Skräckblandad förtjusning
Ett av mina motton i livet är att göra något med skräckblandad förtjusning varje år. Under de senaste åren har jag insett att jag nog alltid sökt den där kicken som något okänt och utmanande kan ge. Jag har bara inte gjort det till ett motto förrän på senare år. Den personliga utveckling som följer en avklarad svårighet är helt avgörande för att inte stagnera. När jag var ung handlade det kanske om att hoppa bungeejump, söka en utmanande utbildning eller åka iväg på resa. Numera handlar det ofta om fysiska eller mentala utmaningar. När jag i slutet av 2007 bestämde mig för att anmäla mig till min första Ironmantävling visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag var helt klart naiv, men tror att detta var en absolut avgörande faktor till att jag vågade. Hade beslutet varit alltför genomtänkt hade jag antagligen inte vågat. Det var med stor skräck och lite förtjusning som jag ställde mig på startlinjen den där dagen i augusti 2008. Känslan av att klara det omöjliga gick dock inte att ta miste på och jag insåg snabbt att vägen mot personlig utveckling i mitt fall skulle gå via fler extremtävlingar. Några veckor senare var jag anmäld till Kalmar Triathlon (Järnmannen) 2009. Men vad gör man när till och med en sådan extrem sak som Ironman blir mer förtjusning än skräck?
2010 blev Ö till Ö mitt sätt att rubba bekvämlighetscirklarna igen. Loppet har rankats av CNN som ett av världens tuffaste. Med en stor portion skräck och bara en gnutta förtjusning stod jag och Rikard Åsander på startlinjen en kall septembermorgon i Stockholms skärgård. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vid flera tillfällen längs banan var vi nära att ge upp, men vi tog oss igenom och tog en topp-10-placering i vårt allra första swim-run-lopp. Återigen flyttades mina mentala cirklar för vad som var möjligt. Nära 11 km simning i öppet vatten kombinerat med 65 km obanad löpning på hala klippor och snåriga stigar på en och samma dag. Jag behöver än idag ibland nypa mig i armen för att fatta att vi gav oss på detta.
När jag 2013 fick frågan av David Högberg om jag ville försöka slå världsrekord tillsammans med honom tog det inte många minuter innan jag sa ja. Efter ett antal år med upplevelser av skräckblandad förtjusning hade min hjärna vant sig vid att ett JA när en utmaning presenterades oftast leder till personlig utveckling. I november 2013 lyckades vi slå världsrekord i löpbandslöpning på 12 timmar och dessutom samla in 21 000 kr till barncancerfonden. Jag checkade av två saker på min bucket list den dagen. 2014 gav jag mig på världens tuffaste triathlonlopp Norseman Xtreme Triathlon. Varför inte? Det blev en oförglömlig dag där min fru supportade hela dagen och avslutade sista fem kilometrarna uppför en bergstopp tillsammans med mig in i mål (hela storyn här). En upplevelse som även för henne till viss del blev en blandning och skräck och förtjusning. Resultatet av den dagen var inte bara ytterligare en avklarad utmaning, utan också en stärkt relation och en gemensam upplevelse för livet. Att våga är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos mig själv och andra. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen innebär också att det finns en risk att misslyckas. När jag 2007 sprang mitt andra marathonlopp i livet, satsade jag hårt och kollapsade halvvägs. Jag har fortfarande minnesluckor kring vad som hände men när jag vaknade låg jag i ett sjukvårdstält och världen snurrade när jag öppnade ögonen. Jag hade testat gränsen och denna gång hade jag hittat den. Där och då, var jag väldigt nära att ge upp min nyfunna hobby långdistanslöpning. Var det värt att riskera fler misslyckanden? Någonstans inom mig hade jag svaret och några dagar senare bestämde jag mig för att anmäla mig till mitt första ultramarathonlopp. Det fanns bara ett sätt att inte låta misslyckandet eka för evigt i mitt bakhuvud. Att bevisa för mig själv att jag hade kontrollen och kunde bättre. Jag var ganska rädd på startlinjen när jag samma höst sprang 5-milsloppet Sörmlands Ultramarathon (SUM). Känslan den sista kilometern när benen skrek av smärta men huvudet förstod att jag skulle fixa det, glömmer jag aldrig. Eufori i dess bästa form. Livet var aldrig sig likt efter den dagen. Jag hade inte låtit mitt misslyckande vinna över mig. Det var jag som hade kontrollen igen. Några avslutande frågor.
- När gjorde du något med skräckblandad förtjusning senast?
- Hur kändes det, och vad lärde du dig av det?
- Har du några motton eller ledstjärnor i livet som gör dig till en bättre person i ständig utveckling?
Imorgon tänkte jag skriva om hur vi kan få universum att hjälpa oss nå våra mål.
