Taggarkiv: idéer

Kan gemensam rörelseglädje kan vara nyckeln till mer aktiva barn?

/i , /av

Diskussionen är hetare än någonsin. Hur kan vi undvika att våra barn och ungdomar fastnar i stillasittande och inaktivitet? Hur kan vi hjälpa dem att utveckla kroppskontroll, självförtroende och en tro på sin egna fysiska förmåga? Vilka effekter får våra dagliga beslut på lång sikt för oss själva och våra barn?

I min värld föds alla barn med en naturlig vilja att röra på sig. Att utforska sina fysiska gränser och lära sig något nytt varje dag. Vilket ansvar har vi som föräldrar, medmänniskor och samhälle för att denna naturliga drivkraft inte kvävs allt eftersom barnen utvecklas till egna individer? Ju äldre våra barn blir desto fler normer, regler, försiktighetsåtgärder och sociala tabun lägger vi på deras axlar. Jag brukar kalla barnens naturliga vilja att leka fysiskt för rörelseglädje. Min treåriga son spontandansar alltid när en bra sång dyker upp på radion. Även om det är en massa människor runt omkring. Min femåriga son klättrar ofta upp i ett träd eller på ett berg innan han funderar på om det går att komma ner på egen hand. Spontan rörelseglädje i dess bästa form. Hur kan jag som förälder se till att inte bara låta bli att kväva dessa glädjeyttringar, utan faktiskt uppmuntra mina barn till att utforska sin egna fysiska potential ännu mer?

Även vi vuxna har rörelseglädje inom oss men behöver oftast fler triggers för att plocka fram den. Ofta ligger den latent på grund av sociala normer och begränsningar vi sätter på oss själva. Jag älskar att utmana mig själv både fysiskt och mentalt och kan faktiskt känna sann rörelseglädje när jag är mitt uppe i något så galet som ett Ironman- eller ultramarathonlopp. Men de absolut bästa fysiska upplevelserna har jag haft tillsammans med mina barn när vi rört oss tillsammans. Aktiviteten har varit helt styrd av barnens favoritaktiviteter. Min treåring älskar att dansa med mig och att cykla på sin balanscykel. Min femåring går igång på att klättra och att leka parkour. Jag tror att barn, trots samma föräldrar, uppväxt och miljö, dras naturligt till olika typer av fysisk aktivitet. Mina egna barn är bra exempel på det. Ingen enskild aktivitet passar alla, men alla har någon rörelseform som kan leda till äkta rörelseglädje.

Den stora nyckeln tror jag är att möta barnen i deras favoritaktiviteter och sedan hitta utmaningar tillsammans. För vad händer när vi som föräldrar, mor- och farföräldrar eller vuxna förebilder blir totalt närvarande i barnens värld för en stund? Vad händer med vår relation till barnen? Utöver en förbättrad relation, ger det oss också nya former av fysisk aktivitet och insikter om att vissa sociala normer är helt ok att bryta. I mitt jobb som coach har jag vid ett antal tillfällen sett total rörelseglädje hos vuxna som plötsligt hittat sin favoritaktivitet. Ibland har det skett sent i livet. Du har kanske varit med om det själv, eller känner någon som har?

Barn behöver förebilder. Att barn blir mer inaktiva tror jag är en direkt spegling av hur många vuxna idag ser på fysisk aktivitet. Som något nödvändigt ont och inte som något som ger glädje. Barn och vuxna som använder sin kropp till fullo inspirerar mig. Och genom att hitta rörelseglädje i att använda min egen kropp vill jag inspirera tillbaka. Vi som vuxna behöver ta ägarskap för våra barns fysiska hälsa. Vi kan inte begära att våra barn ska ta steget mot att bli mer aktiva om vi inte själva bjuder till och leder genom exempel. Hur tar man första steget då? Haka på barnens fysiska lek nästa gång tillfället ges. Det kan förändra både ditt och barnets liv till det bättre.

Willpower – hur kan vi träna vår viljestyrka för att nå mer framgång?

/i , /av

Som den hobbypsykolog jag är (efter att ha läst 70% av en kandidatexamen kan jag inte titulera mig något annat) älskar jag böcker som sätter fingret på förklaringsmodeller och analys av vårt mänskliga beteende. Speciellt om det är relaterat till motivation, drivkraft, viljestyrka eller något annat som i stor utsträckning påverkar hur väl vi lyckas i livet. En av de athleter jag har haft förmånen att leda under de senaste nio månaderna överaskade mig med en bok jag hade missat, men som jag nu har lusläst. Hon tävlar för övrigt i helgen i Ironman Nya Zealand. Håll tummarna. This blog is for you Johanna!

Kelly McGonigal forskar på Stanford på just ämnet Willpower och det är framförallt vissa forskningsresultat som beskrivs i boken The Willpower Instinct som jag tycker är speciellt värda att lyfta fram.

#1 – Självkontroll och disciplin är större framgångsfaktorer för akademisk framgång än intelligens. De är större faktorer för effektivt ledarskap än karisma och viktigare för ett äktenskap än empati.

#2 – En nyckel i att vända ett ohälsosamt beteende är att identifiera vad som triggar detta samt bygga in rutiner som istället sänker trösklarna för ett bättre beteende. Ett enkelt exempel skulle kunna vara att packa träningskläder inför att man går till jobbet och träna i direkt anslutning till att man jobbat klart istället för att behöva åka hem, och riskera att bli fast i soffan. Triggern till att slappa i soffan här är att man kommer hem. Den sänkta tröskeln är att träningskläderna redan är packade. Ganska grundläggande men säkert ett bra tips för vissa.

# 3 – En nyckel i att stå emot frestelser som motverkar våra långsiktiga mål är att lära oss skilja på impuls och handling. Inte låta autopiloten ge efter utan använda vår mänskliga hjärna till att stanna upp och ta ett medvetet beslut med vårt långsiktiga mål i sikte (den sk pause-and-plan responsen, i motsats till flight-or-fight som är mer instinktiv). Om vi är stressade är vi mycket mer benägna att följa impulsen och inte ta ett medvetet beslut. Stress är därför en av de största bovarna i dramat om vi vill bli bättre på att utöva viljestyrka.

#4 – faktorer som förbättrar vår viljestyrka är fysisk aktivitet (den största faktorn), bra sömn, bra kost, kvalitetstid med folk vi gillar, någon form av andlig aktivitet eller avslappning samt mindre stress.

#5 – En av de bästa metoderna att ta kontroll över sin viljestyrka i en beslutsituation är att ta riktigt djupa och långa andetag under ett par minuter. En lugn kropp är en smartare kropp.

#6 – Vi har inte oändligt med viljestyrka. Om ett visst beslut har krävt att vi verkligen har använt mycket av vår viljestyrka att ta, ger vi i större utsträckning efter för en annan frestelse senare. Det som ”återställer” våra reserver är faktorerna under #4 ovan.

# 7 – viljestyrka är som en muskel, vi kan träna den att bli starkare genom att utmana oss med små viljestyrda beslut som inte utmattar utan utmanar vår viljestyrka. Men det innebär också att den blir uttröttad som en muskel om vi tvingas att använda den hela tiden och till mer än vad vi har tränat oss till. Ett uttryck som gäller för såväl muskler, hjärna, kropp och viljestyrka är vad en av de äldsta Ironmanfinishers genom tiderna använder som motto för sin kropp – use it or loose it.

# 8 – Den optimala kosten för maximal viljestyrka är en kost som INTE ger stora blodsockersvängningar. När vårt blodsocker är på väg neråt är vi mycket mer benägna att ta dåliga beslut.

Kommer lite fler tips såsmåningom i en del två. Hoppas du kan ha nytta av något av tipsen!

Mark Allen – vikten av förebilder #1

/i , , /av

Något jag ofta lyfter fram som en framgångsfaktor oavsett vad man strävar mot är vikten av att hitta förebilder. Ofta kan man inte till 100% identifiera sig med en enskild förebild utan får plocka några saker från varje person. I vissa avseenden är både mina föräldrar, min farmor, mormor, morfar, fru och mina barn förebilder. Men när det gäller uthållighetsidrott har jag länge sett upp till speciellt tre personer. Mark Allen, Chris Mc Cormack och Dean Karnazes.

