Sitting is the new smoking

/i , , /av

För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta använda stol på mitt kontor. Jag hade tre huvudanledningar till detta. För det första hade jag hört Dean Karnazes, en av världens mest färgstarka ultralöpare, säga i en intervju att en av hans hemliga recept för att bygga en tålighet för ultralöpning var att stå upp så mycket han kunde. För det andra märkte jag att jag inte längre fick energidippar under eftermiddagen vilket jag ofta hade fått tidigare, speciellt om jag ätit mycket till lunch. Och för det tredje hade jag känt en trötthet i korsryggen efter att ha suttit i nästan åtta timmar vissa dagar. En gradvis förändring där jag till en början stod ca 30 min åt gången, varvat med sittande på pilatesboll, utvecklades efter ett par månader till en total avveckling av min kontorsstol och fulldagsstående. Vilken skillnad. Jag höll energin uppe hela dagen och kände mig starkare i ryggen.

Flertalet studier under senaste åren har visat att ur ett hälsoperspektiv är för mycket sittande i stort sett lika förödande som rökning. Och faktumet att en timmes träning om dagen INTE väger upp hälsorisken med sittande gör att jag tycker det är ett relevant ämne för er som läser bloggen. Jag skriver det igen. Vissa studier på i övrigt aktiva personer som tränar mer än genomsnittet men som sitter ca åtta timmar varje dag, visar att de har samma hälsorisker som en person som inte tränar speciellt mycket men som har ett aktivt jobb och inte sitter några längre perioder.

Jag är också en stark förespråkare för vardagsmotion och daglig rörelse även UTANFÖR själva träningspassen vi kör. Det är absolut avgörande även för tävlingsprestationen att inte ha en helt inaktiv livsstil utanför sin träning och övriga aktiviteter. Det är vad som skiljer en bra prestation från en topprestation. Det är vad som ger den riktigt långsiktiga hälsoförbättringen. Det är vad som skapar bättre motståndskraft mot sjukdom och skador. Genomblödning. Frisk luft. Naturupplevelser. Glädjen i att röra sig utan krav på tider, tempon eller maxpuls.

Storheter som Steve Jobs höll sina bästa möten som ”promenadmöten”. Han påstod att han tänkte bättre då. Flera av historiens mest hyllade författare tog långa promenader under sina mest intensiva skrivarperioder. När jag besökte d.schoool på Stanford i höstas berättade de övertygat om att de numera körde alla sina workshops stående. Energin i rummet, höjden på idéerna och deltagandet hade ökat drastiskt. Så våga hoppa på trenden. Ge bort din stol. Se till att få mer vardagsmotion. Jag lovar att du kommer märka skillnad. Våga sticka ut. Till en början fick jag konstiga blickar på jobbet och många undrade var jag hade min stol. Men folk vänjer sig. Och om vi med så enkla medel kan höja energinivån, kreativiteten, hälsan och våra idrottsliga prestationer så finns det inte mycket som talar emot. Join the club!

Knäck Ironmankoden

/i , , , /av

Jag skrev en serie inlägg för ett par år sedan om de nycklar jag ser till att knäcka koden kring en optimal Ironmanprestation. För er som inte var med då, tänkte jag bara göra en recap genom att länka tillbaka till de 9 separata inläggen som utgjorde min samlade erfarenhet om hur man knäcker Ironmankoden. Inspirationen till att försöka ”knäcka Ironmankoden” fick jag från Chris McCormacks bok I´m here to win där ett kapitel just handlar om hur han försökte under sex år att knäcka koden kring Ironman Hawaii. I det fallet var det bla Coca Cola som var en av nycklarna som såsmåningom ledde honom till två segrar. Just Coca Cola har faktiskt räddat både mig och andra från väggar, kramp och att ge upp. Så som ett tionde tips slänger jag in jokern Coca Cola som den ultimata sportdrycken mot slutet av ett Ironmanlopp!

Nyckel #1

Nyckel #2

Nyckel #3

Nyckel #4

Nyckel #5

Nyckel #6

Nyckel #7

Nyckel #8

Nyckel #9

Nyckel # 10 – Coca Cola!

Fasta – tankar och en intervju med Murre

/i , , , /av

Nu är det jul igen, och nu är det jul igen och julen varar väl till påska? Denna sång är kanske det närmaste många av västvärldens övergödda medelklass (läs: den vi alla tillhör) kommer att ta ordet FASTA i sin mun. Men faktum är att det finns flera dimensioner till varför det är värt att avstå mat under väl valda tillfällen. Speciellt för oss som bryr oss om vår långsiktiga hälsa. Länge har just fasteperioder varit del i flertalet religioner som ett sätt att avstå något essentiellt under en period för att hålla fokus på Gud och rannsaka sig själv. Eller som ett sätt att sympatisera med alla de miljontals människor som faktiskt ofrivilligt fastar dagligen. Märk dock att fasta INTE är samma sak som att svälta sig själv eller något jag rekommenderar som bantningsmetod. Vid de tillfällen jag har provat olika typer av fasta har mitt totala energiintag troligtvis varit i nivå med när jag äter ”normalt”, men fördelat på annat sätt under dygnets timmar. Den enklaste varianten av fasta är det som ofta kallas periodiska fasta där man begränsar sitt matintag till åtta timmar av dygnets 24 timmar (oftast lunch till 8 på kvällen). Om du vill prova någon typ av fasta skulle jag rekommendera att börja med detta, det är egentligen bara ETT mål du tar bort i form av frukost. Våga ifrågasätta det som många av frukostflingsbolagen och andra tutat i oss att frukosten är dagens viktigaste mål för att överleva. Hur tror du människorna som var tvungna att jaga eller samla sin föda varje dag innan man kunde äta överlevde? Med detta vill jag också slå ett slag för att våga träna på fastande mage. Det är faktiskt ett väldigt bra sätt att träna sin kropp på att använda de lagrade reserverna (läs underhudsfettet) för att orka istället för att vara beroende av sportdryck, energikakor och ständiga kolhydratkickar. Nästa steg är sedan att prova en 24-timmarsfasta och för mig har lunch till lunch fungerat bäst de två gångerna jag har provat. En rejäl lunch (buffé förslagsvis) håller dig mätt till sent på kvällen. Och att fixa morgonen och förmiddagen utan mat har du ju tränat på redan under 16-timmarsfastan så då är det mer mentalt än fysiskt att fixa fram till lunch. Se till att dricka vatten och jag tycker även te och vid behov kaffe är ok (även om regelrätt fasta inte tillåter detta) för mitt syfte.

