Vikten av förberedelser – Gustav Karlsson

Gustav Karlsson från Kristianstad kan se tillbaka på en lång och stabil säsong. Två Ironmantävlingar (Kalmar och Barcelona), långdistans-SM i Motala och kval till VM. Eftersom jag fått följa och leda Gustavs träning de sista två åren tycker jag hans prestationer är värda att lyftas fram lite extra som inspiration för er andra så jag ställde några frågor till Gustav som jag tänkte dela nedan.

Nyckeln till att köra långdistans-SM samt två Ironmantävlingar relativt tätt ihop och kunna prestera bra på alla?

Nyckeln är framgång som föder framgång, fokusering och förberedelser, också på plats, så att du är ”inne” i loppet redan när det startar. När jag känner att kroppen fungerar och det går enligt mina planer inspirerar det mig till att göra ännu bättre och få ännu mer energi. Känner jag att jag tappar och att min plan inte kommer hålla riskerar jag att hamna i att jag slösar energi på besvikelse och ilska över att allt inte går enligt planerna. Jag riskerar där också att ge upp alltför tidigt före jag egentligen vet vad som väntar fortsättningsvis både för mig och medtävlande. Är då mycket som spelar in också yttre omständigheter.

Hur ger dåliga förutsättningar dig en fördel?

När dessa är riktigt dåliga som i Motala med regn och kall luft, tenderar jag prestera bättre än planerat. Kan handla om att jag får bättre syresättning i regn, eller är det bara något jag fått för mig, men också att jag redan från början inser att nu är det helt andra omständigheter än planerat, nu kommer inte mina planer kunna hållas exakt, nu kör jag, ger järnet och tar det som det kommer. Jag vågar improvisera och svara upp vad som krävs i stunden för jag har varit med förr, jag är erfaren, vältränad och väl förberedd!

Beskriv gärna din tävling i Motala

I Motala bodde jag mycket nära starten och kom dit i tid för att förbereda mig. P.g.a. ihållande hällregn cyklade jag inte banan som förberedelse utan åkte banan i bil. Annars rekommenderar jag att bekanta sig med banan på cykel. Regnet hindrade mig i alla fall inte från att hoppa i Vättern och simma delen av banan som gick längs stranden. Inte tillrådligt att ge sig ut i öppet vatten, där simsträckan går annars, eftersom där är båttrafik. Motala har en mycket välorganiserad tävling, sammanhållen växlingsplats på hamnplanen med nära till publik och välplacerade langningsplatser. Den egna langningen på cykel sker direkt efter vändplatsen i Motala på gångavstånd från start, växling och mål på hamnplanen.  Simningen fick kortas ner till 3000 m eftersom det både var kallt i vattnet och framför allt i luften. Alla startar samtidigt. Cyklingen börjar med en lång backe. Kan i övrigt köras med jämn kadens och kraft. Kanske jag åtminstone skulle haft armvärmare på. De flesta verkade ta på sig mer än de baskläderna som jag bara hade på mig. Regnade konstant även om det lättade något under den avslutande löpningen nära Vätterns strand med nära kontakt med publik. Jag fokuserade på att jag hade chans att bli trea i min åldersklass. Fick rapport under vägen att jag hade någon snart efter mig som jag inte ville släppa fram.

Efter lite debrief efter Ironman Kalmar bestämde vi tillsammans att du skulle satsa på ytterligare en Ironmantävling eftersom du återhämtade dig snabbt och formen var bra. Hur gick det?

Jag ville och visste med mig, att jag kunde bättre än vad jag presterade i Kalmar. Barcelonas bana är inte alltför backig och kunde passa mig. Min bror känner väl till Barcelona och lovade följa med. Vi tog in på hotell nära startområdet tre dagar före start så att jag hann rekognisera, cykla banan, vänja mig vid miljön. Viktigt att ha någon med sig som kan hjälpa till när det behövs. Langningsstationen för cykel låg långt ut och var den egna langningen egentligen skulle ske var osäkert. Dessutom svårt att komma fram och nå den tävlande för langaren eftersom det stod publik i vägen. Likadant vid löpningen. Simstarten sköts upp p.g.a. åska men resten av dagen var solig. Starten sker i åldersklasser i varsin fålla. Min åldersgrupp tjuvstartade och blev kallade tillbaka. Starten gick sen utan att alla hunnit tillbaka. Rörigt och jag har aldrig varit med om att tvingas simma om så många. Växlingsplatsen hade långa avstånd som tog tid. Allt löst skulle vara i säcken/påsen men jag noterade att flera lagt hjälmen på sin cykel. Skulle jag också gjort. Jag höll inte på att få ur hjälmen och förlorade tid. Behövdes mycket egen dricka eftersom langningen var osäker. Trångt på både cykelvägar och löparbanor. Många deltagare höll inte avstånden. Fanns domare ute och de plockade en del men oftast inte. Tävlingen sändes i sin helhet direkt på nätet och kunde alltså följas också från Sverige inklusive varje deltagares målgång.

