Taggarkiv: tips

10km

Vad kan vi lära oss av Jonas Glans – Sveriges bästa 10km-löpare?

/i , , /av

Om man har hittat nycklarna till att slå svenskt (eller världs-) rekord på 10km är det klart man ska publicera sin träningsdagbok. Oavsett om det handlar om skridskor eller löpning på landsväg! Om Nils van der Poels manifest fick stort genomslag även i löparvärlden, borde den nyligen publicerade träningsdagboken från Jonas Glans (Sveriges genom tiderna bästa 10km-löpare på landsväg) vara ännu intressantare.

Jag ”köpte” precis Jonas digitala bok genom att swisha 100kr till 073-0594542 och skicka ett mail till jonasglans10k@gmail.com med ”Träningsdagbok” i ämnesraden. Det borde du också göra om du är nyfiken på detaljerna om hur det gick till när han två gånger i rad slog svenskt rekord på 10 km landsväg för några månader sedan. Summan man swishar är valfri men jag tyckte 100kr var lagom för en digital bok på 21 sidor. 10 km är kanske den vanligaste distansen bland svenska löpare och min ambition är att skriva en kort analys av vad vi kan lära oss av Jonas träning under hösten 2022. Träningen som ledde fram till det nya svenska rekordet på 10km 27.57 (vilken sjukt bra tid)! Jag har aldrig tränat med Jonas men känner ändå en koppling då han är uppväxt i Blekinge och (precis som jag) flyttade till Malmö efter uppväxten. Under hans tävlingslinne brukar tatueringen av Blekinges konturer skymta som en påminnelse om var han växte upp!

How to run a 10km
Omslaget till Jonas träningsdagbok

Den enda likheten med Nils van der Poel

Jonas träning skiljer sig ganska radikalt från vår andra mästare på 10 km (skridskor) Nils van der Poel. Den enda egentliga likheten mellan Nils och Jonas är att de använder cykel (i Jonas fall oftast i form av assaultbike) som alternativträning. Istället för klassiska dubbeldistanspass på lättare/aeroba dagar (som många av världens bästa långdistanslöpare kör) använde Jonas cykel/assaultbike för att bygga och underhålla sin aeroba kapacitet. Ofta som dagens andra träningspass efter ett distanspass eller efter ett intervallpass. Under första månaden av hösten innan han hade hunnit bygga upp till så mycket intervalldistans som han ville använde Jonas även cykel för att köra intervaller. Men så fort kroppen pallade över 30-35 km fart per vecka blev cykeln/assaultbiken ett sätt att fylla ut den lågintensiva träningen utan att slita muskulärt som löpning hade gjort. Så den första lärdomen för alla löpare är att det går utmärkt att fylla ut sin aeroba basträning med annat än löpning. Om alternativträning gör att man istället är fräschare muskulärt till sina fartpass är det antagligen alltid värt att välja en annan träningsform!

Väldigt lite 10km-tävlingsfart och nästan ingen ”överfart” i uppladdningen

Att träna sina fartpass LÅNGSAMMARE än sin tävlingsfart börjar bli mer och mer vedertaget bland löpare som tävlar på allt mellan 800m och halvmarathon. Ursprungligen var den norska 5000m-löparen Marius Bakken en av föregångarna för detta sätt att träna (ofta kallat tröskelträning), inspirerad av hur Kenyanerna instinktivt hade tränat under lång tid. (Min tanke är att skriva en analys av Bakkens principer framöver då jag till stor del anammat hans principer i mitt nuvarande experiment i uppbyggnad mot Köpenhamn marathon i maj). Att träna i en fart långsammare än tävlingsfart känns instinktivt som ett ineffektivt sätt att köra fartpass. Men denna tanke (att det skulle vara ineffektivt) har genom åren legat till grund för att många kört alldeles för hårda intervallpass med skador och minskad kontinuitet som följd. De senaste åren har Ingebrigtsenbröderna, de norska triathleterna och flera svenska medeldistansare fått enormt bra resultat med Bakkens filosofi.

Jonas kör inte de klassiska dubbeltröskeldagarna men fartmässigt ligger gissningsvis (han springer ju inte dessa distanser så det är min tolkning utifrån hans nivå på 10km) hans intervallpass på mellan marathonfart och halvmarathonfart om jag översätter hans tempon till något vi kan använda. Med ett fåtal spetsningspass de sista veckorna inför tävling i rätt tävlingsfart. Standardpass för Jonas under uppladdningen var

  • 10 x 1000m i halvmarathonfart med 1 min vila
  • 5 x 2000m i marathonfart med 90 sek vila
  • 20 x 500m något över halvmarathonfart men lite långsammare än tävlingsfart på 10 km med 45 sek vila

Strides på kurvat löpband utan motor för att stimulera ”överfart” då och då

Utöver assaultbike som unikt träningsverktyg använde Jonas ett kurvat löpband som drivs av de egna stegen snarare än en motor. Vid flertalet tillfällen körde han 10-20 ”strides” på 20-45 sekunder där målet var att köra så pass hårt så att han kände att mjölksyran var på väg mot slutet av varje intervall. Detta pass kan ju jämföras med det norska standarpasset 2 x (10 x 200m i backe) som populäriserats av Ingebrigtsenbröderna som ett ”x-factorpass” på lördagar. Jag vet inte om det blir skonsammare att springa strides på ett kurvat löpband jämfört med utomhus eller i lätt motlut. Men Jonas skriver som summering på en av sina veckor att han känner väldigt bra effekt av sina strides två till tre dagar efter passet. Kanske något att testa om du har tillgång till ett gym med denna typen av löpband. Detta är absolut något jag ska testa framåt!

Förslag på tävlingsspecifikt pass för 10km

De sista två veckorna inför sitt svenska rekord i december bytte Jonas ett av sina snabba pass i veckan mot ett tävlingsspecifikt pass där han sprang i sin tänkta tävlingsfart på 10 km. Upplägget på dessa pass var

  • 3+1+2+1+1 km i tävlingsfart med lång vila (2-4 minuter) kördes 15 dagar innan tävling
  • 4+1+1 km i tävlingsfart med lång vila (10 min, 2 min) kördes 6 dagar innan tävling

Intressant är alltså att han enbart körde två specifika pass med rätt tävlingsfart. Hoppas du fått med dig några tips för att bli snabbare på 10km!

growth mindset

Growth mindset – vinn både när du lyckas och misslyckas

/i , , /av

Carol Dweck lanserade begreppet growth mindset i sin bok Mindset från 2007. Vad kan vi lära oss av Carol och hur kan vi se till att ”vinna” oavsett om vi lyckas med våra mål eller inte?  

Det har numera gjorts studier både på barn och vuxna som visar att de som anammar ett growth mindset mår och presterar bättre inom en rad områden. För mig är Gunde Svan en bra förebild vad gäller growth mindset. Han lär ha fått frågan av en jounalist om det inte fanns något som var omöjligt för honom. Och han gav det självklara svaret (ja ett självklart svar för någon med ett väl utvecklat growth mindset iallafall) att

“Det finns inget som är omöjligt, det är bara något jag inte lärt mig än”. 

Gunde Svan

En person med growth mindset tror att allt är utvecklingsbart och inte statiskt. Att man inte är sina olika egenskaper och färdigheter, oavsett om man just nu är bra eller dålig på något, utan att allt går att bli bättre på. Det är lätt att vi begränsar oss själva genom att säga ”jag är dålig på X”. Istället för att intala oss själva att vi bara inte har tränat tillräckligt ännu på X. 

Dweck skriver om en skrämmande studie på lärare och elever där språket läraren använde i sin bedömning av ett relativt lätt prov spelade stor roll för hur bra samma elever presterade nästa gång de fick ett svårare prov. Halva klassen fick höra att “du måste vara smart” som fick så bra poäng på provet. Halva klassen fick istället feedbacken att “du måste ha jobbat hårt och pluggat bra som fick så bra poäng på provet”.

