Dean Karnazes vikten av förebilder #2

Varken jag eller min fru glömmer gången vi först läste om Dean Karnazes. Att mina minnen var starka visste jag, men när vi kom in på ämnet för några veckor sedan bekräftade hon att även hon kom ihåg omslaget på Runners World från 2005 med Dean iförd endast röda löparshorts och ett par skor. I en lång artikel fick vi följa hans väg från ambitiös karriärmänniska till ultralöpare på heltid. Har du inte läst Ultramarathon Man så se till att göra det! På sin 30-åriga födelsedag fick han nog av sitt inrutade och stressiga liv och drog på sig ett par sneakers och sprang 30 miles mitt i natten (ca 50km). Sen ringde han sin fru och bad henne hämta upp honom och köra honom direkt till sjukhuset. Men en passion hade börjat gro och några år och många ultralopp senare försökte Dean med konststycket att springa 350 miles non-stop. Om jag kom ihåg rätt var det detta rekordförsök som artikeln i Runners World handlade om. Jag hade precis anmält mig till min första halvmara (Göteborgsvarvet 2005) och blev så inspirerad av Dean att jag direkt började fundera på nästa steg som naturligt blev Stockholm marathon, och när det var avklarat mitt första ultralopp på 50 km.

Om du läste mitt förra inlägg om förebilder hoppas jag att du hunnit fundera igenom vilka personer du ser upp till. Om inte får du en ny chans nu!

Faktum är att Dean varit så avgörande för hela den livsstil som jag numera är en del av att jag för ett tag sedan skrev upp på min bucket list att jag någon gång ville ”Springa med Dean Karnazes”. Triathlon och långdistanslöpning har blivit en naturlig del av livet för mig, och även om jag inte lever på det som Dean är mitt stora mål att både fortsätta flytta mina egna gränser för vad som är möjligt och inspirera andra att göra detsamma! Jag skrev för några dagar sedan om mitt deltagande i San Francisco Urbathlon och att faktumet att Dean skulle delta gjorde att jag bestämde mig för att vara med. Innan start var jag tidigt på plats för att hinna lämna drop bag och reka startområdet och ändå ha tid att leta lite efter Dean för att få växla några ord innan start. Plötsligt dök han upp och jag tog chansen. Jag berättade om hur mycket hans böcker och prestationer betytt för mig och att jag var jätteglad att få träffa honom. Han skulle springa loppet med sin son som han också introducerade mig till. En riktigt bra pappa-son-aktivitet som jag hoppas kunna göra mer av så småningom också med mina barn. Han berättade att han aldrig testat Obstacle cource racing innan så då var vi på samma sida. Det är första gången jag redan innan starten i ett race uppfyllt mitt mål med loppet så resten av dagen var bonus. Dean gick för några år sedan ut med en målsättning att någon gång framöver springa ett marathon i varje land på ett år. Så kanske blir det på min hemmaplan nästa gång vi ses. Cheers!