Om att känna sig odödlig – ultralöpning med Dennis Källerteg

I slutet av maj fick jag ett inspirerande mail från en 20-årig kille. Efter att ha berättat lite om sig själv och sin löpbakgrund samt att han nu hittat ett lopp på 120km som han ville genomföra, avslutade han mailet med följande.
“Jag vet att jag kommer ha extremt svårt att klara detta själv utan rätt hjälp, jag behöver helt enkelt någon som kan mycket om just de distanserna, hur man tränar, mental träning osv. Jag har kollat runt mycket på många personer men jag har fastnat för dig, och jag tror du passar mig och kan leda mig på rätt väg. Tror du att det är möjligt att genomföra detta med så kort tid som det är kvar (5 mån), då jag aldrig i hela mitt liv varit uppe i den distansen?”
Vad tror du jag svarade och varför?
Efter att ha pratat några minuter på telefon med Dennis visste jag att han skulle kunna klara sin utmaning. Trots att det innebar en fyrdubbling av distansen mot vad han tidigare hade sprungit som längst på tävling. Vad tog jag det på? För mig var det följande faktorer som gjorde mig så säker.
  • Jag märkte att det fanns en passion för löpning, och en inre motivation till att utforska gränser.
  • Dennis vågade be om hjälp och jag tror att detta är en nyckel till vår fulla potential.
  • Dennis hade även insett att det var minst lika viktigt att jobba med mental träning som fysisk träning, vilket väldigt få (speciellt i 20-årsåldern) inser. Detta visade på en mognad och insikt som skulle bli den sista nyckeln.

Efter fem fruktsamma månader och en imponerande träningsmoral och inställning från Dennis sida följde jag med spänning hans framfart i ultraloppet Sätila trail 120km i mitten av november. Utan att avslöja allt i förväg kan jag väl säga att Dennis överträffade allas förväntningar (kanske även sina egna). Här kommer en intervju med honom veckan efter loppet.

