Varför silver-Emma inte tog OS-guld, tankar om identitet

När jag var 24 gick jag igenom ett antal förändringar på kort tid och lärde mig samtidigt vikten av att ha en identitet. Efter att ha pluggat i Lund till civilingenjör var jag plötsligt klar men hade inte fått något jobb. Jag hade precis gift mig med Sara och bytt efternamn vilket i sig inte borde påverkat min identitet men jag tror att det gjorde det ändå. Jag hade ingen direkt passion i livet. Så när två av mina vänner bestämde sig för att anmäla sig till halvmaran Göteborgsvarvet, hakade jag på. Och gick all in. Hösten 2004 när anmälan var inskickad sprang jag ett testlopp på bana. 10 000 m på 45 min. Fem månader senare på mitt första lopp någonsin sprang jag 10 km på 36 min. Vad var nyckeln? Förutom kontinuerlig träning 4-5 pass i veckan och en löpargrupp som gav naturlig variation i träningen, är jag numera övertygad om att förbättringen handlade om min identitet.

Som vilsen nyutexad student, med nytt efternamn och ingen riktning i karriären, sökte jag efter något att identifiera mig med. Löpningen blev min räddning. Tidigt ändrade jag min mailadress till “christherunner1@gmail.com”. Något som skapade en förväntan på mig själv att träna, leva och tänka som en löpare. Jag hade plötsligt en identitet att leva upp till. Hur tränar en löpare? Hur tänker en löpare inför tävlingar? Och vilka lopp bör en löpare springa?

Löpningen ledde mig såsmåningom till att inse att jag kunde så mycket mer än vad jag själv och omgivningen trodde. Min mamma grät när jag sprang mitt första Göteborgsvarv. Hon trodde jag skulle dö. Vi hade aldrig haft någon löpare i släkten så att springa över två mil var för henne (och för mig i början) väldigt extremt. När väl den barriären var bruten, och ett år senare även marathonbarriären siktade jag in mig på mitt första ultralopp på 50 km. Vilket såsmåningom eskalerade till en anmälan till Kalmars järnman 2008. En triathlon på Ironmandistans. Nu hade jag en ny identitet att leva upp till. När folk frågade vem jag var svarade jag helst att jag var triathlet. Triathlon har aldrig varit mitt yrke men det gav mig en ny identitet. Och för att leva upp till min nya identitet var jag ju tvungen att ta reda på hur man tränade och tävlade som triathlet. Jag ägnade nio månader åt att ta reda på och praktisera det jag lärde mig, och när jag i augusti 2008 med bara någon kilometer kvar insåg att jag snart inte bara skulle kunna titulera mig triathlet utan även Ironman, då var det jag som grät.

Sedan dess har jag mer och mer insett att den identitet vi har eller vill leva upp till spelar otroligt stor roll för hur vi presterar och mår. När man blir förälder får man automatiskt en ny identitet, men i övrigt kan det vara svårt att skapa eller förändra sin egen identitet. Men ofta kan det vara nyckeln till att nå nästa nivå. Vad har detta med silver-Emma, som nyss tog sitt andra OS-silver, att göra?

2008 på OS i Peking to Emma Johansson OS-silver på damernas linjelopp i cykel. En otroligt imponerande insats som gjorde henne till hela svenska folkets (med medias hjälp) silver-Emma. Sjävklart en smickrande och åtrovärd benämning att identifiera sig med. Och Emmas identitet i media och bland gemene man har sedan dess varit just “silver-Emma”. Hur kan denna (icke självvalda) identitet ha påverkat Emmas chanser att ta ett OS-guld i Rio? Kanske är jag ensam om att ställa denna fråga (och du kanske inte alls håller med) men efter att både ha jobbat med min egen identitet och sett förändringar i människor jag coachat när de jobbat med sin identitet, vet jag hur avgörande det kan vara.

Svenska folket såg henne som silver-Emma. Media kallade henne silver-Emma. Av någon anledning har just Emma givit andraplatsen ett ansikte. Hur tror du det påverkade Emmas egen självbild? Till slut tror jag att hon själv identifierade sig som silver-Emma. Hur påverkar det vilka undermedvetna och instinktiva beslut hon tar under linjeloppet i Rio? Om Emma identifierar sig som silvermedaljör så spelar det ingen roll om hon utåt säger att hon siktar på guldet. När kroppen skriker stopp, och all willpower är uttömd där på upploppet i OS, då funkar inte de rationella tankarna om att målet är guld längre. Då tror jag Emma faller tillbaka på sin identitet, som under åtta år sedan förra OS-medaljen ristats in i hennes undermedvetna. Om Emma instinktivt inte agerar som GULD-Emma när det väl gäller där på upploppet då är tyvärr spurten förlorad innan den börjat.

Om vi ser tillbaka på hur Emma agerade de sista 500 m, väntade hon på att någon av de andra tjejerna skulle ta initiativet. Var hon mer rädd för att förlora sin silver-identitet än sugen på att byta den mot en guld-identitet? Självklart skulle hon inte sätta dessa ord på tankarna som flyger runt i hennes undermedvetna, men kan det vara möjligt att detta påverkade hennes agerande? Hade hon tagit initiativet och fått de där extra metrarna i spurten om hon inte suttit fast i sin silver-identitet? Det får vi aldrig veta, och för Emma spelar det inte längre någon roll. Men för oss som strävar efter vår fulla potential kanske det kan bli en lärdom. Hur vi ser på oss själva skapar vår identitet. Vår identitet påverkar hur vi tänker och agerar. Och vårt agerande påverkar de resultat vi får. Hur ser du på dig själv och vad får det för konsekvenser? Vem vill du vara och hur kan du ta dig dit?

Share
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *