina vänner bestämde sig för att anmäla sig till halvmaran Göteborgsvarvet, hakade jag på. Och gick all in. Hösten 2004 när anmälan var inskickad sprang jag ett testlopp på bana. 10 000 m på 45 min. Fem månader senare på mitt första lopp någonsin sprang jag 10 km på 36 min. Vad var nyckeln? Förutom kontinuerlig träning 4-5 pass i veckan och en löpargrupp som gav naturlig variation i träningen, är jag numera övertygad om att förbättringen handlade om min identitet.

Som vilsen nyutexad student, med nytt efternamn och ingen riktning i karriären, sökte jag efter något att identifiera mig med. Löpningen blev min räddning. Tidigt ändrade jag min mailadress till “christherunner1@gmail.com”. Något som skapade en förväntan på mig själv att träna, leva och tänka som en löpare. Jag hade plötsligt en identitet att leva upp till. Hur tränar en löpare? Hur tänker en löpare inför tävlingar? Och vilka lopp bör en löpare springa?

Löpningen ledde mig såsmåningom till att inse att jag kunde så mycket mer än vad jag själv och omgivningen trodde. Min mamma grät när jag sprang mitt första Göteborgsvarv. Hon trodde jag skulle dö. Vi hade aldrig haft någon löpare i släkten så att springa över två mil var för henne (och för mig i början) väldigt extremt. När väl den barriären var bruten, och ett år senare även marathonbarriären siktade jag in mig på mitt första ultralopp på 50 km. Vilket såsmåningom eskalerade till en anmälan till Kalmars järnman 2008. En triathlon på Ironmandistans. Nu hade jag en ny identitet att leva upp till. När folk frågade vem jag var svarade jag helst att jag var triathlet. Triathlon har aldrig varit mitt yrke men det gav mig en ny identitet. Och för att leva upp till min nya identitet var jag ju tvungen att ta reda på hur man tränade och tävlade som triathlet. Jag ägnade nio månader åt att ta reda på och praktisera det jag lärde mig, och när jag i augusti 2008 med bara någon kilometer kvar insåg att jag snart inte bara skulle kunna titulera mig triathlet utan även Ironman, då var det jag som grät.

Sedan dess har jag mer och mer insett att den identitet vi har eller vill leva upp till spelar otroligt stor roll för hur vi presterar och mår. När man blir förälder får man automatiskt en ny identitet, men i övrigt kan det vara svårt att skapa eller förändra sin egen identitet. Men ofta kan det vara nyckeln till att nå nästa nivå. Vad har detta med silver-Emma, som nyss tog sitt andra OS-silver, att göra?

2008 på OS i Peking to Emma Johansson OS-silver på damernas linjelopp i cykel. En otroligt imponerande insats som gjorde henne till hela svenska folkets (med medias hjälp) silver-Emma. Sjävklart en smickrande och åtrovärd benämning att identifiera sig med. Och Emmas identitet i media och bland gemene man har sedan dess varit just “silver-Emma”. Hur kan denna (icke självvalda) identitet ha påverkat Emmas chanser att ta ett OS-guld i Rio? Kanske är jag ensam om att ställa denna fråga (och du kanske inte alls håller med) men efter att både ha jobbat med min egen identitet och sett förändringar i människor jag coachat när de jobbat med sin identitet, vet jag hur avgörande det kan vara.

Svenska folket såg henne som silver-Emma. Media kallade henne silver-Emma. Av någon anledning har just Emma givit andraplatsen ett ansikte. Hur tror du det påverkade Emmas egen självbild? Till slut tror jag att hon själv identifierade sig som silver-Emma. Hur påverkar det vilka undermedvetna och instinktiva beslut hon tar under linjeloppet i Rio? Om Emma identifierar sig som silvermedaljör så spelar det ingen roll om hon utåt säger att hon siktar på guldet. När kroppen skriker stopp, och all willpower är uttömd där på upploppet i OS, då funkar inte de rationella tankarna om att målet är guld längre. Då tror jag Emma faller tillbaka på sin identitet, som under åtta år sedan förra OS-medaljen ristats in i hennes undermedvetna. Om Emma instinktivt inte agerar som GULD-Emma när det väl gäller där på upploppet då är tyvärr spurten förlorad innan den börjat.