Dennis, kan du beskriva upplevelsen under loppet?
Det va en fantastisk upplevelse att komma i mål och att jag över förväntan knep en tredjeplats. Att med tårar och hårt jobb stå på startlinjen kl 03.00 12 november, det var obeskrivligt. Hela upplevelsen är svår att förklara men när jag först tog kontakten med Christian så var det inte för att ta en pallplats i mitt första ultralopp. Utan mer för att ta mig runt, oavsett hur lång tid det skulle ta.  När jag körde mitt första riktiga långpass som Christian hade lagt upp, så kom jag hem med svarta ögon och jag sa till mig själv “hur ska JAG klara 12 mil?
Jag visste att det skulle krävas en helhjärtad insats av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden få känslan av att jag utvecklades. Och va det värt det? JA absolut med facit i hand gjorde jag allt jag kunde under loppet. Jag gjorde mitt bästa för dagen. Det var två som var starkare än mig men det var inte för att ta en pallplats jag ställde upp utan för att ta mig i mål. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick av Christian för utan hans hjälp skulle jag aldrig stått vid Sätilas Brygga kl 03.00. Halva loppet var det jag som drog upp tempot för den jagande “klungan” för att komma ikapp ettan. Jag skulle inte gjort något annorlunda under loppet, jag känner att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag kommer ta detta med mig, som en viktig erfarenhet inför nästa utmaning.
Vad var det bästa och tuffaste under uppladdningen?
Jag skulle säga att det knappt fanns någon tuff tid under uppladdningen. Visst sista långpasset va en enorm besvikelse men det är något jag lärde mig mycket av. Det har oftast en förklaring, Jag försöker se det positiva inte det negativa. Jag gick in i detta med neutrala ögon och jag hade en förväntan att komma i mål. Och att jag skulle göra allt jag kunde. För att prestera på topp var jag tvungen att tänka positivt.
Det bästa var nog långpassen, inte till en början men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Dessa passen betydde mycket. Helgen då jag körde fyra mil tre dagar i rad, kändes bra, riktigt bra. Jag kunde hålla ett bra tempo, och kände mig väldigt stark. Där fick jag nog känslan av att jag faktiskt kan klara detta.
Jag gillade upplägget på träningen och alla bra samtal vi hade. Som sagt så skulle jag aldrig klarat detta utan Christian. Det bästa var att få erfarenheten från någon som faktiskt varit med om liknande lopp och som vet vad han pratar om. Det hjälpte mig något enormt.
Ett av de områdena du pekade ut som ett område att jobba med, var de mentala bitarna, vilka tankesätt eller nyckelpass tycker du hjälpte dig mest?
Det var något som jag såg som min svaga länk och den mentala biten var egentligen den stora anledningen till att jag faktiskt sökte en coach. Jag visste att det skulle bli tufft mentalt att bedriva egna träningspass och att hela tiden ligga på en nivå där jag kunde utvecklas. Jag ville helt enkelt ha hjälp av ett proffs. De flesta passen hjälpte mig mentalt genom att jag försökte hålla en hög nivå på passen och utmana mig både fysiskt och mentalt. Jag har väl alltid försökt se det positiva i allt och lära mig av det som varit negativt. Även i träning där jag tar det positiva med mig som en styrka och det negativa har jag försökt få en förståelse för varför det blev som det blev. Det kan ju finnas flera anledningar till att passet inte gick som jag hade tänkt.
Oftast har det en anledning som står mitt framför näsan på mig. Det var något jag verkligen
fick uppleva på mitt sista långpass på sex mil där jag inte fick ut alls det jag ville. Men med facit i hand så hade det anledningar till att det blev så. Mycket övertid på jobbet med flera pass om dagen den veckan. Så blev stressen på kroppen alldeles för stor för att jag skulle kunna göra mitt allra bästa.
Vi jobbade mycket med visualisering där man försöker använda alla sina sinnen för att få fram en “fantasi”. Det hjälpte mig främst till loppet. För att sedan få den fantasin att bli en naturlig sanning inom dig. Det är lättare att uppnå något du redan känt och sett. Något jag även gjorde i någon månad var att skriva in på alarmet på mobilen tre stycken “JAG ÄR” som jag hela tiden skulle upprepa för att få en känsla av det. Det man intalar sig är man oftast. DU MÅSTE TRO PÅ DET!
Vilket tips skulle du ge till någon som har sprungit halvmarathon och marathon och är nyfiken på ultramarathon?
Nu är jag absolut inget proffs på ultralopp då jag bara sprungit ett. Men det jag tänker på är främst att testa det du tänkt ha med dig på loppet. Testa dina bars, gels, sportdryck osv. Kan även vara skor, strumpor och hela din utrustning helt enkelt. Träna i så lik miljö som möjligt som loppet går i. Om det är ett traillopp med mycket stigning, träna på det. Och det som jag har svårt med men som jag lärt mig mer av är att
LYSSNA PÅ DIN KROPP. Vad det än gäller, ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Kan vara att du inte låter kroppen återhämta sig efter en tuff helg med 2-3 långpass. Ta ett steg tillbaka och lyssna på kroppen. Ät bra mat, lägg dig en timme tidigare. Små detaljer som kan betyda så mycket i det långa loppet. TRO PÅ DET DU GÖR, om du inte tror på det du gör kommer det aldrig gå.
Vad har du lärt dig om dig själv längs vägen?
Var ska jag börja? Jag har lärt mig så mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag har lärt mig att kontrollera känslor då jag alltid haft lätt för att uttrycka dem och låta känslorna ta över. Under ett långt träningspass eller ett långt lopp så kommer det mycket känslor, för mig iallafall. Att kunna göra tårar till något postivt är väldigt viktigt för mig. Det har stärkt mig som person att inte låta känslor försvaga mig utan stärka mig. Jag kan mer än vad jag någonsin trott, kroppen är en maskin som jag fascineras över. Jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring kroppen och velat testa nya saker för att se hur den reagerar på det.
Ett ultralopp innehåller ju alltid svackor. Vilka var de jobbigaste partierna under loppet och hur tog du dig igenom dem?
Det fanns flera svackor som var riktigt riktigt tuffa, det kändes som att kroppen motarbetade löpningen mer och mer ju närmre målet jag kom. Efter sex mil kändes kroppen fantastisk, huvudet var med och löpningen kändes som sagt riktigt bra. Sen kom den första svackan som kanske var svårast att hitta kraft
att ta sig ur. Hela tiden försökte jag tänka på varför jag gör detta, all den tiden jag lagt på träning och att förbereda mig för mitt mål. Som faktiskt var just det loppet jag genomförde. Jag kommer ihåg en grej som betydde oerhört mycket när jag hade det som tyngst.
Jag hade precis tagit några salta godisbitar på en vätskestation där det stod en kvinna som pratade om vilken prestation det var att ta sig dit. Jag sprang därifrån med några godisbitar i handen och lite sportdryck i andra handen. Så kände jag att jag behövde få igång benen igen för att de var stela. Jag satte mig på huk på vägen och då kom en röd liten bil med fyra personer i. Som längre fram stannade och klappade i händerna och hejade. De frågade “är det du som är Dennis?“. JA svarade jag glatt och de pratade om vilken prestation det var att ta sig dit och att jag skulle köra hårt nu. Det betydde enormt mycket att få hejarop och att de stannade bilen för att heja på mig. Då sken jag upp som en sol och kunde köra vidare utan smärta. Jag vet inte hur det känns att vara odödlig men om jag får chansa på hur det känns så tror jag att det var just den känslan jag kände då.
Det var inte mycket publik längs banan så jag försökte hitta energi i allt som fanns, det kunde
va småbarn som ville göra high-5. Eller att jag pratade lite extra med någon som hade hand om vätskestationen jag var på.
Har du några funderingar på nya utmaningar för framtiden?
Nu när loppet har lagt sig lite har jag börjat fundera på vad nästa utmaning ska bli. Något jag skulle vilja testa är 100 miles alltså 16 mil. När det blir ett till långlopp så tror jag absolut att det blir ett 100 miles-lopp. Men det är också något jag måste få motivation till, att hitta den såhär efter ett långlopp är svårt. Det ska jag vara ärlig med. Jag har precis gjort mitt första ultralopp och jag känner mig faktiskt tom på känslor. Jag vet att jag kommer komma tillbaka stark och veta att jag kan uppnå nästa utmaning om jag väljer att gå in helhjärtat för den. Först måste jag dock bli helt återställd och hitta glädjen i att faktiskt ta en tur i skogen! Vilket jag är helt säker på att jag kommer, för jag älskar att träna och att utmana mig själv.
Share