Vid nästa prov som var lite svårare gav gruppen som primats med ett fixed mindsettänk (”du måste vara smart”) 25 % sämre resultat och gav upp snabbare än gruppen som hade fått höra att framgång inte handlade om att vara smart utan att förbereda sig och jobba hårt. Det här är också en extremt viktig insikt för dig som är förälder. Tänk på hur du pratar med dina barn? Det är väldigt lätt att fastna i fällan att tänka och säga att någon ÄR smart/duktig/bra på något istället för att berömma hur HÅRT det måste ha tränat och jobbat för att nå nivån de är på. Det handlar alltid om att prisa insatsen och inte resultatet.

Dweck har under flera decennier forskat på mindset och slutsatsen hon drar är att vi till stor del kan påverka våra liv beroende på vilken av dessa mindsets vi använder. Om vi från början tror att vi ÄR bra eller dåliga på vissa saker, och inte har möjligheten att ändra på det, kommer vi ta radikalt annorlunda beslut i livet än om vi omfamnar utmaningar och möjligheter för att de kan bidra till att utveckla våra förmågor och inte ser missade mål som annat än ett sätt att lära sig vad som inte fungerade så bra.

”I never lose, I either win or learn”

Nelson Mandela

Carol menar att det mest utmärkande draget för någon med ett growth mindset är att de aktivt försätter sig i utmanande situationer för chansen att utvecklas. Men för en person med fixed mindset är en utmanande situation (där risken finns att man misslyckas) skrämmande. Skulle man misslyckas så innebär ju det ett rejält slag mot självbilden eftersom man då ÄR dålig. I motsats till att man bara inte har lärt sig än.

Att anamma growth mindset handlar inte om att tro att vem som helst kan bli vad som helst. Utan det handlar om att inse att oavsett inom vilka områden vi verkar kan vi alltid bli bättre än vårt nuläge och att det med ihärdigt jobb och träning går att utvecklas till nivåer som idag inte känns möjliga. Vi har inte alla samma förutsättningar att bli vad som helst, men det vi ALLA har är förutsättningen att bli är vårt eget bästa jag!

Har du ett growth mindset så vet du att det krävs många år av ständig utveckling för att kunna nå din fulla potential inom ett område. Att kunna springa 27 mil i ett sträck är inte en egenskap jag föddes med. Jag har vad jag vet ingenting i min genetik som talar för att jag skulle vara bra på långdistanslöpning och ingen av mina föräldrar har någon idrottsbakgrund. Att springa 27 mil är något jag var tvungen att träna för under 15 års tid genom gradvis ökande träningsbelastning. Om jag hade haft ett fixed mindset efter mitt första triathlonlopp 2007 och dragit slutsatsen att jag inte ÄR bra på att simma eller cykla (vilket jag inte var då), så hade jag aldrig mer försökt. Och då hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.

Growth mindset som löpare
En bild från ett av mina första lopp som löpare. Varje lopp gav lärdomar och input till vad som kunde göras bättre. Även de loppen där jag misslyckades med mina mål. Utan growth mindset hade jag antagligen inte fortsatt med uthållighetsidrott.

Ett annat bra exempel är när min äldsta son Vilgot skulle lära sig cykla för tio år sedan. Vi kämpade länge tillsammans och efter att ha klarat att hålla balansen i några sekunder ramlade han gång efter gång på gräsmattan där vi tränade. Han konstaterade, precis som vi vuxna ofta gör inom olika områden, att JAG KAN INTE CYKLA. Jag är DÅLIG på att CYKLA.

Ett par år efter att Vilgot lärde sig cykla var det dags att visa lillebror hur man skulle göra.

Om det berodde på att jag precis hade läst boken Mindset eller inte vet jag inte, men jag fick en idé. Istället för att fokusera på risken att misslyckas igen, bad jag honom räkna tramptagen för att ha något annat att fokusera på. I början gick det bara två eller tre tramptag innan han återigen ramlade eller jag fick fånga honom. Men så plötsligt så kom han till fyra. Och en stund senare till fem. Och äntligen trillade polletten ner. Det hjälpte inte att JAG hela tiden visste att han skulle kunna lära sig cykla. Det var inte förrän han själv insåg att för varje gång han provade så lyckades han med fler och fler tramptag som han knäckte koden. Räknandet hjälpte honom bryta sitt fixed mindsettänk och tanken på att han var dålig på att cykla. Precis som Gunde Svan skulle ha sagt, var det ju bara något han inte hade lärt sig än. 10 minuter senare cyklade han 20 tramptag utan problem. Och förutom att han nu kunde cykla fick vi båda en lärdom för livet!

grit

Grit – den magiska egenskapen som leder till framgång

/i , /av

Du har säkert hört talas om begreppet grit. Grit syftar på en personlig egenskap som beskriver en individ som är uthållig, passionerad och envis. Att vara gritty handlar om att ha en stark drivkraft att nå sina mål och att inte ge upp trots hinder och motgångar.

Termen grit myntades av psykologen Angela Duckworth när hon forskade på prestation och framgång. När hon arbetade som lärare på en skola i New York märkte hon att det fanns elever som hade lika mycket talang och potential som andra, men som ändå inte presterade lika bra. Hon undrade varför vissa elever lyckades kämpa sig igenom svåra utmaningar medan andra gav upp. Duckworth började undersöka vad det var som skiljde de mest framgångsrika eleverna från de som inte lyckades lika bra. Hon kom fram till att det inte var enbart talang eller intelligens som avgjorde, utan att det var en kombination av uthållighet och passion som var avgörande. Hon kallade denna egenskap för grit.

I sin forskning fann hon att personer med mycket grit hade en tendens att ha mer självkontroll, vara mer självständiga, och mer fokuserade på att nå sina mål. Dessa personer hade också en förmåga att se utmaningar som möjligheter och var mer benägna att se motgångar som en del av processen för att uppnå sina mål. Som du inser är detta en enormt viktig egenskap (som också är träningsbar) om man håller på med uthållighetsidrott och det är väl därför jag fascineras av den.

Precis som viljestyrka har grit visat sig minst lika viktigt som intelligens för att lyckas i skolan och i livet. Grit består enligt Duckworth av fyra komponenter som måste vara uppfyllda för att vi ska låta bli att ge upp trots motgångar:

  • Passion (om vi gillar det vi gör och aktiviteten i sig är motiverande (det som ofta kallas autonom motivation) kommer vi visa mer grit)).
  • Purpose (om vi jobbar mot något som är större än oss själva och känner ett högre syfte kommer vi inte ge upp trots motgångar)
  • Practise (grit handlar också om kontinuerlig träning och utveckling för att gradvis tåla större och större utmaningar)
  • Hope (att man kan se att det finns en ljus framtid att jobba mot)
Alla som kämpat sig genom ett eller flera lopp på Kullamannen 100 miles har fått en ring som bevis på sin ”grittyness”. Utan grit fixar man inte ett lopp på 100 miles!

De som forskat på grit menar att hårt jobb räknas dubbelt för att nå resultat i livet. Om du har en talang för något så krävs hårt jobb för att kultivera och utveckla dina skills inom det området. Du kan inte överleva bara på talang hur länge som helst. Men för att verkligen nå resultat behöver du inte bara vara duktig på något, du behöver ju också jobba hårt för att omsätta dina skills i någon form av prestation. För en olympier räcker det ju inte att ha grit på varje träningspass och vara på en hög nivå för att nå resultat, han eller hon måste ju också jobba hårt och visa grit även på själva OS för att nå sitt guld. 

“To be gritty is to keep putting one foot in front of the other. To be gritty is to hold fast to an interesting and purposeful goal. To be gritty is to invest, day after week after year, in challenging practice. To be gritty is to fall down seven times, and rise eight.” 