Beskriv gärna din filosofi och dina råd till nya triathleter

Jag fokuserar på att påverka det jag kan påverka och kontrollera och förbereda mig för att spontant kunna göra bästa möjliga i varje moment och komma in i ett positivt flöde. Handlar om att:

  1. Genomföra planerad träning med variation och kontinuitet.

  2. Göra mer av det som fungerar som bäst och det som fungerar. Bäst på cykel och simning samt att hålla mig skadefri.

  3. Pröva att ändra något, små ändringar, en i taget och utvärdera – inte allt på en gång.

  4. Prova sig fram vad man ska äta och dricka, hur mycket och när. För mycket kolhydrater riskerar ge magont under tävling.

  5. Komma några dagar före start till tävlingsområdet, lära känna platsen och dess omgivning, köra banan och simma I vattnet. Handlar om att bli hemtam, komma in atmosfären och miljön så man inte under tävlingen behöver slösa energi eller bli stressad av att sammanhanget är nytt.

  6. Läsa all tävlingsinformation och gå på förmöten. Dra ut kartorna i papper och kolla hela banorna inkl. färdriktningar och ev. ändringar.

  7. Ha med dig minst en person som kan biträda med praktisk service, uppbackning och eventuell langning.

  8. Se över din utrustning och gå igenom steg för steg, moment för moment, hur det ska fungera rent praktiskt. T.ex. börja dra ner dragkedjor och ta av våtdräkten redan i vattnet – blir svårare, lägg hjälmen på  din cykel inte i någon påse eftersom den kommer bli svår att få upp, glöm inte strumpor i löparskorna.

Vilka tankar och målsättningar har du framöver?

  • Korta simtid och växlingstid mellan simning och cykel med sammanlagt 15 min. Handlar om placering vid start, riktning, målgång med att träna att ta av våtdräkten och att pröva på att ändra min simteknik.

  • Öka snitthastigheten på cykel.

  • Undersöka och pröva mig fram i hur min löpning kan förbättras. Min nuvarande löparstil är energikrävande och något långsam men håller mig skadefri.

  • Under 2015: Bland de 20 bästa i min åldersklass i långdistans-VM och Ironman Kalmar samt ytterligare någon Ironman t.ex. Lanzarote i maj eller Barcelona i oktober.

 

Share

En holistisk syn – Robban Hesselring

En av de personer jag hade förmånen att få leda under utvecklingsprogrammet 2014 var Robert Hesselring från Kalmar. 35 år, heltidsarbetande, med två barn, fru och en väldigt genomtänkt strategi för hälsa, träning och tävling. Sex månader in i utvecklingsprogrammet (mars 2014) blev jag helt paff när vi pratade och jag insåg att Robban inte hade missat ETT enda av de planerade passen fram tills då. I vanliga fall räknar jag med att ca 10% av de planerade passen blir ändrade eller borttagna av en eller annan anledning och denna buffert finns inbyggd i programmet. För mig som coach är varje person en källa till kunskapsutveckling och med sin breda kompetens och stora nyfikenhet ställde Robban ofta min kompetens på sin spets vilket gjorde att jag tvingades tänka igenom mina råd och tips ytterligare en runda. Oerhört inspirerande och värdefullt och till mångt och mycket stämde våra filosofier mycket bra överens vilket var A och O.

Robban hade provat några olika coachupplägg tidigare med andra svenska triathloncoacher men jag kände direkt att han till stor del behövde hitta tillbaka till glädjen och känslan i träningen, då han tidigare varit väldigt styrd (av sin coach) av siffror, data och mätetal samt att han tränat alldeles för mycket för att kunna passa in det i ett normalt vardagsliv med familj.

Så nu när säsongen är över och Robban under en period kommer lägga om sitt fokus mot Crossfit ville jag passa på att ge er andra en inblick i den holistiska strategi och syn på hälsa och prestation som Robban står för. Here we go.

Robban om Ironman Kalmar 2014 (årets huvudmål)

Loppet i år var på en annan nivå än tidigare. Kände att (nästan) allt var på plats gällande utrustning, träningsupplägg, kostupplägg, nutritionsplan. Formen var på topp både fysiskt och psykiskt. Inte mycket som kunde äventyra ”min” dag. Tror att den stora skillnaden, var både att jag själv har en hel del erfarenheter och utvärderingar från föregående år och att jag hade Christian som coach med sitt ”bagage”och som såg på saker och ting ur sin synvinkel. Ett enormt bra bollplank vid frågor och funderingar.

