Taggarkiv: cykling

Cykelteknik

Såhär års när jag rekommenderar att man kör sin cykelträning inomhus (trainer, spinningcykel el dyl) för att få till effektiva pass är det också ett ypperligt tillfälle att köra lite extra teknikövningar vid sidan om intervaller (att cykla ”distans” på lätt belastning inomhus är bortkastad tid). Jag brukar värma upp lätt 5-10 minuter och sedan lägga in ett par teknikövningar varje trainerpass jag kör innan jag kör igång med intervallerna. De två lättaste och mest effektiva övningarna är:

  1. Enbenstramp – koppla loss ena foten och sätt upp den på en stol eller dyl. Med andra benet kör 30-45 sek med jämn kadens och rundtramp (tappar du rundtrampet kommer det bli väldigt ryckigt vilket är ett av syftena med övningen att du ska märka). Byt sedan ben, och kör detta 2-4 ggr/ben. Detta är dels en jättebra övning för att tvingas till rundtramp, men också ett bra sätt för att se så att man är jämnstark i båda benen.
  2. Högkadenstramp – växla ner till en relativt lätt växel. Snabba upp kadensen tills du ligger på minst 110/ben/minut, men gärna ännu snabbare. Håll kadensen i 30-45 sekunder, och trampa sedan normalt resten av minuten och upprepa detta 3-5 ggr. Detta tvingar dig att fördela kraften jämnt varvet runt samt mellan de båda benen för annars kommer du att hoppa på sadeln.

Lycka till!

Wattmatare (power meter) – vara eller icke vara

Efter önskemål tänkte jag skriva några rader om en av de hetare trenderna just nu inom cykel/triathlon, nämligen att använda wattmätare. Jag har aldrig (och kommer antagligen aldrig) använt en wattmätare utan istället lärt mig lyssna på min kropp och istället ha det som utgångspunkt för hur hårt jag kör under cykelsträckan i en triathlontävling. Det börjar komma endel intressanta böcker (på engelska) om hur man bäst använder wattmätare under träning och tävling. Två av de bästa är The Power Meter Handbook och Training and Racing with a Power Meter. Ska man använda wattmätare rekommenderar jag definitivt att man läser minst en av dessa böcker, annars tycker jag det är att kasta pengarna i sjön att investera i denna än så länge ganska dyra ”gadget”.

Min filosofi har alltid varit att lära mig lyssna på min kropp och använda puls eller ansträngning som styrmedel snarare än specifika watt/tempon under tävling. Ska man tävla med wattmätare ska man också träna med den för att lära sig, vilket jag tycker kan bli kontraproduktivt då det ständigt blir en hets att slå sina watt från förra passet etc. Det finns väldigt bra exempel på proffs som alltid kör mer på känsla än på specifika ”objektiva” nivåer. Det bästa exemplet är Chrissie Wellington som vunnit Ironman Hawaii fyra gånger de senaste sex åren och är obesegrad på Ironmandistansen genom hela sin karriär. Hon har bevisat att det går att ligga på den absoluta gränsen för vad kroppen klarar av (hon har både världsrekord på distansen 8.18 och banrekord på Hawaii) utan ”objektiv” input från wattmätare. En risk i att lita mer på wattmätare än sin egen känsla är att man hamnar i en intressant situation om man under ett lopp råkar ut för att wattmätaren lägger av eller om omständigheterna (väder, vind, energiintag mm) inte är samma som under träning.

Många av världens bästa proffs kör idag med wattmätare, MEN de flesta av dem använder det mer som ett sätt att i efterhand analysera sin cykling och kör mer på hur konkurrenterna beter sig, vilka grupper som bildas, vilka möjligheter till utbrytningar som finns osv. Vill man köra ett lopp helt för sig själv utan att bry sig om sina konkurrenter eller hur loppet utvecklas och har tränat mycket med sin wattmätare tror jag definitivt det finns fördelar med att använda den. Men jag tycker inte det är värt varken pengar eller den extra inlärningsfas som det innebär.

Knack Ironmankoden #5

Pace lines. Har du inte varit med om det på tävling själv så har du antagligen sett det på TV. Varje år på Hawaii är det säkert 20-30 av de bästa triathleterna i världen som simmar inom en minut från varandra och sedan lägger sig som ett pärlband under cykelmomentet med exakt tillåtet avstånd emellan sig. Fördelen av att ingå i en paceline, även om inte minskat vindmotstånd är huvudanledningen som när man cyklar i klunga, är substantiell och inte att förkasta. Att hjälpas åt att hålla tempot uppe och inte själv (vilket man inte mentalt orkar) under 18 mil se till att man hela tiden pressar sig för att ligga på gränsen till vad man orkar kan göra stor skillnad i slutändan.