Coaching via blogg

Jag befinner mig en ett regnigt november-Stockholm. Mitt i en NLP-baserad kurs i Coachande Ledarskap med Kjell Enhager. Väldigt inspirerande och jag samlar på mig nya nycklar och verktyg för att utveckla mitt coachande. Tidigare idag fick jag en idé som jag kände att jag vill prova. Jag vet inte om det är någon som provat innan men det spelar mindre roll. Vad skulle hända om jag provar att applicera några av de verktyg, filosofier och frågeställningar som jag samlat på mig de sista åren i bloggformat?

Korta bloggposts med konkreta frågeställningar som kan hjälpa dig som läsare att komma ett steg närmare ditt mål eller dina drömmar. Ett sätt att påverka fler än det fåtal jag har kapacitet att coacha face-2-face, via skype eller träffa under en föreläsning. Min absolut största drivkraft i mitt jobb som coach är att påverka genom inspiration och rätt frågeställningar. Att uppmana dig att utforska din fulla potential och ge verktyg för att nå dit. Kanske går det att göra i bloggformat. Det är värt att prova. Eftersom julen är i antågande tänker jag släppa en ny bloggpost varje dag under december. Som en sorts adventskalender. Med 24 frågeställningar (och förhoppningsvis 24 svar) har du en bra grund för att ta första stegen mot att uppnå en dröm, ett mål eller ett nyårslöfte som tidigare falerat. Hoppas du vill hänga med! Kom ihåg att DU ÄR SKYLDIG VÄRLDEN DIN FULLA POTENTIAL!

Share

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.

Share

How did you get into that?

Det var en fin sensommardag för snart åtta år sedan. Ett gäng entusiaster hade samlats vid en liten badplats utanför en av Sydsveriges finaste kuststäder. Trots att nästan alla kände varandra och verkade ha koll på vad som var på väg att hända, kunde man faktiskt känna nervositeten i luften. Vissa skulle prova något för första gången, medan andra förberedde sig enligt väl inarbetade rutiner. Några dagar tidigare hade jag sett en poster på stan om att det skulle anordnas en triathlontävling på sprintdistans i närheten. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på den. Efter att ha sprungit Göteborgsvarvet ett par år tidigare och genomfört Stockholm marathon hade jag kanske kommit till en punkt där jag återigen ville ta mig utanför min komfortzon och kasta mig ut i något okänt. Det var nästan som om en inre röst sa åt mig att ta chansen nu när den fanns där. Det värsta som kunde hända var ju att jag inte fixade det, och då hade jag i alla fall provat. Trots att jag hade genomfört ett marathon, minns jag tydligt hur extremt det kändes att jag skulle simma 750m i öppet vatten, cykla 20km och sedan springa 5km utan att vila emellan. Min fru undrade varför jag utsatte mig för detta, när jag nervöst hoppade ur bilen och gick ner mot tävlingsplatsen. Jag kom ihåg att jag svarade något i stil med att jag bara ville se om jag kunde klara det. Inget annat.