Angela Duckworth

Kelly McGonigal som jag skrev om i inlägget om willpower skriver i en av sina böcker att ordet atlet faktiskt är ett ganska bra ord för någon som visar både willpower och grit. Ordet atlet kommer nämligen från ett grekiskt ord som betyder “jag strävar, jag lider”! Hur kan du visa grit nästa gång du är mitt uppe i en utmaning? Här kan du göra ett gratis test för hur ”gritty” du är!

Flow – en känsla av att tid och rum försvinner

/i , , , /av

Den första bok jag läste när jag blev nyfiken på psykologi för snart 20 år sedan var boken Flow av Mihaly Csikszentmihalyi. Som psykolog fascinerades han av personer som presterade bra och blev helt uppslukade av aktiviteten de höll på med.

I intervjuer med dessa personer återkom ordet flöde och att allt arbete eller aktiviteten genomfördes helt utan ansträngning. Vilket kom att ge tillståndet flow sitt namn. När vi är i tillståndet flow är vi så fokuserade på det vi håller på med att tid och rum nästan försvinner. Förhoppningsvis har du också fått uppleva det någon gång.

“flow is the state of optimal human experience and performance”

Mihaly Csikszentmihalyi

Personer som upplevde detta tillstånd ofta beskrev det som om livet flödade. Många forskare och experter har de senaste 20 åren studerat fenomenet. Steven Kotler, författare till boken The rise of Superman, är en av mina favoritförfattare på ämnet. Hans huvudtes är att prestationer som verkar helt omöjliga (nästan utomjordiska) är ett resultat av att vanliga människor medvetet skapar tillfällen av flow när de tränar för att utvecklas snabbare än alla andra. Därmed klarar de saker som bara superman borde kunnat klara vid en första anblick.

Balansen mellan utmaning och färdighet

Två faktorer och balansen mellan dem är viktiga för att vi ska nå ett tillstånd av flow. Det handlar om att hitta en optimal balans mellan utmaningar och färdigheter. Och den optimala nivån verkar vara att ligga ungefär 4% över sin nuvarande kapacitet för en optimal känsla av flöde. Om utmaningen är större än så känner vi oro eller blir stressade och behöver då bryta ner utmaningen framför oss i delmål. Men om utmaningen i uppgiften är för låg, kommer vi bli uttråkade och då handlar det om att höja ambitionsnivån. Om vi ständigt ligger precis utanför vår nuvarande komfortzon och tvingas nyttja våra färdigheter till max kommer vi över tid kunna göra tillsynes omöjliga prestationer. Och har möjligheten att känna flow längs vägen. 

Om du hade frågat mig för 15, 10 eller ens 5 år sedan om jag någonsin skulle kunna springa 27 mil i ett sträck hade jag sagt att det antagligen var omöjligt. Precis som du också kanske skulle sagt om du fick frågan. Men med 4%-regeln och genom att ständigt utmana mina tidigare gränser lite åt gången var det precis vad som hände i 2020 och 2021 längs Blekingeleden. Jag har fått frågan hur man tränar för att springa 27 mil i ett sträck. Och det bästa svaret jag har kommit på är att jag ständigt under 15 års tid hela tiden flyttat min komfortzon och gräns gradvis. 4% ökning av ambitionsnivån efter varje genomförd utmaning blir ganska mycket under 15 års tid!

flow
Längs Blekingeleden 2020. Med UTMBs 171 km och 10 000 höjdmetrar i färskt minne låg nog svårighetsgraden inom 4%-nivån även om det mentalt kändes som ett större steg än så då jag inte gick i någon annans fotspår.

Tre huvudsakliga faktorer måste vara uppfyllda för att man ska nå ett tillstånd av flow. 

  • Vi måste jobba mot ett tydligt mål som att klättra upp på en klippa. 
  • Vi måste få direkt feedback längs vägen som gör att vi ständigt måste justera strategier och riktning (vilket gör att fokuset blir på nuet).
  • Balansen mellan färdighet och utmaning behöver vara rätt. Målet vi jobbar mot måste vara utmanande men ändå kännas möjligt att uppnå. 

Ytterligare faktorer för flow och avslutande tankar

Det finns även ytterligare faktorer som ökar chansen att nå flow, faktorer som att man är i en “hög-risk-situation”. Om jag tar exempel från mitt eget liv kan det kan handla om att springa precis bredvis en brant avsats på ett högt berg eller att hålla en TED-presentation som man vet att tusentals personer kommer se. En annan faktor är att man är i en vacker miljö. Och en tredje att man inte utsätts för distraktion hela tiden utan kan vara helt uppslukad av uppgiften man håller på med.

Med tanke på hur bra vi mår i ett tillstånd av flow tror jag detta är en av anledningarna att många av oss gillar att utmana oss själva med långa uthållighetstävlingar eller andra till synes “onödiga” aktiviteter. Vårt moderna liv har blivit för lätt och vi ställs inte inför de naturliga utmaningarna som människor gjorde förr i tiden. Om det är något som forskningen på flow visat så är det att vi INTE mår bra av att aldrig utmana våra gränser!

En slice ur min Ironmanuppladdning

/i , , /av

Jag får ganska ofta frågan om hur jag själv tränar. För första gången på tre år har jag faktiskt gjort en plan för min egen träning för de sista två månaderna inför Ironman Barcelona. Det är ganska ironiskt att jag tror på styrkan i en genomtänkt träningsplan för optimal prestation men ”slarvar” med mig själv. Med många års erfarenhet går det ändå relativt bra att köra på känsla, men för de där sista procenten krävs mer eftertanke. Så för er som är nyfikna har den sista veckan sett ut såhär:

Veckomål: Nyckelvecka och den första av två volymveckor under uppladdningen (minst 20h träning)
Måndag: Aerobt brickpass 90 min cykel+60 min löpning, kring aerob tröskelpuls
Tisdag: Fartlek löpning 60 min i terräng, 60 min simning teknik och fart i pool
Onsdag (halvdag semester): 3h cykel med 8 x 5 min relativt hårda intervaller + 14x1000m (utan vila) bricklöpintervaller ON/OFF där OFF är måltempo för Ironman och ON=20-30 sekunder snabbare.
Torsdag: Långpass simning öppet vatten, 90 min ca 5000m
Fredag (halvdag semester): Långpass löpning 3h, ca 36 km i terräng + 45 min lätt simning teknik pool
Lördag: Långpass cykel 18 mil (5,45h) + 15 min bricklöpning i IM-måltempo
Söndag: Vila

Som sagt är detta en av de hårdaste veckorna i uppladdningen och veckan innan och efter innehåller rejält mycket mindre volym för att möjliggöra maximal payoff. Min strategi för att få ihop livspusslet med heltidsjobb, familj mm för att få till ett par såna här veckor i uppladdningen är:

-Två halvdagar semester

-Passa på när min fru jobbar helg och låta barnen spendera ett dygn hos sin farmor och farfar

-Se till att få i mig tillräcklig med kvalitativ mat

-Sova minst 7h varje natt

-Vilodagen är lika viktig som träningen

Challenge Roth – en upplevelse med klass

/i , , , /av

Drömmen om att genomföra Challenge Roth (en av Europas äldsta triathlontävlingar, samt världens största långdistanstävling med 3400 individuellt tävlande och 600 tremannalag) väcktes relativt tidigt efter att jag hade börjat med triathlon 2008. Som nybörjare inom sporten jämförde jag mig mycket med de svenska stjärnorna under mina första år men ju närmare jag kom dem, desto mer relevant och intressant var det att börja spana på de internationella stjärnorna. Jag lyssnade mycket på internationella intervjuer och podcasts med de absolut största inom sporten och det fanns förutom Ironman Hawaii EN stor gemensam nämnare mellan världens bästa triathleter. I stort sett alla talade väldigt gott om (och hade genomfört) Challenge Roth. Många med sina personliga rekordtider satta på just den tävlingen och både Andreas Raelert och Chrissie Wellington satte 2011 varsitt väldigt svårslaget rekord (7.41 samt 8.18) i just Roth. Det var också här Clas Björling satte det tidigare svenska rekordet 8.15 som stod sig ett antal år och som var måttstocken för oss svenska triathleter när jag började tävla 2008 som 27-åring.