När jag 2007 upptäckte sporten triathlon och anmälde mig till min första Järnman fastnade jag snabbt för tankesättet och prestationerna hos Mark Allen. Med sex vinster från Ironman Hawaii (1989-1995) och ett annorlunda mindset med en mycket mer holistisk syn på prestation och hälsa än många andra, hade jag hittat en ny förebild. Genom åren har jag insett vilken roll en förebild kan spela även om det är en person som man aldrig träffat. Mark var en av de första att coachas av Phil Maffetone som vid det laget precis hade kommit fram till att strikt aerob träning under basperioden var en nyckel till topprestation på långa lopp som Ironman. En princip som jag tidigt anammade och som funkat väldigt bra och som numera ofta går under benämningen lågpulsträning. Mark hade också stor hjälp av en mexikansk indian/shaman för att kontrollera den mentala utmaning som en Ironman innebär. Han var den första proffstriathleten att bemästra konstycket att helt stänga av sina tankar när det blev jobbigt och gå in en bubbla där bara nästa armtag, cykeltag eller steg var det enda som låg i fokus. Mark hade förmågan som ingen annan att helt och hållet stanna i nuet utan att tänka på eventuella scenarion. Det var ganska lätt att identifiera sig med en löpstark triathlet (Mark har fortfarande löprekordet på Hawaii (2.40)) eftersom jag till en början var relativt dålig simmare och cyklist och alltid fick satsa på att ha en av de snabbaste löptiderna för att prestera bra i mina tävlingar.

mark allen

Mitt jobb som affärscoach tog mig till San Fransisco och Silicon Valley förra veckan och av en tillfällighet upptäckte jag att Mark Allen skulle hålla en liten föreläsning och boksignering där medan jag var i närheten. Så för en knapp vecka sedan fick jag chansen att träffa Mark i egen hög person, ställa ett par frågor och få en bok signerad. Faktiskt ett stort ögonblick som gav ny inspiration. Jag insåg återigen vikten av att ha förebilder. Jag frågade Mark vad han drömmer om numera och vilka mål han har kvar i livet. Efter att ha tävlat i simning i 12 år och triathlon i 15 år och vunnit allt man kan vinna kände han sig färdig med tävling. Han svarade att det han värdesätter allra mest numera är att varje dag kunna ha balans mellan någon form av fysisk aktivitet (surfing, löpning eller styrketräning), någon form av kreativt projekt (skriva bok är ett exempel) och jobb i form av coaching för att ge tillbaka lite till sporten med all erfarenhet han samlat på sig. Jag tyckte det var uppfriskande att en så pass högpresterande och målinriktad person faktiskt värdesatte det som kan låta som de enkla sakerna i livet. Men balans i livet är inte en självklarhet i dagens samhälle och jag gillar verkligen att han satte fingret på att det är ett mål värt att sträva mot mer än något annat.

Något som jag gillat hos Mark är att han tidigt lärde sig att träna och tävla mer på känsla än med tekniska hjälpmedel som wattmätare, pulsmätare och olika tester. Att kunna låta känslan styra tempot och hur hårt han körde snarare än specifika förbestämda nivåer ledde honom till många överraskande segrar. Mark berättade specifikt om ett tillfälle under Ironman Hawaii 1995 där han efter att ha vunnit tävlingen fem gånger och egentligen var ganska nöjd med det, lyckades ladda om mentalt efter att ha legat 13 minuter efter Thomas Hellriegel i T2, slängde sin pulsmätare i växlingen och körde resten av tävlingen på ren känsla. Ett steg åt gången. Vad som verkade omöjligt, även för Mark, förvandlades till en överraskande sjätte seger och Mark säger idag att det var för att han vågade kasta pulsmätaren och springa helt på känsla som det var möjligt. Samt att han lyckades stanna i nuet och fokusera på ett steg åt gången.

”Giving up is turning your back on possibility before you finish sculpting it into the perfect form your vision saw it to be when you embarked on the journey” Mark Allen, The Art of Competition, 2014.

Faktum är att jag även lyckades träffa Dean Karnazes i San Francisco. Mer om detta inom kort. Tills dess. Fundera igenom vilka förebilder du har!

Ironcoachs manifest

/i , , /av

När jag startade Ironcoach våren 2012 hade jag en dröm om att bygga en liten affär kring en av mina passioner I livet, uthållighetssport. Jag hade INTE ambitionen att skapa ett stort och opersonligt företag eller anställa andra för att göra själva jobbet. Jag ville göra allt själv. Det var spännande att försöka applicera de principer jag använt för min egen träning och tävling på andra atleter. Sedan dess har jag försökt bli en kunskapshubb för triathlon och löpning, med ett speciellt fokus på de mer extrema distanserna. Min ambition är att ge värde till alla som är villiga att lyssna och lära, oavsett om det är i rollen som coach, workshopledare eller bloggare. Jag har försökt applicera min erfarenhet av ledarskap, marknadsföring, konceptutveckling och kundfokus för att verkligen fylla ett behov som jag vet finns på marknaden.