Simmomentet var riktigt jobbigt, och jag var bland de sista upp ur vattnet. Av någon anledning valde jag att byta om till torra kläder, vilket resulterade i en tappad handduk runt höften till den lilla publikens stora glädje, och en växlingstid på runt tre minuter. Eftersom min egen mountainbike (den enda cykel jag hade) var fallfärdig och endast användes för kortare transportcykling, hade jag lånat min brors mountainbike. Jag insåg snabbt att däcken var halvpumpade och att alla andra i tävlingen hade racer- eller tempocyklar. Jag grävde djupt i motvinden för att inte ge upp trots att jag blev varvad. Lättnaden att få hoppa av cykeln och bara ha 5 km löpning kvar var enorm. Löpning behärskade jag ju, det visste jag. Vad jag inte visste, var att det var en helt annan sak att springa direkt efter att ha cyklat hårt i 40 minuter. Ni som har provat det vet hur det känns. Men faktumet att jag nu låg så långt efter gjorde att jag tvingade mina ben att lyda. Krampkänningarna försvann och efter ett par minuter kunde jag springa normalt. Vid det laget hade förste man gått i mål men det fanns fortfarande några levande måltavlor ute på banan som gjorde att jag kunde hålla uppe farten.

Efter att ha pressat mig själv till att ha näst snabbaste löptiden för dagen, fick jag en klapp på axeln av vinnaren som berömde mitt löpsteg. Den varma atmosfären, de vänliga människorna och faktumet att ALLA som tog sig i mål var vinnare hade för evigt förändrat min syn på vad den ultimata tränings- och tävlingsformen var. Detta var för roligt för att inte ge en chans. Några månader senare, utan att egentligen förstå vad jag gav mig in på, anmälde jag mig till min första tävling på Ironmandistans. Resan mot den och lärdomarna från att ha genomfört vad som bara ett år tidigare verkade totalt omöjligt, lärde mig mycket om mig själv, livet i stort och om att det faktiskt är bra att våga ta sig utanför sin komfortzon ibland och prova något man aldrig vågat innan.

En av de stora lärdomarna i min berättelse är att alla människor, vid något tillfälle, startar från noll. Bakom varje storslagen prestation och omöjlig bedrift finns det någon tidpunkt där personen i fråga tog det första steget. Den enda skillnaden på människor som uppnår det tillsynes omöjliga, och alla andra, är oftast bara att de vågade ta det där första steget. Snöbollseffekten som uppstår när målmedvetenhet, mod, hårt jobb och timing möts, kan leda till vad som tidigare verkat omöjligt. För att nå vår fulla potential inom något måste vi våga misslyckas. Våga ligga på gränsen till vad som verkar omöjligt. Våga lyssna på vår inre röst trots att det finns folk runtomkring som ifrågasätter. Våga lyssna på vårt hjärta och lita på magkänslan.

Inspirationen till att skriva ner detta kom från att ha lyssnat på en intervju med en av mina förebilder. Definitivt värt att lyssnas på!

http://www.grantbaldwin.com/dean-karnazes/

Share

Sluta aldrig utforska del 2

Ultralöpning handlar framförallt om att utforska. Utforska sina egna gränser, utforska nya miljöer och utforska vad som händer i kroppen och knoppen vid extrema påfrestningar. Trots att vissa ultralopp bara är några kilometer längre än ett marathonlopp, är inramningen, stämningen och människorna inblandade i många fall helt väsenskilda. Det är först och främst en tävling mot sig själv, och i andrahand mot andra. Här kommer del två i serien med ultraintervjuer. Denna gång med Peter Lendrop som för några dagar sedan sprang ett 12-timmarslopp (12h) i Växjö.