För exakt ett år sedan (2014) kände jag att det var dags att ta tag i denna dröm. Efter att ha skickat en förfrågan till ett tiotal träningskompisar för att göra detta som en gemensam upplevelse hakade tre ytterligare klubbkompisar på. Riktigt kul. Anders, Klas och Pär, tack för en oförglömlig gemensam tävlingsresa! För mig var detta min första Challengetävling och det var väldigt intressant att se skillnaden mellan hur WTC (Ironman) och Challenge (och även jämfört med oberoende tävlingar såsom Järnmannen och Norseman) approchar en tävlingsupplevelse. Den stora skillnaden tycker jag låg i alla-ska-med-mentaliteten hos Challenge, samt att man anstränger sig lite extra för att göra kring-upplevelsen större med maffigt fyrverkeri till tvåstämmiga ballader ala Disney som avslutning på tävlingsdagen. ”Make your dreams come true by joining the Challenge family”. En stor faktor är också hur lokala traditioner och traditionella sätt att kunna få tag i boende (med en känga till hur Ironman Kalmar funkar i detta avseende) bevaras i Roth som fortfarande känns som en gräsrotstävling trots över 5000 tävlanden och 250 000 i publiken!

Själva tävlingen blev för mig en tuff uppgörelse mellan njutning, smärta, mentala svackor och krigarinstinkt. Med tävlingens historik kändes det nästan som helig mark och som en njutning att få chansen att tävla på den bana där de flesta av världens bästa någon gång tävlat. Som vanligt när det handlar om Ironmandistans är det en hel del smärta inblandat. Och även om jag vant kroppen vid en relativt hög tröskel för vilken smärta som är acceptabel kommer en Ironmandistans aldrig att vara en walk in the park.

Det var pampig musik och mycket spänning i luften innan start. En oproblematisk simning, utan vidare trängsel pga vågstarterna med 200 tävlanden i varje våg. Jag var rankad i sub-9-gänget så startade ganska tidigt men kom ifatt en hel del damer som startat 15 minuter tidigare under simningen. Lättnavigerat då man simmar i en kanal. Inte så rent vatten men det var bara att svälja (eller låta bli) detta faktum. Jag hade provsimmat dagen innan och visste att man efter några nysningar (framkallade av det minst sagt mineralrika vattnet) hade rensat slemhinnorna på ev smuts från vattnet. Prickade 60 minuter ganska exakt och det var en helt ok simning för mig som bara varit under timmen en gång på en Ironmansimning. Snabb växling. Inte riktigt i paritet med de bästa proffsen men bättre än de flesta andra.

Väl uppe på cykeln körde jag ganska hårt första varvet 90 km för att komma ifatt bättre simmare (och jämnstarka cyklister) för att kunna ha nytta av eventuella pace lines. Många starka tyskar under cykelmomentet (det var tyska mästerskapen) och jag ledde en pace line med en stor skara tyskar under stora delar av första halvan för att slippa riskera att komma för nära och få penalties för ofrivillig drafting. Nytt för 2015 var att Challenge tar lead i kampen mot att minimera drafting genom penalties som innebär BÅDE 5 min i penalty box OCH 1 km extra löpning under löpmomentet. Det funkade. Jag såg inte en enda cyklist i penalty box trots ca 80 domarmotorcyklar. Kul att köra en tävling som är helt fair! Som vanligt åt och drack jag mindre än de flesta andra och lät hunger och törst styrka intaget. Det var ganska varmt så vid i stort sett varje cykelstation (var 17e km) tog jag en flaska vatten och spolade ansikte, rygg och bröstkorg innan jag slängde flaskan igen.

Efter 10 mil var jag tvungen att stanna då jag kört över ett klistermärke (från någons hjälm) som satt sig i framhjulet och gnisslade rejält. Jag trodde först att jag fått punka men blev lättad när jag insåg att det bara krävdes ett kort stopp. Dock tappade jag tyskgruppen och såg dem aldrig mer (förrän på löpmomentet där jag passerade ett par av dem). Sista 8 milen utan pushande tyskar blev en mental kamp för att hålla tempot uppe. Det hade blåst upp och mil 12-15 bjöd på en hel del motvind och flera långa uppförskörningar. En av banans höjdpunkter (och en av anledningar jag tycker man bör köra denna tävling) var Solarer Berg som passerades två gånger. För dig som sett klättringarna under Tour de France och publikens hejarop och ”mänskliga tunnlar” som cyklisterna kör igenom går Solarer Berg att föreställa sig. För dig som inte gjort det, rekommenderar jag en googling på Solarer Berg! Mäktigt att nästan bli påputtad under banans längsta stigning. Mitt humör steg något efter att jag hade passerat andra gången vid 15 mil och sista 3 milen var visserligen fysiskt jobbiga men mentalt hade jag lämnat svackan. Tack Therese och Cissi för hejaropen längs cykelbanan!

Snabb växling till löpning efter ca 4.55h cykel, även om jag unnade mig att ta på ett par strumpor för komfortens skull. Väl ute på löpningen stod klockan på 5.59 och jag insåg att jag hade chans på sub-9 om allt gick som det borde. Normalt bör jag kunna springa den avslutande maran på tre timmar trots att det var något varmare än när jag ”persade” med 2.56 i Kalmar 2012. Jag tog en snabb kisspaus (den enda under hela loppet) efter en kilometer och kände direkt att allt inte gick så lätt som det brukar. Pulsen kring 160 men tempot ca 20 sek långsammare per km än normalt vid denna puls (4.30 istället för 4.10). Efter fem km insåg jag att sub-9 i stort sett var kört. Då fick jag min andra mentala svacka då det var svårt att motivera sig till att hålla uppe tempot. Jag hade ingen chans att slå pers (8.33). Det kändes i stort sett omöjligt att göra sub-9 (vilket annars skulle varit en bra gräns att pressa sig mot). En förhandling i huvudet startade mellan sidan som alltid vill att jag ska göra mitt bästa och prestera max oavsett vad det gäller, och sidan som försökte intala mig att jag var i Roth för att uppleva tävlingen och att resultatet var mindre viktigt. Ni som hamnat i liknande situationer vet vad jag menar. Man förhandlar med sig själv hit och dit. Ena sekunden vill man öka tempot, men kroppen skriker nej. Hjärnan lyssnar tillfälligt och man saktar ner. Sen får man lite ny inspiration av några hejarop eller en uppfräschande vätskestation och man orkar öka för en stund igen. Så höll jag på. Hit och dit. Hela tiden springandes. Minst fyra vattensvampar per station (varannan km) för att hålla mig kall. Lite gel, lite cola, lite vatten då och då. Banan var minst sagt tråkig (fram och tillbaka längs en kanal större delen) och enda höjdpunkten var när man kom in i små byar där folk satt och hejade, samt den enormt proffsiga supporten från funktionärerna på vätskestationerna. Jag mötte Anders och Pär vid två tillfällen och att få skrika ”HEJA” gav lite ny mental energi. Om cykelbanan i Roth får anses vara en av de roligaste (men tuff) jag kört, får löpbanan anses vara en av de tråkigaste. Jag insåg snabbt att det fanns en anledning att mp3-spelare var tillåtna under löpmomentet i Roth, vilket annars är väldigt ovanligt. Jag hade dock inte tagit med någon.