Intresset för coaching har ökat stadigt sedan 2012, och med det även utbudet av coacher såklart. Dock finns några grundprinciper som jag tror särskiljer min approach från många av de andra alternativen som finns. Mitt mål är att alltid leva upp till dessa nyckelprinciper och därför har jag samlat dem i vad jag kallar Ironcoachs manifest.

1.     Att coacha ar att leda

Som coach har jag ansvar. Precis som i rollen som ledare gäller det att låta DIG bli den bästa versionen av dig själv och uppmuntra dig att upptäcka din fulla potential genom att ge rätt stöttning. Tvåvägskommunikation är en nyckel. Respekt likaså. Individen och situationen avgör stilen jag leder och coachar på. Jag lär mig något nytt i varje coach-atlet-relation som gör mig till en bättre ledare och coach.

2.     Jag tror på gladje och att lita pa sina kanslor

Uthållighetsidrott är inte ett jobb för de allra flesta av oss. Det drar inte in några pengar. Men trots det är vi passionerade för det vi gör. Glädjen i träningen och tävlandet får aldrig försvinna. Tappar vi glädjen, försvinner snart passionen och då är vi inne i en ond cirkel. Jag lägger också stor tonvikt vid att du ska lära dig lita på dina känslor snarare än på wattmätare, pulsmätare eller specifika farter och tempon. För att nå bortom dina egna förväntningar måste du släppa taget om det mätbara ibland och lyssna på kroppen och knoppen. Detta är en grundläggande princip som jag vill skicka med alla jag jobbar med.

3.     Jag vill bygga en atletisk kompetens

Jag strävar efter att du ska förstå syftet med den träning du gör och de råd jag ger. Min ambition är att du inte bara ska uppnå dina mål med säsongen utan att du även ska ha lärt dig så mycket om dig själv och vad som fungerar att du har byggt upp en atletisk kompetens för att ta dig vidare på egen hand. Varje pass har ett syfte och mitt jobb som coach är att få fram det. Jag uppmanar alla att analysera sin egen träning och tävling för att lära sig mer och bygga kompetensen för att kunna nå sin fulla potential.

4.     Alla aspekter spelar roll for prestationen

Stora prestationer och god hälsa grundar sig inte enbart i bra träning. Du behöver även ha en strategi för kost, vila, återhämtning, sömn, stress och hur du hanterar övriga saker i livet. För mycket stillasittande, konstant stress eller att genomgående sova för lite i kombination med hård träning kommer leda till ett bakslag förr eller senare. Långsiktig hälsa bör alltid vara högsta prioritet. Detta innebär att även om du kan prestera bra under en eller ett par säsonger med dålig kost, för mycket stress eller för hård träning för dina förutsättningar, kommer det inte hålla i det långa loppet.

5.     Jag vet att du har mer potential an du sjalv inser

En av de största lärdomarna jag har gjort i min egen karriär är att vi har så mycket större potential än vad vi inser till en början. Att våga tänka stort men ändå fokusera på att ta första steget är något jag försöker predika vem jag än möter. Om du inte kommer ihåg något annat från detta manifest så kom ihåg detta. Varje resa börjar med ett litet steg och det är ofta omöjligt att förutspå vart det kommer ta dig till slut. Men vill du utforska din fulla potential så måste du ta det där första steget!

6.     Jag tror pa balans i livet och att behalla perspektivet

För de allra flesta är träning och tävling något EXTRA som vi adderar till vårt redan hektiska liv. Att behålla perspektivet över vad som är viktigast i livet för att kunna fokusera på det som verkligen gör dig glad och känns meningsfullt är A och O. Om det du jobbar med bringar mer stress än glädje kanske du ska byta jobb eller i alla fall jobba mindre. Men att ha perspektiv betyder också att även om familjen i många fall är viktigast, kan tid du lägger på träning istället för att leka med barnen faktiskt vara det mest värdefulla i det långa loppet. Det gör dig inte bara gladare och friskare på kort sikt, utan säkerställer att dina barn inte behöver ta dig till doktorn när du blir gammal. Om grunden du lägger nu kan hålla dig frisk tills du är 100 år gammal och låta dig se dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp så blir tiden och pengarna du lägger på träning, bra mat och hälsa idag värt så mycket mer. Så allt handlar om att behålla rätt perspektiv.