Hur jag skulle paca mig på loppet var noga beräknat och utprovat på tävlingslika träningspass för att minska risken för oförutsedda incidenter på just denna dag. Tycker att loppet blev bra genomfört med en bra och stabil insats. Jämnt och lagom effort på alla tre delarna. Mitt fokus var att ha hög lägstafart hela loppet igenom och njuta av stunden. Sen en enorm fördel att man tävlar på hemmaplan och att man hade hela familjen samlad plus att nära och kära och hela Kalmar var och hejade fram mig.

Robban om sin filosofi

Jag är enormt målmedveten och organiserad som person. Det gäller att kunna prioritera och schemalägga sin träning och allt efter familjens gemensamma behov. Därav valde jag att träna många av passen på morgonen innan jobbet och dagislämning. Brukade bli uppstigning vid 4:15. En kopp kaffe och 10 g BCAA (grenade aminosyror) sen var jag igång vid 4:45-tiden med 60-90 min cykel och/eller löpning. Dessa pass var min ”egentid” och där jag lade mycket av de korta hårda nyckelpassen för att ökat syreupptag. Även om det var lockande att ligga kvar i sängen och ta passen på kvällen så var det inget alternativ för mig. Då jag prioriterade att hellre ha kvällstiden till att umgås med familjen och göra annat. Dessutom är morgonträning innan frukost grymt effektivt både ur både effekt- och tidsperspektiv. Två flugor i en smäll utan att försaka dyrbar familjetid. Tidig morgonträning är bra med tanke på de laddade muskelglykogenförråden efter natten, det låga/stabila blodsockret samt effektiv stimulering av din metaboliska effektivitet (fettförbränningsmotorn). Det viktiga är att inte äta något som påverkar blodsockret innan träningspasset och sen fyller jag på med protein och fett efteråt.

På eftermiddagen brukade jag planera in simning och/eller funktionell styrketräning. Så en vanlig träningsdag blev som sagt oftast uppstigning vid 4:15 och sen 60-90 min cykel och/eller löpträning och sen vidare till jobbet. Efter jobbet var det ytterligare lite träning. Oftast i form av simning/styrka och/eller löpning. På helgerna var det längre tröskelpass och distanspass i både löpning och cykel som gällde. Dvs sånt som inte var möjligt att klämma in i veckoplaneringen. Längden och syftet med dessa var beroende på vad man låg i säsongen.

Senaste året hade jag minst en heldagsvila i veckan och var fjärde vecka var det minst två vilodagar och ibland även tre. Detta för att verkligen ge kropp och knopp chansen att ladda upp sig och bli starkare till nästa block. Oftast försökte jag att köra ihop så många pass som möjligt på kort tid. Dels för att stressa kroppen maximalt och även kunna få flera timmar emellan passen, även i hårda träningsveckor. Exempelvis Måndag: Två pass innan jobbet och två efter jobbet Tisdag: Två pass innan frukost. Sen väntade jag med nästa pass till onsdag eftermiddag. Summan blev 6 pass på 26 timmar och sen fick en återhämtningstid på 32 timmar. Emellan passen är det dock väldigt viktigt att fylla på med bra kost och tajma protein-/fettintaget därefter.

Sängdags är det oftast mellan 21:30-22:00 då timmarna innan midnatt är mycket viktigare för din hälsa och ditt immunsystem än att ligga och dra sig på morgonen. På helgerna kan det bli lite senare men även tidigare beroende på veckans schema både med tanke på föregående vecka och kommande.

Och kosten

Senaste två åren har jag inte

–          Ätit godis

–          Haft frånvaro av sjukdom/skada från träning eller jobb

–          Inte ätit bröd, pasta, musli, gröt (med gluten)

–          Ätit frukt som mellanmål

–          Och alkohol har jag inte druckit på över 7 år

Under hela uppbyggnadsperioden använder jag ingen sportdryck (läs kolhydater) på, under eller efter träningspassen. Enbart BCAA innan och under passen och proteinpulver efteråt. Detta för att minimera muskelnedbrytning och för att inte skapa ett katabolt stadie i muskulatur och att inte få eventuella hormonrubbningar i sköldkörteln. Däremot när man närmar sig tävling och under formtoppningsperioden så använder jag sportdryck på alla pass över 2 timmar. Då är det även viktigt att ge kroppen rätt signaler gällande den metabola effektiviteten som man byggt upp under hela försäsongen. Kroppen är väldigt smart och ställer om sig snabbt. Man vill behålla sin dieselmotor (fettförbränningen) hela vägen fram till tävlingen men med raketmotorn uppepå (glukos). För att bibehålla detta så kör man lång/distanspassen  på tom mage alternativt utan att äta något som påverkar blodsockret nämnvärt och sen väntar man ca 45-60 min in i passet innan man börjar fylla på med energi. I mitt fall väntar jag ca 40 min och sen fyller jag på med 100 kcal var 20:e minut. Då i form av en kombinerad kolhydratsammansättning (glukos och fruktos) och med den blandningen får man över 50 % högre upptag än om jag man på någon sportdryck med bara en kolhydratkälla. Detta minimerar även problem med magen med tanke på att jag normalt sett inte äter kolhydrater.