Till slut efter ungefär 30 km mötte jag en svensk jag pratat med innan tävlingen. Vi hejade lite på varandra när vi möttes. Han var bara 10 minuter efter mig. Då fick jag lite ny motivation. Om jag nu inte hade något annat att kämpa för så kunde väl faktumet att jag skulle bli bästa svensk om jag höll avståndet till honom vara tillräcklig morot att springa vidare. Jag låste benen i 5-minutersfart. Jag kalkylerade med att han inte skulle kunna öka farten så pass mycket att det var möjligt att komma ifatt om jag höll detta in i mål. Sista milen räknade jag ner i minuter. 50 minuter till träningssemester, 45 min till massage, 40 min till riktigt mat, 35 min till dusch, 30 min till gåshud, 25 min till folkets jubel, 20 min till horisontalläge, 15 min till kaffe, 10 min till skugga, 5 min tills detta äventyret skulle vara över. Efter att ha tagit en vattenmelonskiva på sista stationen med någon kilometer kvar fick jag lite nya fräscha tankar, och lyckade spurta om en person sista 500m som tidigare passerat mig. Glad sprang jag över mållinjen till folkets jubel. 9.18.46 blev totaltiden. Men det spelar mindre roll. Lyckan över att ha upplevt denna legendariska tävling kommer finnas kvar länge. Ett minne för livet. Definitivt en tävling man som långdistanstriathlet bör uppleva.

Topp nio tips för Challenge Roth

  1. Åk inte ensam utan ha med dig minst en kompis du gillar att bo, förbereda och tävla med. Mycket tid spenderas både i resa ToR, samt inför och kvällen efter tävling. Och för ev anhöriga du har med dig, är det bra med en genomtänkt strategi för att kunna följa tävlingen pga många avstängda vägar och mycket övrig trafik. Det är inte speciellt småbarnsvänligt att följa tävlingen.
  2. Förbered dig på att logistiken kring tävlingen är lite krångligare än vanligt pga att start, T2 och målgång är på olika ställen och alla vägar inte är dimensionerade för 5000 samtida bilar. Ha god tid på dig på tävlingsmorgonen.
  3. Kolla filmklipp, läs stories, lyssna på intervjuer med några av legendarerna inom sporten som med största sannolikhet någon gång satt sin fot i Roth. Läs på kring historiken kring loppet. Detta gör upplevelsen större när du väl är på plats.
  4. Missa inte fyrverkeriet och heroes hour vid 23-tiden efter loppet.
  5. Träna mycket ryckig cykling (uppför-nerför-hänga på folk när tillfälle ges), det var väldigt få långa platta partier under cykelbanan (jämfört med platta banor som Kalmar).
  6. Simbanan är väldigt lättnavigerad så för dig som normalt har svårt att simma rakt är detta en perfekt simbana för snabba tider. Ett tips (och som vi missade) är också att dagen innan ta reda på (genom att provsimma på tid) hur strömmen går i kanalen för att kunna välja optimal väg. Detta bör man kunna spara minst ett par minuter på.
  7. Löpbanan är platt och går till hälften på grusväg längs en kanal. Det går att hålla ett konstant tempo om man är pigg och motiverad och det är roligt att möta proffsen och andra tävlanden vid två tillfällen (i motsats till varvbanor). Dock är stora delar av löpbanan utan större publik och naturupplevelser så det är inte helt fel att ta med en mp3-spelare om du är van att träna med det.
  8. Visa tacksamhet mot de otroligt proffsiga funktionärerna vid vätskestationerna och de egenkonstruerade stationerna som flertalet barn hade satt upp längs löpbanan. Detta är en av de stora behållningarna och något som många andra tävlingar skulle kunna lära mycket av. Man kände sig som en kung i varje vätskestation!
  9. Om du är sugen på att anmäla dig. GÖR DET! Jag skulle inte bli förvånad (med tanke på anmälningstrycket) om Challenge inför någon form av kvalificering för att komma med till Roth i framtiden. Antagligen i form av att du måste genomföra en annan Challengetävling för att få chans att köra Roth. Än så länge är detta inte ett krav. Passa på.

Det krävs nog ett par försök för att kunna köra riktigt snabbt på denna speciella bana men tider och placeringar är trots allt sekundärt i Roth. Upplevelsen, gemenskapen och känslan är de bestående minnena. Och blir du sugen, gäller det att ha flinka fingrar. Årets platser sålde slut på 34 sekunder när vi anmälde oss för ett år sedan. Med facit i hand förstår jag varför!

Från nybörjare till Ironman på nio månader – är det möjligt?

/i , , , , /av

På ytan är Johanna Eriksson en helt vanlig, om än väldigt driven, 25-åring. Mitt emellan utbildning med examen från Princeton och karriärstart på McKinsey i London stod hon för tio månader sedan inför ett delikat, men väl så svårt val. Att hitta något meningsfullt att fylla glappet mellan examen och jobbstarten med. Med en pappa som kört flera Ironmantävlingar, föll valet på att se till att försöka komma i tillräcklig form för att genomföra Ironman Nya Zealand.

En av frågorna i det första mailet jag fick av Johanna krävde att jag verkligen funderade ett slag.

”Tror du att det är möjligt att gå från nybörjare till Ironman på bara nio månader?”

Av egen erfarenhet visste jag ju svaret. 2008 var jag anmäld till min första tävling på Ironmandistans. Även om jag inte började helt från scratch (hade genomfört ett marathon och ett 50km-lopp) var det ett long shot att komma i Ironmanform på under 9 månader. Många triathloncoacher rekommenderar en förstasäsong av sprint och olympisk distans. Följt av en säsong med halv-Ironman. Och sedan, en attack på Ironmandistansen. Jag tycker det är en alldeles för konservativ utvecklingsplan om slutmålet endast är att genomföra en Ironman. Såhär svarade jag Johanna.

”Av allt att döma är du en mycket driven person som ser till att slutföra saker du åtar dig vilket gör att jag kan säga att jag är övertygad om att det är ett rimligt projekt med en Ironman på nio månader. Du har optimala förutsättningar med mer ledig tid än de flesta, ett driv och viljan att lära från andra. Jag skulle inte bli förvånad om du överraskar både dig själv och andra genom att prestera bättre än du trodde var möjligt.”

För ett par år sedan följde jag Bosse på en liknande resa. Med helt andra förutsättningar bevisade han att man med drivkraft och nyfikenhet på 12 månader kan gå från sprinttriathlon till finisher på Ironman Kalmar. Bosse var 54 år gammal när han startade sin triathlonresa. Och en av mina första kunder efter att ha startat Ironcoach var Cecilia som visserligen startade från en något högre nivå med en bas av cykel- och löpträning men ändå gick från nybörjare i triathlon till finisher av Ironman Florida på bara sex månader.

Jag är fascinerad av hur snabba resultat vi kan nå om vi bara bestämmer oss för något. Om vi vågar sätta ett mål som ligger utanför vad som egentligen verkar möjligt. Som Paolo Coelho så fint skriver så konspirerar hela universum för att göra drömmar möjliga om man bara är villig att jobba hårt för dem. Och det handlar ju inte bara om Ironman utan egentligen vad som helst som vid en första tanke känns lite för galet att ens fundera på.

Om vi tar oss tillbaka till Johanna så insåg jag också snabbt att vi inte började från noll. Ingen börjar från noll. Erfarenheter från livet kommer till nytta när allt ställs på sin spets inför en extremutmaning som en Ironman. Johannas studieresultat och tidigare jobb visade på målmedvetenhet. Med vandringar både till Everest Base Camp och toppen av Kilimanjaro hade hon fixat långa fysiska strapatser. Och med bra koll på hur viktigt både kost och sömn är för hälsa och prestation började vi inte från noll här heller. Johannas nyfikenhet kring hur både fysik och psykologi kring en idrottsprestation fungerade var också en tillgång. Genom att använda dessa saker som byggstenar i uppladdningen började vi faktiskt inte från noll. Jag skriver det igen för det är så viktigt. INGEN börjar från noll! Dina livserfarenheter och egenskaper är stöttepelare oavsett vad nästa målsättning är. Att, som min fru, ha gått igenom två långa och smärtsamma förlossningar är en extremt bra tillgång om den appliceras på extremidrott. Smärttålighet är en av de absolut mest avgörande faktorerna för att lyckas. Och DU har antagligen erfarenheter och drivkrafter som är nycklar i utforskandet av din fulla potential. Det viktiga är att identifiera och hitta strategier för att använda dessa nycklar vid rätt tillfälle. Det är en av mina huvuduppgifter som coach.