Mer och mer forskning kring fastans påverkan på cellernas hälsa har släppts under de senaste åren och den dominerande teorin inom forskarvärlden är att om cellerna får brist på energi under en period så fokuserar de på att reparera sig själva istället för att duplicera sig, vilket skulle kunna påverka livslängden på cellerna, och i långa loppet livslängden på personen i fråga (en 100%ig cell är bättre än två 80%iga typ). Utan någon vetenskaplig grund har jag också sett flera exempel på att många av de personer som lever länge, under en period i sina liv eller genomgående haft någon form av brist på mat eller en strategi för att begränsa sitt kaloriintag (återigen inte på svältnivå eller jojobantning). För mig som försöker optimera förhållandet mellan optimal prestation på kort sikt och långsiktig hälsa är detta alltså ett mycket intressant fenomen och därför passade jag på att intervjua en av mina träningskompisar Muris Abdurahmanov som regelbundet fastar just av hälsoskäl. Jag delar Murres hälsofilosofi generellt och förutom att vara en föregångare inom detta område är han en riktigt duktig simmare (läs delfin) och swim-runnare med erfarenheter från både Kustjagaren och Engadin swim-run.

Beskriv lite om din syn på träning, kost och övriga faktorer som påverkar vår hälsa!

Jag försöker ha en helhetssyn på träning, kost, sömn, vila, stress osv där hälsa står i centrum. Träning, kost och vila hänger ihop i min värld vilket utmynnar i välmående, såväl fysiskt som mentalt.

Vad det gäller träningen så simmar och springer jag ca 6 ggr i veckan och har en träningsfri dag. Löpningen brukar hamna mellan 3-4 mil i veckan, längden på simningen varierar oerhört.

Kosten blev jag intresserad av för några år sen, började läsa fler böcker som handlade just om helhetssynen på hälsa där maten hade en central roll. Kände mig vilsen i djungeln av alla kostråd hit och dit, dieter, snabba lösningar på problemen. Det var få som erbjöd en livsstil som skulle vara livet ut vad det gäller kosten. Idag försöker jag äta mat som är naturlig, gjord av råvaror och inte av tillsatser. Räknar inte kalorier, kolhydrater eller fett utan tittar istället på kvalitén på maten, där näringsrika råvaror spelar stor roll.

När började du fasta, varför och hur introducerade du din kropp/knopp till det?

Jag blev intresserad av fasta för ca ett och ett halvt år sen. Det började pratas mycket om fasta och jag blev intresserad av att testa. Läste lite om olika sorters fasta(5:2,16:8, osv) men den som jag fastnade för var 24-timmars fasta. Boken som inspirerade mig var Brad Pilons ”Eat-Stop-Eat”. Jag blev helt fast och började fasta 1-2 ggr i veckan. Fastan går ut på att, precis som det låter, att inte äta under 24 timmar (vatten, kaffe, te är ok). I början var det en utmaning för både kroppen och knoppen men jag blev mycket positivt överraskad. Blodsockret höll sig jämnt under de 24 timmarna, jag kände mig pigg hela dagen och hade kontrollen över min kropp. Just det här med kontrollen över maten, när man lärt känna sin egen kropp, är obetalbar. Idag är det jag som väljer när och vad jag ska äta och inte omgivningen. Fastar jag så spelar det ingen roll hur många tårtor, bakelser, chokladaskar som står framför mig, jag kan gå därifrån.

För mig handlar fastan, i första hand, om hälsan och inte om viktnedgång. Kroppen hinner återhämta och reparera sig!

Har du provat olika typer av fasta (periodisk, dygns, längre)?

Jag har testat 16:8 fastan, där man kan äta under 8 timmar och fastar 16 timmar varje dag. De flesta skippar frukosten och sen äter lunch vid tolv och fortsätter äta som vanligt fram till 20.00 på kvällen. Den här modellen passar bäst de som tränar mycket, skulle jag tro.

Vad är svårast och vilket tips skulle du ge till folk som aldrig känt någon anledning att prova eller som vill prova men inte vågar?

Ska jag vara ärlig så var den svåraste biten att förklara för omgivningen vad man sysslade med. Idag bryr jag mig inte så mycket vad folk tycker och tänker kring det. Jag diskuterar gärna mina val  här i livet men maten är ett känsligt ämne för många.

Är man sugen att prova fasta så tycker jag att man ska börja med att skippa en måltid. Då kommer man att inse att man inte svimmar eller tappar muskelmassa, presterar sämre osv. Våga vara öppensinnad, testa nya saker! Efter ett tag kan man utforma och anpassa sin egen fasta eller kalorirestriktion efter det som passar en själv bäst.

Ett annat tips, om man vill prova fasta är att sluta med, eller i alla fall minska på sockerintaget och de snabba kolhydraterna. Personerna som har en jämnare blodsockerkurva har lättare att klara fastan medan ”sugar junkies” kommer få det tufft, eftersom de är vana att tillföra snabb energi till kroppen.

Jag känner att det finns många förutfattade meningar om fasta och att folk ser snett på oss som provat trots att vi är smala, vältränade och friska. Vad är din upplevelse av folks reaktioner?

Svarade delvis i föregående fråga. Jag tycker att man ska experimentera och utmana normer för vad som är ”normalt”. Jag utsätter mig själv för det här och prackar inte på folk mina egna åsikter. Det är en hel del som har kommit fram och velat diskutera och prata om olika livsstilar.

En annan del av det hela är, precis som jag nämnde innan, att utsätta kroppen och knoppen för lite påfrestning. Vi är skapta för att klara av det. Allt ska vara så himla bekvämt idag, från mjuka sängar, soffor, uppbyggda skor, överflöd av mat, olika tv-kanaler, bilar mm. Jag tror inte det skadar att ibland ta en löprunda i barfotaskor, ta en kall dusch då och då, skippa en måltid, lägg dig på golvet och vila, ta cykel till jobbet, stänga av TV:n på kvällen. Det finns något genuint och ”ursprungligt” i det.

Träning i samband med fasta, hur tänker du där?

Inga problem alls! Jag brukar ta en lågintensiv löprunda, på ca 10-15 km på fastande mage. Skulle vilja hävda att man uppnår bättre resultat om man håller på med långdistansidrott. Kroppen lär sig så småningom att använda sina egna reserver (glykogen och fett), använda det som bränsle och blir på så sätt inte beroende av snabba kolhydrater. Kroppen är en fantastisk maskin, ge den en chans att bevisa det!

Vad drömmer du om just nu?

Har många (egoistiska) drömmar men önskar att familjen fortsätter må bra med hälsan i behåll.

 

Sluta aldrig utforska del 3

/i , , , /av

Tredje delen i intervjuserien om ultralöpning. Denna gång är det Peter Jönsson från Karlshamn som är intervjuoffer. Peter genomförde Ultravasan som gick av stapeln i somras för första gången. För er som missat denna tävling är det alltså 90 km löpning som gäller. En respektabel resa för de allra tuffaste. Min egen historia kring Ultravasan blev kortvarig. Jag har länge kikat på Vasastafetten som varje sommar går längs Vasaloppsbanan och hört rykten om att det genom tiderna varit ett fåtal ”galna” personer som genomfört loppet med bara EN deltagare, alltså sprungit hela loppet själva. En av de vanligaste frågorna när jag började med långdistanslöpning och triathlon var om jag hade gjort vasaloppet. I medelsvenssons medvetande verkar detta fortfarande vara det ultimata måttet på om man är uthållighetsidrottare eller inte…

Med tanke på den vanliga frågan om jag hade genomfört Vasaloppet var jag tidigt väldigt sugen på att ge mig på äventyret att springa hela Vasastafetten på egen hand ENBART för att kunna svara ”nej men jag har sprungit det” på den frekvent återkommande frågan. När jag i september 2013, i samband med att Ultravasan presenterades, insåg att jag faktiskt inte skulle få en mycket bättre chans att uppfylla denna önskan. Jag ha in en påminnelse i min googlekalender på det datum då anmälan skulle öppna. Med tanke på att det fanns runt 800 platser trodde jag dock inte det skulle vara någon brådska med att anmäla sig. Samtidigt hade jag en plan B som bestod i det lika skräckinjagande loppet Norseman, men där öppnade inte anmälan förrän i oktober. Döm av min förvåning när jag samma kväll som Ultravasan hade öppnat sin anmälan läser en notis om att loppet redan var fullt. Jag hade missat att sätta på min telefon i tid på morgonen och hade följaktligen inte fått någon ljudnotifikation om att en händelse var missad i min googlekalender i telefonen. Det kommer säkert fler chanser även om timingen på loppet i de flesta fall krockar rejält med triathlonsäsongen. Så för att sprida lite inspiration relaterat till Ultravasan får Peter nu stå ”modell” för urtypen som tog chansen under den första upplagan.

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen Ultravasan och hur det kändes inför, under och nu efter!

Jag råkade se reklam om premiären för Ultravasan på internet och kände instinktivt att det var ett äventyr jag ville vara del av 2014. Jag hade flirtat lite med Ultra 2013 och det lade nog grunden för att mitt träningsmål för 2014 blev Ultravasan. Fokus på genomförande och målet med att transportera sig en sträcka från punkt A till B tilltalade mig mycket och att inte behöva lägga energi på kilometertider som det oftast blir på kortare tävlingar. Känslan blev mer att jag registrerade mig till ett äventyr och inte en tävling.  Min sambo Sofie har en förkärlek till Dalarna och hon ville gärna följa med så det var extra roligt att familjen hade möjlighet att dela denna upplevelse med mig.

De senaste två åren har jag mest tränat för triathlon och lade därför om och började träna betydligt mer löpning. Jag fokuserade mycket på lugna långpass och backstyrka med stavar. All form av träning i högre fart togs bort förutom inför några kortare löptävlingar då jag försökte varva upp ”motorn” lite.  Jag upplevde att med kontinuitet över tid så blev den fysiska och mentala styrkan hela tiden bättre för längre löpturer. Körde många längre pass utan energi och det var anmärkningsvärt att kroppen ändå klarade sig så bra. Oftast blev det ett eller två långpass i veckan och kortare distanspass. Under januari månad sprang jag 50 km på Blekingeleden som ett test och upplevde goda möjligheter att genomföra 90 km, men att det skulle bli fysiskt och inte minst mentalt påfrestande.

Starten i Sälen gick den 23/8 kl 05:00 och det var 790 deltagare som deltog. Det var oerhört stämningsfullt vid starten med musik och tända marschaller från start och en bit upp på första backen. Några sekunder innan startskottet så uppstod en spontan applåd av samtliga löpare och kroppen fylldes med 100% positiv energi. När första kilometerskylten dök upp med siffrorna 89K kom tanken att det är ganska långt och kommer förmodligen inkludera en mängd smärta. Första 45K gick väldigt lätt, men efter jag passerat Evertsberg så kom en rejäl regnskur som gjorde händerna blåfärgade vilket resulterade i lite negativa tankar. När regnet avtog och kroppen rörde sig framåt mot Mora så blev cirkulationen och syresättning återigen bra.

När 60K passerats så innebar det att för varje meter jag kom framåt så var det ett nytt PB i fråga om sträcka för mig. Det gav bra energi en för stunden, men vid 70K så började det bli ganska jämlikt mellan fysisk smärta och mental påfrestning.  Den sista biten var det bara målet som upptog tankarna och det var inga spänstiga steg den sista sträckan inne i Mora, men en oerhörd tillfredsställelse när målportalen passerades.

Efter målgång och den kommande veckan efter blev jag ständigt påmind om äventyret i form av att kroppen värkte rejält. Trots tidigare fysiska påfrestningar under samma tidsram så har jag aldrig upplevt sådan smärta efteråt.  Månaden efter avstod jag träning helt och det är konstigt hur lätt det är att glömma smärtan och istället bygga upp motivation inför liknande fysiska utmaningar.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Innan loppet var min plan och stora målsättning att ta mig till Mora och om det inte inträffar något oväntat så var tidsmålet att komma under 10 timmar. Det kändes lätt första 45K och då kom tankarna att jag skulle öka andra halvan, men tröttheten kom smygande och det blev långt ifrån en negativ split. Tidsmålet klarade jag med god marginal så sista biten tog jag det lugnt och försökte njuta så gott det gick.

Det är en väldigt välorganiserad tävling och det var gott om vätskestationer och matkontroller. Jag var nog den enda i startfältet som skulle kunna vara självförsörjande för en två veckors expedition. Nu i efterhand så hade jag inte behövt ha så mycket kläder, vätska och energi med mig.

Vad har du gjort tidigare?

Intresset för lite längre uthållighets evenemang började med två varv av Klassikern. Därefter genomförde jag Ironman Kalmar 2012 och 2013. Löpmässigt innan jag provade Ultra har jag genomfört två rena marathon och några halvmaror. Jag var med på premiärloppet av Krösnabanan Ultra 2013 60 km, vilket väckte mitt intresse för Ultra. Wings for life deltog jag även på i Kalmar 2014 som är en tävling jag varmt rekommenderar.  Deltagaravgiften går oavkortat till forskning för ryggmärgsskadade och evenemanget är av toppklass.

Om du skulle sätta ord på din drivkraft för ultralöpning och andra utmaningar, vad skulle du då säga?

