Coachande föräldraskap

Frågor, frihet, ansvar och självständighet

I mina ögon är vi är alla ledare. Ledarskap handlar inte om att vara chef. Ledarskap handlar om att få människor runtomkring att växa. Att stötta, utmana och lyssna så att varje individ kan bli den bästa versionen av sig själv. För mig handlar ledarskap om att först leda sig själv för att kunna leda andra. Fler och fler anammar ett coachande ledarskap. Att fråga istället för att ge svar. Att lyssna och utmana mer än att delegera eller peka med hela handen. Men vad har detta att göra med föräldraskap?

Är inte föräldraskap det absolut viktigaste ledarskapet vi har? Är du förälder, jobbar med barn eller har barnbarn, är du automatiskt en ledare. Aldrig tidigare har våra barn haft fler valmöjligheter. Omvärldens accelererande influenser sätter stora krav på självständiga barn och ungdomar. Initiativförmåga, kreativitet och social förmåga är de absolut viktigaste egenskaperna i dagens arbetsliv. Min övertygelse är att ett coachande förhållningssätt är det absolut bästa sättet att bygga barns och ungdomars initiativförmåga och självförtroende. Ett coachande föräldraskap helt enkelt. Motsatsen är att alltid ha de bästa svaren själv. Att peka med hela handen istället för att locka fram nya sätt att se på världen. Att prata snarare än att lyssna. Att överföra sina egna rädslor, osäkerheter och begränsningar på människor runtomkring. Skulle du vilja ha en sådan chef?

Jag tror att alla föräldrar vill att just deras barn ska klara sig bra i livet. Trots det upplever jag att många barn och ungdomar inte får chansen att lyckas. Behovet av att känna oss behövda gör att vi som föräldrar ibland omedvetet hindrar barnen från att utvecklas till självständiga individer. Färdiga svar istället för öppna frågor. Projicerade rädslor och begränsningar. Håll dig inom boxen. Var som alla andra.

Hur tar vi vårt föräldraskap på allvar? Hämtar influenser från de senaste rönen inom ledarskapsforskning? Låt oss inse att vi, oavsett vi vill eller inte, är ledare varje dag. Jag skriver lika mycket till mig själv som till dig. Som ett sätt att påminna mig om att varje dag välja vilken ledare jag vill vara. Hur leder vi det viktigaste vi har mot att bli självständiga, kreativa, initiativrika individer? Jag tror vi bör lyssna mer än vi pratar. Ställa öppna frågor istället för att leverera svar. Ge frihet och ansvar. Låta barnen testa sina gränser. Lära dem att ansvaret för framtiden inte ligger hos någon annan. Ibland kanske det tar längre tid. Ibland slutar det i tårar. Men i längden vinner vi alla. Inte minst våra barn.

Share

Var snäll mot dig själv – tankar om självförtroende

Du har säkert, precis som jag, många människor i ditt liv som du har stort förtroende för. Kanske har du också varit med om motsatsen. Vad krävs för att du ska bygga förtroende för en annan människa?

I min värld är grunden i att bygga förtroende att hålla vad man lovar. Om du bestämmer träff med din kompis på gymmet, förväntar du dig att att ni ses där, eller hur? Om någon lovar att fixa den där uppgiften på jobbet, förväntar du dig väl att den blir gjord? Ganska okomplicerat. Ändå krånglar vi till det när det gäller vårt egna förtroende. Vårt självförtroende. Jag skulle vilja be dig skriva ner TRE saker som bör vara uppfyllda för att du ska känna förtroende för någon annan.

Och sedan vänder du det till dig själv. Håller du löften till dig själv? Gör du det du tänkt göra eller låter du distraktion eller andra människor hålla dig tillbaka? Om jag har bestämt träff med mig själv på gymmet, men väljer att inte gå dit, hur påverkar det förtroendet för mig själv? Om jag har bestämt mig för att fixa en viktig uppgift på jobbet, men inte har gjort den när jag går hem, kan jag då lita på min förmåga att leverera?

Med denna enkla övning går det att bryta en nedåtgående spiral. Börja uppfylla dina egna löften till dig själv, så ökar förtroendet. Några små dagliga löften som uppfylls ger ett riktigt starkt självförtroende över tid. Att jobba med sitt självförtroende kan verka svårt och komplext men måste det verkligen vara det?

