Om att känna sig odödlig – ultralöpning med Dennis Källerteg

I slutet av maj fick jag ett inspirerande mail från en 20-årig kille. Efter att ha berättat lite om sig själv och sin löpbakgrund samt att han nu hittat ett lopp på 120km som han ville genomföra, avslutade han mailet med följande.
”Jag vet att jag kommer ha extremt svårt att klara detta själv utan rätt hjälp, jag behöver helt enkelt någon som kan mycket om just de distanserna, hur man tränar, mental träning osv. Jag har kollat runt mycket på många personer men jag har fastnat för dig, och jag tror du passar mig och kan leda mig på rätt väg. Tror du att det är möjligt att genomföra detta med så kort tid som det är kvar (5 mån), då jag aldrig i hela mitt liv varit uppe i den distansen?”
Vad tror du jag svarade och varför?
Efter att ha pratat några minuter på telefon med Dennis visste jag att han skulle kunna klara sin utmaning. Trots att det innebar en fyrdubbling av distansen mot vad han tidigare hade sprungit som längst på tävling. Vad tog jag det på? För mig var det följande faktorer som gjorde mig så säker.
  • Jag märkte att det fanns en passion för löpning, och en inre motivation till att utforska gränser.
  • Dennis vågade be om hjälp och jag tror att detta är en nyckel till vår fulla potential.
  • Dennis hade även insett att det var minst lika viktigt att jobba med mental träning som fysisk träning, vilket väldigt få (speciellt i 20-årsåldern) inser. Detta visade på en mognad och insikt som skulle bli den sista nyckeln.

Efter fem fruktsamma månader och en imponerande träningsmoral och inställning från Dennis sida följde jag med spänning hans framfart i ultraloppet Sätila trail 120km i mitten av november. Utan att avslöja allt i förväg kan jag väl säga att Dennis överträffade allas förväntningar (kanske även sina egna). Här kommer en intervju med honom veckan efter loppet.

