Att springa i natten…

…och andra sätt att stiga utanför sin komfortzon. Det har blivit det nya innebegreppet och faktum är att ingenting utvecklas utan att man gör saker på något nytt sätt, testar något som tidigare verkat omöjligt eller skrämmande eller utsätter sig själv för situationer som gör att man tvingas växa som människa. Det kan handla om att tala inför folk (en av de saker som svenskar är mest rädda för nuförtiden), våga säga upp sig från sitt fasta jobb för att det inte känns rätt i magen längre (som min fru gjorde igår, vilket jag applåderade), prova något nytt i livet eller bara ge sig på något som man inte har någon aning om man kan slutföra innan man börjar (passar väl på 100% av alla som kör sin första Ironmantävling).

Men jag tänkte komma tillbaka till det där med att springa i natten. Eller rättare sagt springa när det är totalmörkt ute UTAN pannlampa. För dig som inte testat är det ett otroligt kraftfullt sätt att känna sig levande i nuet. Höll på att fastna inomhus med en bok eller datorn igår vid 21-tiden när jag hade lagt barnen. Men min fru pluggade ändå så jag bestämde mig för att ta ett spontanpass utan struktur bara för att få lite frisk luft. Jag valde att springa ut på en av öarna i närheten där vägen inte är upplyst och det är långt mellan varje hus (Knösö). Stjärnhimmeln lyste mot mig. Känslan av nuet kom när jag tvingades känna mig fram var vägbulor och eventuella väghålor befann sig (ett tips är att springa i minimalistiska skor vilket gör att man kan parera snabbare för ojämnheter). Totalt mörker bitvis och hade någon stått i ett dike hade jag inte sett honom/henne. Att balansera på gränsen till vad som känns läskigt, men ändå springa vidare. Det fick mig att känna mig levande på något märkligt sätt.

Så vad som var ett helt oplanerat spontanpass utan struktur blev en häftig upplevelse i att finnas i nuet, uppskatta varje steg och inte höra någonting annat än sin egen andning. Har du inte provat så gör det. Gör något som skrämmer dig regelbundet så fortsätter du utvecklas. Och som föreläsaren/författaren Christer Olsson säger, ”allt som inte är i utveckling är under avveckling”!

Share

Bike-fit

Ett kort inlägg om bike-fitting, och då menar jag inte att vara vältränad på cykeln utan att passa (fit) på sin egen cykel till 100% för att få ut maximalt av varje tramptag men samtidigt vara så aerodynamisk som möjligt. Jag hade möjligheten att tillsammans med Luke Dragstra göra mitt livs första bike-fit i helgen. Faktum är att jag hittills kört mina inställningar på känsla och man kan tycka att det är dumdristigt med tanke på att marginalerna ibland är oförskämt små även på långdistanstävlingar. Ett exempel är ju att jag bara var fyra minuter från SM-bronset 2012, vilket iofs är mer än vad än bike-fit hade gett mig tror jag, men ändå. Men min filosofi har alltid varit att vara väldigt lyhörd på min kropp och känna mig fram till rätt tempon, inställningar, pulsnivåer osv och detta är också en grundbult i min coaching.

Trots att de inställningar jag i samband med min bike-fit ändrade var relativt små, tror jag definitivt att de kommer göra skillnad för mig på sommarens tävlingar. Den stora insikten för mig var betydelsen av placeringen av clipsen till pedalerna på skorna och hur det påverkar höftvinkel och hur aggressivt jag kan sitta. Genom att flytta dem närmare mittfoten är det dessutom ett bra sätt att spara vaderna ytterligare till löpningen. Och på 4-5 timmars cyklande gör även någon centimeter hit och dit för bättre sittställning skillnad.

Några rekommendationer inför en bike-fit.

  • Det finns ett antal system för fitting, varav Retul som Luke är licensierad för är ett av dem. En stor fördel är att det är portabelt, samt att Luke med lång erfarenhet av långdistanstriathlon (till skillnad från många andra fitters som är tidigare cyklister) vet hur man optimalt tänker om man ska springa ett marathon efter cyklingen. Det är dessutom stor skillnad att cykla 4 mil (motsvarande de flesta tempolopp inom cykel) och 18 mil vilket bör reflekteras i ens cykelinställningar.
  • Gör det gärna under senhöst eller vinter när du har en period av grundträning bakom dig men ge det tillräckligt med tid innan säsongen (minst tre månader, gärna sex) så att du hinner nöta in din nya ställning och bli effektiv vid den.
  • Faktum är att om man gjort en fitting vid ett tillfälle och gjort stora förbättringar i styrka, flexibilitet eller cykelvana sedan dess, bör man göra en ny fitting.

