En mästare på klassikern och flerfaldig Ironman

J-O Nilsson är en av de mer rutinerade personerna när det gäller den svenska klassikern och trots att han inte är speciellt gammal har han hunnit med 11 klassiker och flera Ironmanlopp. Vi har många saker gemensamt, t.ex. att vi båda inspireras av 80-åringar som genomför Ironman Hawaii, men vi har också en stor skillnad i att jag aldrig kört ett enda av loppen som ingår i en svensk klassiker. Här kommer en inblick som jag hoppas kan inspirera.

Du har kört den svenska klassikern 10 gånger i rad (eller mer?), vad fick dig att börja och hur tänkte du efter den första (där många nöjer sig)?
Det blev faktiskt 11 raka…
Det var 1999 som en gammal gymnasiekompis drog ihop ett gäng till att göra något som kallades klassikern, jag hade väl hört talas om det men hade egentligen ingen aning om vad det gick ut på. Så mycket förstod jag att vi skulle starta med vasaloppet som jag alltid drömt om. Den bistra sanningen var att man hade en kropp som var på dekis efter ett par års totalt träningsuppehåll och för mycket jobbande och tjänsteresor med tillhörande öldrickande och junkfood-ätande. Sagt och gjort, en söndag i Mars 1999 stod vi där i Berga by, med några kilometer rullskidor och ett ensiffrigt antal mil på snö i benen utan en susning om vad som väntade. Det som väntade den gången var regnblandat och spår som försvann många startled framför där vi befann oss. I Evertsberg var det färdigåkt för en otränad kropp den gången. Klassikerresan startade därför med Vätternrundan 2000. Vi hade sedan klassikereventen som ett kul sätt att träffas då vi bodde på skilda orter. Enda målsättningen första 4-5 åren var att träffas och ha kul, vi satsade inte på att göra några tider och gjorde många fantastiska misstag. Där nånstans gick jag med i Team Blekinge och insåg snabbt att det faktiskt gick att förbättra sig med lite mer seriös träning. 
Om jag ska gett ett tips till nån som ska ta en klassiker: Ta hjälp av nån som har lite koll om du inte har det själv. Vi körde efter eget huvud, läste inte på ett skit och hade noll koll.

 

Hur lägger du upp träningen, kör du alla fyra grenar året runt eller periodiserar du träningen under olika delar av året?
Jag följer nog årstiderna och tävlingsplanen för året och lägger upp lite olika fokus beroende på vilka tävlingar jag satsar mest på. Ganska knepigt när man kör långdistanstriathlon, ett par marathon, Vätternrundan, Vasalopp och lite annat varje år. Cykel Mars-November ungefär. Det enda jag håller igång året runt är nog löpningen. Jag springer alltid utomhus och i alla väderlekar. Jag gillar inte (kanske ska jag säga avskyr) rullskidor så skidor åker jag i princip bara när det finns snö. Simning saknar jag all form av talang för, är fruktansvärt långsam men älskar att simma open water, kan hålla på hur länge som helst känns det som. Numera simmar jag nog nästan året runt med avbrott på hösten.

 

Vilken är den konstigaste upplevelsen du har haft under något av alla klassikerlopp? 
Inga jättekonstigheter men mitt parodiskt dåliga lokalsinne väcker ofta munterhet. Lyckades cykla fel i sista rondellen inne i Motala med 1 km kvar till mål, undrade varför alla cyklade rakt fram, centrum ligger ju hitåt tänkte jag. Har även lurat en hel klunga fel när jag hade en förning i Karlsborg.

 

 På senare år har du skiftat fokus en aning och satsar mer och mer på Ironman, var det ett naturligt steg efter att ha tömt ut allt du kunde från klassikerloppen?
Jag vet inte om jag tömt ut allt i klassikerloppen. Skulle vilja göra en seriös Vasaloppssatsning nån gång och se hur bra det skulle gå. Jag har hittills kört max 2-3 månader skidor inför Vasaloppet. Men just nu är Ironman det roligaste jag vet och jag tror att man är ganska väl förberedd att klara en Ironman på ett bra sätt om kört några klassiker.