Dennis, kan du beskriva upplevelsen under loppet?
Det va en fantastisk upplevelse att komma i mål och att jag över förväntan knep en tredjeplats. Att med tårar och hårt jobb stå på startlinjen kl 03.00 12 november, det var obeskrivligt. Hela upplevelsen är svår att förklara men när jag först tog kontakten med Christian så var det inte för att ta en pallplats i mitt första ultralopp. Utan mer för att ta mig runt, oavsett hur lång tid det skulle ta.  När jag körde mitt första riktiga långpass som Christian hade lagt upp, så kom jag hem med svarta ögon och jag sa till mig själv ”hur ska JAG klara 12 mil?
Jag visste att det skulle krävas en helhjärtad insats av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden få känslan av att jag utvecklades. Och va det värt det? JA absolut med facit i hand gjorde jag allt jag kunde under loppet. Jag gjorde mitt bästa för dagen. Det var två som var starkare än mig men det var inte för att ta en pallplats jag ställde upp utan för att ta mig i mål. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick av Christian för utan hans hjälp skulle jag aldrig stått vid Sätilas Brygga kl 03.00. Halva loppet var det jag som drog upp tempot för den jagande ”klungan” för att komma ikapp ettan. Jag skulle inte gjort något annorlunda under loppet, jag känner att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag kommer ta detta med mig, som en viktig erfarenhet inför nästa utmaning.
Vad var det bästa och tuffaste under uppladdningen?
Jag skulle säga att det knappt fanns någon tuff tid under uppladdningen. Visst sista långpasset va en enorm besvikelse men det är något jag lärde mig mycket av. Det har oftast en förklaring, Jag försöker se det positiva inte det negativa. Jag gick in i detta med neutrala ögon och jag hade en förväntan att komma i mål. Och att jag skulle göra allt jag kunde. För att prestera på topp var jag tvungen att tänka positivt.
Det bästa var nog långpassen, inte till en början men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Dessa passen betydde mycket. Helgen då jag körde fyra mil tre dagar i rad, kändes bra, riktigt bra. Jag kunde hålla ett bra tempo, och kände mig väldigt stark. Där fick jag nog känslan av att jag faktiskt kan klara detta.
Jag gillade upplägget på träningen och alla bra samtal vi hade. Som sagt så skulle jag aldrig klarat detta utan Christian. Det bästa var att få erfarenheten från någon som faktiskt varit med om liknande lopp och som vet vad han pratar om. Det hjälpte mig något enormt.
Ett av de områdena du pekade ut som ett område att jobba med, var de mentala bitarna, vilka tankesätt eller nyckelpass tycker du hjälpte dig mest?
Det var något som jag såg som min svaga länk och den mentala biten var egentligen den stora anledningen till att jag faktiskt sökte en coach. Jag visste att det skulle bli tufft mentalt att bedriva egna träningspass och att hela tiden ligga på en nivå där jag kunde utvecklas. Jag ville helt enkelt ha hjälp av ett proffs. De flesta passen hjälpte mig mentalt genom att jag försökte hålla en hög nivå på passen och utmana mig både fysiskt och mentalt. Jag har väl alltid försökt se det positiva i allt och lära mig av det som varit negativt. Även i träning där jag tar det positiva med mig som en styrka och det negativa har jag försökt få en förståelse för varför det blev som det blev. Det kan ju finnas flera anledningar till att passet inte gick som jag hade tänkt.
Oftast har det en anledning som står mitt framför näsan på mig. Det var något jag verkligen
fick uppleva på mitt sista långpass på sex mil där jag inte fick ut alls det jag ville. Men med facit i hand så hade det anledningar till att det blev så. Mycket övertid på jobbet med flera pass om dagen den veckan. Så blev stressen på kroppen alldeles för stor för att jag skulle kunna göra mitt allra bästa.
Vi jobbade mycket med visualisering där man försöker använda alla sina sinnen för att få fram en ”fantasi”. Det hjälpte mig främst till loppet. För att sedan få den fantasin att bli en naturlig sanning inom dig. Det är lättare att uppnå något du redan känt och sett. Något jag även gjorde i någon månad var att skriva in på alarmet på mobilen tre stycken ”JAG ÄR” som jag hela tiden skulle upprepa för att få en känsla av det. Det man intalar sig är man oftast. DU MÅSTE TRO PÅ DET!
Vilket tips skulle du ge till någon som har sprungit halvmarathon och marathon och är nyfiken på ultramarathon?
Nu är jag absolut inget proffs på ultralopp då jag bara sprungit ett. Men det jag tänker på är främst att testa det du tänkt ha med dig på loppet. Testa dina bars, gels, sportdryck osv. Kan även vara skor, strumpor och hela din utrustning helt enkelt. Träna i så lik miljö som möjligt som loppet går i. Om det är ett traillopp med mycket stigning, träna på det. Och det som jag har svårt med men som jag lärt mig mer av är att
LYSSNA PÅ DIN KROPP. Vad det än gäller, ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Kan vara att du inte låter kroppen återhämta sig efter en tuff helg med 2-3 långpass. Ta ett steg tillbaka och lyssna på kroppen. Ät bra mat, lägg dig en timme tidigare. Små detaljer som kan betyda så mycket i det långa loppet. TRO PÅ DET DU GÖR, om du inte tror på det du gör kommer det aldrig gå.
Vad har du lärt dig om dig själv längs vägen?
Var ska jag börja? Jag har lärt mig så mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag har lärt mig att kontrollera känslor då jag alltid haft lätt för att uttrycka dem och låta känslorna ta över. Under ett långt träningspass eller ett långt lopp så kommer det mycket känslor, för mig iallafall. Att kunna göra tårar till något postivt är väldigt viktigt för mig. Det har stärkt mig som person att inte låta känslor försvaga mig utan stärka mig. Jag kan mer än vad jag någonsin trott, kroppen är en maskin som jag fascineras över. Jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring kroppen och velat testa nya saker för att se hur den reagerar på det.
Ett ultralopp innehåller ju alltid svackor. Vilka var de jobbigaste partierna under loppet och hur tog du dig igenom dem?
Det fanns flera svackor som var riktigt riktigt tuffa, det kändes som att kroppen motarbetade löpningen mer och mer ju närmre målet jag kom. Efter sex mil kändes kroppen fantastisk, huvudet var med och löpningen kändes som sagt riktigt bra. Sen kom den första svackan som kanske var svårast att hitta kraft
att ta sig ur. Hela tiden försökte jag tänka på varför jag gör detta, all den tiden jag lagt på träning och att förbereda mig för mitt mål. Som faktiskt var just det loppet jag genomförde. Jag kommer ihåg en grej som betydde oerhört mycket när jag hade det som tyngst.
Jag hade precis tagit några salta godisbitar på en vätskestation där det stod en kvinna som pratade om vilken prestation det var att ta sig dit. Jag sprang därifrån med några godisbitar i handen och lite sportdryck i andra handen. Så kände jag att jag behövde få igång benen igen för att de var stela. Jag satte mig på huk på vägen och då kom en röd liten bil med fyra personer i. Som längre fram stannade och klappade i händerna och hejade. De frågade ”är det du som är Dennis?”. JA svarade jag glatt och de pratade om vilken prestation det var att ta sig dit och att jag skulle köra hårt nu. Det betydde enormt mycket att få hejarop och att de stannade bilen för att heja på mig. Då sken jag upp som en sol och kunde köra vidare utan smärta. Jag vet inte hur det känns att vara odödlig men om jag får chansa på hur det känns så tror jag att det var just den känslan jag kände då.
Det var inte mycket publik längs banan så jag försökte hitta energi i allt som fanns, det kunde
va småbarn som ville göra high-5. Eller att jag pratade lite extra med någon som hade hand om vätskestationen jag var på.
Har du några funderingar på nya utmaningar för framtiden?
Nu när loppet har lagt sig lite har jag börjat fundera på vad nästa utmaning ska bli. Något jag skulle vilja testa är 100 miles alltså 16 mil. När det blir ett till långlopp så tror jag absolut att det blir ett 100 miles-lopp. Men det är också något jag måste få motivation till, att hitta den såhär efter ett långlopp är svårt. Det ska jag vara ärlig med. Jag har precis gjort mitt första ultralopp och jag känner mig faktiskt tom på känslor. Jag vet att jag kommer komma tillbaka stark och veta att jag kan uppnå nästa utmaning om jag väljer att gå in helhjärtat för den. Först måste jag dock bli helt återställd och hitta glädjen i att faktiskt ta en tur i skogen! Vilket jag är helt säker på att jag kommer, för jag älskar att träna och att utmana mig själv.