För mig personligen är det att hitta mål med min träning där resan ger mycket energi och inspiration i vardagen. Brist på motivation för att träna blir då väldigt sällsynt.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Socialt, långt och tankespel.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Sträckan tycker jag inte ska avskräcka om man genomfört ett marathon. Genom sänkt fart och att lyssna på kroppen tror jag många har möjlighet att passera 42 kmoch långt därefter. Våga spring långsamt.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Första 60K kändes nästan som ett mingelparty. Med de personer jag råkade hamna bredvid en stund blev det många samtal och det var en väldigt positivt erfarenhet. Jag sprang och pratade med en man ifrån Belgien som höll på att genomföra en löptur från Spanien till Nordkap i en kampanj mot global uppvärmning. Ultravasan var för honom vara bara ett litet sidospår eftersom hans flickvän var med i dameliten. Han skulle ta en vilodag efter tävlingen och därefter fortsätta med cirka ett marathon om dagen. Det satte lite perspektiv på tävlingssträckan och att människokroppen har en väldigt stor kapacitet.

Sista biten blev den sociala kompetensen i takt med tröttheten väldigt begränsad och det blev mer fokus på att komma fram till Mora.

Vad drömmer du om nu?

Att motivationen för träning som hobbyatlet håller i sig många år framöver och kommer resultera i härliga upplevelser.

Sluta aldrig utforska del 2

/i , , , , /av

Ultralöpning handlar framförallt om att utforska. Utforska sina egna gränser, utforska nya miljöer och utforska vad som händer i kroppen och knoppen vid extrema påfrestningar. Trots att vissa ultralopp bara är några kilometer längre än ett marathonlopp, är inramningen, stämningen och människorna inblandade i många fall helt väsenskilda. Det är först och främst en tävling mot sig själv, och i andrahand mot andra. Här kommer del två i serien med ultraintervjuer. Denna gång med Peter Lendrop som för några dagar sedan sprang ett 12-timmarslopp (12h) i Växjö.

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Jag deltog förra året i samma tävling fast i 6h-klassen. Att delta även i år under Växjö PRT har därför legat i bakhuvudet då jag tycker det är ett mycket trevlig och välarrangerat lopp. Egentligen har jag hela tiden sett det mer som ett kul och socialt event än en tävling. Om jag hade tid och kroppen kändes ok så ville jag vara med. Tävlingen som går inomhus erbjuder 6h, 12h, 24h, 100k och 100 Miles. Tyvärr så startade 6h kl 0600 på söndagsmorgonen i år vilket jag tyckte var för tidigt. Alternativet var 12h som startade kl 1800 på lördagskvällen, vilket passade mig bättre…starttiden alltså. Anmälde mig till tävlingen bara ett par veckor innan start eftersom jag ville vara säker på att kroppen var ok.

Jag var mycket osäker på hur jag skulle klara 12h, men fördelen med tidslopp är att ”alla går i mål” så pressen är inte lika stor att inte ”klara av det”. Mitt mål var att ta nytt distansrekord, mer än 61 km, och att springa lugnt så länge som kroppen kändes bra, och givetvis ha trevligt och umgås med andra löpare. Jag var krasslig och förkyld veckan innan start och orolig för att behöva stå över, men kände mig ok på tävlingsdagen och tog mig till start.

Väl på plats dukade jag upp mitt lilla medhavda bord med allahanda godsaker och dryck som komplement till det som erbjöds på plats (vilket är mycket). 24h löparna hade redan varit igång i 6h så första timmarna gick fort och jag kände mig pigg. Svårigheten i början av ett ultralopp är att hålla nere tempot och hålla sig till planen. Första 6h passerade lättare än jag beräknat och kroppen svarade bra. Efter 6h hade jag tänkt ta det lite lugnare och gå fler perioder, men eftersom allt kändes bra malde jag vidare. Mentalt så bygger jag hela tiden upp delmål för att få tiden gå. Både korta och långa mål. Var 20:e minut gick jag ett varv för att äta och dricka. Långa målen blev distansmålen. 61km passerade jag efter ca 6,5 timmar och efterhand la jag upp nya etappmål. 80 km (50 miles), 84 km (dubbel Marathon), 90 km (vasaloppet), 97 km (klubbrekordet) och 100 km vilket var mitt drömmål. Självklart fanns det perioder där jag hade dippar både mentalt och fysiskt med trötthet och magont. Men med lite erfarenhet vet jag att det mesta är övergående och det är då den mentala kampen och viljan behövs.

Känslan att gå i mål, dvs sluta springa efter 12h var fantastisk. Inte bara för att det var skönt att få sitta ner utan mentalt. Att känna och förstå vad man precis har lyckat genomföra och insikten om hur bra det gick. Kroppen var sliten, men hel. Ett par blåsor på stortårna var det enda som fanns kvar efter ett par dagar.

Det tar ett litet tag att förstå vad man genomfört och vilket prestation det är att ta sig 108 km. Att förstå vad man är kapabel till och vad kroppen kan uträtta när viljan finns. Såhär fem dagar efter loppet finns det fortfarande en härlig känsla i kroppen, både mentalt och fysiskt när insikten blir tydligare.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Min plan under loppet var att hitta ett löptempo som var löpeffektivt, dvs kändes bra och inte tog för mycket energi. Jag brydde mig inte om kilometertider, bara känsla. Planen var också att var 20:e minut gå ett varv runt banan för att äta och dricka. Den tiden jag tappade i tempo visste jag att jag skulle få igen på slutet samtidigt som det är lättare att få i sig energi gående. Jag hade räknat med att efter 6h göra tätare gångvarv, men eftersom kroppen kändes så pass bra så fortsatte jag med min plan som höll hela tiden ut, dvs gång var 20:e minut. Sista delen blev det ibland både 2 och 3 varv gång för att hinna få i mig mat och vätska vilket kändes helt rätt. Det hände även att jag gick lite för att prata med och peppa andra löpare som hade det tungt, men det ser jag som en del av helheten.

Vad har du gjort tidigare?

Jag sprang min första marathonlopp 2004 vid 35 års ålder efter att i många år varit inaktiv. Målet var att en gång i livet ha genomfört en mara samtidigt som jag behövde ett mål för att komma igång och träna. Känslan efter målgången i Stockholm Marathon var fantastisk och inom en halvtimme hade jag bestämt mig för att göra om det året därpå.

Sedan dess har det blivit drygt 25 Marathon, en Svensk Klassiker, många halvmaror, Lidingölopp, 4 Öppet Spår och andra lopp. Att hela tiden ha ett nytt mål med min träning är viktigt för mig och att tävla är ett härligt sätt att umgås med likasinnade.