 

Vilka mål har du får 2012?
Jag hade från början ganska högt ställda mål med Frankfurt Ironman som huvudmål där jag hade velat ta mig ner en bra bit under mitt personbästa. Ett par månaders i princip helt träningsuppehåll December-Januari pga en fotskada och en vidrig lunginflammation har resulterat till en försiktig start på året. Som det ser ut nu kommer jag att revidera målet, men jag har fortfarande denna som min huvudtävling tillsammans med Bremen Marathon senare i år.

 

Har du några mål på 2-5 års sikt?
Sub 10 på Ironman. Bli en mycket starkare cyklist och lite bättre simmare. Och fixar jag det så kommer jag som steg 2 att gå in för att ta mig till Kona. På 40 års sikt (hehe) siktar jag på att få hålla mig kry och fortfarande hålla på med uthållighetsutövande. Jag inspireras alltid av 80-åringar som “håller på” och ser ut att njuta av det!
Share

Aldrig för sent att utforska sin fulla potential

De senaste åren har jag haft förmånen att få lära känna Klas Wallström som är en inspirationskälla för alla som inte förrän efter nästan halva livet kommit på att uthållighetsträning är det roligaste som finns. Med sin första tävling på Ironmandistans under 2011 på sub-11 timmar, finns det ingen gräns för hur långt han kan ta sig. Klas ser minst 10 år yngre ut än vad han är, och huruvida hans triathlonträning har med saken att göra eller inte låter jag vara osagt, men det skadar nog inte iallafall. Håll tillgodo.
Jag vet att man inte bör fråga om ålder men hur gammal var du när du började med triathlon och hur länge har du tränat och tävlat?
Jag var 47 när jag började i teknikkurs för vuxna och körde mina första sprint-tävlingar sommaren 2009, och blev hooked på triathlon. Jag har tävlat aktivt i ungdomen, men hade inte tränat alls på över 20 år (sist jag var med ngt motionslopp var 1984). Jag hade börjat röra på mig med styrketräning i något år men ville konditionsträna. Kroppen höll inte för den mängd löpning jag ville ha, så cykling och simning blev perfekt komplement och variation. Nu är jag på väg in på min fjärde säsong och skall köra i M50 i år. Fantastiskt kul.
Du genomförde din första Ironmandistanstävling i Kalmar 2011 och fixade sub-11 med några sekunder till godo. Kan du beskriva känslan att på upploppet inse att du hade det i en liten ask?
Liten ask är väl att ta i. Jag hade grymma problem med ett löparknä efter ca 15 km in på löpningen. Ut på sista varvet haltade jag en hel del även om jag aldrig slutade springa. När jag vände på sista varvet och tittade på klockan, gjorde ett överslag och insåg jag att det fortfarande fanns chans att klara 11 timmar, så det vara bara att hålla ut, trycka på och följa plan. Efter sista vätskekontrollen 2,5 km från mål struntade jag i allt ont och körde bara på. Lustigt nog funkade det. Jag hörde speakern när jag närmade mig centrum att “nu är det snart de sista som kommer under 11 timmar… och här kommer en till…” osv, så jag fick öka ännu mer. När jag rundade kurvan mot mål stod Chrille och hejade och jag såg att klockan stod på 10:59:44, 16 sekunder till godo och ett alltför långt upplopp kvar. Bara att ta köra järnet och ta fram de gamla medeldistansgenerna. Ont kunde jag ha se’n. Så visst kändes det som en seger att se klockan visa 10:59:56 när jag passerade under skynket. Som i en lite ask ;-).
Vilka delar av loppet var tuffast och hade någon strategi för att ta dig igenom dem?
Löpningen. Benen kändes som tunga, sega spagetti redan från start. Jag hade en strategi för varje moment (tack för alla goda råd). Elefanter äts ju bit för bit, så löpstrategin var att gå genom varje vätskekontroll och se till att jag drack och fyllde på energi hela tiden. Då blev ju varje löpning bara 2,5 km. Den funkade kanon.
Vad är ditt bästa råd till den som tror att det är för sent att utforska sin fulla potential som uthållighetsidrottare?
Det är aldrig för sent. Uthållighetsidrott passar nog äldre bättre än korta distanser eftersom vi tappar elasticitet och spänst i kroppen med åren. Men det kan ta lite tid att bygga upp volymer. Skynda långsamt så du bygger instället för sliter. Ju äldre du blir desto långsammare återhämtar sig ju kroppen. Men det bästa när man är äldre är att det är så ofantligt kul att träna och känna att kroppen orkar. Saker jag tog för självklart när jag var 20 njuter jag massor av idag. Fast i grunden handlar nog mest om vilja och motivation. Inte ålder. Jag funderar aldrig på hur gammal mina träningskompisar är. Kan vi träna ihop är vi ju jämnåriga.
Vad blir nästa mål?
En snabbare Ironman i Kalmar 2012 än Järnmannen 2011. Några andra tävlingar är inbokade med de är mer av delmål. 
Share