Luke Dragstra som bor utanför Kalmar erbjuder både BIke-fit på plats i Kalmar eller på annan plats om man är några stycken som kommer överens om en plats och dag. Rekommenderas varmt om du funderar på att optimera din sittställning inför sommarens tävlingar. Läs mer på Dragstra Sports Promotion.

Share

Att fejka skada

Jag har under den senaste månaden testat en något otraditionell metod för att utvecklas till nästa nivå som triathlet. Jag tänkte dela mina idéer som inspiration till andra som kan ha nytta av att prova detta. Detta är även något jag till viss del tillämpat på ett fåtal av de jag coachat men inte i samma utsträckning (brukar prova saker på mig själv först innan jag rekommenderar andra). Följande två faktorer ligger bakom detta lilla experiment:

1. Det finns otaliga berättelser om personer inom triathlonvärlden som efter att ha dragit på sig en skada som gjort att de inte kunnat träna sin ”favoritgren” har lyckats ta upp övriga två grenar till en ny nivå som en följd av detta. Skadan har alltså varit en förutsättning för att låta bli att träna det man redan var bra på. Ett färskt exempel är Pete Jacobs som efter några månaders frånvaro från löpning våren 2012 vann Ironman Hawaii senare på hösten med en helt annan nivå på sin cykling (till stor del pga ökat cykelfokus under våren tror jag).

2. Efter mitt världsrekord på löpband i slutet av November 2013 var jag ganska trött på löpning och har i princip bara sprungit en handfull löppass sedan dess. Till en början för att jag ville återhämta kroppen men under den senaste månaden mer av anledningen att jag ville prova detta experiment.

Min tanke var att varför ska jag behöva vänta tills jag blir skadad för att sätta extra fokus på cykel och simning ett tag och sluta med löpning? Varför inte föregå detta och ”fejka skada” som hindrar mig att springa? Jag har alltså under senaste månaden inte sprungit överhuvudtaget. Min övertygelse är att jag genom att fokusera på 3-4 cykelpass / v, 2-3 simpass / v och 1-2 styrkepass / v med ordentlig återhämtning (1-2 vilodagar / v) har kunnat ta mig ur den platå som jag upplevt inom dessa sporter det sista året. I bassängen har skillnaden varit påtaglig med ca 5 sek / 100m snabbare tider än innan. På cykeln är det svårare att avgöra då jag kör på trainer och mycket på känsla, men jag känner mig starkare än jag någonsin gjort i februari på cykeln vilket bådar gott inför Norseman. Min löpform är med andra ord inte bra just nu, men jag tror att man måste våga komma ur form ibland för att kunna bli bättre på sikt.

Det är ju totaltiden på en triathlon som räknas och jag tror att det går att komma upp till åtminstone samma nivå löpmässigt som förra året på 4 månader nu baserat på höstens löpfokus och att det traditionellt varit min starkaste gren. Slutresultatet återstår att se i sommar, men jag är övertygad om att det är en approach fler borde prova för att bryta platåer och kunna utvecklas maximalt även i de grenar man är som sämst. Så analysera dig själv objektivt för att gå till botten med var du har mest tid att hämta (i ditt målrace) och våga sedan välja bort saker under en period för att ta dig till den nivå du behöver vara för att kunna nå dina mål. Testa att fejka en skada helt enkelt!

Share

Into the snow we go

Ett litet stycke kärlek till träning i snö appropå att första snön för säsongen just faller i södra Sverige (bättre sent än aldrig). Jag har alltid gillat att löpträna i snö och nästefter en varm sommarmorgon eller färgglad höstdag är det enligt mig de bästa förutsättningarna för halleluja moments i löparskor. Många är rädda för att ge sig ut i löparskor när det snöar eller är halt och nästan alla andra (som faktiskt ger sig ut) har broddar eller specialskor för att inte halka. Min övertygelse är dock att det funkar alldeles utmärkt med precis samma skor (även barfotaskor alltså) som under resten av året. Några av mina bästa löppass någonsin har genomförts i 10-40 cm nysnö. Hastigheten spelar ingen roll, det handlar om att ta sig fram utan att fastna i vissa fall vilket är uppfriskande!