7.     Driv och ambition slar talang

Det finns inget som kan slå driv och ambition i det långa loppet. Inte ens talang. För att nå världsnivå inom något krävs BÅDE talang och drivkraft, men med enbart talang kommer du inte dit. Jag har sett hur drivkraft och inre motivation har tagit människor längre än de trodde var möjligt. Och hur det har utvecklat dem som individer. Och om du har talang är mitt mål som coach att fortsätta pusha dig utanför din konfortzon för att du ska kunna utvecklas och motiveras vidare.

8.     Att utforska dina granser utvecklar dig som person

Att utforska sina egna gränser som uthållighetsidrottare, entreprenör, pappa eller livsutforskare är det absolut bästa och mest säkra sättet att utvecklas som person. Att se till att hamna i extrema situationer som Ironman, multisport, swim-run, extremlöpning, starta företag eller andra utmaningar ger dig inte bara rätten att skryta om din prestation utan har potentialen att förändra hur du ser på livet. Att bevisa för dig själv och andra att du klarar så mycket mer än vad du trodde var möjligt är det bästa sättet att utforska din fulla potential. Och du kommer ut på andra sidan med ny kunskap, nya insikter och nya perspektiv.

 

The art of race selection

/i , , /av

I vår ständigt expanderande uthållighetstävlingsbransch är det inte längre självklart vilka lopp man ”bör” genomföra. Den linjära utvecklingen från 10-kmlopp, till Göteborgsvarvet, till Stockholm marathon, till klassikern till Ironman och beyond är inte längre lika självklar som för några år sedan. Och jag gillar verkligen denna utveckling. Varje människas drivkraft till att hålla på med uthållighetsidrott är unik, så varför ska alla köra samma typ av tävling (asfalt, masshysteri, medalj och finishertröja) eller ens tävla alls. I slutändan är det ju faktiskt en tävling enbart mot sig själv. Mot en bättre hälsa. Mot personlig utveckling. Mot att utforska sin potential.

Friheten att välja och ta hänsyn till just de faktorer som man själv värdesätter ökar. Vill man ha standard-eventet Ironman som likt  Mc Donalds i stor utsträckning standardiserat tävlingsupplevelsen så att ”man alltid vet vad man får”. Eller vill man hellre hitta lokala events som Norseman med mycket själ och speciella upplevelser som inte går att hitta på något annat ställe i världen.

Jag hörde idag om att dagens unga mellan 20 och 30 (och jag håller till stor del med) väljer PLATS att bo på före JOBB eller arbetsgivare. Tidigare generationer har snarare valt arbetsgivare eller jobb framför plats och sedan flyttat dit som krävts. Detta är ett generationsskifte som också kommer påverka sporteventsbranschen tror jag. Det kommer bli ännu viktigare för eventarrangörer som INTE håller till på attraktiva platser att hitta unika nischer, känslor eller upplevelser att anspela på för att fortsatt locka tävlanden. Ett av de goda exemplen på detta är Challenge Roth som jag kommer köra 2015. Ingen skulle någonsin (om man inte är väldigt intresserad av tysk kulturhistoria eller lederhosen) välja att åka till Roth (söder om Nurnberg) om det inte var för att man varje år anordnar en av världens mest anrika triathlontävlingar på Ironmandistans. Europas äldsta Ironmantävling som numera ägs och drivs av Challenge. 5000 startande. Platserna sålde slut på 34 sekunder. Challenge har lyckats bygga en tillräckligt stark dragningskraft med ett event i världsklass (men ändå unikt) utan att ha en attraktiv plats att basera det på.