Vad varje löpare bör läsa

Böcker är en av de bästa källorna om man vill bli en bättre löpare. Under förutsättning att man kan omsätta det man läser i praktiken såklart. Genom åren har jag läst en massa bra böcker som har format mig till den löpare jag är idag. Tänkte ge några boktips och en kort förklaring till varför jag tycker att de är värda att läsa.

Born to Run av Christopher McDougall

Vill man ha inspiration och mer kött på benen runt varför människan är skapad för att springa långa distanser är detta en ovärderlig bok. Den lämnar ingen oberörd och är din kajplats i barfotatrenden, följeslagare inför din första ultra eller finkultur för dig som är intresserad av originella och bortglömda kulturer.

Ultramarathon man av Dean Karnazes

Smockfull med inspiration och beviset för att det ALDRIG är för sent att starta en framgångsrik löparkarriär. Hjälper dig att flytta dina mentala gränser för vad du trodde var möjligt att åstadkomma i ett par löparskor.

Lore of Running av Tim Noakes

Här har vi en man som forskat länge på hur man blir en framgångsrik löpare på alla distanser. Gillar man detaljer och vetenskapliga förklaringar till varför man bör träna på ett visst sätt är detta den ultimata guiden. Men även om man inte tycker om att plöja 900 sidor på engelska om löpning kan man plocka russinen ur kakan och lära sig allt man behöver veta om fysiologi, psykologi, träningsupplägg och tävlingsstrategi oavsett vilken distans man siktar på.

Share

Inside story – Ironman Hawaii

Hösten 2011 genomförde Fredrik Hallsten Ironman Hawaii på ett bragdartat sätt och tog sig i mål på under 10 timmar, vilket det är få svenskar som gjort genom tiderna. Här ger han lite tips och insikt i hur allt gick till.

Berätta om hur du kvalade till Hawaii och din känsla när du förstod att du
hade tagit en kvalplats?
IM Florida 2010, målet var ju att kvala och utifrån tidigare års resultat så
borde det räcka med en tid på 9:30. Hade lite hålltider under loppet och även
om jag aldrig visste vilken plats jag låg på så insåg jag att det skulle ordna
sig redan efter halva löpningen, jag kände att allt var under kontroll och det
ändå gick hyfsat fort, insikten gjorde mig faktiskt lite sentimental, vilket
sedan bara blev glädje när lillebror Kristian som följt loppet via dator bara
ett par minuter efter målgång ringde och gratulerade till kvalplatsen.

