Från nybörjare till Ironman på nio månader – är det möjligt?

På ytan är Johanna Eriksson en helt vanlig, om än väldigt driven, 25-åring. Mitt emellan utbildning med examen från Princeton och karriärstart på McKinsey i London stod hon för tio månader sedan inför ett delikat, men väl så svårt val. Att hitta något meningsfullt att fylla glappet mellan examen och jobbstarten med. Med en pappa som kört flera Ironmantävlingar, föll valet på att se till att försöka komma i tillräcklig form för att genomföra Ironman Nya Zealand.

En av frågorna i det första mailet jag fick av Johanna krävde att jag verkligen funderade ett slag.

”Tror du att det är möjligt att gå från nybörjare till Ironman på bara nio månader?”

Av egen erfarenhet visste jag ju svaret. 2008 var jag anmäld till min första tävling på Ironmandistans. Även om jag inte började helt från scratch (hade genomfört ett marathon och ett 50km-lopp) var det ett long shot att komma i Ironmanform på under 9 månader. Många triathloncoacher rekommenderar en förstasäsong av sprint och olympisk distans. Följt av en säsong med halv-Ironman. Och sedan, en attack på Ironmandistansen. Jag tycker det är en alldeles för konservativ utvecklingsplan om slutmålet endast är att genomföra en Ironman. Såhär svarade jag Johanna.

”Av allt att döma är du en mycket driven person som ser till att slutföra saker du åtar dig vilket gör att jag kan säga att jag är övertygad om att det är ett rimligt projekt med en Ironman på nio månader. Du har optimala förutsättningar med mer ledig tid än de flesta, ett driv och viljan att lära från andra. Jag skulle inte bli förvånad om du överraskar både dig själv och andra genom att prestera bättre än du trodde var möjligt.”

För ett par år sedan följde jag Bosse på en liknande resa. Med helt andra förutsättningar bevisade han att man med drivkraft och nyfikenhet på 12 månader kan gå från sprinttriathlon till finisher på Ironman Kalmar. Bosse var 54 år gammal när han startade sin triathlonresa. Och en av mina första kunder efter att ha startat Ironcoach var Cecilia som visserligen startade från en något högre nivå med en bas av cykel- och löpträning men ändå gick från nybörjare i triathlon till finisher av Ironman Florida på bara sex månader.

Jag är fascinerad av hur snabba resultat vi kan nå om vi bara bestämmer oss för något. Om vi vågar sätta ett mål som ligger utanför vad som egentligen verkar möjligt. Som Paolo Coelho så fint skriver så konspirerar hela universum för att göra drömmar möjliga om man bara är villig att jobba hårt för dem. Och det handlar ju inte bara om Ironman utan egentligen vad som helst som vid en första tanke känns lite för galet att ens fundera på.

Om vi tar oss tillbaka till Johanna så insåg jag också snabbt att vi inte började från noll. Ingen börjar från noll. Erfarenheter från livet kommer till nytta när allt ställs på sin spets inför en extremutmaning som en Ironman. Johannas studieresultat och tidigare jobb visade på målmedvetenhet. Med vandringar både till Everest Base Camp och toppen av Kilimanjaro hade hon fixat långa fysiska strapatser. Och med bra koll på hur viktigt både kost och sömn är för hälsa och prestation började vi inte från noll här heller. Johannas nyfikenhet kring hur både fysik och psykologi kring en idrottsprestation fungerade var också en tillgång. Genom att använda dessa saker som byggstenar i uppladdningen började vi faktiskt inte från noll. Jag skriver det igen för det är så viktigt. INGEN börjar från noll! Dina livserfarenheter och egenskaper är stöttepelare oavsett vad nästa målsättning är. Att, som min fru, ha gått igenom två långa och smärtsamma förlossningar är en extremt bra tillgång om den appliceras på extremidrott. Smärttålighet är en av de absolut mest avgörande faktorerna för att lyckas. Och DU har antagligen erfarenheter och drivkrafter som är nycklar i utforskandet av din fulla potential. Det viktiga är att identifiera och hitta strategier för att använda dessa nycklar vid rätt tillfälle. Det är en av mina huvuduppgifter som coach.