Sedan 16-årsåldern har näringslära varit ett intresse. Läser mycket och testar av nyfikenhet och för att bilda en egen uppfattning. Gemensam nämnare och summering av det som funkat för mig är LOW-carb, tajming och makronutrientfördelning beroende på träningsform. Dvs jag anpassar kosten och makronutrient-fördelningen i förhållande till vart jag ligger i träningsperiodiseringen. Alltid kolhydratsrestriktion och styr protein/fett-fördelningen efter vilken träning som ska genomföras. Jag använder protein för att fylla glykogenförråden vid mer krävande pass. Överskottet av proteiner kan i levern omvandlas till glukos, genom den så kallade glykoneogenesen om glykogenförrådet är lågt. Väljer denna väg pga att protein fyller en essentiell funktion i kroppen, till skillnad från stärkelse och socker.

Jag brukar få frågor från omgivningen om jag aldrig ”unnar” mig något? Jag unnar mig hela tiden. Med god hälsa, dvs. minimalt med sjukfrånvaro, inflammationer, huvudvärk, trötthet, matkoma och bättre/effektivare sömn, livskvalitet etc. Sådant som är relaterat till dagens kosthållning i form av oren/processad mat, raffinerade kolhydrater och stärkelse är inte ett sätt för mig att ”unna mig” något.

Min tallrik vid en typisk måltid är alltid till hälften fylld med grönsaker och/eller sallad. Sen en fjärdedel proteinrikt livsmedel (kött, fisk, ägg etc). Sista fjärdedelen brukar bestå av antingen någon glutenfri kolhydratkälla (quinoa, rotfrukter eller ris) eller bara någon sås. Beror som sagt på tajmingen dvs när på dygnet, om det är innan eller efter träningspasset, aerob- eller anaerob träning. Quinoa och ris äts på dagar när hårda pass utförs (anaeroba). Dock i små mängder för att inte påverka blodsockret för mycket (ca 35g/portion)

Min kost är baserad på hemlagad mat med hög proteinhalt och naturliga fullfeta livsmedel och helt utan socker och konstlade lightvarianter med E-nummer och konserveringsmedel. En modifierad variant på Paleo med vissa mejeriprodukter inkluderade. Minimalt med fruktsocker med tanke på att fruktos metaboliseras ungefär som alkohol och risken finns då att man på lång sikt utvecklar bla fettlever, insulinresistens, gikt, leptinresistens och kan få sämre blodfettsprofil. Just leptinresistens har visat sig vara intressant då det kan kopplas samman med ett högt intag av just fruktos. Eftersom leptin är ett mättnadshormon som reglerar hungern finns en risk för överätning vid leptinresistens.

Om fitness kontra hälsa

Lägger väldigt stor vikt på att skilja på Fitness och Hälsa. Det går inte maskera en dålig kost med träning. Du får samma negativa effekter i blodvärden, blodfetter osv oavsett om du tränar tio timmar i veckan eller inget alls. Desto mer och hårdare träning ju mindre kan du slarva anser jag. Många tror dessvärre att det är tvärtom dvs om man tränar mycket så kan man äta vad som helst, bara för att vikten inte ändras. Ingen är immun emot ohälsa. Myten om kalorier in och ut är svår att ta död på. Kvalitet före kvantitet.

Jag skulle säkert prestera bättre på mina träningspass med massa pasta, gröt, musli, bröd osv. Men jag har valt bort dessa livsmedel för att jag värderar min Hälsa före min Fitness. Dock har kolhydrater/socker sin plats under vissa omständigheter tex. tävlingar och tävlingslika träningspass när prestationen är i fokus och inte stimulation som det är på träning. Träning=Stimulation Tävling=Prestation.

Har också varit noga med att träna grenspecifikt och det man vill bli bra på. Fokusera och tänka långsiktigt. Tänker tränings- och kostplanen som ett pussel. Gäller att förstå syftet med varje pass (pusselbit) för att få pusslet komplett. Dock är det alltid kul och lockande att träna riktigt hårt, men det är lite som att satsa på aktier. Lyckas du bra så ger det bra utdelning men kan likaväl straffa sig 10 ggr om. Både skaderisken och att dra på sig någon sjukdom ökar avsevärt med höga kortisolhalter i kroppen. Inget enskilt pass är viktigare än att få kontinuitet i sin framtida plan. Fasta rutiner och en plan för både träning, kost, familjen och sömnen. Alla dessa spelar en viktig roll. Allt för att få en balans och slippa ett alltför högt kortisolpåslag pga stress.

