Vilsen, deprimerad eller allmänt omotiverad – ett par tips som kan vända allt

Vad gör man när något man jobbat för under lång tid, kanske under mer än ett år, plötsligt är genomfört och slutfört? När det som varit i fokus inte längre finns i tankarna. När verkligheten kommer ifatt och lamporna släckts. 

Om du är som jag, har du hamnat där ett antal gånger. Målet med stort M eller loppet med stort L är genomfört. Vad händer nu? Inom långdistanstriathlon pratar man om ”Ironman blues”. Det finns en anledning att de flesta uthållighetslopp öppnar sin anmälan till nästa års lopp bara någon dag efter att årets lopp gått av stapeln. För att fylla tomrummet med något, ställer sig ett förvånande antal nästan reflexmässigt i kön för att försäkra sig om att inte hamna i en mini-depression efter sin urladdning.

Faktum är att jag fram tills nyligen dragit slutsatsen att denna mini-depression haft rent mentala orsaker. Fokus på en enskild tävling under lång tid, som sedan eskalerar under en enskild dag. Och plötsligt är det över. Inte konstigt att hjärnan blir förvirrad. Vilsenheten sprider sig i kroppen. Motivationen är på botten. Men nytt ljus på hur fysisk träning kan påverka, vända och förbättra depressioner har gett mig ytterligare en förklaring. Anders Hansen, överläkare i psykiatri, visar i sin senaste bok ”Hjärnstark”, hur konditionsträning kan ta dig ur en depression, och förhindra att du hamnar där från första början. Fysisk aktivitet, framförallt där pulsen höjs, 45 minuter, tre gånger i veckan under ett år, ger enorma effekter på hjärnans hälsa. Anders menar att konditionsträning till och med är mer effektivt än antidepressiv medicin. För att inte tala om att de enda biverkningarna du kan räkna med är att bli lite piggare, tappa några extra kilon eller leva lite längre. Vad har detta med mini-depression efter en tävling att göra? Jo, tänk dig att du går från ett antal timmars konditionsträning per vecka till nästan ingen träning alls för att kroppen och knoppen är för slitna för att ens tänka på att ta ett löpsteg. Vad händer med endorfinnivåerna som under lång tid vant sig vid en hög träningsdos? Alltså kan Ironman blues ha rent fysiologiska orsaker. Det är helt enkelt en balansgång mellan att återhämta sig och att hålla sig på rätt sida om depressionsstrecket. Det är dock inte farligt att hålla sig i dalen ett tag efter en bergbestigning. Det är nog snarare ganska nyttigt. Även inom forskning på FLOW finns numera samstämmighet kring att vi behöver ”återhämtning” från flowstadiet. Det är inte möjligt eller ens hälsosamt att leva i konstant flow. Har vi aldrig dalar under livet, uppskattar vi inte bergen tillräckligt mycket när vi väl når dem!

För dig som känner dig allmänt vilsen och omotiverad, eller har någon i din närhet som stämmer på denna beskrivningen, har jag ett par tips. Det första kommer direkt från Anders Hansen. Bygg en vana att röra på dig 45 minuter, tre gånger i veckan! Säg inte att du inte har tid! Tiden du lägger nu kommer du få tillbaka tiofalt i ett längre liv och att du håller dig frisk! Notera gärna hur du mår innan du börjar på en skala från 1 till 10. Håll ut i minst en månad, och notera sedan igen hur du mår på en skala från 1 till 10! Jag skulle bli väldigt förvånad om du inte mår lite bättre.

Det andra tipset är att skaffa en liten tacksamhetsbok. Varje kväll eller morgon (det som passar dig bäst) skriver du ner minst tre saker du är tacksam för. Även om det känns som om du är på botten, är jag övertygad om att det finns saker att vara tacksam för. Tacksam för att leva i ett fritt land. Tacksam för att ha mat på bordet. Tacksam för någon i din närhet. Ett kontinuerligt (varje dag) fokus på saker att vara tacksam för, skapar en positiv spiral. Fokus på något positivt, gör att hjärnan har mindre energi att fokusera på något negativt. Det kan låta banalt, men faktum är att det funkar. Prova minst en månad och se hur du mår!

Tack för att du läste. Har du något tips för att skapa motivation när allt känns tungt och vilset?