När Johanna för några veckor sedan korsade mållinjen under Ironman Nya Zealand bevisade hon för sig själv och världen att det faktiskt är möjligt att gå från nybörjartriathlet till Ironman på nio månader. Jag visste det iofs redan, men fick se ytterligare ett bevis på det. Här kommer några snabba frågor till Johanna.

Varför en Ironman?

När jag tog min kandidatexamen i juni 2014 visste jag redan att jag skulle börja jobba i april 2015. Däremellan hade jag nio månader då jag kunde göra precis vad jag ville. Efter fyra år stillasittandes i ett universitetsbibliotek och innan ett antal år stillasittandes på kontor, ville jag prova på en fysisk utmaning som låg långt utanför min komfortzon.

 

Vad var din träningsbakgrund inför projektet?

30 minuters jogg varje morgon för att må bra och få energi till universitetsstudierna. Några gånger i veckan gick jag på gruppträningspass i stället, som Body Pump och yoga. Jag kunde inte simma crawl, så det fick jag lära mig. Jag hade inte suttit på en racercykel tidigare heller.

 

Vad var det roligaste under ditt niomånadersprojekt?

Att få testa på livet som proffstriathlet! Jag körde två träningspass om dagen varje dag, förutom en total vilodag varje vecka. Jag gick upp, åt frukost, körde första passet, åt lunch och tog en tupplur, körde andra passet, åt middag, sov. Det var en lyxig livsstil, och min beundran för alla som balanserar Ironmanträning med heltidsjobb och familjeliv (som min pappa) har bara ökat.

 

Vad var höjdpunkterna under själva träningen?

Jag älskade att hela tiden slå distansrekord. Jag gick från att inte kunna crawla, till att simma 50 meter, sedan 200 meter, sedan 1000 meter. Jag minns första gången jag simmade 4000 meter—Du hade lagt in ett pass på 3000 meter vilket bara det kändes läskigt långt. När jag hade simmat färdigt tänkte jag att ”nu när jag redan har simmat så långt känns det dumt att sluta. Lika bra att köra tusen till så kan jag vara jättenöjd efteråt”. Och nöjd var jag! Jag slog distansrekord på cykeln också: först 20 km, sedan 40 km, sedan 80 km. Mitt längsta pass inför Ironman var 170 km och 2500 höjdmeter. Bara några månader tidigare ett sådant pass låtit omöjligt långt!

 

Du tänkte mycket på förhållandet mellan utseende och prestation, berätta.

När jag påbörjade Ironman-projektet var jag nöjd med min kropp. Jag trodde inte att träningen skulle påverka utseendet särskilt mycket, kanske lite mer synliga muskler men det var inget jag direkt eftersträvade. I stället gick jag upp nära 10 kg på tre månader och höll sedan den vikten resten av tiden. Jag kände mig inte alls bekväm i min kropp, skämdes över mitt utseende, ville inte vara med på bild och inte träffa mina gamla vänner. Dessutom sjönk mitt träningssjälvförtroende—jag tänkte att ”en kropp som den här kommer aldrig kunna springa snabbt och långt”.

 

Hur vände du det?

Två saker: för det första mötte jag på mina olika tävlingar triathleter med alla möjliga kroppsformer. Jag träffade folk som var tjocka men snabba och folk som var snygga men långsamma. Det bröt min övertygelse om att jag måste vara ”lean and mean” för att nå mitt mål För det andra funderade jag på vilken typ av förebild jag vill vara och vilka signaler jag vill sända ut till andra unga tjejer. Jag har själv lidit konsekvenserna av osunda kroppsideal—under några år på universitetet åt jag alldeles för lite och hade ingen energi att göra roliga saker. Visserligen var jag väldigt nöjd med min spegelbild, men det känns häftigare att vara en Ironman. Jag hoppas andra tjejer kan se min finisherbild och inspireras att träna för träningsglädjens skull och inte för att ”få” äta.

 

Du hade en mental dipp 3-4 veckor innan Ironman, vad hände?