Vår självbild och självkänsla påverkar också hur vi mår och presterar. Jag upplever att de allra flesta i dagens samhälle är alldeles för hårda mot sig själva. Om vi redan i förväg satt en begränsning på oss själva, hur troligt är det då att vi kommer nå vår fulla potential? Saker vi intalar oss, påverkar vår självbild. Vår självbild påverkar hur vi agerar. Vårt agerande påverkar våra resultat. Och våra resultat påverkar hur vi mår. Om vi vill må bättre, behöver vi börja med att intala oss rätt saker.

Jag kan inte. Jag har inte talang för. Jag har aldrig varit bra på. Listan kan göras lång över mentala begränsningar vi dagligen sätter på oss själva. Hur påverkas vår självbild och självkänsla om vi bestämt oss för att vi INTE KAN? Och hur agerar vi med den självbilden? Bli medveten om vilka begränsningar du sätter på dig själv. Det är en mänsklig försvarsmekanism att inte ta ut svängarna ordentligt. I dagens trygga samhälle kan vi dock tillåta oss att ifrågasätta denna försvarsmekanism. Den hindrar oss från att leva vår fulla potential.

Share

The second wind

“Most people never run far enough on their first wind, to find out they´ve got a second” William James
Ett test av lika delar fysik och psyke. Det sägs att första halvan av ett ultralopp springs med benen och den andra halvan med huvudet. Aldrig har just denna insikt varit så tydlig för mig som under gårdagens Sandsjöbacka winter trail. 50 miles (en dubbel marathon enkelt räknat) teknisk trail med gott om vatten, is och stigning. Det var med minst lika mycket skräck som förtjusning jag ställde mig på startlinjen. Första två timmarna i totalt mörker med pannlampan och reflexsnitslar som enda hjälp. Långa perioder av ensamlöpning då fältet blev utdraget väldigt snabbt.

Varför ett så långt lopp mitt i vintern?

För mig handlar ultralöpning om mental träning och att bli bättre på att hantera oväntade situationer och utmaningar. Med det enkla resonemanget att om jag utsätter mig för fysiska utmaningar som kräver rejält med mental energi för att slutföra, kommer jag även bli bättre på att hantera livets utmaningar, hinder och potentiella problem. Jag tror till 100% att det är en genväg till personlig utveckling och insikt. Kropp, tanke och känslor är tre komponenter i samma system. Genom att bli bättre på att hantera fysiska och mentala utmaningar, kan jag bli bättre på att hantera känslomässiga utmaningar. Är det något vi kan vara säkra på är det att livet kommer att kasta känslomässiga utmaningar på oss. Förr eller senare.

Jag tror att smärta hanteras på samma ställe i hjärnan oavsett om det handlar om fysisk smärta eller känslomässig smärta. Därför är smärttåligheten som en lång uthållighetsutmaning skapar, antagligen ganska användbar när vi står inför känslomässig smärta. Jag har inte 100% belägg för detta, men en stark känsla av att det stämmer.

Mental styrka och smärttålighet i alla ära. Finns det inte enklare sätt att bygga det? Det finns det säkert. Men den tredje komponenten är såklart att jag helt enkel älskar att springa. Jag blir helt enkelt aldrig trött på det. Jag blir trött AV det. Men inte PÅ det. Om du är med på skillnaden.

Men vad är “the second wind” då? En översättning skulle kunna vara “andra andningen”. Jag tror att the second wind förekommer i många sammanhang, inte bara när vi pratar löpning. Känslan att något som nyss var riktigt tufft, plötsligt går av sig själv igen. Igår fick jag känna detta på riktigt. De första tre milen var visserligen mörka och ensamma, men både fysiskt och mentalt var energin hög. Sen blev det tyngre. De två milen mellan 30 och 50 km var loppets lågvattenmärke. Jag tog mig framåt, men tappade tre placeringar och det kändes som om jag hade oceaner av distans kvar att tillryggalägga. Då plötligt hände det.