För att ta ett exempel från mitt eget tävlande så är jag övertygad om att faktumet att jag i Kalmar i år med hjälp av några lika starka cyklister formade en pace line där vi hjälptes åt att hålla tempot uppe antagligen sparade runt fem minuter. Vi hade en domare på motorcykel bredvid oss i stort sett hela tiden så det var ingen som låg närmare än 10 meter men det är inte det som är det viktiga (alltså hur nära man ligger). Fem minuter kan låta lite men ju långsammare cyklist man är desto mer kan man spara. Faktumet att jag i år simmade på 58 minuter vilket är 4 minuter snabbare än tidigare, kombinerat med faktumet att det var ett mycket större och mer konkurrenskraftigt startfält än tidigare år i Kalmar, gjorde att jag gav mig ut på cyklingen tillsammans med mycket bättre triathleter/cyklister än tidigare och att mina 4 minuter alltså minst fördubblades bara på grund av en förbättrad simtid och strategin att forma en pace line. Det var också samma strategi som möjliggjorde ett nytt svenskt rekord av Jonas Djurback. Utan ”hans” pace line med de övriga proffsen hade han antagligen kört runt fem minuter långsammare och alltså missat det svenska rekordet. Och som sagt, ju längre ner i fältet man ligger desto mer tid går det att tjäna på att under de första milen på cykelmomentet försöka köra ikapp eller hänga på folk bakifrån som verkar vara lika starka som du.

Sprintstrategi

Tänkte dela några tankar kring hur jag rekommenderar att man lägger upp en triathlonsprinttävling. Jag skulle inte rekommendera dig som förstagångstriathlet (alltså där sprinttävlingen är din första tri-tävling) att anamma det fullt ut, men för dig som antingen satsar på sprint/olympisk distans eller använder sprinttävlingar som uppladdning för längre tävlingar, hoppas jag kunna ge lite tankar.

  • Tävlingen är så pass kort (under en timme i mitt fall, och under 1.15 för de flesta som har som mål att tävla i motsats till att ta sig runt (vilket är en bra bedrift i sig såklart)) – detta möjliggör för en helt annan strategi än vid längre tävlingar.
  • Du klarar dig utan energi under en timmes hårt arbete. Tänk på att det antagligen tar längre tid för kroppen att ta upp energin du tänker sätta i dig än för dig att ta dig i mål.
  • Kroppen klarar sig utan vätska i 80-90 minuter om det inte är över 25 grader ute (utan större påverkan på prestationen) vilket medför att du inte måste ha med dig vätska ut ens på cykeln, vilket gör att din cykel kan bli ännu mer aerodynamisk. Under min sista sprint hade jag en liten 16cl-flaska i ena bakfickan mest för välbefinnande om jag skulle bli torr i munnen. Den stora vinsten gör du dock genom att kroppen inte behöver skicka blod till magsäcken för att ta hand om vätska och energi.
  • Om man är rädd för kramp tror jag det är ännu viktigare att inte äta någon energi under loppet just för att inte kroppen ska behöva jobba med att ta upp den under tiden som du ligger på hög ansträngning.
  • Utnyttja att det är relativt kort simning genom att i det närmaste maxa i simstarten för att hitta några snabba fötter (du sparar 20-30% kraft genom att ligga på någons fötter, och då vill du ligga på fötter som egentligen är snabbare än du själv) eller undvika att någon hittar dina fötter. Hitta en mer naturlig rytm vid första bojen eller efter 100m. Vid strandstart, utnyttja att det ofta är långgrunt genom att ”dyka” framåt ett par gånger och ta sats mot botten innan du lägger dig ner och börjar simma (samma sak vid eventuell varvning). Risken att man bränner för mycket energi på simningen genom att maxa i början är så liten på en så pass kort tävling att det är värt att prova detta.
  • Sista 100m på simningen lägg på lite extra benspark för att få ner blodet i benen inför den korta löpningen genom växling samt cykel.
  • Tänk igenom växlingarna lite extra, med en smart strategi kan du tjäna ”gratistid” mot dina motståndare här. Ha dock i åtanke att en snabb växling inte nödvändigtvis är bra om den sker på bekostnad av långsammare tid under cykel eller löp för att du inte får på dig skorna ordentligt eller glömmer något annat.
  • Ha alla kläder på dig redan under simningen (under våtdräkt eller simma med tight tri-topp). Att köra resten av denna korta tävling i blöta kläder är inget problem även för dig som normalt är rädd för skavsår eller tycker det är obekvämt. Att fumla på sig en triathlontopp när man är blöt kan ta upp mot 45 sekunder. Jag har gjort det misstaget och tänker inte gör om det.
  • Du kan ligga relativt högt i ansträngning genom hela tävlingen och behöver inte vara rädd för att gå in i väggen pga brist på energi eller liknande. Om du är rädd för kramp skulle jag snarare rekommendera lite extra salt och ev magnesiumtablett dagen innan samt några timmar innan start så att det hinner tas upp av kroppen än att äta något med elektolyter under tävlingen.
  • Skaffa snabblås till löpskosnörena om du inte redan har det.
  • Det går att springa bort kramp. I min senaste sprinttävling kände jag krampen smyga sig på under hela första kilometern på löpningen (hade kört ganska hårt på cykeln) men jag körde på i planerat tempo (alltså hårt) och det släppte efter några minuter automatiskt när kroppen vande sig vid det nya rörelsemönstret. Skulle det ändå låsa sig helt så stanna och stretcha ut ordentligt och smyg sedan igång igen.
  • Använd dina motståndare som levande måltavlor under hela loppet. På det sättet kan du sätta delmål hela tiden och förmå pressa dig själv att inte tappa fart.