Ironman Barcelona, som jag också ska köra 2015, kan väl nästan sägas vara motsatsen till detta. Ett relativt nytt event (Ironman för andra gången, men innan dess driven av Challenge under några år). Ingen historik. Ingen unik upplevelse. Men en väldigt attraktiv plats. För triathlonvärldens Mc Donalds tror jag det är enda sättet att fortsätta attrahera athleter. Utanför Hawaii är det väldigt få av WTCs egna events som har den djupa traditionen, den unika känslan och den lokala anknytningen som flera av de konkurrerande tävlingarna har (Kalmar får väl sägas vara ett gränsfall med historiken, Öland och publiken). I mitt fall föll valet av kvaltävling på Barcelona ENBART pga att jag (och min fru) älskar just Barcelona och vill kombinera tävlingen med en familjesemester. Alternativen var Wales och Mallorca för kval i Europa så tidigt som möjligt inför Hawaii 2016. Det som skulle lockat mig till Wales skulle varit Stonehenge, och att tävla på Mallorca hittade jag ingen anledning till överhuvudtaget. Inget av dessa IRONMAN-events hade något som stack ut, något unikt eller något annat som lockade än själva platsen (och att man är tvingad att köra IRONMAN-brandad tävling för att att ta sig till Hawaii).

Slutsatsen är väl bara att jag uppmanar dig att INTE gå i alla andras fotspår. Välj inte tävlingar baserat på vad du ”borde” köra eller vad som ligger närmast till hands. Fundera igenom vad som får det att kittla i magen, vad som triggar dig till att ta fram dina absolut bästa prestation på tävlingsdagen och vad du vill stå bakom. Det kan handla om plats kontra unicitet i tävlingsupplevelse. Det kan handla om att tävla mot 20 000 andra eller välja en liten tävling med 50 deltagare. Eller faktiskt att välja att inte tävla alls utan att hitta egna utmaningar utan startskott, mållinje och finishertröja.

Happiness of pursuit

/i , , /av

Vad innebär lycka för dig? Vad gör dig glad? Har precis läst ut boken the Happiness of Pursuit av en av mina inspirationskällor (Chris Guillebeau) vad gäller att följa sitt hjärta och bygga ett liv kring det man brinner för. Kort och gott handlar boken (som jag för övrigt starkt rekommenderar) om att vad som mer och mer gör folk lyckliga och glada är att ha något att sträva emot. Utan drömmar och specifika projekt att jobba mot är det idag svårt att känna sig helt lycklig. Du känner säkert igen dig. Att sträva mot någonting ger inte bara en riktlinje för små vardagsbeslut utan ger även en identitet och samhörighet med personer som strävar åt samma håll. Det ger ett svar på frågan ”varför” när någon undrar vad du håller på med. Det ger ett svar på frågan ”vad vill du berätta för dina barnbarn när du blir gammal”. Det ger ett svar på frågan ”varför stiger du upp ur sängen varje morgon”.

Jag är helt överens med Chris när det gäller hur glad man kan bli av att ha ett tydligt mål eller dröm att sträva efter. Jag är övertygad om att fler människor skulle behöva engagera sig djupt i ett livsprojekt för att bli mer tillfreds med sig själva och känna ett syfte med varje dag som går. Chris använde tio år av sitt liv till att resa till ALLA världens länder. Samtidigt använde han sina lärdomar till att bygga upp intäkter som entreprenör så att han kunde leva på sin passion. Att besöka alla länder blev hans stora livsprojekt. Några saker som är intressanta med Chris är att han inte bestämde sig för just detta mål förrän han redan hade besökt 50 länder utan någon tanke på att ”samla” många länder. Han hade alltså naturligt en passion för att resa. En annan intressant sak var att han till en början bara hade målet att nå 100 länder men insåg snabbt att såfort han hade gjort det till en ”medveten strävan” så gick det mycket snabbare att nå sitt mål än vad han hade trott. Så när han hade nått 100 efter bara några år var det naturligt att VÅGA utvidga målet till att innefatta alla världens 193 länder.

Jag har några parallella ”livsprojekt” igång (vilket jag tror de flesta har med familj, hus, karriär och intressen) men för att ta min strävan mot Ironman Hawaii 2016 som ett bra exempel så finns det några aspekter som jag tidigt insåg var nycklar för att lyckas. Många av dessa fick jag konfirmerade när jag läste the Happiness of Pursuit.