Om vi ser tillbaka på hur Emma agerade de sista 500 m, väntade hon på att någon av de andra tjejerna skulle ta initiativet. Var hon mer rädd för att förlora sin silver-identitet än sugen på att byta den mot en guld-identitet? Självklart skulle hon inte sätta dessa ord på tankarna som flyger runt i hennes undermedvetna, men kan det vara möjligt att detta påverkade hennes agerande? Hade hon tagit initiativet och fått de där extra metrarna i spurten om hon inte suttit fast i sin silver-identitet? Det får vi aldrig veta, och för Emma spelar det inte längre någon roll. Men för oss som strävar efter vår fulla potential kanske det kan bli en lärdom. Hur vi ser på oss själva skapar vår identitet. Vår identitet påverkar hur vi tänker och agerar. Och vårt agerande påverkar de resultat vi får. Hur ser du på dig själv och vad får det för konsekvenser? Vem vill du vara och hur kan du ta dig dit?

Share

Drömmar, mål och mindset

Vad skiljer människor som ser till att uppfylla sina drömmar från andra? Inte så väldigt mycket visar det sig. Men tydliga målbilder och mindset är två viktiga pusselbitar.

Oavsett om du har stenkoll på vad du vill uppnå i livet eller inte tänker jag utmana dig lite. Kanske har du redan en lista på saker du vill göra innan du dör. De allra flesta sätter dock mål som ligger några månader fram i tiden, jobbar sig dit, omvärderar sedan nuläget och sätter nya mål. Det finns inget rätt eller fel men det finns knep för att nå sina drömmar och mål. Jag skulle vilja utmana dig med ett par frågor. Välj dem som du känner dig mest träffad av.

Har du långsiktiga drömmar som du INTE är på väg mot ännu? I så fall, vilket är det absolut första steget du måste ta för att sätta bollen i rullning? När ska du göra det? Vad gör du efter det? Hindrar du dig själv på något sätt? Skriv ner det du kommer på och berätta det gärna för någon i din omgivning.

Har du svårt att hitta storslagna drömmar och gillar kortsiktiga målsättningar? Jag gissar att när tillräcklig drivkraft finns når du oftast dina mål. Tänk dig att du vaknar upp om tio år och ser tillbaka på ditt liv. Vilka två saker skulle du absolut vilja ha gjort eller uppnått innan dess? Skriv ner dem och berätta det gärna för någon i din närhet.

Nu, när du har en dröm nerskriven, föreställ dig att du redan nått den. Att du precis genomfört din dröm, slutfört ditt projekt eller nått ditt stora mål. Skapa en målbild. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Vad får ditt genomförande för övriga positiva konsekvenser? Blunda gärna och tänk dig in i situationen.

Faktum är att otydliga målbilder är den absolut vanligaste anledningen att vi inte når våra drömmar eller mål. Den näst vanligaste, tror jag, är vilket mindset vi har. Psykologiprofessor Carol Dweck från Stanford pratar i sin forskning om growth mindset som en nyckel. Jag är övertygad om att hon har rätt. Människor med detta mindset inser att färdigheter/egenskaper inte är förbestämda och fasta utan att ALLA kan utvecklas, lära nytt och förändra sig för att nå de mål man satt upp. Hur ser vi till att inte ens använda ord som ”jag är inte bra på….” eller ”jag har alltid varit dålig på…..”? Gunde Svan har ett uppfriskande mindset tycker jag. Han fick en gång frågan om det fanns något som var omöjligt. Vet ni vad han svarade? ”Nej, det är bara något jag inte lärt mig än!” Tack för att du läste och ha en bra sommar!

Share

Kroppens viktigaste muskel

Jag funderade för några år sedan över vilken muskel jag var mest stolt över. Jag hade mitt självklara svar färdigt men den senaste tiden har jag ändrat mig.