Halkan tvingar dig bara att ta kortare, mer trippande steg och vara på alerten hela tiden, vilket kan göra underverk för din löpteknik för det är precis så jag tycker att man alltid bör springa. Dra ner steglängden, satsa på snabba isättningar och var alert och vaken på omgivningen (ojämnt underlag, isfläckar eller annat). Så jag tänkte ge fem anledningar till varför du bör ge dig ut när det snöar som värst istället för att välja ett löpband eller ännu värre skippa passet:

1) Öva in rätt löpteknik med kortare steglängd och snabbare isättningar. Det är den absolut billigaste löpteknikkursen du kan hitta! Att träna med broddar tycker jag ger en falsk trygghet och då tillåts du fortsätta använda långa steg med rullande isättning.

2) Mjukare att springa på än asfalt/grusväg vilket ger mer skonsam löpning och bättre träning (jämför med att springa på sand). Mer kraft per steg krävs vilket också innebär att hastigheten blir underordnad vid ett pass i snö. Träna hellre efter puls eller helst av allt, på känsla!

3) Den mentala boosten av att träna när förhållandena är tuffa (snöstorm, halka mm) gör att du på tävlingsdagen har mer mental styrka än dina konkurrenter. Alistar Brownlee, olympisk guldmedaljör, pekar just på faktorn att han bor och tränar i England (där vädret oftast är sämre än på platserna där hans konkurrenter tränar) som en av nyckelfaktorerna till hans framgång. Välkomna tuffa förhållanden istället för att undvika dem!

4) Om du springer i nysnö kan du faktiskt vända tillbaka och analysera din fotisättning och om du springer symmetriskt genom att titta på spåren. Denna möjligheten har man bara ett par pass om året när nysnö finns så ta chansen!

5) Jag är inte en förespråkare för att designa träningspass för att bränna kalorier, men faktumet att varje uthållighetsidrottare borde vilja stressa sin kropp till att bli bättre på att använda fett som energikälla gör att man kan dra nytta av kylan på ytterligare ett sätt. Eftersom kroppen behöver ta energi till att värma upp sig när man vistas i kall omgivning krävs en större andel energi vid ett visst träningspass jämfört med samma träning i värme. Om syftet med ett pass är att träna metaboliskt effektivitet (hur kroppen kan använda fett som bränsle vid en viss intensitet) får man alltså snabbare effekt med likvärdigt pass om man genomför det i kyla. Min känsla är att för varje timmes träning i kyla är (ur detta perspektiv) det värt ca 75 minuters träning i vår/sommar/höst-temperatur. En bra sak om man som jag vill effektivisera sin träning till max!

Vi ses i snön!

 

Share

Styrketraning eller inte?

Det är en het potatis som visserligen börjat svalna i takt med att fler och fler triathleter och löpare inser vikten av styrketräning. För mig är det absolut en nyckel till att överhuvudtaget kunna utvecklas som triathlet (och löpare). 45 min på gymmet, med rätt övningar ger flera gånger större effekt än ett enskilt sim, cykel eller löppass. Självklart i kombination med sportspecifik träning i de sporter man ska tävla.

Några personliga erfarenheter av hur styrketräning har hjälpt mig till den nivå jag har kunnat ta mig på relativt kort tid.

1. Jag är absolut övertygad om att faktumet att jag kontinuerligt tränade 3-5 styrkepass i veckan under högstadiet och större delen av gymnasiet har gjort att jag nu 15-20 år senare kan hålla mig skadefri, utveckla bra löpsteg, kraft i pedalerna och orka hålla bra hållning trots att jag är trött.

2. Hösten 2012 (September-November) simmade jag knappt alls, dock körde jag mycket corestyrka och endel stretch av framförallt axlar, bröst, rygg och fotleder. När jag sedan började simma igen i December tog det ett par pass för mig att vara på samma nivå som under sommaren då jag simmade en Ironmansimning på 58 min.