2013 bestämde jag mig för att höja ribban något, började med Triathlon och genomförde då min första Ironman i Kalmar. Jag provade även på att i december 2013 göra mitt första ultralopp i just Växjö PRT.  Det blev 6h med målet att springa längre än ett Marathon. Tog mig 61km vilket var över min förväntan och kunde nu även titulera mig ultralöpare… Under 2014 har det blivit ett par marathon till och även ytterligare en genomförd Ironman i Kalmar.

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

Drivkraften är i grunden att må bra, både fysiskt och mentalt. För mig innebär detta även att hitta nya mål, att våga hitta nya mål och att våga nå dessa mål. Drivkraften blir därför också att bevisa, både för mig själv och andra, att det går att utmana gränserna och nå sina mål.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Mentalt, fysiskt och socialt… i nämnd ordning.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Ta steget, men börja med ett tidslopp. Har man den mentala och fysiska kapaciteten att genomföra ett marathon så kommer man även att klara av att göra bra ifrån sig på ett 6h lopp. Alla som startar går i mål och har man en sämre dag och ”bara” klarar 43km så är man ändå en ”finisher” med ett nytt personligt rekord.  Gränserna är mentala. Efter en halvmara känns en mara omöjlig… och efter en mara känns en ultra omöjlig. Har man bara siktet inställt på att hålla igång i 6h så tror jag de flesta blir förvånade över hur långt man kommer. Men som med all löpning är det viktigt att ta ett steg i taget, både fysiskt och mentalt. Förra året kändes det för mig ”omöjligt” att springa i 12h och just nu känns det ”omöjligt” att springa i 24h… vi får se om det ändras.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Absolut. Gemenskapen skiljer sig både på och utanför banan. Det låga tempot under loppet tillåter att man springer och pratar med varandra. Under t ex 12h hinner man prata med många löpare och stifta nya bekantskaper. Även om det är en tävling där en segrare ska utses så tävlar de flesta mot sig själva och har individuella mål som de gärna delar med sig av. Eftersom alla har mer eller mindre negativa svackor under ett ultralopp är det naturligt för andra löpare peppa, hjälpa, komma med råd och bry sig om medtävlare. Under senaste loppet hade jag en negativ svacka och illamående efter 7h och började få tankar på att bryta. En medtävlare som jag pratat mycket med några timmar tidigare hade piggnat till och slöt upp bredvid mig och tillsammans gick vi, drack och åt och han fick igång mig att börja springa igen. Tjänsten återgäldades senare på slutet när han hade en svacka… helt naturligt.

Vad drömmer du om?

Kortsiktigt att blåsorna på fötterna och stelheten ska försvinna, så jag kan komma igång och springa igen…

Långsiktigt att kunna fortsätta springa… och springa långt i ytterligare minst 30 år. Under den tiden finns det många utmaningar att se fram emot och just nu är min ultimata dröm att någon gång innan  lyset släcks genomföra Spartathlon och få kyssa Leonidas fot!

Sluta aldrig utforska del 1

/i , , , /av

Jag kommer ihåg första gången jag sprang längre än 42195 meter. Det var under Sörmlands Ultramarathon 50km hösten 2008, marathondistansen var markerad tydligt i skogen. Benen var helt förstörda men huvudet ville mer. Varje steg blev ett personbästa i ”längsta löpning”. Varje steg gjorde ont, men känslan av att ha gjort något relativt unikt och framförallt något jag aldrig provat innan bar mig framåt. ”Bara” 8 km kvar nu. Påhejad av en av mina bästa kompisar Michael Sjöholm och Lunds löparikon Daniel Ekman kom jag väldigt tydligt ihåg målgången den där dagen. En femteplats om jag inte minns fel, men placeringen spelade mindre roll. Det gick en rysning genom kroppen när jag korsade mållinjen, fick ett par blåa löparvantar från prisbordet och stapplade in till en varm dusch. Det omöjliga hade visat sig möjligt.

Som en hyllning till ultralöpning och för att lyfta fram några av de övriga personerna i närområdet som hittat en passion i att springa långt kommer jag publicera en serie intervjuer med intressanta personer under kommande vecka. Först ut är Thomas Dahlgren från Ronneby som på Lucia sprang 100 miles (drygt 16 mil) på löpband och samtidigt samlade in pengar till barncancerfonden. Och faktum är att jag i samband med intervjun upptäckte att vi delar en gemensam dröm för framtiden. Att någon gång springa hela Blekingeleden!

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Själva löpbandsutmaningen tog form redan december 2013 då jag ville göra något med min passion ultralöpning, mer än för mig själv. Välgörenhet som i mitt fall barncancerfonden kändes helt rätt, en möjlighet att få göra skillnad med det jag älskar. Just 100 miles har varit en magisk gräns för mig sedan sommaren 2013 då jag började springa ultra. Känslan inför utmaningen var spänning, förväntan och järnhård övertygelse att detta klarar jag, eftersom jag redan gjort dom dryga 24 timmarna i mitt sinne ett tiotal gånger. Under timmarna jag sprang gick jag igenom de fyra barriärerna som för mig är fysiska, mentala, emotionella och själsliga. Alla ska passeras och kommer tillbaka i cykler i olika grad och styrka. Ibland nästan övermäktiga att penetrera, och andra gånger bara som ett lätt motstånd. Eufori, smärta, uppgivenhet, oövervinnlighet, melankoli, hunger, törst, trötthet, alla känslor kommer och går, som livet själv fast komprimerat under några timmar. Så här i efterhand känner jag en enorm tillfredsställelse och samtidigt en tomhet, som alltid infinner sig efter en ultra eller mara. Jag kallar det ”runners low”. Vet att min fysiska gräns ännu inte är nåd, vilket kittlar till nya utmaningar.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Jag höll energiintaget som planerat, slarvade lite efter 5-6 timmar med vätska vilket medförde illamående och seghet, korrigerade med resorb och havssalt. Tänkte springa första marathonet med saucony virrata2 och nästa med New Balance Fresh foam 980 och avsluta med Altra Instinct2. Detta fick jag ändra redan efter ca två mil då ett skavsår började ta form på vänster stortå. Provade med New Balance men konstaterade att tåboxen inte var gynnsam för skavet. Följaktligen blev det Altra resterande 141 km, för övrigt bästa skon jag någonsin sprungit i, helt problemfri, fötterna var som nya efter mina 24 timmar och 20 minuter. La in flera gångsekvenser de sista två timmarna. Missade mitt mål att springa under 24 timmar, vilket i sammanhanget kändes oväsentligt så här i efterhand.

Vad har du gjort tidigare?