Om hur träningen med Ironcoach varit annorlunda

Fokus och syfte på varje pass för att minimera skaderisken och att bränna ut mig mentalt. Mer balans mellan vila och träning. Antingen långa relativt lugna pass i IM-pace eller korta hårda pass tills benen står rätt ut. Ingen mellanmjölksträning.

Med tanke på att jag har valt bort gluten, frukt, socker och stärkelserika livsmedel så har jag minimerat risken för inflammationer och träningsrelaterade överansträngningar i kroppens leder, muskler och mjukdelar.

Om framtiden

Allt har sin tid.  Efter sju år och tio starter på IM-distansen och med lika många målgångar känner jag mig nöjd. Min dröm när jag började med triathlon var att jag skulle gå under 10 h någon gång och det blev sub-10 på fem av tio tävlingar med personligt rekord på 9:33.43.

Numera är det CrossFit som gäller  för mig och min fru. Blir fyra eller fem pass i veckan plus en hel del stretch och rörlighetsträning. Även en del gymnastiska övningar och teknikträning tillkommer. En rolig och ny satsning börjar ta form. En utmaning som ger mersmak för oss! Roligt att vi kan vara på samma ställe och köra samma pass tillsammans. Bara att man anpassar vikterna efter passets syfte och/eller skalar ner efter sin egna kapacitet.

Share

Ska jag vila om jag blir sjuk?

Frågan (eller snarare svaret) om man bör träna eller vila när man är sjuk är inte alltid svart-vit. Jag har haft förmånen att jobba med “freaks of nature” som Robban från Kalmar som inte varit sjuk överhuvudtaget på två år och inte missade ett enda av träningspassen under utvecklingsprogrammet 2014. Jag kommer intervjua Robban här på bloggen inom kort för att se vilka “hemligheter” han har för att hålla sig så frisk och lyckas få till träningen i vardagen trots småbarn och bitvis stressigt jobb. Jag har själv med mycket sunt förnuft och bra kost lyckats hålla mig frisk i stort sett konstant under de sista fyra åren med undantag för ett par dagars magsjuka förra vintern och ett par förkylningar nu de senaste månaderna. De stora bovarna för heltidsjobbande småbarnsföräldrar är oftast i prioordning:

  • Stress
  • Slarv med kosten vilket sänker immunförsvaret (både på barnen och sig själv)
  • Slarv med handtvättning (både på barnen och sig själv)
  • Brist på sömn
  • Lite för hård träning i kombination med de övriga faktorerna

Det är ju den totala “stressen” på kroppen som skapar nersatt immunförsvar och gör oss mottagliga för sjukdomar. Hård träning är en typ av stress. Dålig sömn eller dålig kost en annan. Och självklart är en stressig vardag oftare än vad vi erkänner den allra största boven i dramat. Jag får ofta frågan av mina adepter kring hur de ska hantera tex en förkylning som inte lämnar dem helt nerbäddade men ändå gör att allt inte känns 100%. I de allra flesta fall finns tillräckligt med “buffert” i en träningsplan för att enstaka missade veckor inte skadar den långsiktiga planen. Så i de allra flesta fall tycker jag man ska ta det säkra före det osäkra och vila en extra dag UTAN att känna stress över missade träningspass. Risken om man nästkommande vecka försöker ta igen missade pass är att träningsstressen blir för stor i kombination med att immunförsvaret inte ännu är uppe på 100% igen, vilket ökar risken för ett nytt bakslag. Därför är det ju värdefullt att ha koll på vilka nyckelpass man missat så att man nästkommande period kan ta igen dessa och samtidigt TA BORT något annat som inte är lika viktigt. Detsamma gäller allt som oftast småskador som går att vila bort på några dagar. Fördelen med en skada och träningsformer som triathlonträning är ju att det alltid finns någon form av träning man kan genomföra utan att förvärra skadan och för att hålla igång den aeroba basen.