Vi har olika anledningar till varför vi tränar. Vad är din huvudanledning? Oavsett om du tränar för att må bra, leva längre, se bra ut eller kunna prestera på topp inom en specifik idrott finns det en gemensam nämnare. Träning skapar nerbrytning av muskler, som sedan i återhämtning byggs upp till att bli lite starkare. Detta är grundidén bakom varför vi tränar som vi gör. Varierar vi träningen utvecklar vi en större flexibilitet. Om jag skulle träna samma sak med samma belastning varje gång skulle jag stanna i utveckling.

Ny belastning på musklerna ger en tillfällig nerbrytning som sedan ger en superkompensation i form av ökad styrka. Vid riktigt hård träning kan vi utmatta musklerna totalt. Efter ett lopp som Ironman är musklerna inte 100% tillbaka förrän efter en månad. Att våga vila tills kroppen är redo är definitivt en av de nycklar som hållit mig skadefri trots extrema belastningar under tävlingar. Jag funderade för några år sedan över vilken muskel jag var mest stolt över. Efter några års löpträning var mitt självklara svar hjärtat. Kanske inte den första muskel du tänkte på. Men faktum är att senaste forskningen visar att även hjärtat fungerar på samma sätt som övriga muskler. Att hjärtat superkompenserar för gradvis ökande belastning är allmänt vedertaget. Men att hjärtat också behöver återhämtning efter extrema fysiska urladdningar är en relativt ny upptäckt.

Jag har dock senaste tiden ändrat mina tankar om kroppens vikigaste muskel. Hjärtat kommer numera på en god andraplats. Jag har insett att kroppens viktigaste ”muskel” är hjärnan. Hjärnan behöver energi. Hjärnan gillar ökande belastning och kan hjälpa oss till omänskliga prestationer om vi vänjer den gradvis. Hjärnan kan tröttas ut om vi belastar den med för många beslut. Och framförallt, hjärnan behöver precis som övriga muskler återhämtning. Efter att ha gett 100% under ett Ironmanlopp i Barcelona i höstas tog det mycket längre tid för min hjärna att återhämta sig än vad det tog för kroppen. En bra minnesregel för återhämtning efter långa uthållighetsutmaningar är 1-1-2. 1 vecka för hjärtat, 1 månad för övriga kroppen, och 2 månader för hjärnan!

Om du återigen funderar på anledningen till att du tränar. Hur tränar du din hjärna för att må bra, leva längre, se bra ut och prestera på topp när det gäller?

Share

Whypower – hitta din drivkraft

Vad gör man när motivationen att sträva framåt försvinner eller aldrig infinner sig? Du vet de där dagarna när man inte känner någon anledning att stiga upp. De senaste åren har jag varit extremt nyfiken på vad som skiljer människor som hittar en stark anledning att stiga upp varje dag från dem som hellre skulle ligga kvar.

Ikigai är ett japanskt uttryck som jag älskar. Vi har inget motsvarande ord på svenska, men det betyder ”anledningen att jag går upp varje dag”. På den japanska ön Okinawa lever några av världens äldsta och friskaste människor. Att hitta sin ikigai är en av grundpelarna i kulturen där. Finns det ett samband med att ha hittat en anledning att stiga upp varje dag och ett långt liv? Faktum är att jag tror det. Oavsett vad du tror, kan en stark drivkraft i livet åtminstone göra att det blir roligare att leva här och nu. Så nästa gång du vaknar och ser fram emot dagen, fråga dig själv VAD det är som får dig att känna motivation och VARFÖR. Det ger dig en bra ledtråd till vad du bör lägga mer tid på.

Ett ord jag själv hittade på för ett tag sedan, med ungefär samma innebörd, är whypower. Det finns en hel del psykologisk forskning på det som kallas willpower. På svenska använder vi ofta ord som viljestark, disciplinerad, ståndaktig eller karaktärsstark. Forskning visar dock att vår willpower är precis som en muskel. Vi kan absolut träna upp den, men den kan också bli utmattad och då tappar vi vår disciplin och viljestyrka att ta bra beslut. För mig blir därför whypower nyckeln till långsiktig framgång och motivation. Jag unnar fler att hitta sin inre drivkraft att sträva framåt. Att komma till insikt om varför du gillar det du gillar, jobbar med det du jobbar med eller väljer de fritidsintressen du väljer, är ofta en aha-upplevelse. Har du inte frågat dig själv varför, så prova och var nyfiken på ditt eget svar!