Väljer den långa storyn. Jag började springa marathon 1992, efter att ha sprungit större delen av mitt liv, kort som långt, men aldrig marathonsträckan. Jag var såld och fast på långdistans. Och anmälde mig nästan omgående till Stockholm marathon även 1993. Sedan följde några år med skador och andra omständigheter som är en annan story. Men i alla fall så fram till 2013 sprang jag drygt 20 halvmaror och 10 marathonlopp. 2013 anmälde jag mej till mitt första ultralopp, Jättelångt 68 km trailultra mellan Grisslehamn och Norrtälje längs den vackra och varierade Roslagsleden. Detta var i juni och jag var återigen såld på löpningen, vilket gav mej en nytändning. Jag anmälde mej till Bornholm 100K i början på augusti, klämde in Ölands marathon där emellan. Efter en fantastisk upplevelse och en miss med 1 ½ minut på mitt uppsatta mål att klara under 12 timmar googlade jag lopp, och fastnade för BRR 100 Miles i Västerås i september. Här var jag tvungen att bryta för första gången efter en fotskada, som även det är en annan story. Slickade såren och vilade mej en vecka. Under sommaren hade en tanke börjat ta form att anordna ett lopp, officiellt eller inofficiellt på den underbara Blekingeleden. Veckan innan Krösnabanan 60km, var vi en brokig skara löpare med olika bakgrund och erfarenheter som startade för att genomföra 50 miles på en vänd bana mellan Bustorps gård och Järnavik. Vi var två som avverkade hela sträckan av åtta tappra deltagare. Som sagt en vecka senare genomförde jag Krösnabanan 60km med krånglande mage och en helt ny knäproblematik i form av en nerv inklämning i vänster knä. Vilade och reflekterade över mitt träningsupplägg som varierade mellan 70 och 200 km per vecka med på tok för lite vila. Min kropp behövde vila mera, och kvantitet skiftades till kvalitet. 2014 gjorde jag mitt första löpbandsevenemang för barncancerfonden när jag i januari sprang 10 timmar i behaglig fart, vilket tog mej 83 km. Sex veckor senare var det dags igen, även denna gången för barncancerfonden. Målet var satt till 100 km, vilket gick fint och gav mej idén redan under de första timmarna på bandet att springa även 100 miles efter sommaren, på samma band och för samma ändamål. En halvmara på höga 1:28 i Växjö den 1 maj, 58K Lidatrailultra och återigen Jättelångt  på pers 7:55, en för bättring med 25 minuter från 2013, Kustmaran på personbästa 3:32:02 och sprang återigen 50 miles Bustorps gård till Järnavik en månad efter kustmaran. Den 10-11 oktober var det då dags för 100 mile utmaningen på bandet. Jag kände mig otroligt taggad och stark, fysiskt som mentalt. Färre mil i benen, men flera långpass i ultrafart hade skapat en annan uthållighet i musklerna, även daglig yoga, som jag utövat sedan 1997, hade stärkt bålen och slipat sinnet. Efter 90 km och 13 timmars löpning fick jag bryta på grund av att min son insjuknade i feber och kaskadkräkningar. Frustrerande men som alltid, barnen går först. Drog mig tillbaka och funderade på när jag skulle ge mig på utmaningen nästa gång. Jag landade i att satsa på den 11 december. Vilket vi nu vet hur det gick…

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

En övertygelse om att allt är möjligt, bara jag väljer att se det och ha tålamod! Även en vilja att leva fullt ut och testa mina fysiska och mentala gränser.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Harmoniskt, glädje, medkänsla.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Farten dödar. Våga ta det lugnt, skynda långsamt, och visualisera att du redan klarat det du företar dig.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Ja, det har varit min första iakttagelse på alla ultralopp jag sprungit, en härlig känsla av avslappning och medkänsla. Vi är alla där av olika anledningar, men ändå med målet att njuta och leva fullt ut. Ultralöpning är en livstil inte bara en sport.

Vad drömmer du om?

Jag har många drömmar, som att få springa ett 100 miles ultralopp i varje världsdel. Göra alla de klassiska loppen och att springa hela Blekingeleden ca 240 km, helst i form av ett arrangemang som jag själv är med och skapar, den som lever får se!

För mer info besök gärna Mr Barefootrunner på www.mrbarefootrunner.wordpress.com

Dean Karnazes vikten av förebilder #2

/i , /av

Varken jag eller min fru glömmer gången vi först läste om Dean Karnazes. Att mina minnen var starka visste jag, men när vi kom in på ämnet för några veckor sedan bekräftade hon att även hon kom ihåg omslaget på Runners World från 2005 med Dean iförd endast röda löparshorts och ett par skor. I en lång artikel fick vi följa hans väg från ambitiös karriärmänniska till ultralöpare på heltid. Har du inte läst Ultramarathon Man så se till att göra det! På sin 30-åriga födelsedag fick han nog av sitt inrutade och stressiga liv och drog på sig ett par sneakers och sprang 30 miles mitt i natten (ca 50km). Sen ringde han sin fru och bad henne hämta upp honom och köra honom direkt till sjukhuset. Men en passion hade börjat gro och några år och många ultralopp senare försökte Dean med konststycket att springa 350 miles non-stop. Om jag kom ihåg rätt var det detta rekordförsök som artikeln i Runners World handlade om. Jag hade precis anmält mig till min första halvmara (Göteborgsvarvet 2005) och blev så inspirerad av Dean att jag direkt började fundera på nästa steg som naturligt blev Stockholm marathon, och när det var avklarat mitt första ultralopp på 50 km.

Om du läste mitt förra inlägg om förebilder hoppas jag att du hunnit fundera igenom vilka personer du ser upp till. Om inte får du en ny chans nu!

Faktum är att Dean varit så avgörande för hela den livsstil som jag numera är en del av att jag för ett tag sedan skrev upp på min bucket list att jag någon gång ville ”Springa med Dean Karnazes”. Triathlon och långdistanslöpning har blivit en naturlig del av livet för mig, och även om jag inte lever på det som Dean är mitt stora mål att både fortsätta flytta mina egna gränser för vad som är möjligt och inspirera andra att göra detsamma! Jag skrev för några dagar sedan om mitt deltagande i San Francisco Urbathlon och att faktumet att Dean skulle delta gjorde att jag bestämde mig för att vara med. Innan start var jag tidigt på plats för att hinna lämna drop bag och reka startområdet och ändå ha tid att leta lite efter Dean för att få växla några ord innan start. Plötsligt dök han upp och jag tog chansen. Jag berättade om hur mycket hans böcker och prestationer betytt för mig och att jag var jätteglad att få träffa honom. Han skulle springa loppet med sin son som han också introducerade mig till. En riktigt bra pappa-son-aktivitet som jag hoppas kunna göra mer av så småningom också med mina barn. Han berättade att han aldrig testat Obstacle cource racing innan så då var vi på samma sida. Det är första gången jag redan innan starten i ett race uppfyllt mitt mål med loppet så resten av dagen var bonus. Dean gick för några år sedan ut med en målsättning att någon gång framöver springa ett marathon i varje land på ett år. Så kanske blir det på min hemmaplan nästa gång vi ses. Cheers!

