How did you get into that?

Det var en fin sensommardag för snart åtta år sedan. Ett gäng entusiaster hade samlats vid en liten badplats utanför en av Sydsveriges finaste kuststäder. Trots att nästan alla kände varandra och verkade ha koll på vad som var på väg att hända, kunde man faktiskt känna nervositeten i luften. Vissa skulle prova något för första gången, medan andra förberedde sig enligt väl inarbetade rutiner. Några dagar tidigare hade jag sett en poster på stan om att det skulle anordnas en triathlontävling på sprintdistans i närheten. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på den. Efter att ha sprungit Göteborgsvarvet ett par år tidigare och genomfört Stockholm marathon hade jag kanske kommit till en punkt där jag återigen ville ta mig utanför min komfortzon och kasta mig ut i något okänt. Det var nästan som om en inre röst sa åt mig att ta chansen nu när den fanns där. Det värsta som kunde hända var ju att jag inte fixade det, och då hade jag i alla fall provat. Trots att jag hade genomfört ett marathon, minns jag tydligt hur extremt det kändes att jag skulle simma 750m i öppet vatten, cykla 20km och sedan springa 5km utan att vila emellan. Min fru undrade varför jag utsatte mig för detta, när jag nervöst hoppade ur bilen och gick ner mot tävlingsplatsen. Jag kom ihåg att jag svarade något i stil med att jag bara ville se om jag kunde klara det. Inget annat.

Simmomentet var riktigt jobbigt, och jag var bland de sista upp ur vattnet. Av någon anledning valde jag att byta om till torra kläder, vilket resulterade i en tappad handduk runt höften till den lilla publikens stora glädje, och en växlingstid på runt tre minuter. Eftersom min egen mountainbike (den enda cykel jag hade) var fallfärdig och endast användes för kortare transportcykling, hade jag lånat min brors mountainbike. Jag insåg snabbt att däcken var halvpumpade och att alla andra i tävlingen hade racer- eller tempocyklar. Jag grävde djupt i motvinden för att inte ge upp trots att jag blev varvad. Lättnaden att få hoppa av cykeln och bara ha 5 km löpning kvar var enorm. Löpning behärskade jag ju, det visste jag. Vad jag inte visste, var att det var en helt annan sak att springa direkt efter att ha cyklat hårt i 40 minuter. Ni som har provat det vet hur det känns. Men faktumet att jag nu låg så långt efter gjorde att jag tvingade mina ben att lyda. Krampkänningarna försvann och efter ett par minuter kunde jag springa normalt. Vid det laget hade förste man gått i mål men det fanns fortfarande några levande måltavlor ute på banan som gjorde att jag kunde hålla uppe farten.

Efter att ha pressat mig själv till att ha näst snabbaste löptiden för dagen, fick jag en klapp på axeln av vinnaren som berömde mitt löpsteg. Den varma atmosfären, de vänliga människorna och faktumet att ALLA som tog sig i mål var vinnare hade för evigt förändrat min syn på vad den ultimata tränings- och tävlingsformen var. Detta var för roligt för att inte ge en chans. Några månader senare, utan att egentligen förstå vad jag gav mig in på, anmälde jag mig till min första tävling på Ironmandistans. Resan mot den och lärdomarna från att ha genomfört vad som bara ett år tidigare verkade totalt omöjligt, lärde mig mycket om mig själv, livet i stort och om att det faktiskt är bra att våga ta sig utanför sin komfortzon ibland och prova något man aldrig vågat innan.

En av de stora lärdomarna i min berättelse är att alla människor, vid något tillfälle, startar från noll. Bakom varje storslagen prestation och omöjlig bedrift finns det någon tidpunkt där personen i fråga tog det första steget. Den enda skillnaden på människor som uppnår det tillsynes omöjliga, och alla andra, är oftast bara att de vågade ta det där första steget. Snöbollseffekten som uppstår när målmedvetenhet, mod, hårt jobb och timing möts, kan leda till vad som tidigare verkat omöjligt. För att nå vår fulla potential inom något måste vi våga misslyckas. Våga ligga på gränsen till vad som verkar omöjligt. Våga lyssna på vår inre röst trots att det finns folk runtomkring som ifrågasätter. Våga lyssna på vårt hjärta och lita på magkänslan.

Inspirationen till att skriva ner detta kom från att ha lyssnat på en intervju med en av mina förebilder. Definitivt värt att lyssnas på!

http://www.grantbaldwin.com/dean-karnazes/

Share