En norman kom upp bakifrån och tog rygg på mig. Han verkade inte intresserad av att springa om. Jag vet inte om det var sällskapet eller att jag kunde börja räkna ner då mer än halva loppet var bakom mig, som triggade känslan. Men plötsligt släppte smärtan i ljumsken, benen kändes ok igen och glädjen kom tillbaka. Tiden mellan 50 km och 72 km var den bästa på hela loppet. Solen stod som högst. Naturen var fantastisk. En fot framför den andra. Ständigt i rörelse. Vi passerade en löpare som tidigare sprungit om mig men gått in i väggen. Och fick rapport om att ytterligare en brutit efter sex mil. Vid sista stationen (72km) med bara en mil kvar bjöd de på kladdkaka. Jag vet inte hur många bitar jag åt. Tyvärr hade norrmanen bränt sina sista tändstickor i sin beslutsamhet att hänga på mig. Ambulansen plockade upp honom och han var tvungen att bryta med mindre än 12% kvar av loppet. Jag led med honom. Sista milen sprang jag helt solo. Benen skrek av smärta men jag var ändå tacksam. Jag visste att jag skulle fixa det. Vägen kändes lång. Mycket längre än en mil normalt känns. När jag korsade mållinjen på en fjärdeplats kände jag lättnad och tacksamhet. Jag hade lärt mig en hel del både om mig själv och om hur kropp och knopp funkar. Jag hade för första gången tydligt upplevt the second wind. Kanske är det så i livet i stort. Kämpar vi bara tillräckligt länge trots motgång så kommer framgången tillbaka. Känslan av att det är nerförsbacke igen. Låt oss hoppas och tro det!

“Nothing else matters much when you are in great pain, struggling to somehow continue forging onwards against bad odds. These endeavours temporarily ruins my body but cleanse my soul. My spirit awakens and I reach a state of higher being transforming into a better version of myself.” Dean Karnazes

Share

24 år och vilsen – en historia om identitet

För tolv år sedan hände något intressant i mitt liv. Jag gick från att vara en ambitiös student i Lund, till en tillvaro av osäkerhet då det verkade omöjligt att få något av de jobb jag sökte. Jag tog mig framåt med diverse ströjobb och kurser men för varje nej jag fick från mina potentiella arbetsgivare, fick min självbild sig en känga. Vi hade precis gift oss, jag och min fru, och att ha denna fasta punkt i livet hjälpte till att hålla mig flytande.

Jag blev efter ett tag osäker på vem jag var. Det är konstigt egentligen att ett jobb eller yrke kan ge en känsla av att man betyder något. Men just avsaknaden av en titel på ett visitkort och en plats i någons organisationsschema påverkade mig mer än vad jag erkände för mig själv. Så plötsligt en dag, hittade jag något att hänga upp min identitet på. Jag hittade en löpargrupp som tre gånger i veckan sprang tillsammans. Jag bestämde mig för att hänga på. Efter det första intervallpasset var jag så trött att jag knappt tog mig hem. Lungorna brände av den kalla, fuktiga höstluften. Men jag kunde inte få nog. Två hårda intervallpass i veckan och ett längre pass på helgen. Äntligen hade jag något att hänga upp min vecka på. Jag hade hittat en ny identitet. Att ta ut sig fullständigt, iklädd löpartights som på den tiden fortfarande fångade en hel del blickar, tillsammans med mina nyfunna kompisar, vände min nedåtgående självbildsspiral. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt, och hade en tydlig bild över vad jag strävade efter att bli. Jag ville klara att springa ett marathon.

Några månader senare, på en anställningsintervju för ett utmanande och roligt jobb hos min drömarbetsgivare, fick jag frågan om vad jag drömde om i livet. En av sakerna jag med glöd i blicken fick fram var att jag ville springa marathon. För att jag älskade att springa, och för att det kändes som den ultimata utmaningen. Jag tror passionen lyste igenom. Jag tror det påverkade deras bild av mig. Jag var trygg i min nyfunna identitet, och inte längre lika desperat i mitt sökande efter ett jobb. Jag fick jobbet.

Idag har jag insett vikten av att känna en identitet i något. Vi som människor mår inte bra av att inte ha ett sammanhang. Vi vill känna mening. Vi vill ha något att bli bättre på. Och vi vill ha kontroll på våra egna liv. Jag hade aldrig kunnat drömma om vad det där första stenhårda intervallpasset skulle komma att leda till. Men idag är jag så glad att jag inte fick något av de där jobben jag sökte i desperat jakt på en ny identitet.