  1. Att tydligt skriva ner, berätta för andra och förankra sitt mål/dröm i familjen eller bland de närmaste vännerna är extremt viktigt. Redan när jag 2012, efter ett kanonlopp på Kalmar Ironman, tackade nej till min Hawaiibiljett pga att vi skulle ha vårt andra barn strax efter, började jag prata med min fru om Hawaii 2016. Att förankra idén med henne tidigt var viktigt för mig. Och strax därefter började jag prata om detta med övrig familj och i mina föreläsningar för att verkligen berätta för andra och skapa ytterligare comittment.
  2. Att bryta ner sin dröm i verkliga actions och analysera vad som kan bli potentiella flaskhalsar och hinder på vägen. I mitt fall handlade det om att starta ett specifikt sparkonto med automatisk överföring varje månad samt att avsätta allt överskott i Ironcoach till att förverkliga denna drömmen. Att ta med min familj (fru+två barn) och göra en familjesemester på tre veckor eller så, kommer kosta ungefär 50 000 kr skulle jag tro. En klar flaskhals om jag inte redan 2012 hade börjat spara, men nu känns det inte som ett lika stort hinder.
  3. Välja kvaltävling, dels efter vilken typ av bana som passar mig bäst (inte cykel på serpentinvägar, men gärna tuff löpning), dels när på året jag vill kvala för att kunna ha så lång tid på mig att boka resa och ladda om inför Hawaii. På skakigt Starbucks-wifi lyckades jag för några veckor sedan få iväg en anmälan till Ironman Barcelona 4 oktober 2015, vilket skapade ytterligare ett konkret steg på vägen. Att kvala ett år i förväg kommer göra att vi kan ha tid att boka resa till bra pris samt att jag hinner ladda om både mentalt och fysiskt och kan vara på topp i oktober 2016.
  4. Även om Ironman Hawaii såklart är ett stort mål för de flesta triathleter är det för mig inte det enda som räknas och inte något slut på något sätt. Eller som någon klok man sa ”curiosity doesn´t have a finish line”. Min nyfikenhet kring hur bra jag kan bli, hur mycket det finns att uppleva och hur mycket mer jag klarar än vad jag trodde från början, kommer inte dö ut bara för att jag uppnår ett av mina projekt. Känner jag mig själv rätt kommer jag ha ett nytt projekt i bakhuvudet redan innan jag går i mål där i Kahilua-Kona.

Många har frågat mig varför jag stiger upp tidigt varje morgon för att träna, varför jag pressar min kropp bortom komfortzonen om och om igen. Varför jag riskerar att misslyckas när jag provar något jag aldrig gjort innan. Varför jag inte nöjer mig med det jag redan har genomfört. Men nu har jag ett nytt svar. JAG GÖR DET FÖR ATT DET GÖR MIG GLAD! Mer förklaring än så borde inte behövas! Så hitta ditt projekt, hitta något att sträva mot, inse att du kan mycket mer än vad du tror om du bara sätter en fot framför den andra och börjar gå, hitta något nytt att glädjas över!

Start with why

/i /av

Du har kanske sett den numera välkända TED-presentationen av Simon Sinek, författare till den bästsäljande boken Start with why. Här presenterar han på ett lättförståeligt sätt hur de företag och individer som lyckas driva igenom förändring i världen i stort sett alltid börjar med varför de gör vad de gör (snarare än hur och vad). Har du koll på varför du vill uppnå något (något jag oftast kallar drivkraft när jag föreläser om det) kommer du inte ge upp när det blir tufft, du vet vad som för dig närmare (eller längre från) målet och lyckas få människor runt omkring att jobba i samma riktning. Det är lätt att fastna i vad man gör, eller kanske hur man gör det. För att ta ett exempel så gillar jag att tävla i Ironman. Det är mitt VAD. Mitt HUR handlar om hur jag effektiviserar mitt liv och har en röd tråd genom all träning, vila, kost och övrigt i mitt liv. Samt hur jag exekverar under tävlingsdagen. Men utan mitt VARFÖR kommer jag börja gå när det blir tufft på den avslutande maran, eller ge upp när jag fryser så att jag skakar, eller vika ner mig när konkurrensen blir för tuff. Mitt personliga varför i Ironmansammanhang handlar om att nå min egen fulla potential. Jag lever bara en gång. Det handlar om att visa mig själv och andra att mer än vad man tror är möjligt. Det handlar om att ständigt utvecklas både fysiskt och mentalt. Det handlar om att följa min passion för vilka tävlingar och utmaningar jag ger mig på.

Skrev för 18 månader sedan ett kort blogginlägg på temat varför jag startade Ironcoach. Lite klokare, lite erfarnare och kanske med några fler infallsvinklar tänkte jag nyligen igenom detta igen. Efter varje säsong har jag bett mina kunder utvärdera mig för att hela tiden bli bättre, men samtidigt ta fasta på de sakerna som har varit bra. Det är otroligt värdefullt att få feedback på det jag gör och vilka resultat det leder till. Det handlar ju både om den ”mjuka” feedbacken i form av upplevelser och åsikter, men också om ”hård” feedback i form av förbättrade tider, placeringar och i vissa fall tydlig personlig utveckling hos de jag coachat. När man får feedback som..