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Jag deltog förra året i samma tävling fast i 6h-klassen. Att delta även i år under Växjö PRT har därför legat i bakhuvudet då jag tycker det är ett mycket trevlig och välarrangerat lopp. Egentligen har jag hela tiden sett det mer som ett kul och socialt event än en tävling. Om jag hade tid och kroppen kändes ok så ville jag vara med. Tävlingen som går inomhus erbjuder 6h, 12h, 24h, 100k och 100 Miles. Tyvärr så startade 6h kl 0600 på söndagsmorgonen i år vilket jag tyckte var för tidigt. Alternativet var 12h som startade kl 1800 på lördagskvällen, vilket passade mig bättre…starttiden alltså. Anmälde mig till tävlingen bara ett par veckor innan start eftersom jag ville vara säker på att kroppen var ok.

Jag var mycket osäker på hur jag skulle klara 12h, men fördelen med tidslopp är att ”alla går i mål” så pressen är inte lika stor att inte ”klara av det”. Mitt mål var att ta nytt distansrekord, mer än 61 km, och att springa lugnt så länge som kroppen kändes bra, och givetvis ha trevligt och umgås med andra löpare. Jag var krasslig och förkyld veckan innan start och orolig för att behöva stå över, men kände mig ok på tävlingsdagen och tog mig till start.

Väl på plats dukade jag upp mitt lilla medhavda bord med allahanda godsaker och dryck som komplement till det som erbjöds på plats (vilket är mycket). 24h löparna hade redan varit igång i 6h så första timmarna gick fort och jag kände mig pigg. Svårigheten i början av ett ultralopp är att hålla nere tempot och hålla sig till planen. Första 6h passerade lättare än jag beräknat och kroppen svarade bra. Efter 6h hade jag tänkt ta det lite lugnare och gå fler perioder, men eftersom allt kändes bra malde jag vidare. Mentalt så bygger jag hela tiden upp delmål för att få tiden gå. Både korta och långa mål. Var 20:e minut gick jag ett varv för att äta och dricka. Långa målen blev distansmålen. 61km passerade jag efter ca 6,5 timmar och efterhand la jag upp nya etappmål. 80 km (50 miles), 84 km (dubbel Marathon), 90 km (vasaloppet), 97 km (klubbrekordet) och 100 km vilket var mitt drömmål. Självklart fanns det perioder där jag hade dippar både mentalt och fysiskt med trötthet och magont. Men med lite erfarenhet vet jag att det mesta är övergående och det är då den mentala kampen och viljan behövs.

Känslan att gå i mål, dvs sluta springa efter 12h var fantastisk. Inte bara för att det var skönt att få sitta ner utan mentalt. Att känna och förstå vad man precis har lyckat genomföra och insikten om hur bra det gick. Kroppen var sliten, men hel. Ett par blåsor på stortårna var det enda som fanns kvar efter ett par dagar.

Det tar ett litet tag att förstå vad man genomfört och vilket prestation det är att ta sig 108 km. Att förstå vad man är kapabel till och vad kroppen kan uträtta när viljan finns. Såhär fem dagar efter loppet finns det fortfarande en härlig känsla i kroppen, både mentalt och fysiskt när insikten blir tydligare.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Min plan under loppet var att hitta ett löptempo som var löpeffektivt, dvs kändes bra och inte tog för mycket energi. Jag brydde mig inte om kilometertider, bara känsla. Planen var också att var 20:e minut gå ett varv runt banan för att äta och dricka. Den tiden jag tappade i tempo visste jag att jag skulle få igen på slutet samtidigt som det är lättare att få i sig energi gående. Jag hade räknat med att efter 6h göra tätare gångvarv, men eftersom kroppen kändes så pass bra så fortsatte jag med min plan som höll hela tiden ut, dvs gång var 20:e minut. Sista delen blev det ibland både 2 och 3 varv gång för att hinna få i mig mat och vätska vilket kändes helt rätt. Det hände även att jag gick lite för att prata med och peppa andra löpare som hade det tungt, men det ser jag som en del av helheten.

Vad har du gjort tidigare?

Jag sprang min första marathonlopp 2004 vid 35 års ålder efter att i många år varit inaktiv. Målet var att en gång i livet ha genomfört en mara samtidigt som jag behövde ett mål för att komma igång och träna. Känslan efter målgången i Stockholm Marathon var fantastisk och inom en halvtimme hade jag bestämt mig för att göra om det året därpå.