Jag har varit med om fall där lätt träning faktiskt påskyndat läkningsprocessen både vid lätt förkylning och lätt skada. Men då ska betoning ligga på lätt och kort. Kroppen mår i de allra flesta fall bättre av lätt fysisk aktivitet än total inaktivitet. Å andra sidan, resonerar jag ofta för egen del så att ett lätt kort träningspass inte gör något nämnvärt för formen så då kan jag lika gärna vila en dag till och hoppas att allt lägger sig så att jag kan köra desto bättre imorgon. Det handlar mycket om att lära känna sin egen kropp och göra det som känns bäst. Det finns oftast inget rätt och fel. Hade idag planerat att hinna med ett träningspass både på vägen till jobbet och hem från jobbet men med en förkylning i kroppen valde jag istället det något (numera) oortodoxa sättet att transportera mig de fem kilometrarna till jobbet genom att GÅ. 45 min promenad på morgonen och 45 min på eftermiddagen. Jag tror det var precis vad min kropp behövde just idag.

Share

Mindset

Jag gillar att läsa. Bortsett från learning-by-doing eller trial-and-error för nya saker så är läsning faktiskt det bästa sättet att lära sig, inspireras av och tillåta sig själv försvinna bort från verkligheten en stund. Jag har också alltid gillat känslan av att läsa en fysisk bok gjord av papper och har helt valt att stå vid sidan av trenden (som mer och mer går från trend till status quo) med läsplattor. Att få vara analog och offline en stund då och då är jätteviktigt tror jag i vårt ultradigitala onlinesamhälle. Men med småbarn hemma och många olika åtaganden hinner jag oftast inte läsa alla böcker som ligger på min “wish list” vilket jag i vintras hittade en lösning på. Numera “läser” jag minst en bok i månaden som ljudbok via Audible medan jag tränar (löpning eller cykel) och hinner därför igenom de böcker jag vill utan att det tar extra tid från annat. Och så har jag två eller tre analoga böcker igång hela tiden också för att kunna klämma in ett kapitel av just den boken jag känner för just då när det finns en lucka. En strategi som möjliggjort ungefär 25 lästa böcker bara i år.

En av de sista jag lyssnade på var Mindset – the new psychology of success, av Stanfordprofessorn Carol S Dweck. En väldigt relevant bok för alla som vill lyckas, bli gladare och tänka rätt vad gäller att ge sina barn de bästa förutsättningarna. Jag gillar verkligen andemeningen att vilket mindset man har inför en helt ny utmaning, ny aktivitet eller ny situation är helt och hållet avgörande för hur bra man lyckas.

Carol skiljer på personer med “fixed” mindset, vilket på svenska skulle bli någon i stil med “låst tankesätt”, och personer med “growth” mindset, dvs någon form av “tillväxttänkande”. En person som är låst i sitt mindset tror att talang är medfödd, att personer som lyckas har fått någon form av guldsked eller kommit dit de är av ren tur eller slump. Att det är bäst att hålla sig inom områden där man vet att man redan är duktig och slipper riskera att misslyckas. Man tar också väldigt hårt på misslyckanden och är beroende av ständigt beröm eller konfirmation från andra för att trivas. Det är viktigare att se duktig ut i andras ögon än att lära sig nya saker. Och man förväntar sig att vara bra på saker utan att behöva jobba för det, annars är det lättare att ge upp och återvända till det man är bra på.

Personer med växamindset däremot drivs av att lära sig nytt och ser misslyckanden som ett sätt att lära och komma ett steg närmare framgång. Talang spelar mindre roll och hårt arbete är vad som tagit framgångsrika människor till toppen. Man drivs ofta av en inre motivation av att utvecklas och utmana sig själv i nya situationer snarare än av yttre konfirmation och beröm. Har man inte jobbat hårt för en sak har man inte utnyttjat sin fulla potential.

En person kan ha olika mindset i olika situationer också så att man råkar vara fixed i en situation måste inte innebära att man alltid är fixed, och tvärtom, även om mindset ofta sitter djupare än att man ändrar sig från situation till situation. Det går såklart även att med ökad medvetenhet jobba mot att bli mer växorienterad. Jag gillar verkligen slutsatserna från Carols forskning i boken och tror att det är absolut avgörande för att lyckas inom det mesta i livet (inklusive idrott) att man jobbar för att bli mer växorienterad!

Första gången jag sprang en mil på tid tog det ca 45 minuter. Då hade jag tränat någorlunda regelbunden löpning i några månader. Jämfört med mina nya träningskompisar i Lund på den tiden låg jag alltså 5-10 min efter. Hade jag haft ett fixed mindset hade jag antagligen gått tillbaka till att syssla med styrketräning och volleyboll eftersom jag visste att det var aktiviteter som jag behärskade och vad någorlunda bra på. Men tanken att alla måste börja någonstans och att bara för att jag råkade vara nybörjare inom detta betydde det inte att jag för all framtid skulle vara nybörjare gjorde att jag fortsatte. Sex månader senare sprang jag milen på 36 minuter.

