World record

Yes! Vi fixade det. Händerna mot taket. Folkmassan som hade samlats jublade och klappade händerna. En lätt svettlukt blandad med doften av linement som påminde oss om de smärtsamma men ack så viktiga minuterna på massagebordet en bit bort. Klockan hade precis blivit 20.00 och vår inlånade friidrottsklocka stod på exakt 12.00.00. För 12 timmar sedan hade vi i stort sett varit själva på plats på Lok & Motion i Karlskrona och tagit det första steget mot ett nytt världsrekord. Nu över 17 mil senare var vårt äventyr slut. Ja för det går faktiskt att uppleva ett äventyr på ett gym om man bara är lite kreativ.

DSC_0713

Det hela började egentligen för ungefär sex månader sedan när David Högberg kläckte idén om att det fanns ett världsrekord som nog var slåbart. Att springa så långt som möjligt på 12 timmar där två löpare springer varannan mil. På löpband. Han ville bara hitta någon som var lika galen som han själv, för att låna de exakta orden. Eftersom jag varje år försöker göra något med skräckblandad förtjusning och inte hade tagit mig utanför komfortzonen ordentligt ännu detta året så blev detta ett ypperligt tillfälle till personlig utveckling.

Uppladdningen för mig bestod i att efter några triathlontävlingar under maj, juni och juli, ta nästan en hel månad utan strukturerad träning i augusti för att återhämta kroppen, fokusera på familjen och börja om inför hösten. Med ett 60 km långt ultralopp (Krösnabanan ultra) planerat 12 Oktober och ytterligare ett (Markusloppet) på 50 km två veckor senare hade jag två bra genrep inför vårt världsrekordförsök 24 November. Utöver dessa två tävlingar och de viloveckor som följde efter dem hade jag ett par tiomilsveckor i uppladdningen och resten av veckorna låg jag på en löpvolym på mellan 4 och 8 mil. Sista veckan inför rekordet sprang jag till och från jobbet ett par av dagarna, körde ett styrkepass och hade tre vilodagar (varav två var i direkt anslutning till rekordet).

En timme in i vårt rekordförsök slog jordfelsbrytaren ifrån på gymmet. Vi hade kopplat fyra löpband och två fläktar på samma säkring och vi fick en minuts ofrivillig vila. Ett litet orosmoln höjdes på himlen. Fler proppar eller strömavbrott var några av de få yttre omständigheterna som skulle kunna stoppa oss. Efter lite omkoppling av våra “gästlöpband” klarade vi oss dock utan detta problem under resten av dagen. Vi hade en strid ström av påhejare och folk som valde att springa både en, två och tre timmar bredvid oss för att stötta oss och barncancerfonden. Vi hade även några som deltog på spinningcykel. Vårt mål var nämligen inte bara att slå det gamla världsrekordet på 155km utan även att samla in minst 20 000 kr till barncancerfonden. Med lite påtryckning på ett 80-tal vänner, bekanta och familj hade jag lyckats få ihop runt 9 000 kr redan innan vi började vårt försök men det återstod ju 11 000. Några företag/organisationer valde att sponsra med varierande belopp och vi är jättetacksamma för det. Cred till Ebb Medical AB, Mattia AB, BBI, Utveckling & Äventyr, Aspero Idrottsgymnasium och Team Blekinge. Men det som verkligen gjorde oss glada var generositeten från alla de privatpersoner som blev den avgörande faktorn som gjorde att vi med bara några minuters löpning kvar nådde upp till vårt mål och till slut landade på över 21 000 kr till barncancerfonden (15300 på webben och nästan 6000 kontant)! Ni vet vilka ni är och ni är HJÄLTAR.

Eftersom vi sprang varannan mil och låg på runt 42 min/mil fick vi hela tiden vila ungefär lika länge som vi sprang. En annorlunda typ av upplägg som faktiskt gjorde att det efter 5-6-7 mils löpning inte alls kändes som det normalt känns efter lika lång kontinuerlig löpning. Men visst kändes det. Det började göra ont efter runt fem mil. Efter min sjunde mil hade Mari från Massagegaraget anlänt. Som en skänk från ovan. För både David och mig. Faktum är att det aldrig blev jobbigare än den där sjunde milen för mig. Både min åttonde och framförallt min nionde kändes obegripligt bra. Och faktumet att min sista mil på bandet, med 17 mils totallöpning i sikte, blev min snabbaste känns såhär i efterhand ganska surrealistiskt. Men så hade jag ju bestämt mig för att David inte skulle kunna gå och duscha och låta mig avsluta det hela på egen hand. Med 42 min kvar på klockan startade jag mil 17 med målet att minsann se till så att David skulle få linka upp en gång till innan klockan slog 12 timmar!

DSC_0808

Några korta notiser om dagen:

-Jag åt tre snickers, tre bananer, ett äpple, en bit ugnspannkaka, fyra nötcreme, en stor portion quinoa med spenat och kyckling, två burkar mountain dew och en burk coca cola. Precis lagom.

-Att få småprata och skratta med alla er som hälsade på och slippa stirra på skärmen hela tiden var en av våra nycklar till framgång.

-Jag hade med mig fyra par skor, nio ombyten och nio handdukar för att kunna “starta om” efter varje löpt mil och slippa gå runt i svettiga kläder. Det var en nyckel rent mentalt att kunna se varje sprungen mil som ett delmål.

-Massage med behandling av krampkänningar de sista tre timmarna räddade oss från kollaps. Tack Mari!

-Lok & Motion ställde verkligen upp, och ett extra tack till instruktör Erik Bengtsson som hade en lika lång dag som oss och ställde upp med support. Och till Totto som roddade med allt inför och efter.

-Vi livestreamade hela dagen, och för dig som har 12 timmar att slå ihjäl kan du kolla på den här.

Vår förhoppning nu är att vårt världsrekord ska få fler att våga utmana sina gränser och testa något som kanske känns helt orimligt vid en första tanke. Vill man bara något tillräckligt mycket och framförallt bestämmer sig, så kan man nå sina drömmar. Det finns fler halv-udda världsrekord som bara väntas på att slås. Vad väntar du på?

DSC_0810

Share