Share

Kona och Ironman World Championship 2016

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian

Share

Ett mål är en dröm med en deadline

Kailua-Kona på the big island of Hawaii. Platsen där just nu 2300 triathleter från hela världen lever sin dröm. Energin är överväldigande.

Jag har aldrig sett så många “fitta” (ursäkta uttrycket) och målinriktade människor på en och samma plats i hela mitt liv. Den lilla staden Kona som 51 veckor om året är ett relativt avslappnat ställe förvandlas under en vecka till ett mecka för alla oss som älskar att simma, cykla och springa.

Efter ett svårslaget rekord i längsta födelsedag i söndags (36 timmar, pga 12 timmars tidsomställning) som spenderades på flygplan, flygplatser och i bil, var vi helt slut när vi halv fyra på natten slog igen ögonen och sov tre timmar tills barnen vaknade igen. Måndagen spenderade vi på stranden, jag simmade ett lätt pass för att få igång en stel kropp men tog det annars väldigt lugnt. Fortfarande hade jag inte insett att vi faktiskt var på plats.

2011 inför att jag körde min första “officiella” Ironmantävling (tidigare hade jag bara kört Kalmar Järnmannen) i Nice tog jag ut 650 dollar som backup om jag skulle lyckas köra så bra så att jag blev erbjuden en plats i VM. Om jag skulle kvalat var det cash som gällde. Det gick inte så bra den gången, så pengarna fick ligga kvar i Forexkuvertet för framtida bruk. På något sätt kändes det bra att inte växla tillbaka dem utan ha en anledning att se till att få användning för dem senare. 2012 när Kalmar blev officiell Ironman gick det desto bättre. Men trots att drömmen om Hawaii fanns, valde jag att tacka nej till platsen. Min fru var gravid med vårt andra barn och skulle inte fixa en så lång flygresa i sjunde månaden. Att inte ha med henne och vår då 2-årige son kändes inte som ett alternativ. Efter tävlingen i Kalmar 2012 gjorde vi en familjeöverenskommelse om att 2016 var det perfekta året att kombinera VM på Hawaii med en familjesemester. Att vara överens om en så pass stor investering kändes viktigt och jag tror att det var en nyckel i att vi nu är på plats.

I Barcelona för exakt ett år sedan lyckades jag säkra en kvalplats. Då var det inte längre cash som gällde, och priset var höjt med 50%, men drömmen om Hawaii blev helt plötsligt verklighet. Jag tror Forexkuvertet var viktigt. På något sätt var det ett komittment till mig själv om att någon dag se till att komma hit. Det finns ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara just nu. Att familjen är med på resan gör att jag kan känna denna känslan till 100 %. Det enda jag önskar är att fler skulle få chansen att uppleva detta. Förhoppningsvis kan jag genom mitt coachande se till att så blir fallet. Minst 5 coachade atleter på startlinjen i Kona 2018. En ny motiverande målbild!

Veckan har varit full av highlights än så länge. I måndags körde vi en stranddag och tog igen oss efter över 30 timmars resa. Bara 20 min lätt sim för att få igång kroppen lite. På kvällen träffade jag Mark Allen, Dave Scott, Paula Newby-Fraser och några andra triathlonlegender. Tisdag morgon simmade jag hela Ironmanbanan. Det kändes bra att ta kontroll över första delen av loppet. En hel del vågor och lite undervattensströmmar men ett väldigt viktigt pass, framförallt mentalt. Mitt på dagen släppte familjen av mig ute på Queen K vid Energy Lab-skylten. Fem dagars värmeaklimatisering är i kortaste laget, men baserat på forskning från Stanford går det snabbare om man tränar i värmen. Så tidig eftermiddag sprang jag 90 minuter från Energy Lab och in till Kona. Nästan 20 km och loppets sista del (jag sparade dock upploppet till på lördag). Extremt varmt men väldigt viktigt både för acklimatiseringen och mentalt. Nu hade jag tagit kontroll över både första och sista delen. Detta är en strategi som jag verkligen tror funkar. Att ta bort all osäkerhet genom att ta kontroll över de mentalt tuffaste delarna i förväg. En kalldusch och en powernap senare var det dags för Parade of Nations. Ett jippo som närmast kan liknas vid OS-invigningens flaggparad. Kul att träffa några av de andra svenskarna på plats.