 

Obstacle course racing

/i , , , /av

En kort post på ämnet obstacle course racing som trendar starkt bland dagens skrivbordsjobbande, äventyrstörstande personer. Några av de största ”hinderloppen” i Sverige är toughest och tjurruset som de senaste åren lockat tusentals deltagare som vill skita ner sig, testa sina gränser och leva ut sina drömmar som grottmänniskor. En av de största krafterna bakom den amerikanska obstacle racing-trenden är Joe de Sena som står bakom Spartan Race (liknande de svenska loppen fast mycket mycket fler deltagare) och det ökända (men väldigt mycket smalare) Death Race som pågår i 24 timmar och som ryktas ha mellan 10 och 15% finisher rate.

När jag i förra veckan var i San Francisco gick ett Mens Health Urbathlon av stapeln i centrala delarna. Avstängda vägar, monsterbackar (ni som varit där vet vad jag pratar om), femton uppbyggda hinder i stadmiljö och ca 18 km löpning som avslutas med en vansinning ”stair climb” på AT&T stadium, upp och ner för hela läktaren tre gånger samt en hög vägg precis innan målgång! Så även om jag inte lockats av de svenska hinderloppen bestämde jag mig för att vara med. Att jag hade fått reda på att Dean Karnazes, en av mina största förebilder skulle springa var den största orsaken att jag bestämde mig. Mer om denna intressanta träff i nästa bloggpost.

Blandningen på folk var verkligen intressant. Löpare, crossfittare, triathleter och vanliga halvtjocka amerikaner som suttit för mycket på kontor. Jag lyckades snacka fram mig till främsta startgruppen så fick bra sparring redan från början. Låg på en tionde plats halvvägs in i loppet, och med de flesta hinder på andra halvan av banan hade jag en tuff avslutning framför mig. Men jag lyckades plocka tre placeringar och slutade sjua totalt och etta i min age group. En riktig rolig upplevelse med bra stämning mellan deltagarna, soligt väder och förmånen att få springa på avstängda gator mitt inne i San Fransisco med Golden Gate som backdrop. Definitivt något att rekommendera även om jag tycker Toughest inte riktigt gör själ för namnet med andra svenska tävlingar som Ö till Ö, Ironman och Trans Scania.

 

Mark Allen – vikten av förebilder #1

/i , , /av

Något jag ofta lyfter fram som en framgångsfaktor oavsett vad man strävar mot är vikten av att hitta förebilder. Ofta kan man inte till 100% identifiera sig med en enskild förebild utan får plocka några saker från varje person. I vissa avseenden är både mina föräldrar, min farmor, mormor, morfar, fru och mina barn förebilder. Men när det gäller uthållighetsidrott har jag länge sett upp till speciellt tre personer. Mark Allen, Chris Mc Cormack och Dean Karnazes.

När jag 2007 upptäckte sporten triathlon och anmälde mig till min första Järnman fastnade jag snabbt för tankesättet och prestationerna hos Mark Allen. Med sex vinster från Ironman Hawaii (1989-1995) och ett annorlunda mindset med en mycket mer holistisk syn på prestation och hälsa än många andra, hade jag hittat en ny förebild. Genom åren har jag insett vilken roll en förebild kan spela även om det är en person som man aldrig träffat. Mark var en av de första att coachas av Phil Maffetone som vid det laget precis hade kommit fram till att strikt aerob träning under basperioden var en nyckel till topprestation på långa lopp som Ironman. En princip som jag tidigt anammade och som funkat väldigt bra och som numera ofta går under benämningen lågpulsträning. Mark hade också stor hjälp av en mexikansk indian/shaman för att kontrollera den mentala utmaning som en Ironman innebär. Han var den första proffstriathleten att bemästra konstycket att helt stänga av sina tankar när det blev jobbigt och gå in en bubbla där bara nästa armtag, cykeltag eller steg var det enda som låg i fokus. Mark hade förmågan som ingen annan att helt och hållet stanna i nuet utan att tänka på eventuella scenarion. Det var ganska lätt att identifiera sig med en löpstark triathlet (Mark har fortfarande löprekordet på Hawaii (2.40)) eftersom jag till en början var relativt dålig simmare och cyklist och alltid fick satsa på att ha en av de snabbaste löptiderna för att prestera bra i mina tävlingar.

mark allen

Mitt jobb som affärscoach tog mig till San Fransisco och Silicon Valley förra veckan och av en tillfällighet upptäckte jag att Mark Allen skulle hålla en liten föreläsning och boksignering där medan jag var i närheten. Så för en knapp vecka sedan fick jag chansen att träffa Mark i egen hög person, ställa ett par frågor och få en bok signerad. Faktiskt ett stort ögonblick som gav ny inspiration. Jag insåg återigen vikten av att ha förebilder. Jag frågade Mark vad han drömmer om numera och vilka mål han har kvar i livet. Efter att ha tävlat i simning i 12 år och triathlon i 15 år och vunnit allt man kan vinna kände han sig färdig med tävling. Han svarade att det han värdesätter allra mest numera är att varje dag kunna ha balans mellan någon form av fysisk aktivitet (surfing, löpning eller styrketräning), någon form av kreativt projekt (skriva bok är ett exempel) och jobb i form av coaching för att ge tillbaka lite till sporten med all erfarenhet han samlat på sig. Jag tyckte det var uppfriskande att en så pass högpresterande och målinriktad person faktiskt värdesatte det som kan låta som de enkla sakerna i livet. Men balans i livet är inte en självklarhet i dagens samhälle och jag gillar verkligen att han satte fingret på att det är ett mål värt att sträva mot mer än något annat.

Något som jag gillat hos Mark är att han tidigt lärde sig att träna och tävla mer på känsla än med tekniska hjälpmedel som wattmätare, pulsmätare och olika tester. Att kunna låta känslan styra tempot och hur hårt han körde snarare än specifika förbestämda nivåer ledde honom till många överraskande segrar. Mark berättade specifikt om ett tillfälle under Ironman Hawaii 1995 där han efter att ha vunnit tävlingen fem gånger och egentligen var ganska nöjd med det, lyckades ladda om mentalt efter att ha legat 13 minuter efter Thomas Hellriegel i T2, slängde sin pulsmätare i växlingen och körde resten av tävlingen på ren känsla. Ett steg åt gången. Vad som verkade omöjligt, även för Mark, förvandlades till en överraskande sjätte seger och Mark säger idag att det var för att han vågade kasta pulsmätaren och springa helt på känsla som det var möjligt. Samt att han lyckades stanna i nuet och fokusera på ett steg åt gången.