När jag provade triathlon för första gången 2007 deltog jag i en sprinttävling i Karlskrona. Efter simmomentet låg jag näst sist och var ganska trött. Bytet till cykel tog nog fyra minuter då jag bytte till torra kläder och var allmänt ofokuserad. Jag fick mjölksyra direkt i benen när jag började trampa på min lånade mountainbike och blev varvad av de snabbaste cyklisterna (Kristian Hallsten mfl). Ett rejält slag mot mitt ego men jag accepterade faktumet att jag faktiskt var nybörjare och bara kunde bli bättre. Jag vet att jag tänkte att ingen är ju född till talangfull triathlet utan alla som nu varvar mig har antagligen varit lika dåliga som jag någon gång. Att springa efter cykling för första gången vet ni som testat att det är inte kul. Med krampkänning hela vägen lyckades jag ändå plocka ett par placeringar och springa relativt ok. Jag kände direkt när jag gick i mål att trots att jag i stort sett stod på noll, så fanns det något att bygga vidare på och utveckla. Något att växa ifrån. Hade jag tagit upplevelsen som ett nederlag, och låtit min prestation bedömas utifrån ett låst mindset så hade jag aldrig ställt mig på en triathlonstartlinje igen. Men jag valde att låta fröet växa, såklart helt ovetandes om vad det skulle ta mig.

Så nästa gång du kastar dig ut i något okänt och nytt, se det som ett sätt att lära istället för att vara rädd. Se alla som är bättre än dig själv som personer som bara råkar ha kommit längre på resan mot den ultimata prestationen. Bara för att någon hunnit längre betyder inte att du inte kan hinna ifatt om du kan göra saker smartare. Försök låta bli att drivas av vad andra tycker och hur andra bedömer dig. Hitta drivkraften inom dig istället och inse att du växer som människa när du kastar dig ut i det okända. Anta utmaningen. Våga börja från noll då och då. Våga vara nybörjaren i sammanhanget. För faktum är att det är nybörjaren som har den absolut största tillväxtpotentialen framför sig. Med rätt mindset finns det inga gränser för hur långt du kan ta dig!

 

 

 

Share

The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share

Intervjuer efter Kustjagaren

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev “värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller “intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Share

50 nyanser av barfota

Jag självutnämnde gårdagen (2 april) till barfotadagen i dessa tider där varje företeelse (speciellt kakor) ska ha en egen dag. Om man nu behöver en speciell dag för att äta semlor, kanelbullar och bry sig om menlösa barn, så kan man väl ha en speciell dag för att inviga barfotasäsongen för oss nordbor. Så för att skicka över lite extra motivation för att uppskatta den avancerade, viktiga och ofta bortglömda delen av kroppen som sitter längst ner kommer här 6 skäl att spendera mer tid utan skor:

1. Du stärker alla fotens småmuskler, som med skor blir försvagade iom att de inte krävs för balans. Det räcker inte att gå på platta golv barfota utan även på ojämna underlag, gräs, sand och stå på balansplatta. Följdeffekten blir färre skador i fotled, knän, höfter och rygg eftersom många av dessa skador har sin grundorsak i svaga fötter.

2. Näst efter hjärtat är foten antagligen den viktigaste “muskeln” för alla idrottare som tar sig fram på två ben på ett eller annat sätt. All kraft fortplantas genom foten vid varje steg och orkar man inte hålla uppe löpsteget genom att foten faller igenom tappar man mycket av effekten. Dessutom kan man inte utnyttja hela det potentiella framåtdriv som varje fotisättning kan ge om man har starka fötter och tår.

3. Det är lättare att “connecta” med naturen, lära sig parera rötter och stenar, utveckla känsligheten i fötterna, utveckla lite hårdare hud, vilket inte bara ger en utökad naturupplevelse utan även förebygger fotledsskador, blåsor, skärsår (hände mig på en triathlontävling i starten) osv.

4. Med starka fötter och “borttränad” pronation (ja det funkar) kan man klara sig med allt lättare skor även vid löpning på asfalt. Detta spelar större roll än vad de flesta tror med tanke på att 100 sparade gram per sko på ett marathonlopp handlar om ca 5000 kg man slipper skyffla runt. Per ben! Att lyssna på skoaffärernas 70-talsinspirerade budskap om att man måste springa i mycket dämpning och med stort pronationsstöd är för mig bara ett tecken på att man inte “orkar” träna sin fot, vilket hade varit att ta tag i grundproblemet, nämligen svaghet!

5. Vill du hitta din naturliga stegfrekvens, få bättre fotisättning på mittfoten och generellt utveckla din löpteknik finns det nästan inga löpteknikkurser i världen som är mer effektiva än att ge sig ut på gräs eller hård sand och träna. Ett av de obligatoriska momenten vid alla löpteknikanalyser jag gör är att personen i fråga joggar en stund barfota och försöker ta med sig den känslan när skorna åker på igen.