Sedan dess har det blivit drygt 25 Marathon, en Svensk Klassiker, många halvmaror, Lidingölopp, 4 Öppet Spår och andra lopp. Att hela tiden ha ett nytt mål med min träning är viktigt för mig och att tävla är ett härligt sätt att umgås med likasinnade.

2013 bestämde jag mig för att höja ribban något, började med Triathlon och genomförde då min första Ironman i Kalmar. Jag provade även på att i december 2013 göra mitt första ultralopp i just Växjö PRT.  Det blev 6h med målet att springa längre än ett Marathon. Tog mig 61km vilket var över min förväntan och kunde nu även titulera mig ultralöpare… Under 2014 har det blivit ett par marathon till och även ytterligare en genomförd Ironman i Kalmar.

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

Drivkraften är i grunden att må bra, både fysiskt och mentalt. För mig innebär detta även att hitta nya mål, att våga hitta nya mål och att våga nå dessa mål. Drivkraften blir därför också att bevisa, både för mig själv och andra, att det går att utmana gränserna och nå sina mål.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Mentalt, fysiskt och socialt… i nämnd ordning.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Ta steget, men börja med ett tidslopp. Har man den mentala och fysiska kapaciteten att genomföra ett marathon så kommer man även att klara av att göra bra ifrån sig på ett 6h lopp. Alla som startar går i mål och har man en sämre dag och ”bara” klarar 43km så är man ändå en ”finisher” med ett nytt personligt rekord.  Gränserna är mentala. Efter en halvmara känns en mara omöjlig… och efter en mara känns en ultra omöjlig. Har man bara siktet inställt på att hålla igång i 6h så tror jag de flesta blir förvånade över hur långt man kommer. Men som med all löpning är det viktigt att ta ett steg i taget, både fysiskt och mentalt. Förra året kändes det för mig ”omöjligt” att springa i 12h och just nu känns det ”omöjligt” att springa i 24h… vi får se om det ändras.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Absolut. Gemenskapen skiljer sig både på och utanför banan. Det låga tempot under loppet tillåter att man springer och pratar med varandra. Under t ex 12h hinner man prata med många löpare och stifta nya bekantskaper. Även om det är en tävling där en segrare ska utses så tävlar de flesta mot sig själva och har individuella mål som de gärna delar med sig av. Eftersom alla har mer eller mindre negativa svackor under ett ultralopp är det naturligt för andra löpare peppa, hjälpa, komma med råd och bry sig om medtävlare. Under senaste loppet hade jag en negativ svacka och illamående efter 7h och började få tankar på att bryta. En medtävlare som jag pratat mycket med några timmar tidigare hade piggnat till och slöt upp bredvid mig och tillsammans gick vi, drack och åt och han fick igång mig att börja springa igen. Tjänsten återgäldades senare på slutet när han hade en svacka… helt naturligt.

Vad drömmer du om?

Kortsiktigt att blåsorna på fötterna och stelheten ska försvinna, så jag kan komma igång och springa igen…

Långsiktigt att kunna fortsätta springa… och springa långt i ytterligare minst 30 år. Under den tiden finns det många utmaningar att se fram emot och just nu är min ultimata dröm att någon gång innan  lyset släcks genomföra Spartathlon och få kyssa Leonidas fot!

Share

The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share

Anta utmaningen

När jag var 15 eller 16 år gammal skickade jag in ett bidrag till en slogantävling där Stimorol skulle välja ut en lycklig vinnare till en heldagsklättringskurs på Kullaberg. Jag var inne i en period där det var kul att delta i diverse tävlingar men hade aldrig vunnit något med slogans innan. Trots den något mediokra sloganen ”en dag utan stimorol är som en hockeymatch utan mål” ringde det en dag en person och meddelade att jag hade vunnit. Min magkänsla sa att jag borde tacka nej och låta någon annan få vinsten. Jag skulle aldrig våga åka iväg själv med tåg över 25 mil, träffa en helt okänd klättringsinstruktör och lägga en hel dag på något jag aldrig hade provat innan. Jag bad om att få lite betänketid. Av någon anledning, jag kom inte ihåg vad, ändrade jag dock mig och ringde upp en stund senare och tackade ja. Jag insåg det inte förrän flera år senare, men mitt beslut den dagen att våga tacka JA till en ny utmaning skulle ändra mig som person, från att vara en försiktig och något blyg tonåring, till att bli en till viss del spänningssökande och gränsutmanande ung man.