Om du däremot inser att du inte hittar någon bra anledning eller drivkraft att stiga upp varje dag, är det dags att fundera på en förändring. Låt det dock inte stanna vid en fundering, utan våga ta steget mot något nytt som kanske kan bli din ikigai. Förändring kan kännas tufft, men alternativet är värre. Att behöva se tillbaka på ett liv där du aldrig hittade din whypower, ikigai eller inre drivkraft att bli den du var skapad att bli. Genom att ta det långa perspektivet hittar du förhoppningsvis motivation till förändring. Du har säkert hört uttrycket ”if there´s a will, there´s a way”. Här får du ett nytt. ”If there´s a why, there´s a highway!”

Share

När omöjligt blir möjligt

Har du eller någon du känner varit med om att det omöjliga blivit möjligt? Att en lösning plötsligt dykt upp på ett olösligt problem eller en omöjlig dröm gått i uppfyllelse? 6 maj 1954 hände något som förändrade idrottsvärlden. Många läkare trodde att det var direkt livsfarligt att springa en engelsk mile på under fyra minuter. Roger Bannister vägrade tro på dem. Många hade försökt men ingen hade någonsin lyckats knäcka drömgränsen. Det ansågs omöjligt. Även bland löparna. Tills Bannister efter att ha ramlat ihop efter mållinjen faktiskt reste sig upp till publikens jubel. Det bästa med denna historia är dock vad som hände efter loppet. Inom ett år hade hela 37 andra löpare också tagit sig under fyra minuter och alltså lyckats med det omöjliga. Vad som var omöjligt satt bara i huvudet på alla utom Bannister.

Swim-runsporten föddes för tio år sedan med loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård. Med över en mil simning och 65 km löpning tog sig nästan inga lag i mål under de första två åren trots att man bjöd in några av världens mest vältränade triathleter, militärer och multisportare. För att bryta den generella uppfattningen om att det var omöjligt, introducerades en cykelsträcka istället för 17 km löpning på Ornö. Plötsligt började lagen ta sig i mål. När jag och min kompis Richard stod på startlinjen 2010 var cykelsträckan borttagen och loppet återigen ett rent swim-runlopp.  Men den generella uppfattningen om att det var omöjligt hade brutits för gott. Vi var dock ganska rädda där på morgonen i Sandhamn. 42 av 100 lag tog sig i mål. Vi var ett av dem. Det omöjliga hade blivit möjligt. Denna och flera andra av de tävlingar och utmaningar jag gett mig på genom åren har förändrat mitt mindset. Jag är nu övertygad om att väldigt få saker är omöjliga och jag vet att samma insikt bara väntar på dig också. Så hur kan vi flytta våra glastak och våga drömma om det där som känns på gränsen till omöjligt? Ibland krävs det att någon annan går före och bevisar att det går. Men oavsett om det handlar om sport, äventyr, entreprenörskap eller något helt annat finns det saker som vi alla känner en dragning till. Finns det något som får dig att rysa till men som du ändå dras till? Vad är din fyraminutersmile?

Jag använder ofta ett ljus som metafor för personer jag coachar eller föreläser för. En av mina starkaste drivkrafter i livet är att vara gnistan som får ljuset att brinna för något.  Jag vet att du tänker att DIN fyraminutersmile är omöjlig, men om den vore möjlig, vad är det första du skulle göra då?

Share

Må bra för att gå bra

Vad händer när prestation, karriär och högt tempo leder till att vi glömmer grundläggande saker om hur vi ser till att må bra? Hur kan traditioner och kunskap som människan haft i tusentals år plötsligt vara som bortblåsta i vår strävan framåt?

Jag behöver ständigt påminna mig själv om att grunden i att ”gå bra” är att må bra. Jag har nått mina absolut bästa idrottsprestationer när livet i övrigt har varit i balans. Samma sak gäller självklart på jobbet eller i relationen med min familj. Om jag kan se till att fokusera på att må bra, då kommer jag också få människor runt omkring mig att må bra. Trots denna insikt är det väldigt lätt att tappa fokus på de grundläggande behoven när livet snurrar på allt snabbare och strävan mot att bli bättre tar över. Känner du igen dig?