När Johanna för några veckor sedan korsade mållinjen under Ironman Nya Zealand bevisade hon för sig själv och världen att det faktiskt är möjligt att gå från nybörjartriathlet till Ironman på nio månader. Jag visste det iofs redan, men fick se ytterligare ett bevis på det. Här kommer några snabba frågor till Johanna.

Varför en Ironman?

När jag tog min kandidatexamen i juni 2014 visste jag redan att jag skulle börja jobba i april 2015. Däremellan hade jag nio månader då jag kunde göra precis vad jag ville. Efter fyra år stillasittandes i ett universitetsbibliotek och innan ett antal år stillasittandes på kontor, ville jag prova på en fysisk utmaning som låg långt utanför min komfortzon.

 

Vad var din träningsbakgrund inför projektet?

30 minuters jogg varje morgon för att må bra och få energi till universitetsstudierna. Några gånger i veckan gick jag på gruppträningspass i stället, som Body Pump och yoga. Jag kunde inte simma crawl, så det fick jag lära mig. Jag hade inte suttit på en racercykel tidigare heller.

 

Vad var det roligaste under ditt niomånadersprojekt?

Att få testa på livet som proffstriathlet! Jag körde två träningspass om dagen varje dag, förutom en total vilodag varje vecka. Jag gick upp, åt frukost, körde första passet, åt lunch och tog en tupplur, körde andra passet, åt middag, sov. Det var en lyxig livsstil, och min beundran för alla som balanserar Ironmanträning med heltidsjobb och familjeliv (som min pappa) har bara ökat.

 

Vad var höjdpunkterna under själva träningen?

Jag älskade att hela tiden slå distansrekord. Jag gick från att inte kunna crawla, till att simma 50 meter, sedan 200 meter, sedan 1000 meter. Jag minns första gången jag simmade 4000 meter—Du hade lagt in ett pass på 3000 meter vilket bara det kändes läskigt långt. När jag hade simmat färdigt tänkte jag att ”nu när jag redan har simmat så långt känns det dumt att sluta. Lika bra att köra tusen till så kan jag vara jättenöjd efteråt”. Och nöjd var jag! Jag slog distansrekord på cykeln också: först 20 km, sedan 40 km, sedan 80 km. Mitt längsta pass inför Ironman var 170 km och 2500 höjdmeter. Bara några månader tidigare ett sådant pass låtit omöjligt långt!

 

Du tänkte mycket på förhållandet mellan utseende och prestation, berätta.

När jag påbörjade Ironman-projektet var jag nöjd med min kropp. Jag trodde inte att träningen skulle påverka utseendet särskilt mycket, kanske lite mer synliga muskler men det var inget jag direkt eftersträvade. I stället gick jag upp nära 10 kg på tre månader och höll sedan den vikten resten av tiden. Jag kände mig inte alls bekväm i min kropp, skämdes över mitt utseende, ville inte vara med på bild och inte träffa mina gamla vänner. Dessutom sjönk mitt träningssjälvförtroende—jag tänkte att ”en kropp som den här kommer aldrig kunna springa snabbt och långt”.

 

Hur vände du det?

Två saker: för det första mötte jag på mina olika tävlingar triathleter med alla möjliga kroppsformer. Jag träffade folk som var tjocka men snabba och folk som var snygga men långsamma. Det bröt min övertygelse om att jag måste vara ”lean and mean” för att nå mitt mål För det andra funderade jag på vilken typ av förebild jag vill vara och vilka signaler jag vill sända ut till andra unga tjejer. Jag har själv lidit konsekvenserna av osunda kroppsideal—under några år på universitetet åt jag alldeles för lite och hade ingen energi att göra roliga saker. Visserligen var jag väldigt nöjd med min spegelbild, men det känns häftigare att vara en Ironman. Jag hoppas andra tjejer kan se min finisherbild och inspireras att träna för träningsglädjens skull och inte för att ”få” äta.

 

Du hade en mental dipp 3-4 veckor innan Ironman, vad hände?

Jag körde ett fyra timmar långt testpass på cykeln där jag höll vad som kändes som rimligt tävlingstempo. När jag kom hem insåg jag att jag mitt tempo hade varit för lågt för att klara cutoff-tiderna längs Ironman-banan. Då tappade jag träningsmotivationen helt—det kändes inte lönt att fortsätta kämpa när jag ändå inte skulle nå mitt mål att genomföra tävlingen. När jag väl lyckades tvinga mig själv ut för att träna blev jag ofta ledsen under passet. Det var ganska svårt att simma när simglasögonen fylldes av tårar.

 

Hur tog du dig ur den?

Jag pratade med en kompis som inte alls fattade det där med cutoff-tider. ”Men vaddå, om man klarar att simma 3.8 km, cykla 180 km och springa 42.2 km i ett sträck så är man väl en Ironman, oavsett hur lång tid det tar!?”. Hennes kommentar fick mig att inse att så länge jag genomförde den totala sträckan så skulle jag ha nått mitt mål. Jag ställde in mig på att inte klara cutoff-tiderna, det fick bli en bonus. I stället fokuserade jag på att simma, cykla och springa hela distansen. Då steg mitt självförtroende direkt, för tack vare min träning var de långa sträckorna inte läskiga längre. Jag visste att jag skulle bli en Ironman, och när jag tänkte på mitt mål kunde jag känna glädje i stället för ångest!

 

Jag imponerades under resan av modet att gå från en arena där du är i toppskiktet av din omgivning (skola, jobb) till en arena där du börjar från scratch. Hur kändes det?

De utmaningar jag tagit mig an tidigare har alltid byggt på mina styrkor: att jag är vetgirig, organiserad och ambitiös. Att komma in på Princeton University och på utbytesprogrammet med University of Oxford krävde hårt jobb, men det var ändå inom ett område där jag har stort självförtroende. Samma sak gäller jobb och praktikplatser—jag fick kämpa för mina platser på Världsbanken och McKinsey, men jag visste vad jag behövde göra. En fysisk prestation var däremot något helt nytt, och det var skrämmande att anmäla mig till en Ironman utan att ha genomfört en enda triathlontävling. Jag kunde ju inte ens crawla!

 

Vad har du lärt dig om dig själv?

I början trodde jag att Ironman-projektet skulle ändra hela min personlighet och inställning till träning. Jag förväntade mig att förvandlas till ett träningsfreak som älskade att bli trött och gick in för varje pass till 100%. Resultatet blev att jag planerade träningen utifrån denna idealbild. Jag tänkte att ”på onsdag kommer jag säkert vara supertaggad på att cykla i 4 timmar efter middagen”, men när onsdagen kom så var jag fortfarande samma gamla Johanna som föredrar att dricka te och läsa The Economist. Jag fortsatte hoppas på att förvandlingen skulle ske, men efter några månader insåg jag att planeringen måste ske utifrån den jag är idag. Jag började kolla väderprognosen, planerade aldrig träning efter kl 17 och ordnade sällskap så ofta som möjligt. Jag anpassade helt enkelt träningen efter verkligheten i stället för fantasin.

 

I slutändan blev det ett häftigt familjeäventyr till Nya Zealand, eller hur?

Pappa har kört Ironman Köpenhamn de fyra senaste åren och jag har ofta varit med och hejat. När jag bestämde mig för att göra en fysisk utmaning under mitt sabbatsår låg Ironman därför nära till hands. Tre dagar efter att jag hade anmält mig till Ironman Nya Zeeland hade han gjort detsamma. Då blev resten av familjen såklart avundsjuk på vår Nya Zeeland-resa och bokade in sig som hejarklack. Jag hade inte tänkt mig Ironman-satsningen som ett familjeprojekt, men såhär i efterhand förstår jag hur viktigt det var. Pappa var mitt stadiga träningssällskap och genom honom fick jag kontakt med många andra triathleter. Under själva Ironman-tävlingen höll pappa och jag ihop hela tiden (fyra timmar långsammare än vanligt för honom). Det var häftigt att få springa i mål hand i hand!