Idag (onsdag) började jag dagen med ett simpass på 30 min och ett stopp vid Coffes of Hawaiis båt. Konakaffe mitt ute på havet och pratade även med Bevan James Eyeles från IM talk (som för övrigt är den absolut bästa podcasten om Ironman). Antagligen kommer den korta intervjun med i något av deras avsnitt från Kona här i veckan. Kul start på dagen. På inslagen bana ville jag sedan ta bort den sista osäkerhetsfaktorn som återstod. Cykeldelen upp till Hawi som traditionellt är den blåsigaste delen av banan. Tog bilen till Kaiwaihae och cyklade 3 mil upp till Hawi. Vägen upp tog 60 min och neråt tog det bara 45. Rejäl sidvind och endel kastvindar, men jag höll mig på rätt köl och avslutade med 2 kilometers snabb bricklöpning och ett bad. När jag senare skulle hämta mitt race-kit fick jag veta att jag blivit slumpmässigt utvald att genomgå en dopingkontroll. Ett blodprov senare, hämtade jag sedan ut en utlovad Swimskin från TYR. Stort tack för stödet Harald och gänget på tyrsverige.se. Stötte på både Craig Alexander och en av triathlonvärldens absolut bästa coacher, Siri Lindley som signerade och gav mig sin nya bok. Det som slår mig efter bara tre dagar på plats är hur tillgängliga och öppna alla världsstjärnor är. Och här är verkligen alla samlade på en extremt liten yta. Efter ett par ganska hårda träningsdagar ska vi sticka upp till världens högsta berg (räknat från havsbotten) Mauna Kea imorgon torsdag. Nu är all träning gjord och på fredag kör jag bara ett lätt sim-cykel-löppass för att hålla igång.

Stort tack till er som följer mig från andra sidan jordklotet. Starten går på lördag kväll (svensk tid) kl 18.55. Går att följa på ironmanlive.com. Vi hörs på andra sidan!

Varma kramar Christian

Share

Vänd negativa tankar till positiv energi

Har du tänkt på att nästan alla människor vi idag ser som framgångsrika inom sina respektive områden, någon gång i livet gått igenom tuffa perioder?

Steve Jobs, Martin Luther King, Nelson Mandela, Thomas Edison och Patrik Sjöberg. Listan kan göras lång. Personer som vi idag ser som extremt framgångsrika upplevde tidigt i livet trauman som kunde fått tragiska konsekvenser. Men på något sätt lyckades dessa personer vända motgången till positiv energi och drivkraft. Men lika många som mött liknande motgångar har istället valt den enkla vägen. Att ge upp och begränsa sig själva för resten av livet. Den stora lärdomen här är, i mina ögon, att för att vända negativa upplevelser till positiv energi, krävs det att man väljer att stärkas av dem. What doesn´t kill you makes you stronger. Att frivilligt ge sig på tuffa utmaningar, innan livet kastar sina utmaningar på oss, kan vara ett sätt att simulera trauman för att bli bättre på att vända tuffa situationer till något positivt.

Vi har nog alla någon gång tänkt att vi inte duger eller räcker till. Och det är nog ganska mänskligt att då och då hamna i sådana tankebanor. Något som har hjälpt mig många gånger är att hitta andra som varit i samma situation och som lyckats ta sig vidare. Att hitta förebilder är helt klart en strategi värd att prova. För att verkligen kunna identifiera sig med förebilder finns en viktig nyckel. De har också börjat från noll en gång i tiden. Det är nog bara i kungafamiljen man föds rik och känd. Alla andra har jobbat sig förbi ett antal hinder längs vägen mot framgång. En fot framför den andra, varje dag. Det blir många steg under en livstid. Så låt förebilden ge en riktning, men börja sedan gå i din egen takt.