Men att bara gå planlöst till gymmet är mer eller mindre bortkastad tid. Det gäller att välja övningar som bidrar till ökad prestation i de sporter du ska tävla i. Oftast funkar sunt förnuft faktiskt. Tänk på vilka rörelser du utför vid simning, cykling och löpning och se till att bli starkare i dessa rörelser. Stäng inte in kroppen i maskiner utan kör alltid med fria vikter (eller bara med kroppen som vikt), funktionell träning där du även involverar balans och alla småmuskler som annars inte får jobba i ”låsta” övningar som de flesta maskiner ger. Och egentligen är tillgång till gym också overkill för med en pilatesboll, ett gummiband och några hantlar/kettlebells kan man i stort sett genomföra allt man behöver.

Jag har ett batteri med ungefär 30 övningar som jag kastar på mina athleter allt eftersom de utvecklas styrkemässigt. De mest basala övningarna som man faktiskt klarar sig väldigt långt på är utfallssteg, vadhävningar, rygglyft, plankan och varianter på den, magövningar med pilatesboll (inte situps) där obalansen utgör utmaningen, balansplatta, rotationsövningar för axlarna med gummiband, simdrag med gummiband, hopprep.

Lägg 30-45 minuter i veckan på styrketräning året runt, och under specifika fokusperioder både två och tre pass på gymmet så kommer du märka skillnaden!

Share

Recap – Knack Ironmankoden

Jag skrev en serie inlägg förra året om de nycklar jag ser till att knäcka koden kring en optimal Ironmanprestation. För er som inte var med då, tänkte jag bara göra en recap genom att länka tillbaka till de 9 separata inläggen som utgjorde min samlade erfarenhet om hur man knäcker Ironmankoden. Inspirationen till att försöka ”knäcka Ironmankoden” fick jag från Chris McCormacks bok I´m here to win där ett kapitel just handlar om hur han försökte under sex år att knäcka koden kring Ironman Hawaii. I det fallet var det bla Coca Cola som var en av nycklarna som såsmåningom ledde honom till två segrar. Just Coca Cola har faktiskt räddat både mig och andra från väggar, kramp och att ge upp. Så som ett tionde tips slänger jag in jokern Coca Cola som den ultimata sportdrycken mot slutet av ett Ironmanlopp!

Nyckel #1

Nyckel #2

Nyckel #3

Nyckel #4

Nyckel #5

Nyckel #6

Nyckel #7

Nyckel #8

Nyckel #9

Nyckel # 10 – Coca Cola!

Share

Matches

Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska ”karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att ”lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!

 

Share

Utvecklingsprogram för Ironman och swim-run

Jag lanserar nu ett komplement till individuell coaching baserat på ett antal förfrågningar och att jag märkt att det finns ett stort behov av att effektivisera sin träning med stöd i ett specialbyggt program för Ironman och swim-run. Kolla in här för mer information. Istället för olika nivåer av individanpassad coaching finns det nu alltså två ”nivåer” där man med hjälp av mig kan utvecklas. För någon som inte anlitat en coach tidigare och bara vill ha lite struktur i träningen för att nå bra resultat på så lite träning som möjligt blir utvecklingsprogrammen ett jättebra insteg. När man sedan vill ta det till nästa steg och få ett helt individanpassat upplägg för maximal utveckling mot tufft uppsatta mål så rekommenderar jag att satsa på minst sex månaders full individuell coaching. Alla som startar ett av utvecklingsprogrammen kan alltid uppgradera till full individuell coaching senare. Mot nya höjder med IronTeam 2014!

Share

Post Ironman Kalmar 2013

Det är intressant hur vädrets nyckfullhet påverkar oss. Förra året var det närmast vindstilla och relativt svalt på tävlingsdagen i Kalmar för att redan dagen efter bli över 30 grader varmt. I år var det omvänt. På tävlingsdagen blåste det 9 m/s och dagen efter hade det mojnat. Men det är tjusningen med att tävla utomhus och under lång tid. Bara ändrat väder kan slå 15-20 minuter på en Ironman, och för vissa ännu mer då det blir svårare att disponera sina krafter och ligga på en konstant ansträngning när det blåser mycket. De där topparna i puls är kostsamma i slutet av loppet och ju jämnare man kan ligga i puls under loppet desto bättre.