När det gäller valet av kvaltävling, vad är dina bästa tips för folk som
drömmer om Hawaii?
Det där är nog väldigt individuellt, man måste ju få det att passa in i
vardagen och hur man fungerar. För egen del har jag kännt mig rätt slut både
fysiskt och mentalt efter en långdistanstävling och vill därför helst inte göra
mer än en per år (har i och för sig aldrig provat något annat) . Utifrån det
och hur IM tävlingskalender så föll valet på en hösttävling som kvalificerade
till Kona året därpå. Just hösten passar ochså bra med tanke på vårt klimat, är
man lite flexibel i sin vardag så kan man få in välbehövliga långa fina
cykelpass under både september och oktober utan att riskera hälsan, och sen har
man ju hela sommaren på sig att lägga en bra grund.

Många menar även att det är lättare att kvala i USA jämfört med Europa,
samtidigt är det större tryck på anmälningarna i USA och det gäller att vara på
hugget när platserna släpps. Men även om det skulle vara lättare att kvala i
USA så skall komma ihåg att på Kona dominerar amerikanerna.
Sen kan man ju välja lite efter bantyp med, som svag simmare vill jag ha
våtdräktssimning och då jag inte har det riktiga trycket på cykel föredrar jag
en platt bana, så då blir valet Florida! Om jag får för mig att försöka kvala
igen så är jag lite sugen på Wisconsin, här är cyklingen mer kuperad och för
att lyckas där så måste man nog vara en hyffsad cyklist, det blir en bra
utmaning!

Att genomföra Ironman Hawaii på under 10 timmar är en minst sagt
imponerande bedrift som inte många svenskar klarat genom åren. Hade du 10
timmar som mål redan innan start och vilken strategi hade du under loppet
för att klara det?
Jo jag ville verkligen under 10 timmar, det var liksom nästan det enda målet
jag kunde sätta upp för tävlingen, toppstriden har man ju inget att göra med
och att då sätta en placering som topp 50 som mål blir lite vagt liksom att
sätta som mål att man skall göra sin bästa tävling någonsin. Jag behöver
tydliga mätbara mål, nu är ju tidsmål ibland ganska kassa då de i stor
utsträckning kan påverkas av yttre omständigheter men det var det bästa målet
för mig där och då.

Jag hade en tidsplan som sprack på cyklingen, jag visste att den skulle vara
tuff, men hade ändå underskattatat den, det gick väl inte heller snabbare av
att jag fick ont i magen och till slut spydde. Nu gällde det att överleva och
att få magen att fungera igen, tiderna och mitt mål blev sekundära i detta
sammanhang. Löpningen gick bra i början, hade en liten svacka i mitten och när jag sedan insåg vad tiden var blev jag tvungen att trycka på rätt bra i slutet och
snittade 4:25 min/km de sista 15 km, och betydligt snabbare de sista 5 km.

Beskriv känslan av att springa på upploppet i Kona och inse att du just har
klarat av det ultimata äventyret på en triathlets “bucket list” med tre ord?
Tre ord! Då får det bli lättnad, lättnad (och) lättnad!
Tidsmål i all ära, men det viktigaste var att ta sig runt, jag och min familj
har offrat och försakat en del fär det här äventyret, och för all del fått
uppleva otroligt mycket fantastiska saker tillsammans. Att då inte kunna
fullfölja tävlingen skulle blivit ett ok som jag skulle släpa med mig tills det
var gjort. Nästa gång på Kona (om jag har en startplats), slipper jag den
pressen och då blir det mer avslappnat och med glädjefyllt!

Kommer du åka tillbaka?
Ja definitivt, och om det är med eller utan startplats spelar faktiskt ingen
större roll! Kona är det ulimata stället att vara på för alla som gillar idrott
under den där tävlingsveckan i oktober!

Share

Tävlingsnarkomani

Min tanke är att under kommande veckor/månader posta korta intervjuer med intressanta personer som jag har stött på under träning eller tävlingar inom triathlon eller löpning. Tanken är också att hitta en specifik angreppsvinkel/rubrik för intervjun dels för att lyfta fram det unika med den utvalda personen men också för att undvika de vanliga standardfrågorna som lika gärna en vanlig sportjournalist skulle kunnat ställa.