I lördags ställdes jag inför en liknande situation, och i bakhuvudet hade jag min upplevelse på Kullaberg i bakhuvudet. Det något osannolika att en världsmästare i swim-run (ena parten i vinnande laget Björn och Paul från Ö till Ö 2013) frågade om jag vill hoppa in som ersättare till andra partnern som till stor sannolikhet fått förhinder. Det var bara 9 dagar till tävling. En helt vansinnig inställningstid till en utmaning som innebär 65 km löpning och 10 km simning i Stockholms skärgård. Jag bad om en stunds betänketid och började med att bolla idén med min fru. Jag ska erkänna att jag var väldigt tveksam. Inte nog med att den mediala pressen på det regerande mästarlaget skulle vara hård. Jag kände att jag löpmässigt antagligen skulle stå mig OK mot min tilltänka lagkamrat, men å andra sidan hade jag inte tränat ett enda pass sedan Norseman för tre veckor sedan och formen var på nedåtgående. Och simmässigt kände jag mig rejält underlägsen och jag visste att 10km simning på hög ansträngning inte skulle vara speciellt njutbart. Mitt deltagande i Ö till Ö 2010 var vid det tillfället det jobbigaste jag hade tagit mig för, men då var ändå målet med tävlingen mer upplevelse än att vinna. Ambitionsnivån var inget annat än skrämmande om jag skulle ställa upp med en av de regerande mästarna. Vad min fru sa?

Jag fick ett leende till svar och en snabb replik ”KÖR”. Va? Var det en sådan no-brainer?

Och med några timmars funderande, kom jag fram till att det precis som när jag för 20 år sedan tackade JA till världens chans att få lära mig klättra, faktiskt skulle vara totalt idiotiskt att INTE ta chansen. Jag tackade ja. Slutgiltigt besked om huruvida mitt deltagande skulle behövas skulle jag få idag (måndag), två dagar senare. Men jag hade bestämt mig. Det skrämde mig, men alternativet att inte anta utmaningen, skrämde mig faktiskt ännu mer. Jag får antagligen inga fler chanser som denna att tävla om en världsmästartitel, tänkte jag. Det praktiska fick lösa sig.

Efter ett par nätter med lite halvdålig sömn då alla tankar och lösa planer flög runt runt i huvudet, ringde telefonen måndag morgon. Paul och Björn hade löst problemet och kunde nu köra tillsammans och försvara sin världsmästartitel. Jag var glad för deras skull, och den tveeggade känslan av besvikelse och lättnad fyllde min förvirrade hjärna. Jag hade tagit mitt beslut vilket i efterhand var det viktigaste. Jag hade sagt JA. Att det sedan inte blev Ö till Ö i år, låg utanför min kontroll. Jag är såklart glad att jag fick frågan och håller alla tummar jag har för att Paul och Björn tar hem världsmästartiteln i år igen. Konkurrensen är minst sagt mördande.

Och för egen del, bestämde jag i ett svagt ögonblick under en vaken stund i natt att OM jag inte skulle få chansen att tävla i Ö till Ö om en vecka, skulle jag våga ta steget och anmäla mig till en lika skräckinjagande men lockande utmaning om bara några veckor. För att med den minimala löpträningen jag gjort inför årets säsong och tre veckors totalvila känns ju ett 100-mileslopp (16 mil) i löpning på gränsen till dumdristigt. Lika dumdristigt som att tacka ja till Ö till Ö med 9 dagars framförhållning. Så med start i Lund 20e september kl 10.00 tänker jag delta i the Gax Urasunti Epiphany. Lite för galet att inte försöka sig på. Jag har ingen aning om jag kommer fixa det. En helt unik upplevelse med ett varv runt Öresund (inkl båt Helsingborg-Helsingör och tåg Köpenhamn-Malmö, såklart utan att klockan stannar). Ett lopp som jag antagligen kommer springa helt på egen hand (förra året var 10 deltagare med) till stor del. Inga vätskestationer. Inget är tillrättalagt. Allt är avskalat. En upplevelse med skräckblandad förtjusning med andra ord (90% skräck och 10% förtjusning, till skillnad från Norseman som var tvärtom). Och jag uppmanar ju folk i mina föreläsningar att varje år göra något med skräckblandad förtjusning så det är ju lika bra att fortsätta föregå med gott exempel. Hoppas det kan inspirera dig till att våga säga JA nästa gång en utmaning dyker upp!

Share