Steven Covey, som skrivit den otroligt insiktsfulla boken De sju goda vanorna, har studerat gemensamma drag hos några av de absolut mest framgångsrika personerna i världen. En av de sju vanorna som faktiskt ligger till grund för de övriga sex, är att vässa sågen. Att vässa sågen handlar om att ta hand om sina grundläggande behov för att må bra. Utan att må bra, kan vi inte prestera på topp. Hur kan en sådan uråldrig insikt, ibland verka bortglömd? De fyra grundläggande behov som Covey beskriver är fysisk hälsa, intellektuell stimulans, social/emotionell balans och andlig reflektion. Inte direkt raketforskning men ändå en utmaning när livspusslet ska läggas. Hur mycket krut lägger du på vart och ett av dessa områden? För egen del är det ofta sömnen och den sociala biten som får stå tillbaka i perioder av tävlingsuppladdning eller större åtaganden på jobbet.

På en femgradig skala, hur skulle du gradera din nuvarande status på vart och ett av de fyra områdena? Hur tar du hand om din fysiska hälsa? Hur stimulerar du dig själv intellektuellt och med ny kunskap? Är du nöjd med ditt sociala och emotionella nuläge? Och tar du dig tid att reflektera över andliga frågor? Om du skulle må ännu bättre, hur skulle du kunna ta ett litet steg uppåt på vart och ett av dem? Ibland är svaret enkelt, och ibland kräver det en stunds funderande. Om vi kollektivt kan se till att ta hand om oss själva lite bättre skulle vi kanske må lite bättre. Om vi mår lite bättre kommer människor runtomkring att må lite bättre. Vilket leder till en snöbollseffekt på sikt. Ett litet steg för en enskild människa, men ett stort steg för mänskligheten. Må bra för att gå bra!

Share

Kan gemensam rörelseglädje kan vara nyckeln till mer aktiva barn?

Diskussionen är hetare än någonsin. Hur kan vi undvika att våra barn och ungdomar fastnar i stillasittande och inaktivitet? Hur kan vi hjälpa dem att utveckla kroppskontroll, självförtroende och en tro på sin egna fysiska förmåga? Vilka effekter får våra dagliga beslut på lång sikt för oss själva och våra barn?

I min värld föds alla barn med en naturlig vilja att röra på sig. Att utforska sina fysiska gränser och lära sig något nytt varje dag. Vilket ansvar har vi som föräldrar, medmänniskor och samhälle för att denna naturliga drivkraft inte kvävs allt eftersom barnen utvecklas till egna individer? Ju äldre våra barn blir desto fler normer, regler, försiktighetsåtgärder och sociala tabun lägger vi på deras axlar. Jag brukar kalla barnens naturliga vilja att leka fysiskt för rörelseglädje. Min treåriga son spontandansar alltid när en bra sång dyker upp på radion. Även om det är en massa människor runt omkring. Min femåriga son klättrar ofta upp i ett träd eller på ett berg innan han funderar på om det går att komma ner på egen hand. Spontan rörelseglädje i dess bästa form. Hur kan jag som förälder se till att inte bara låta bli att kväva dessa glädjeyttringar, utan faktiskt uppmuntra mina barn till att utforska sin egna fysiska potential ännu mer?

Även vi vuxna har rörelseglädje inom oss men behöver oftast fler triggers för att plocka fram den. Ofta ligger den latent på grund av sociala normer och begränsningar vi sätter på oss själva. Jag älskar att utmana mig själv både fysiskt och mentalt och kan faktiskt känna sann rörelseglädje när jag är mitt uppe i något så galet som ett Ironman- eller ultramarathonlopp. Men de absolut bästa fysiska upplevelserna har jag haft tillsammans med mina barn när vi rört oss tillsammans. Aktiviteten har varit helt styrd av barnens favoritaktiviteter. Min treåring älskar att dansa med mig och att cykla på sin balanscykel. Min femåring går igång på att klättra och att leka parkour. Jag tror att barn, trots samma föräldrar, uppväxt och miljö, dras naturligt till olika typer av fysisk aktivitet. Mina egna barn är bra exempel på det. Ingen enskild aktivitet passar alla, men alla har någon rörelseform som kan leda till äkta rörelseglädje.

