Omöjligt är bara möjligt med ett O framför!

Gunder Hägg var under sin karriär en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika löpare. Han slog sexton världsrekord under åren 1941-1945 och blev en världskändis. En av de mest populära distanserna på den tiden var en engelsk mil (mile) dvs 1609 m. Gunders världsrekord på 4.01.04 stod sig ett bra tag, och just fyraminutersgränsen var en av de mest mytomspunna omöjligheterna i löparkretsar. Det fanns läkare som sa att det var fysiskt omöjligt och antagligen dödligt att försöka springa en mile på under fyra minuter. Många försökte men ingen lyckades knäcka denna mentala låsning. För faktumet att det var just en mental låsning (och inte en fysisk omöjlighet) bevisades 1954 när Roger Bannister var den första att spränga denna drömgräns. Som ett bevis på hur dedicerad han var sitt mål att springa på under fyra minuter, var en av de första sakerna han slogs av efter målgången faktiskt att han fortfarande levde.

Det var många som hade avfärdat det han just gjort som omöjligt och direkt dödligt så vem kan klandra honom för känslan att han just genomfört något som faktiskt kunde ha kostat honom livet. Passionen i att vara villig att offra sitt liv för att nå sin fulla potential är ju värd en lång bok i sig, men det var inte syftet med denna historia. Syftet förstår vi om vi tittar på vad som hände efter att Roger Bannister hade gjort det till synes omöjliga. Inom loppet av några månader hade ytterligare en handfull personer gjort det omöjliga. Roger Bannister hade bevisat att begreppet omöjligt faktiskt bara satt i huvudet och inte i den fysiska kapaciteten. Några år senare fick vi en svensk löpare, i form av Dan Waern, som också lyckades genomföra den sk drömmilen. Och idag har Anders Gärderud det svenska rekordet på 3.54 medan världsrekordet av Hicham El Guerrouj lyder 3.43.13. Är dessa herrar supermänniskor? Hade du frågat idrottsexperter 1953 hade de svarat ja. När vi med facit i hand nu kan se tillbaka på denna episod kommer vi nog till en annan slutsats. Passion, drivkraft, hårt jobb men framförallt en vägran att acceptera det som av samhället ansågs omöjligt, var nycklarna till genombrottet som inspirerat ett antal människor till att sträva mot det omöjliga genom åren sedan dess.

2006 anordnades loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård för första gången. Vad som började som ett vad på en bar (har ni hört den förut i samband med Ironman Hawaiis födelse?) mynnade ut i en hardcoretävling för de absolut tuffaste personerna man kunde hitta inom Sveriges gränser. Triathleter, militärer, multisportare och några andra tokiga människor. Upplägget var helt galet. Att ta sig från Sandhamn till Utö med kroppen som enda redskap (även om vissa flythjälpmedel var tillåtna). Runt 65 km löpning och minst 10km simning. På en och samma dag. Kraftprovet visade sig så övermäktigt att (tror jag) bara ett lag tog sig i mål. En omöjlighet att driva vidare som tävling. Eller? Hur skulle det någonsin kunna gå att bygga en tävling kring en omöjlig utmaning som inte ens de tuffaste lyckades ta sig igenom? Men viljan fanns att ge det en chans till. Tacka Mats och Mikael för det. 2007 var det en handfull lag som tog sig igenom, och med den nya regeln att en militärcykel fick användas på Ornö (den längsta löpetappen på 17km som nu blev cykeletapp) lyckades arrangörerna bevisa att det faktiskt inte var omöjligt för vanliga dödliga att genomföra tävlingen. 2010 när jag hade förmånen att få ge mig på denna ”omöjlighet” tillsammans med min kompis Rikard, valde man återigen att gå tillbaka till ursprunget och utesluta cykeln som hjälpmedel vilket innebar att formatet var samma som 2006 då bara ETT lag tagit sig i mål. Skillnaden satt dock i våra huvuden. Åren med cykel hade gjort att fler och fler lag hade tagit sig i mål och det som 2006 varit omöjligt blev nu helt plötsligt möjligt för elitmotionärer som oss. Det hade ju varit möjligt hela tiden men vi hade bara inte insett det. Efter en tuff men otroligt häftig dag som jag aldrig kommer glömma, tog vi oss i mål på tionde plats. Jag tror att minst 80 av 100 lag gick i mål och därmed lyckades med det omöjliga.

En av böckerna som ligger i min hög av olästa böcker är 1:59 – The sub 2 hour marathon is within reach. Denna omöjliga, omänskliga drömgräns som många av dagens löpare fortfarande bedömer omöjlig börjar alltså väcka intresse. Nuvarande rekord ligger på 2.02.57 (Dennis Kimetto, 2014). För bara några år sedan ansågs Haile Gebrselassies 2.03.59 från 2008 oslagbart. Ända tills det 2011 slogs. Idag har det slagits ytterligare två gånger. Vad är omöjligt när det gäller marathon? Och vilka superkrafter krävs för att springa under 2 timmar? Frågar du mig så är den absolut viktigaste superkraften att kunna stänga av vad alla förståsigpåare tror om möjligheterna (eller bristen på möjligheter) och lita på drivkraft, passion, minutiösa förberedelser och att ta chansen när optimala förhållanden uppstår. Om det är något vi ska lära av historien så är det väl just att ordet omöjligt bara är ett möjligt med ett O framför.