6. Har du aldrig sprungit barfota, börja med att gå mer barfota i trädgården, i skogen, på gräsmattor och framförallt hemma, på jobbet och på gymmet. Lägg sedan in 10 minuters lätt jogg barfota på gräs eller sand i samband med något pass varje vecka under sommarhalvåret. Under vinterhalvåret är balansplatta ett bra komplement för att inte tappa fotstyrka till nästkommande säsong!

Share

Se till att bli smutsig ibland

Frihet kan betyda många olika saker men en sak som gör att jag känner mig fri är att springa obehindrat i lera och vattenpölar. Jag gjorde som alla andra till en början när jag började springa för några år sedan, försökte hoppa mellan torra partier, hålla mig till asfalt, eller i värsta fall välja löpband för att undvika att “förstöra” mina löparskor. Tills jag insåg att rådet att absolut inte tvätta löparskor i tvättmaskinen antagligen bara är ett marknadsföringstrick för att vi ska köpa nya skor oftare. Jag har under ett par års tid regelbundet tvättat mina löparskor i 30 grader och de blir som nya och jag har absolut inte märkt någon skillnad i att eventuell dämpning skulle förstöras vid denna temperatur (tänk att de ska klara löpning under sommaren som lätt når över 30 grader i luften och säkert 40 grader på asfalten utan att skadas)!

Har man barfotaskor utan dämpning är det ju absolut ingenting att oroa sig för och då kan man definitivt köra upp dem i 40 grader utan problem för att få dem rena. Så min uppmaning är att du ska se till att smutsa ner dig ordentligt under ett löppass regelbundet. Kläderna och skorna går att tvätta, du kan duscha dig ren, så det enda som är bestående är frihetskänslan och träningseffekten av att springa på ojämna, mjuka underlag året runt (inte bara när det är torrt och fint på sommarhalvåret). Never stop exploring (och definitivt inte när det finns chans att bli smutsig)!

Share

Epic Day Karlskrona 2014

En ny Epic Day för dig med Ironman i sikte under sensommaren!

För tredje året i rad anordnar jag nu en episk träningsdag där du som deltagare får chansen att inte bara flytta fysiska gränser och toppa Ironmanformen med ca 8 timmars träning, utan också flyttar gränsen lite mentalt för hur en träningsdag kan se ut. För att passa dig som ska tävla antingen i Kalmar 16/8 eller Köpenhamn 24/8 kommer årets Epic Day anordnas lördagen 26 juli i Karlskrona. Det är självklart inget krav att vara anmäld till en Ironmantävling, men dagen är designad för optimal prestation på Ironman. Det kommer bli en svettig men minnesvärd dag och förutom att testa din form är min rekommendation att du kör hela dagen med den utrustning samt energi som tänker tävla med. Läs gärna en kort notis om förra årets dag här.

Detaljer kring dagen kommer några veckor innan det är dags dig men följande saker behöver du veta innan du skickar in din anmälan till christian@ironcoach.se senast 15 juli.

  • Inget krav på nivå, vi kommer dela upp gruppen under dagen beroende på förmåga så att alla får ut maximalt!
  • Max antal deltagare är 16 och först till kvarn. Reservlista kommer finnas för dig som inte är så snabb med anmälningen.
  • Vi kommer simma dubbla simpass i öppet vatten (morgon+eftermiddag). Torkning av våtdräkt är möjlig mellan passen.
  • Vi kommer cykla ca 5 timmar med ett Ironmanoptimerat intervallupplägg och uppdelning i grupper beroende på cykelform.
  • Vi kommer springa 2 löppass med varierande upplägg. Även dessa uppdelade efter förmåga.
  • Vi kommer köra funktionell styrka och stretching med triathlontouch.
  • “Incheckning” kl 07.30 på Gamla Brovägen 23, Lyckeby. Möjlighet att förvara cykel+kläder inlåst finns och duschmöjligheter kommer finnas.
  • Lunch samt 2 mellanmål ingår.
  • Kompendium kring hur du lägger upp en optimal race-week ingår
  • Komplettera Epic Day med ett antal rekommenderade “virtuellt gemensamma” pass fredag och söndag som du kör på egen hand för att komma upp i en bruten Ironman totalt fördelad på tre dagar.
  • 650 kr inkl moms fram till 1 juni.
  • 750 kr inkl moms 1 juni-15 juli.
  • Deltagare i utvecklingsprogrammet 2014 deltar till halva priset och för dig som är fullcoachad deltar du gratis, men måste fortfarande anmäla dig för att få en plats.
  • Anmäl dig gärna så snart som möjligt. Om du skulle behöva hoppa av kommer du inte betala något så länge du lämnar återbud senast 15 juli!
Share