Varför single-tasking (inte multi-tasking) är nyckeln till att få mer gjort

/i , , /av

Ibland är det bra att erkänna att man har haft fel. Tim Noakes, som jag följt länge (sedan jag läste The Lore of Running för ungefär tio år sedan) är en av få läkare och forskare i världen som VÅGAT ändra sin åsikt om vad nyckeln till bättre hälsa är. Efter att ha förespråkat en traditionell syn på både läkarkonst och träning där kostens betydelse nervärderades till förmån för läkemedel och mer träning, är Tim nu en ivrig förespråkare för kvalitativ LCHF-kost som en nyckel till ett längre liv och bättre idrottsprestationer på lång sikt. I Tims fall handlade det om insikten att han var på väg att få diabetes trots att han var den mest vältränade personer han kände som fick honom att ifrågasätta kostens betydelse. Med förbättrad kost har han lyckats vända sin sjukdom och i sin senaste bok Challenging Beliefs ifrågasätter han (nästan) allt han tidigt i sin karriär som läkare proklamerat.

På samma tema tänkte jag nu erkänna att jag länge haft fel kring hur man får mer saker gjorda. Multitasking är numera ett slitet begrepp, även om förmågan att ”hålla många bollar i luften” fortfarande är en egenskap som i rekryteringssammanhang ofta värderas. Jag tror dock inte längre på multitasking för att få mycket gjort. Men jag tycker det är viktigt att skilja på multitasking och att ha flera projekt igång samtidigt. Att ha flera ”livsströmmar”, som jag brukar kalla det är ju det som kryddar livet. Men för bästa produktivitet oavsett vilken livsström man jobbar på är det mycket bättre att göra en sak åt gången. För att använda ett uttryck från fysiken så är det i detta sammanhang bättre att seriekoppla än att parallellkoppla sitt liv. Att fokusera på jobb och en uppgift åt gången när du är på jobbet. Att fokusera på träning (här är jag i en gråzon eftersom jag oftast lyssnar på en ljudbok eller podcast medan jag tränar, men den får inte ta fokus från träningen som är prio ett i det läget) när du tränar, att fokusera på familjen och barnen när du är hemma, att fokusera på att varva ner och sova på kvällen och natten.

Just tanken att separera livets alla aktiviteter i så stor utsträckning som möjligt (läs single-tasking) gör att vi blir mer närvarande, mer produktiva och mer kreativa i nuet. Våra hjärnor kan faktiskt bara ha fullt fokus på EN sak åt gången. Har vi många saker i huvudet samtidigt får vi inte 100% output på något av de vi gör. Och för att nå vår fulla potential inom olika delar av livet är det ju full output vi vill ha med allt vi gör.

”Do less, but do it really well” Leo Babauta

Jag läste nyligen en e-bok av Leo Babauta om just förmågan att fokusera. Efter att ha studerat både sig själv och andra framgångsrika personer är hans slutsats att de personerna som sticker ut som experter, genier eller världsklass på något har den gemensamma nämnaren att de har förmågan att smala in sitt fokus på ett fåtal områden (eller bara ett) och dedicerar hela sina liv till att bli så bra som möjligt inom det. Jag är inte riktigt där i tanken ännu att jag vill bli så single-minded, men så får jag också acceptera att jag inte kommer bli världsklass på någon specifik sak förrän jag eventuellt väljer att välja bort allt annat för att fokusera till 100% på EN sak. Just nu är det ok för mig.

Här kommer några tips som jag just nu försöker implementera i mitt eget liv för att få bättre output på det jag gör:

  1. Välja ut några få uppgifter eller mål för varje dag som om jag genomför dem skulle få mig att vara nöjd med min dag. Kan vara ett visst träningspass. Ett kapitel i en utvecklande bok. Ett blogginlägg. Ett visst möte där jag gör något extraordinärt. Ett par viktiga uppgifter på jobbet. En god lagad middag. En stund i naturen. Två timmars kvalitétstid med familjen. Det kan vara vad som helst. Jag försöker skriva ner dem också.
  2. Fundera igenom vilka FEM saker som är viktigast för mig just nu och inom vilka områden jag vill förbättra mig. Ta ett litet steg inom var och ett av dessa områden varje dag. 0,1% förbättring varje dag blir stora förbättringar över tid.
  3. Bli bättre på det jag redan är bra på, och jobba bara på mina svagheter om det gör att jag utvecklas inom en av mina topp FEM prioriteringar. Att fokusera handlar om att våga vara DÅLIG på vissa saker också för att kunna bli BÄST på andra.
  4. Försöka stänga av saker som distraherar när jag vill fokusera på en uppgift. Kolla bara mail ett par gånger om dagen vid vissa tillfällen (jobba aldrig från inboxen!), starta sociala nätverk bara om jag använder dem som ett sätt att genomföra en uppgift samt EN gång om dagen om jag ska kolla flödet (twitter framförallt). Våga stänga dörren (vi kan inte vara always-on/always-accesible) medan jag jobbar med att skapa eller ta tag i min ToDo-lista. Stäng av datorn om jag inte behöver den. Stäng av telefonen om jag inte behöver den. Skriv upp andra idéer som poppar upp medan jag är inne i en uppgift på en lapp och släpp den sedan till senare.
  5. Och kanske den viktigaste, börja med det jag verkligen vill ha gjort först.

När det gäller ”livsströmmar”, dvs de saker vi lägger vår tid på, tycker jag det är viktigt att låta dem reflektera våra ”livsdrömmar” (prova att säga dem efter varandra). För att maximera chansen att nå det vi drömmer om är ju nyckeln att styra livets strömmar i den riktning som vi vill sträva mot. Att lägga tid på det som tar oss ett steg närmare målet. Att våga välja bort aktiviteter som inte tillför något. Detta är något jag kämpar med hela tiden. Det kan låta lätt, men det är det inte. Men att uttala det som ett mål i sig att försöka styra alla livets aktiviteter till att ge värde till de långsiktiga målen och drömmarna, är väl på något sätt första steget.

Willpower – hur kan vi träna vår viljestyrka för att nå mer framgång?

/i , /av

Som den hobbypsykolog jag är (efter att ha läst 70% av en kandidatexamen kan jag inte titulera mig något annat) älskar jag böcker som sätter fingret på förklaringsmodeller och analys av vårt mänskliga beteende. Speciellt om det är relaterat till motivation, drivkraft, viljestyrka eller något annat som i stor utsträckning påverkar hur väl vi lyckas i livet. En av de athleter jag har haft förmånen att leda under de senaste nio månaderna överaskade mig med en bok jag hade missat, men som jag nu har lusläst. Hon tävlar för övrigt i helgen i Ironman Nya Zealand. Håll tummarna. This blog is for you Johanna!

Kelly McGonigal forskar på Stanford på just ämnet Willpower och det är framförallt vissa forskningsresultat som beskrivs i boken The Willpower Instinct som jag tycker är speciellt värda att lyfta fram.

#1 – Självkontroll och disciplin är större framgångsfaktorer för akademisk framgång än intelligens. De är större faktorer för effektivt ledarskap än karisma och viktigare för ett äktenskap än empati.

#2 – En nyckel i att vända ett ohälsosamt beteende är att identifiera vad som triggar detta samt bygga in rutiner som istället sänker trösklarna för ett bättre beteende. Ett enkelt exempel skulle kunna vara att packa träningskläder inför att man går till jobbet och träna i direkt anslutning till att man jobbat klart istället för att behöva åka hem, och riskera att bli fast i soffan. Triggern till att slappa i soffan här är att man kommer hem. Den sänkta tröskeln är att träningskläderna redan är packade. Ganska grundläggande men säkert ett bra tips för vissa.