”Giving up is turning your back on possibility before you finish sculpting it into the perfect form your vision saw it to be when you embarked on the journey” Mark Allen, The Art of Competition, 2014.

Faktum är att jag även lyckades träffa Dean Karnazes i San Francisco. Mer om detta inom kort. Tills dess. Fundera igenom vilka förebilder du har!

Ironcoachs manifest

/i , , /av

När jag startade Ironcoach våren 2012 hade jag en dröm om att bygga en liten affär kring en av mina passioner I livet, uthållighetssport. Jag hade INTE ambitionen att skapa ett stort och opersonligt företag eller anställa andra för att göra själva jobbet. Jag ville göra allt själv. Det var spännande att försöka applicera de principer jag använt för min egen träning och tävling på andra atleter. Sedan dess har jag försökt bli en kunskapshubb för triathlon och löpning, med ett speciellt fokus på de mer extrema distanserna. Min ambition är att ge värde till alla som är villiga att lyssna och lära, oavsett om det är i rollen som coach, workshopledare eller bloggare. Jag har försökt applicera min erfarenhet av ledarskap, marknadsföring, konceptutveckling och kundfokus för att verkligen fylla ett behov som jag vet finns på marknaden.

Intresset för coaching har ökat stadigt sedan 2012, och med det även utbudet av coacher såklart. Dock finns några grundprinciper som jag tror särskiljer min approach från många av de andra alternativen som finns. Mitt mål är att alltid leva upp till dessa nyckelprinciper och därför har jag samlat dem i vad jag kallar Ironcoachs manifest.

1.     Att coacha ar att leda

Som coach har jag ansvar. Precis som i rollen som ledare gäller det att låta DIG bli den bästa versionen av dig själv och uppmuntra dig att upptäcka din fulla potential genom att ge rätt stöttning. Tvåvägskommunikation är en nyckel. Respekt likaså. Individen och situationen avgör stilen jag leder och coachar på. Jag lär mig något nytt i varje coach-atlet-relation som gör mig till en bättre ledare och coach.

2.     Jag tror på gladje och att lita pa sina kanslor

Uthållighetsidrott är inte ett jobb för de allra flesta av oss. Det drar inte in några pengar. Men trots det är vi passionerade för det vi gör. Glädjen i träningen och tävlandet får aldrig försvinna. Tappar vi glädjen, försvinner snart passionen och då är vi inne i en ond cirkel. Jag lägger också stor tonvikt vid att du ska lära dig lita på dina känslor snarare än på wattmätare, pulsmätare eller specifika farter och tempon. För att nå bortom dina egna förväntningar måste du släppa taget om det mätbara ibland och lyssna på kroppen och knoppen. Detta är en grundläggande princip som jag vill skicka med alla jag jobbar med.

3.     Jag vill bygga en atletisk kompetens

Jag strävar efter att du ska förstå syftet med den träning du gör och de råd jag ger. Min ambition är att du inte bara ska uppnå dina mål med säsongen utan att du även ska ha lärt dig så mycket om dig själv och vad som fungerar att du har byggt upp en atletisk kompetens för att ta dig vidare på egen hand. Varje pass har ett syfte och mitt jobb som coach är att få fram det. Jag uppmanar alla att analysera sin egen träning och tävling för att lära sig mer och bygga kompetensen för att kunna nå sin fulla potential.

4.     Alla aspekter spelar roll for prestationen

Stora prestationer och god hälsa grundar sig inte enbart i bra träning. Du behöver även ha en strategi för kost, vila, återhämtning, sömn, stress och hur du hanterar övriga saker i livet. För mycket stillasittande, konstant stress eller att genomgående sova för lite i kombination med hård träning kommer leda till ett bakslag förr eller senare. Långsiktig hälsa bör alltid vara högsta prioritet. Detta innebär att även om du kan prestera bra under en eller ett par säsonger med dålig kost, för mycket stress eller för hård träning för dina förutsättningar, kommer det inte hålla i det långa loppet.

5.     Jag vet att du har mer potential an du sjalv inser

En av de största lärdomarna jag har gjort i min egen karriär är att vi har så mycket större potential än vad vi inser till en början. Att våga tänka stort men ändå fokusera på att ta första steget är något jag försöker predika vem jag än möter. Om du inte kommer ihåg något annat från detta manifest så kom ihåg detta. Varje resa börjar med ett litet steg och det är ofta omöjligt att förutspå vart det kommer ta dig till slut. Men vill du utforska din fulla potential så måste du ta det där första steget!

6.     Jag tror pa balans i livet och att behalla perspektivet

För de allra flesta är träning och tävling något EXTRA som vi adderar till vårt redan hektiska liv. Att behålla perspektivet över vad som är viktigast i livet för att kunna fokusera på det som verkligen gör dig glad och känns meningsfullt är A och O. Om det du jobbar med bringar mer stress än glädje kanske du ska byta jobb eller i alla fall jobba mindre. Men att ha perspektiv betyder också att även om familjen i många fall är viktigast, kan tid du lägger på träning istället för att leka med barnen faktiskt vara det mest värdefulla i det långa loppet. Det gör dig inte bara gladare och friskare på kort sikt, utan säkerställer att dina barn inte behöver ta dig till doktorn när du blir gammal. Om grunden du lägger nu kan hålla dig frisk tills du är 100 år gammal och låta dig se dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp så blir tiden och pengarna du lägger på träning, bra mat och hälsa idag värt så mycket mer. Så allt handlar om att behålla rätt perspektiv.

7.     Driv och ambition slar talang

Det finns inget som kan slå driv och ambition i det långa loppet. Inte ens talang. För att nå världsnivå inom något krävs BÅDE talang och drivkraft, men med enbart talang kommer du inte dit. Jag har sett hur drivkraft och inre motivation har tagit människor längre än de trodde var möjligt. Och hur det har utvecklat dem som individer. Och om du har talang är mitt mål som coach att fortsätta pusha dig utanför din konfortzon för att du ska kunna utvecklas och motiveras vidare.

8.     Att utforska dina granser utvecklar dig som person

Att utforska sina egna gränser som uthållighetsidrottare, entreprenör, pappa eller livsutforskare är det absolut bästa och mest säkra sättet att utvecklas som person. Att se till att hamna i extrema situationer som Ironman, multisport, swim-run, extremlöpning, starta företag eller andra utmaningar ger dig inte bara rätten att skryta om din prestation utan har potentialen att förändra hur du ser på livet. Att bevisa för dig själv och andra att du klarar så mycket mer än vad du trodde var möjligt är det bästa sättet att utforska din fulla potential. Och du kommer ut på andra sidan med ny kunskap, nya insikter och nya perspektiv.