Hur hittar vi det där ”Oet”? Att använda ordet känns istället för är när vi pratar om vad som verkar omöjligt för oss är en nyckel. Att våga sträcka sig så långt som att inse att omöjligt faktiskt är en känsla och inte ett faktum är första steget. Att sedan börja röra sig i rätt riktning är steg två. Och att omge sig med människor som inte ser ner på dig för att du gör något som ändå inte kommer lyckas är steg tre. En av mina absolut största drivkrafter i livet är att visa för mig själv och andra att mer än vad vi tror är möjligt. 2007 när jag genomförde min första triathlontävling på sprintdistans kändes en Ironman omöjlig. Ett år senare när jag korsade mållinjen efter nästan 10 timmars Järnmanstävlande visste jag inte längre vad jag skulle tro. Tårarna rann när jag kramade min fru efter målgång. Mitt eget påhittade glastak för vad som var möjligt var sönderslaget. Jag insåg att det här skulle få konsekvenser för mitt egna paradigm för mitt liv i stort. För alla begränsningar jag tidigare hade haft på mig själv. På sättet jag hanterade ordet omöjligt. Men även om den dagen blev en aha-upplevelse krävdes det ett antal år, tävlingar och andra livshändelser innan jag vågade tänka tanken att (nästan) ingenting är omöjligt. Det ligger så långt från vad skolan fostrat oss in i. Friheten och kreativiteten som vi hade som barn har under årens lopp boxats in i vad samhället och folk runtomkring tyckte borde vara möjligt för oss. Det är inte så konstigt att vi lagt till det där Oet till vad som för ett barn känns som 100% möjligt. Apropå barn.

Tom Schaar var 12 år gammal när han 2012 var den första i världen (!!) att sätta en 1080 (3 varv) på skateboard. Kolla filmklippet och notera glädjen i hans ögon. Några månader tidigare hade han satt en 900 för första gången. Något som några år tidigare setts som en omöjlighet (900 alltså) tills legenden Tony Hawk lyckades bevisa att Oet framför möjligt bara satt i huvudet och i träning. Efter Tonys lyckade 900 började fler och fler av världens skateproffs genomföra tricket, och det tog alltså bara några år innan en 12-åring kom till en nivå som tidigare ansetts omöjlig även för de bästa proffsen i världen. Tom Schaar anammade tankesättet att ingenting är omöjligt, vilket resulterade i världens första 1080. Vad lär det oss om livet när en 12-åring genomför det som för världens bästa verkar omöjligt?

Den 14 oktober 2012 höll 8 miljoner livetittare på youtube andan. Under mer än fyra minuter föll Felix Baumgartner från en kapsel 39000m upp (i stratosfären) ner mot jorden. Trots att han började snurra lyckades han få kontroll på sitt fall och stabilisera sig. Med de numera klassiska orden ”I´m going home now” genomförde han vad som ingen sedan 1960 ens försök drömma om och som många ansåg var omöjligt och direkt dödligt. Under flera år hade han drömt om att slå detta världsrekord och bli den första någonsin att bryta ljudvallen utan att vara inkapslad i ett ”fordon”. Stratoshoppet var inte första gången Felix försökte sig på det omöjliga. 2006 lekte han med det omöjliga på Turning Torso. Men detta var på en annan nivå. På vägen mot sin dröm mötte han många skeptiker och var nära att ge upp vid fler tillfällen. Halvvägs in i projektet tog rädslan över och Felix var beredd att kasta in handduken. Man kallade då in en av världens bästa mentala coacher som lyckades få honom att övervinna sina fobier, rädslor och förstå att Oet framför möjligt bara satt i Felix huvud. När Oet framför möjligt hade tagits bort öppnades en ny spelplan för fallskärmshoppare med ekonomiska muskler att genomföra en liknande bedrift. Alan Eustace som till vardags är vice VD på Google visade att det inte bara var en engångsföreteelse eller exklusivt för supermänniskor när han slog Felix världsrekord med ett hopp från 41000m.

För mig är det oerhört inspirerande att läsa och lära av dessa historier. Även om det jag gör då och då är på en annan nivå försöker jag hela tiden bevisa för mig själv att det är jag som kontrollerar Oets vara eller inte vara. Att två halvbra elitmotionärer kan slå världsrekord i löpning. Det låter ju helt omöjligt. Eller? Att aldrig ha sprungit mer än 11 mil på en och samma vecka och i snitt legat kring 4 mil i veckan (+sim- och cykelträning) till att genomföra ett löplopp på 16 mil. Det låter ju också omöjligt. Eller?

Låt oss anamma barnens fritänkande, ifrågasätta ifrågasättarna, flytta våra glastak och våga tänka det där som vi innerst inne drömmer om. Kanske kan det du anser vara omöjligt faktiskt visa sig möjligt. Oavsett om det är du eller någon annan som bevisar det först. Det där stora Oet kanske kan bli ett litet o och sedan plötsligt hittar vi det inte längre.

Share