Den stora nyckeln tror jag är att möta barnen i deras favoritaktiviteter och sedan hitta utmaningar tillsammans. För vad händer när vi som föräldrar, mor- och farföräldrar eller vuxna förebilder blir totalt närvarande i barnens värld för en stund? Vad händer med vår relation till barnen? Utöver en förbättrad relation, ger det oss också nya former av fysisk aktivitet och insikter om att vissa sociala normer är helt ok att bryta. I mitt jobb som coach har jag vid ett antal tillfällen sett total rörelseglädje hos vuxna som plötsligt hittat sin favoritaktivitet. Ibland har det skett sent i livet. Du har kanske varit med om det själv, eller känner någon som har?

Barn behöver förebilder. Att barn blir mer inaktiva tror jag är en direkt spegling av hur många vuxna idag ser på fysisk aktivitet. Som något nödvändigt ont och inte som något som ger glädje. Barn och vuxna som använder sin kropp till fullo inspirerar mig. Och genom att hitta rörelseglädje i att använda min egen kropp vill jag inspirera tillbaka. Vi som vuxna behöver ta ägarskap för våra barns fysiska hälsa. Vi kan inte begära att våra barn ska ta steget mot att bli mer aktiva om vi inte själva bjuder till och leder genom exempel. Hur tar man första steget då? Haka på barnens fysiska lek nästa gång tillfället ges. Det kan förändra både ditt och barnets liv till det bättre.

Share

Vad drömmer du om?

God julmorgon. Kanske har du varit med hela vägen från första luckan tills idag. Eller inte. Oavsett vilket, kommer här några tankar om att våga drömma. Vad passar bättre på julafton än att börja med ett citat av Walt Disney? Under uppbyggnaden av Disneyworld i Florida använde Walt uttrycket ”If you dream it, you can do it”. Är det verkligen så att vi kan uppnå vad som helst bara vi vågar drömma? Jag tror faktiskt inte det är så långt från sanningen. Om vi med en dröm menar något vi verkligen vill hade Walt helt rätt. Jag skrev för några dagar sedan om hur universum vill att vi ska lyckas. Och vi funderade på vårt önskade läge i början av månaden. Med rätt verktyg, rätt människor runtomkring (team) och en dröm som är grundad i inre motivation och whypower, finns det inte mycket som kan stoppa oss. Walt Disney drömde om att bygga världens största nöjespark i Florida. Idag finns den där och glädjer miljontals människor varje år. Vad drömmer du om?

Ett bra sätt att hitta sina drömmar är att ställa sig frågan: Finns det något jag verkligen skulle vilja göra innan jag dör? Eller finns det något jag vill göra varje dag tills jag dör? Många av de saker jag gör idag, grundar sig i drömmar, som på ett eller annat sätt förverkligats. På något sätt kan du säkert se på din nuvarande situation och peka på ett antal drömmar eller idéer som legat till grund för var du är nu. Vägen mot drömmen blir oftast annorlunda än man initialt tror. Och längs vägen hittar vi nya lärdomar, idéer och drömmar. Om nuläget bygger på att vi hade drömmar för ett, fem och tio år sedan kommer vi ju om 10, 20, 50 år kunna se tillbaka på att det vi drömmer om NU, ligger till grund för var vi befinner oss DÅ.

Jag drömmer om ett långt liv i utveckling. Att lära mig något nytt varje dag. Att påverka minst en person till det bättre varje dag. Att kunna vara frisk tills jag är 100 år gammal. Att fysiskt och mentalt kunna genomföra de utmaningar jag vill, både i nutid och i framtiden. Att se mina barn växa upp och bli egna självständiga och glada individer. Att bli gammal med min fru. Att jobba med saker jag gillar. Att aldrig tappa min tilltro till Gud. Att se nya delar av världen och någon gång göra en jordenruntresa. Att någon gång skriva en bok. Att träffa nya människor och lära mig något av varje person. Vad drömmer du om och vad skulle det innebära för dig om du uppfyllde din dröm?

Om du har missat de tidigare inläggen i julkalendern hittar du alla här. God jul och fortsätt drömma!

Share