Jag körde ett fyra timmar långt testpass på cykeln där jag höll vad som kändes som rimligt tävlingstempo. När jag kom hem insåg jag att jag mitt tempo hade varit för lågt för att klara cutoff-tiderna längs Ironman-banan. Då tappade jag träningsmotivationen helt—det kändes inte lönt att fortsätta kämpa när jag ändå inte skulle nå mitt mål att genomföra tävlingen. När jag väl lyckades tvinga mig själv ut för att träna blev jag ofta ledsen under passet. Det var ganska svårt att simma när simglasögonen fylldes av tårar.

 

Hur tog du dig ur den?

Jag pratade med en kompis som inte alls fattade det där med cutoff-tider. ”Men vaddå, om man klarar att simma 3.8 km, cykla 180 km och springa 42.2 km i ett sträck så är man väl en Ironman, oavsett hur lång tid det tar!?”. Hennes kommentar fick mig att inse att så länge jag genomförde den totala sträckan så skulle jag ha nått mitt mål. Jag ställde in mig på att inte klara cutoff-tiderna, det fick bli en bonus. I stället fokuserade jag på att simma, cykla och springa hela distansen. Då steg mitt självförtroende direkt, för tack vare min träning var de långa sträckorna inte läskiga längre. Jag visste att jag skulle bli en Ironman, och när jag tänkte på mitt mål kunde jag känna glädje i stället för ångest!

 

Jag imponerades under resan av modet att gå från en arena där du är i toppskiktet av din omgivning (skola, jobb) till en arena där du börjar från scratch. Hur kändes det?

De utmaningar jag tagit mig an tidigare har alltid byggt på mina styrkor: att jag är vetgirig, organiserad och ambitiös. Att komma in på Princeton University och på utbytesprogrammet med University of Oxford krävde hårt jobb, men det var ändå inom ett område där jag har stort självförtroende. Samma sak gäller jobb och praktikplatser—jag fick kämpa för mina platser på Världsbanken och McKinsey, men jag visste vad jag behövde göra. En fysisk prestation var däremot något helt nytt, och det var skrämmande att anmäla mig till en Ironman utan att ha genomfört en enda triathlontävling. Jag kunde ju inte ens crawla!

 

Vad har du lärt dig om dig själv?

I början trodde jag att Ironman-projektet skulle ändra hela min personlighet och inställning till träning. Jag förväntade mig att förvandlas till ett träningsfreak som älskade att bli trött och gick in för varje pass till 100%. Resultatet blev att jag planerade träningen utifrån denna idealbild. Jag tänkte att ”på onsdag kommer jag säkert vara supertaggad på att cykla i 4 timmar efter middagen”, men när onsdagen kom så var jag fortfarande samma gamla Johanna som föredrar att dricka te och läsa The Economist. Jag fortsatte hoppas på att förvandlingen skulle ske, men efter några månader insåg jag att planeringen måste ske utifrån den jag är idag. Jag började kolla väderprognosen, planerade aldrig träning efter kl 17 och ordnade sällskap så ofta som möjligt. Jag anpassade helt enkelt träningen efter verkligheten i stället för fantasin.

 

I slutändan blev det ett häftigt familjeäventyr till Nya Zealand, eller hur?

Pappa har kört Ironman Köpenhamn de fyra senaste åren och jag har ofta varit med och hejat. När jag bestämde mig för att göra en fysisk utmaning under mitt sabbatsår låg Ironman därför nära till hands. Tre dagar efter att jag hade anmält mig till Ironman Nya Zeeland hade han gjort detsamma. Då blev resten av familjen såklart avundsjuk på vår Nya Zeeland-resa och bokade in sig som hejarklack. Jag hade inte tänkt mig Ironman-satsningen som ett familjeprojekt, men såhär i efterhand förstår jag hur viktigt det var. Pappa var mitt stadiga träningssällskap och genom honom fick jag kontakt med många andra triathleter. Under själva Ironman-tävlingen höll pappa och jag ihop hela tiden (fyra timmar långsammare än vanligt för honom). Det var häftigt att få springa i mål hand i hand!

Share