# 3 – En nyckel i att stå emot frestelser som motverkar våra långsiktiga mål är att lära oss skilja på impuls och handling. Inte låta autopiloten ge efter utan använda vår mänskliga hjärna till att stanna upp och ta ett medvetet beslut med vårt långsiktiga mål i sikte (den sk pause-and-plan responsen, i motsats till flight-or-fight som är mer instinktiv). Om vi är stressade är vi mycket mer benägna att följa impulsen och inte ta ett medvetet beslut. Stress är därför en av de största bovarna i dramat om vi vill bli bättre på att utöva viljestyrka.

#4 – faktorer som förbättrar vår viljestyrka är fysisk aktivitet (den största faktorn), bra sömn, bra kost, kvalitetstid med folk vi gillar, någon form av andlig aktivitet eller avslappning samt mindre stress.

#5 – En av de bästa metoderna att ta kontroll över sin viljestyrka i en beslutsituation är att ta riktigt djupa och långa andetag under ett par minuter. En lugn kropp är en smartare kropp.

#6 – Vi har inte oändligt med viljestyrka. Om ett visst beslut har krävt att vi verkligen har använt mycket av vår viljestyrka att ta, ger vi i större utsträckning efter för en annan frestelse senare. Det som ”återställer” våra reserver är faktorerna under #4 ovan.

# 7 – viljestyrka är som en muskel, vi kan träna den att bli starkare genom att utmana oss med små viljestyrda beslut som inte utmattar utan utmanar vår viljestyrka. Men det innebär också att den blir uttröttad som en muskel om vi tvingas att använda den hela tiden och till mer än vad vi har tränat oss till. Ett uttryck som gäller för såväl muskler, hjärna, kropp och viljestyrka är vad en av de äldsta Ironmanfinishers genom tiderna använder som motto för sin kropp – use it or loose it.

# 8 – Den optimala kosten för maximal viljestyrka är en kost som INTE ger stora blodsockersvängningar. När vårt blodsocker är på väg neråt är vi mycket mer benägna att ta dåliga beslut.

Kommer lite fler tips såsmåningom i en del två. Hoppas du kan ha nytta av något av tipsen!

Kettlebells – varför, hur och för vem?

/i , , /av

Detta är del ett i en gästpost skriven av en av mina nyaste adepter som siktar på Keb Arctic Run och BAMM 2015. Michael Kruse har många strängar på sin lyra och driver bla initiativet Kettlebellspecialisten. Som en stark förespråkare för styrketräning som komplement till uthållighetsidrott har jag själv har använt kettlebells som redskap under ett par år och älskar det. Jag bad honom därför skriva ner lite tankar hur man bäst angriper styrketräning för löpning och triathlon.

Kettlebells är ett av de absolut äldsta redskapen inom träning. Man har hittat bevis på att de användes redan av de gamla grekerna. Till Ryssland kom de i början av 1700-talet där de i början brukades som viktmått av bl a spannmål. Ryssar är historiskt intresserad av styrka vilket innebar att det inte dröjde länge förrän de på olika festivaler och festligheter började lyfta kettlebells som bevis på sin styrka. I början på 1900-talet började dåtidens strongmen använda kettlebells som en del av sin träning. Idag är kettlebells ett etablerat träningshjälpmedel för alla typer av idrottsutövare tack vare sina unika fördelar.

Vad skiljer kettlebells från andra träningsredskap?

De två största skillnaderna är offsetvikten samt möjligheten att utföra ballistiska övningar (Swing, Clean, Snatch). Offsetvikt innebär att vikten inte är centrerad över mitten som t ex hos en hantel, utan att tyngdpunkten är förskjuten. Detta leder till en ökad muskelaktivering vid t ex pressövningar. När det gäller ballistiska övningar är det så gott som omöjligt att utföra dessa med andra redskap än kettlebells eller hantlar. Personligen tycker jag att alla ballistiska övningar utförs bäst med kettlebells.

Varför styrketräning för triathlon (och löpning)?

Det finns ett flertal studier, både svenska och internationella, som visar på fördelarna med att komplettera triathlon- och löpträning med styrketräning.

Trots att de olika distanserna inom uthållighetsidrott ganska märkbart skiljer sig åt i längd kan man snabbt utläsa i flertalet studier att de har några gemensamma nämnare avseende styrka, nämligen:

  • Uthållighetsstyrka
  • Balans
  • Enbensstyrka
  • Bålstabilitet
  • Explosivitet
  • Skulderstabilitet

Hur kommer kettlebells in i bilden?

Kettlebellträning innebär en aktivering av hela kroppen där du tränar styrka, rörlighet och balans i ett, exakt det som kravprofilen för en framgångsrik uthållighetsathlet pekar på. En vanlig missuppfattning är att styrka är synonymt med stora muskler vilket vore en klar nackdel för en triathlet och löpare att släpa runt på. Man kan dock med hjälp av kettlebellträning utveckla en funktionell styrka genom att träna sitt nervsystem och därmed bli effektivare i sin idrottsutövning med hjälp av befintlig muskelmassa. Som i alla annan träning styr målet med träningen hur ett träningspass ser ut.

Vill du öka din muskulära uthållighet tränar du på ett sätt medan ett program för ökad styrka ser ut på ett annat sätt. Min uppfattning är att de flesta tyvärr ser kettlebells enbart som ett konditionsredskap vilket är helt fel, användningsområdet är betydligt bredare än så. Ett kettlebellprogram kan exempelvis utformas för att träna allmän styrka, stabilitet, muskeluthållighet eller ren råstyrka. Det finns därför flera anledningar att använda sig av kettlebells i sin träning. Nedan listar jag, enligt min uppfattning, de sex främsta:

1: Kraftfullare löpning och cykling                               

Stretch Shortening-Cycle innebär att muskler och senor först dras ihop för att sedan snabbt sträckas ut igen. Detta är exakt vad som sker vid en sving och på samma sätt arbetar dina hamstrings och höfter arbetar när du springer eller hoppar. Vanligtvis tränas detta med hjälp av plyohopp vilket medför en stor belastning på kroppen och en tyvärr ganska hög skaderisk. Med kettlebells kan du utföra denna rörelse i princip dagligen då svingen är mycket skonsammare för kroppen att utföra. Denna typ av träning ger dig exempelvis bättre frånskjut i backar eller en kraftfullare spurt i cyklingen.

2: Minskad risk för överbelastning

Träning av en sida i taget resulterar en mer balanserad kropp och en minskad risk för skada pga överbelastning av den starka sidan. Triathlon utförs unilateralt, dvs kroppen arbetar med en sida i taget. Genom att använda en eller två kettlebells kan man variera träningen efter behov. Så gott som alla kettlebellövningar kan utföras unilateralt eller bilateralt beroende på behov. Om generell unilateral explosiv styrka önskas väljer man enarmssving medan Front Squat kan vara svaret på bilateral övning avseende ren benstyrka.

3: Tidseffektivt

Veckan innehåller bara ett visst antal träningstimmar och det gäller att utnyttja dessa på bästa sätt. Vanligast vid tidsbrist är tyvärr att man stryker styrketräningen. Så borde det inte vara. Du kan genomföra ett mycket effektivt träningspass för hela kroppen inklusive uppvärmning på mindre än 30 minuter.

4: Fritt

Friheten innebär att du kan träna inne eller ute, på arbetet, hemma eller hos svärmor det vill säga så gott som överallt. Det enda som krävs är en yta på ca 2 m2. Tänk dock på att aldrig ge avkall på säkerheten, se punkt 6.

5: Skonsamt

Tack vare att så gott som hela kroppen är inblandad i träningen överbelastar man ingen specifik kroppsdel. De flesta kettlebellprogram baseras på träning 2-4 gånger/vecka.

6: Låg skaderisk

Har man en relativt korrekt teknik är skaderisken försumbar. Dock handlar det om ett tungt redskap vilket kräver ett visst säkerhetsavstånd, se till att inga husdjur eller barn befinner sig i närheten.

Stay tuned for del två där Michael ger konkreta tips på de bästa övningarna, samt hur du kan bygga ett effektivt styrkeprogram av dem.