Först ut är Sara Elfving, som är en inspirationskälla redan idag för många i Blekinge och man undrar ibland hur hon hinner med allt. En bra ambassadör för att effektiv/rolig/framgångsrik träning och tävling inte behöver gå ut över allt annat i livet.

  • Du gillar att tävla, hur många olika tävlingar genomför du varje år i genomsnitt och inom vilka grenar?  Det brukar bli väldigt många tävlingar, under 2011 genomförde jag över 50 stycken. Skidor, orientering, löpning, cykel och triathlon.
  • Är tävlingar en viktig motivationsfaktor i din dagliga träning? Jag gillar att tävla helt enkelt och träningen är en förutsättning för att det ska gå bra på tävlingarna – som då blir ännu roligare. Under tävlingarna orkar jag driva på lite extra, som jag inte gör när jag tränar. Själva tävlingsmomentet blir lite avdramatiserat när man gör det till en vana.
  • Kan du peka ut en enskild tävlingsprestation som den du är mest stolt över? Nej… det beror på hur man ser på det. Resultatmässigt så är det nog RM-medaljerna (i triathlon). Prestationsmässigt den allra första Järnmannen jag genomförde. Mentalt att jag klarade att åka Vasaloppet förra året bara några månader efter en ganska våldsam cykelolycka.
  • Vilka är dina bästa tips för att göra träningen till en naturlig del i vardagen och ändå hinna med heltidsjobb, barn, vänner mm? Träna på väg till och från jobbet eller på lunchen är klassiker, liksom att träna i stället för att sitta på läktaren medan barnen är på sina aktiviteter. Det handlar om en mental inställning att se det som en utmaning och en möjlighet att ta tillvara på luckorna i vardagen. Att göra träningen till en vana i stället för till ett måste. Det handlar också om att lära sig acceptera avkortade pass, träning i dåligt väder, hungriga pass… väntar man med träningen tills allt är perfekt så blir den sällan av. Det är bara att ge sig ut!
  • Vilka mål har du för 2012? Många delmål, främst inom löpning, men huvudmålet är att genomföra de två fulldistanstriathlontävlingarna Challenge Copenhagen och Ironman Sweden/Kalmar som går med en veckas mellanrum i augusti.
  • Har du några långsiktiga mål på 2-5 års sikt (relaterat till träning/tävling)? Så bra framförhållning har jag inte. Vad gäller träning arbetar jag ständigt på att hålla en jämn nivå och en god balans mellan de olika grenarna plus en ganska stor portion styrketräning.
Share

Att följa sitt hjärta

Vill man lyckas med något och ha riktigt kul under tiden gäller det oftast att följa sitt hjärta. Därför slår jag nu upp portarna till mitt nya fönster mot världen och släpper ut den idé som jag har gått och funderat på ett tag. Lägger till Endurance Coach på mitt visitkort med ambitionen att dela med mig av den kunskap och erfarenhet som jag har samlat på mig under de senaste sju åren som löpare och triathlet. Jag kommer fortsätta flytta mina egna gränser och vet att jag fortfarande har min absoluta peak framför mig, och dessutom tror jag att det är en stor fördel att själv tävla och träna aktivt på eller över den nivå som de personer som man coachar.

För en atlet inom uthållighetssporter har uttrycket “att följa sitt hjärta” såklart ytterligare en innebörd, då pulsen oftast är ett bra verktyg för att optimera inte bara sin träning utan också sin tävlingsprestation. Men ofta är det känslan som styr mina träningspass och tävlingstempon och det är något man måste träna sig själv att kunna hitta eftersom det är en högst individuell och subjektiv parameter. Hoppas att jag genom denna sida kan inspirera dig till att utmana dina egna gränser (som alltså inte är gränser egentligen om man bara vågar utmana dem).

Share