Stort grattis till alla som genomförde Ironman Kalmar 2013 och inte gav sig trots de hyfsat tuffa förhållandena. Men det regnade iallafall inte så det kunde ju varit värre 🙂 Speciellt bra jobbat av alla som lyckades med bedriften att slå PR eller genomföra en Ironman för första gången. En verklig bedrift i vanliga fall, men speciellt när det inte är perfekta förhållanden.

im kalmar 2013

För första gången fick jag möjlighet att bevittna en Ironmantävling från sidan utan att tävla själv och det var en intressant upplevelse. Roligt att se Jonas Djurback växla i T1 på lite drygt en minut (sjukt), roligt att se Eva Nyström ta proffspoäng som förhoppningsvis tar henne till Hawaii, roligt att se David Näsvik ta ytterligare ett steg mot en pallplats på en internationell Ironmantävling, roligt att se folks leenden när de gav sig i väg på cykeln eller när de under första löpvarvet sprang genom publikhavet genom stan. Och såklart när de närmade sig mål. Jag fick chansen att heja på folk som genom åren hejat på mig. Jag fick en bättre förståelse för hur det är för familj och vänner att stå vid sidan om och vänta en hel dag. 90% av tiden är dötid som publik (speciellt eftersom liverapporterna från cykelbanan inte var speciellt bra vid TC) men det är de där sista 10% som gör att väntan är värd. Jag fick chansen att övertala två olika personer (som båda hade fått punka tidigare under dagen) att inte bryta trots motgångar och ta sig i mål oavsett hur lång tid det skulle ta. Bara det var ju värt all dötid.

Till alla er som var med och tävlade. Ta nu ett par veckor helt utan träning och tankar på nästa säsong eller mål. Två veckor med fokus på familj, hus, jobb eller semester. Passa på att ge tillbaka till anhöriga genom att slösa med tiden du spenderar på dina barn, fru, man eller övriga intressen. Du behöver den mentala pausen. Din kropp behöver återhämtning. Och när du tror att du är återhämtad (vilket man tror efter ett par veckor) så kan du ta med dig att det kommer ta ytterligare två veckor innan du faktiskt är 100% ok. Så när du vilat i två veckor så kör du två veckor med helt luststyrd, lätt träning. Ingen struktur, ingen intensitet, gärna utan klocka, bara på känsla. När du är mitt uppe i uppladdning inför nästa mål kommer du vara glad att du tillät din kropp och knopp att vila.

Må solens sista sommarstrålar förgylla din sensommar. Njut av livet!

Share

Epic day 2013 och iden med en bruten Ironmanhelg

På lördag håller jag Epic Day 2.0 (1.0 var förra året). En uppgraderad version med ännu bättre och tuffare träning än förra året, fler deltagare (ca 10 st), mer coachstöd och lyxig lunchbuffé. Tanken bakom konceptet Epic Day som jag ”myntade” förra året är att man ska kunna leva som triathlonproffs för en dag. All träning är genomtänkt, mat är fixad, alla andra måsten är lämnade hemma och 8 timmars varierad träning står på programmet. 7.30 kör vi igång och nästan 11 timmar senare avslutar vi med ett bad i det stora blå. Då har deltagarna hunnit med dubbla simpass (ca 5000m), ett monsterpass på cykel (14-16 mil), två korta transportlöpningar, en 15 min bricklöpning och ett tufft löpintervallpass som avslutning på dagen. Kanske knyts även nya vänskapsband och utbyte av tips och tricks. Att genomföra 8 timmars träning under en och samma dag på egen hand känns idiotiskt, men att boosta sin form tillsammans med 10 likasinnade och pusha varandra till nya höjder är snarare ett minne för livet. Det är exakt det som Epic Day handlar om.

I år får deltagarna även komplettera sin episka dag med några ytterligare träningspass fredag och söndag (på egen hand) för att skapa en ”virtuell” trainingcamp som sträcker sig från fredag till söndag. På det sättet kommer varje deltagare att ha genomfört motsvarande lite drygt en Ironman uppdelat på 3 dagar, ett koncept som provats tidigare av coacher som Gordo Byrn men som jag nu satt min egen personliga prägel på. Förutom att pressa sina fysiska gränser uppåt handlar det nämligen mycket om mental träning. Och syftet med en bruten Ironmanhelg är just att plocka ner det extrema på jorden och visa att en distanserna är överkomliga samt skapa en ackumulerad trötthet innan helgen är slut som sedan i kombination med fokus på vila/återhämtning i några dagar skapar en rejält boost av Ironmanformen!

Share