Ett väldigt effektivt sätt att vända en negativ tanke till något positivt är att sätta en ny ram på den. Denna teknik kallas ofta för omramning. Det är inte alltid lätt att göra själv, men be gärna någon nära om hjälp att sätta en ny ram på dina tankar. När mina barn var små, och var mycket vakna på natten, var jag ibland så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hittade då på två ramar som satte denna negativa upplevelse i nytt ljus. Min första tanke var att jag var tacksam att vi hade kunnat få barn. Min andra tanke var att jag antagligen om 20 år kommer sakna att sitta vid sidan av deras sängar och klappa dem på ryggen. Två enkla omramningar, som gjorde att en jobbig situation vändes till något positivt. Enkelt men inte alltid lätt.

Share

Vilsen, deprimerad eller allmänt omotiverad – ett par tips som kan vända allt

Vad gör man när något man jobbat för under lång tid, kanske under mer än ett år, plötsligt är genomfört och slutfört? När det som varit i fokus inte längre finns i tankarna. När verkligheten kommer ifatt och lamporna släckts. 

Om du är som jag, har du hamnat där ett antal gånger. Målet med stort M eller loppet med stort L är genomfört. Vad händer nu? Inom långdistanstriathlon pratar man om “Ironman blues”. Det finns en anledning att de flesta uthållighetslopp öppnar sin anmälan till nästa års lopp bara någon dag efter att årets lopp gått av stapeln. För att fylla tomrummet med något, ställer sig ett förvånande antal nästan reflexmässigt i kön för att försäkra sig om att inte hamna i en mini-depression efter sin urladdning.

Faktum är att jag fram tills nyligen dragit slutsatsen att denna mini-depression haft rent mentala orsaker. Fokus på en enskild tävling under lång tid, som sedan eskalerar under en enskild dag. Och plötsligt är det över. Inte konstigt att hjärnan blir förvirrad. Vilsenheten sprider sig i kroppen. Motivationen är på botten. Men nytt ljus på hur fysisk träning kan påverka, vända och förbättra depressioner har gett mig ytterligare en förklaring. Anders Hansen, överläkare i psykiatri, visar i sin senaste bok “Hjärnstark“, hur konditionsträning kan ta dig ur en depression, och förhindra att du hamnar där från första början. Fysisk aktivitet, framförallt där pulsen höjs, 45 minuter, tre gånger i veckan under ett år, ger enorma effekter på hjärnans hälsa. Anders menar att konditionsträning till och med är mer effektivt än antidepressiv medicin. För att inte tala om att de enda biverkningarna du kan räkna med är att bli lite piggare, tappa några extra kilon eller leva lite längre. Vad har detta med mini-depression efter en tävling att göra? Jo, tänk dig att du går från ett antal timmars konditionsträning per vecka till nästan ingen träning alls för att kroppen och knoppen är för slitna för att ens tänka på att ta ett löpsteg. Vad händer med endorfinnivåerna som under lång tid vant sig vid en hög träningsdos? Alltså kan Ironman blues ha rent fysiologiska orsaker. Det är helt enkelt en balansgång mellan att återhämta sig och att hålla sig på rätt sida om depressionsstrecket. Det är dock inte farligt att hålla sig i dalen ett tag efter en bergbestigning. Det är nog snarare ganska nyttigt. Även inom forskning på FLOW finns numera samstämmighet kring att vi behöver “återhämtning” från flowstadiet. Det är inte möjligt eller ens hälsosamt att leva i konstant flow. Har vi aldrig dalar under livet, uppskattar vi inte bergen tillräckligt mycket när vi väl når dem!

För dig som känner dig allmänt vilsen och omotiverad, eller har någon i din närhet som stämmer på denna beskrivningen, har jag ett par tips. Det första kommer direkt från Anders Hansen. Bygg en vana att röra på dig 45 minuter, tre gånger i veckan! Säg inte att du inte har tid! Tiden du lägger nu kommer du få tillbaka tiofalt i ett längre liv och att du håller dig frisk! Notera gärna hur du mår innan du börjar på en skala från 1 till 10. Håll ut i minst en månad, och notera sedan igen hur du mår på en skala från 1 till 10! Jag skulle bli väldigt förvånad om du inte mår lite bättre.