”Stort tack för denna våren. Upplägget och programmen har varit sjukt uppskattade och nästan gjort mig till en helt ny människa. Kan inte tydligt nog uttrycka min uppskattning och insikt av vikten av den träningskvalité du gett mig.”

ELLER

”Träningsprogrammet har ärligt talat gjort underverk. Kunde inte vara nöjdare. Kan knappt förstå mina framsteg.”

…så skapar det såklart ytterligare en stark drivkraft att fortsätta. Så mitt varför kring Ironcoach är om möjligt ännu starkare än tidigare. Mot nästa säsong. Bättre, smartare och proffsigare. Det känns väldigt inspirerande!

 

Matches

/i , , /av

Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska ”karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att ”lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!

 

Triathlon – en klassport?

/i , /av

Uppsvinget kring triathlon har en baksida. Jag har ända sedan jag började träna och tävla triathlon som 27-åring 2008 hävdat att triathlon inte är en klassport utan att med rätt träning kan vem som helst lyckas bra med enkel utrustning och lättillgängliga tävlingar. Tyvärr håller det på att ändras. Med Ironmans intåg i Kalmar blev det som redan varit ett faktum i t.ex. USA även verklighet i Sverige. Där ligger medelinkomsten bland deltagare i en genomsnittlig Ironmantävling på runt 1 miljon kronor om året. Jag har hela tiden försökt hitta förklaringen i att det är samma typ av personer som lockas av Ironman som även vill göra karriär och lyckas bra i arbetslivet (och därmed ha bra lön). Jag tror fortfarande det är en faktor men med facit i hand så ligger inte hela förklaringen här. Jag ska ge ett räkneexempel. Ironman Kalmar 2014 kostar 4500kr i anmälningsavgift. För att boka boende i samband med loppet (om man inte vill göra som jag 2012 och bo hemma och ”pendla” till tävlingen 9 mil bort vilket jag för övrigt rekommenderar för jag har aldrig presterat bättre än då) är du tvingad att boka genom Nirvana Europé (som har bokat upp ALLA hotellrum i hela stan med omnejd) vilket kostar 1500-2000 per natt. Dessutom är du tvingad att boka 3 nätter (går alltså inte att bo bara fredag-lördag)! Så utöver din anmälningsavgift får du lägga ytterligare minst 4500kr. 9000 kr innan vi ens börjat titta på resekostnader och utrustning.

Som jämförelse såg min budget för min första tävling i Kalmar triathlon (järnmannen) 2008 ut så här:

  • Anmälningsavgift 1300kr
  • Boende en natt 400kr i delat rum
  • Cykel 3000kr (billigaste racern jag kunde hitta)
  • Våtdräkt köpt i USA 1200kr (zoots instegsmodell)
  • Cykelskor köpta i USA 500kr
  • Löparskor köpta på rea 700kr.
  • Triathlondräkt 600kr.
  • Bensinkostnad resa och energi under loppet typ 300kr.

En totalkostnad på runt 8000 kr alltså. Inklusive utrustning. Mycket har hänt med Kalmar triathlon på fem år men det är inte bara framsidor! Det som också har hänt är att alla halvironmandistanstävlingar i Sverige i samma veva höjt priserna till runt 1000kr (från ca 400 när jag började) och en vanlig sprinttävling idag kostar minst 400kr. Tyvärr kommer vi tappa mycket talanger framöver för att vi redan på denna nivå ”diskriminerar” bort de som inte har råd att delta.

Just nu ser jag inte många anledningar att köra Ironmanbrandade tävlingar förutom om man vill kvala till Hawaii. Tävlingar som hittar tillbaka till gräsrotskänslan lockar mig just nu mycket mer (Hawaii får vänta till 2016) så jag tittar just nu på Norseman, Swissman och Celtman för att ta några alternativa irondistanstävlingar som behåller känslan i utmaningen mot sig själv och naturens krafter. Där startar utmaningen redan i anmälningsprocessen (och inte för att man behöver vara snabb) då några tusen sökande tävlar om 250 utlottade platser per tävling.