Kör hårt och ha kul!

Utrustning – triathlonsportens svarta baksida

Väldigt många gillar sporten triathlon just för att man får chansen att köpa och använda avancerad och dyr utrustning, som dessutom ofta ser ganska cool ut. Eller för att det till viss del går att köpa sig snabbare. Jag är inte en av dem. Jag tycker att de outtalade kraven på specifik utrustning från övriga triathleter och media, faktiskt är en av de svarta baksidorna med triathlon. Anledningen till denna åsikt är att det gör en sport som egentligen består av tre väldigt naturliga aktiviteter mer svårtillgänglig för folk som antingen föds i fel land (varför är Kenya världsledande inom löpning men inte har EN ENDA triathlet bland de 1000 bästa i världen tex) eller inte har rätt ekonomiska förutsättningar för att tävla på lika villkor.

Under mina första år hade jag som delmål vid varje tävling att med min billiga våtdräkt och supersimpla racercykel med billigaste hjulen slå så många som möjligt med bästa utrustningen, tempocyklar i 30-tusenkronorsklassen och dischjul. Jag njöt varje gång jag cyklade om någon med tempohjälm eller högprofilshjul. Och de jag inte hann ifatt på cykeln blev levande måltavlor under löpningen.

Tron på att det till 95% är kropp och huvud som presterar och man bara kan åstadkomma de där sista 5% genom bra utrustning drev mig till att ta fram det bästa i mig själv både på träning och tävling. Min inställning var att innan jag uppgraderade min utrustning skulle jag förtjäna det genom att nå en bra nivå genom bra träning. När t.o.m med min fru sa till mig att nu var det kanske dags att titta på en ny cykel för att kunna göra mig själv rättvisa, insåg jag att jag hade förtjänat en liten uppgradering. Idag har jag samlat på mig tillräckligt med erfarenhet av utrustning att jag vet vad som ger mest sparad tid för pengarna när man ska investera i något nytt. Tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv att man verkligen förtjänar den utrustning man tävlar och tränar på ger mig långt mer än vetskapen att jag skulle ha den bästa utrustningen i hela tävlingen (vilket aldrig kommer att hända då det finns bättre sätt att spendera t.ex. 100 000 kr än i att köpa dyraste tempocykeln med dyraste hjulen). Earn it before you burn it!

90 – det magiska numret

Är det bara ett nummer man ska lära sig som löpare eller triathlet så är det 90. Det är väl inte så svårt tänker du kanske, men jag menar inte lära sig som i memorera själva talet. Det handlar om att lära muskler, nerver och allt annat som för dig framåt under löpning eller cykling att känna igen och alltid hitta tillbaka till frekvensen 90 per ben och minut. Hundratals studier av de allra bästa cyklisterna (såklart finns det undantag), triathleterna och löparna i världen visar att den optimala kadensen eller stegfrekvensen ligger runt 90 för 99% av alla som vill optimera sin hastighet under löpning eller cykling. Det är vid denna frekvens som output för varje tramptag/steg är optimalt. Dessutom gör det att du utsätter dina leder och senor för minsta möjliga skaderisk då det kräver att du trampar eller springer med någorlunda rätt teknik för att kunna hålla denna kadens under en längre stund. Är det något man ska börja med att sträva efter om man vill hitta en bättre cykel- eller löpteknik så är det att hitta talet 90. När man kommit dit kan man börja jobba med resten.