Det andra tipset är att skaffa en liten tacksamhetsbok. Varje kväll eller morgon (det som passar dig bäst) skriver du ner minst tre saker du är tacksam för. Även om det känns som om du är på botten, är jag övertygad om att det finns saker att vara tacksam för. Tacksam för att leva i ett fritt land. Tacksam för att ha mat på bordet. Tacksam för någon i din närhet. Ett kontinuerligt (varje dag) fokus på saker att vara tacksam för, skapar en positiv spiral. Fokus på något positivt, gör att hjärnan har mindre energi att fokusera på något negativt. Det kan låta banalt, men faktum är att det funkar. Prova minst en månad och se hur du mår!

Tack för att du läste. Har du något tips för att skapa motivation när allt känns tungt och vilset?

Share

Vad inspirerar dig?

Han var blodig i ansiktet och totalskrapad på armen när jag äntligen såg honom komma springandes under förra helgens Ironman i Kalmar.

Jag hade en stund tidigare fått rapport från en av mina andra adepter att Ulf hade kraschat på cykeln vid en järnvägsövergång med bara några mil kvar till växling. Genast flög tankarna iväg. Hur hade det gått? Hade han brutit loppet?Var han skadad? En stor lättnad spred sig i kroppen när Ulf plötsligt dök upp, nästan lika glad som alltid. Jag sprang med honom några meter för att hinna checka läget. Ryktet stämde, men Ulf hade bestämt sig för att fullfölja. Bara en marathon kvar nu.

En av mina vänner, Klas, berättade för ett tag sedan om en kommentar hans 13-åriga son hade fällt. Jag var inte speciellt bra på att uttrycka mina känslor med ord när jag var 13 år, vilket gör hans kommentar ännu mer inspirerande. Han sa under ett vanligt samtal “Farsan, jag älskar mitt liv”. Helt plötsligt fick jag ett tydligt mål för mina barns uppväxt.

Dagligen inspirerar mina barn mig genom sina frågor, nya lärdomar och mod. Under stjärnklar himmel hade jag för några dagar sedan ett djupt samtal med Eli 3,5 år gammal om rymden, om att flyga rymdraket och framtida yrkesval. Eli älskar verkligen att cykla på sin balanscykel (utan trampor) och förvånade både mig och alla andra genom att i somras cykla nästan 9 km nonstop tillsammans med mig och sin storebror. Med glatt humör och kommentaren “Jag är så laddad” avslutade han rundan hos farmor och farfar och bad snällt om ett glas vatten. På samma runda råkade jag slänga ur mig att“nu kommer den sista jobbiga backen”, varpå Vilgot 6 år direkt svarar “Kom igen nu, du har mer kraft inom dig än vad du tror”. Vilgot som för övrigt blev överlycklig när vi anordnade en barnklass på vår lokala triathlontävling i Karlskrona. Han behövde fundera ungefär EN sekund innan han bestämde sig för att vara med. 50m simning, 2500m cykling och 500m löpning senare gick han i mål med ett stort leende och en rejäl spurt.

Ingen förbereder sig och genomför en utmaning som Ironman utan motgångar längs vägen och det är människor som tar sig igenom denna typen av motgångar som inspirerar mig allra mest. Med i stort sett alla årets adepter färdigtävlade kunde jag inte vara mer glad. Ett flertal har överträffat sina egna gränser och genomfört sina första Ironman- eller halvironmanlopp. I stort sett alla har slagit ett eller flera personliga rekord. ALLA har tagit sig i mål på sina huvudtävlingar! Tack för den inspiration ni gett mig tillbaka Klas, Johan, Jörgen, Rasmus, Jim, Angelica, Emil, Ola, Eva, Sören, Mattias, Ulf, Fredrik, Gunilla, Björn, Henrik och Sanna. Och vet ni vad det häftigaste är? Ni har antagligen inspirerat MINST 15 personer runtomkring er som tack vare era prestationer nu har en lite annan syn på hälsa, utmaningar och vad som är möjligt.

Kan vi välja inspirationskällor medvetet? Och spelar valet av inspirationskälla roll för hur bra vi presterar? Det sägs att vi blir ett genomsnitt av de fem personer vi spenderar mest tid med (fysiskt eller virtuellt). Jag tror att det ligger något i det. Vem ingår i din femgrupp?

Med bara drygt en månad kvar till Ironman Hawaii kan jag för egen del inte låta bli att återigen titta på youtubeklipp från 1989 års tävling. Mark Allen och Dave Scott i en klassisk duell (Ironwar) som pressar mänsklig prestationsförmåga till sin yttersta spets. Så när jag är som mest trött där på Queen K highway på Big Island of Hawaii tänker jag upprepa ett mantra i mitt huvud. “What would Mark and Dave do?” Genom att medvetet välja inspirationskällor tror jag vi kan nå lite längre. Genom att se det vi har runt omkring oss dagligen medinspirationsglasögon kan vi lära av och uppskatta de små sakerna i livet. För i slutändan är det kanske de där små stunderna, dialogerna, förbättringarna eller flyttade gränserna som är den stora behållningen.

Bli den bästa versionen av dig själv. Sprid inspiration till folk runtomkring. Var någons förebild. Du kommer få tillbaka det tiofalt.

Christian

PS. Var med på Sveriges Radio P4 Blekinge och pratade målsättning och motivation i morse. Du kan lyssna på inslaget här. DS.

Share

Om att gå mot strömmen

“Det är bara döda fiskar som följer strömmen”. Det kan låta lätt i teorin, men är alltid tufft i praktiken. Vem vill inte vara lite unik? Oftast är drivkraften att passa in dock starkare än drivkraften att verkligen pusha gränsen på ett nytt sätt. Att våga misslyckas är något som vi som jobbar med startups/nystartade företag proklamerar dagligen. Bara den som vågar misslyckas kan verkligen nå sin fulla potential. Det kan låta enkelt men är väldigt svårt. Speciellt i en kultur där vi hela tiden mäts på vårt senaste resultat snarare än hur vi vågar prova nytt, vilket ibland leder till dåliga resultat. Men vilka genombrott i historien har kommit från människor som safeat sig genom livet?

1968 hände något revolutionerande på OS i Mexico City. Dick Fosbury bevisade att en flopp i vissa situationer är exakt vad som krävs. Titta på dettainnan du läser vidare så förstår du vad jag menar. Dick hade självklart tränat under lång tid (i hemlighet) på sin nya höjdhoppsteknik. Och det gav honom modet att faktiskt plocka fram sin nya teknik när det gällde som mest. Framför miljontals tittare tog han risken att bli utskrattad. Och satte en helt ny trend som snart skulle revolutionera höjdhoppandet. Jag älskar historier där människor som går mot strömmen drar det längsta strået.

Vi har ju vår svenska motsvarighet i Janne Boklöv som revolutionerade och förändrade sporten backhoppning på 80-talet. Vem skulle ens drömma om att inte hoppa med V-stilen idag? Inspirerade av att gå mot strömmen ställde vi upp i Karlskrona swim-run i lördags utan våtdräkt. Vi var ganska ensamma på startlinjen om att inte vara klädda i svart neopren men när reglerna för en gångs skull tillätt valfri klädsel så var det ju värt att prova. Och det funkade. Med dagens lättaste utrustning kunde vi springa riktigt snabbt och vann till slut loppet. Det ska bli roligt att se startbilden nästa år. Jag förutspår att vi inte längre är ensamma utan neopren då.

Första steget att våga göra något på ett nytt sätt tror jag är försöka göra status quo så “obekvämt” som möjligt. Samt att bli nyfiken på sin fulla potential. Att inse att nuläget är värt att riskeras för att det finns ett attraktivare resultat som väntar på oss. Ett resultat värt att våga misslyckas för att uppnå. Det kanske inte går på första försöket. Men ett misslyckat försök förblir bara misslyckat om vi inte lär oss något och provar igen! Fosburyfloppen utvecklades inte på en dag. V-stilen tog nog lång tid att träna in. Även om det utåt verkade som plötsliga genidrag hade både Fosbury och Boklöv med all säkerhet misslyckats ett antal gånger på vägen mot målet. De lyckades göra målet viktigare än vad människor runt omkring skulle tycka. Detta verkar vara nyckeln. När den sociala trögheten i att gå mot strömmen inte tillåts styra. När en möjlig dröm är värd mer än vad andra tycker. Det är då revolution snarare än evolution är möjlig. Finns det något i ditt liv du skulle vilja revolutionera?

High-five för utveckling!

Share