176 km runt ett berg – en ofullständig guide till UTMB
Klockan är 17:44 en fredagskväll i slutet av augusti. 2500 människor står mitt i Chamonix och väntar på att få springa 176 kilometer runt ett berg. Det är svårt att komma på ett jobbigare sätt att tillbringa en helg.
Tusentals åskådare trängs längs gatorna. Utanför kyrkan på Place du Triangle de l’Amitié står löparna tätt tillsammans och tittar upp mot bergen de ska tillbringa det kommande dygnet – eller två – i. Sedan skriker Catherine Poletti ”Run!” och allt exploderar.
Ut ur Chamonix. Mot Les Houches. Så småningom in i natten och ut i vildmarken. Genom Frankrike, Italien, Schweiz och tillbaka igen.
176 kilometer. Över 10 000 höjdmeter. Runt Mont Blanc.
Det här är UTMB – Ultra-Trail du Mont-Blanc – och för väldigt många ultralöpare är det inte bara ett lopp. Det är loppet. Det som står överst på listan. Det man pratar om på andra startlinjer runt om i världen. Det man kvalar till, samlar stenar till och drömmer om medan man springer andra lopp.
Så var det för mig också.
2007 sprang jag min första ultra. Tolv år senare fick jag äntligen stå där på startlinjen i Chamonix. Sedan dess har jag sprungit UTMB ytterligare en gång, 2025, tagit mig runt andra halvan av banan i CCC två gånger och sommaren 2026 sprungit hela slingan runt Mont Blanc på egen hand under fyra dagar.
Samma berg. Samma stigar.
Men flera helt olika sätt att uppleva dem.
Det är också det som gör UTMB svårt att beskriva. Det finns en bana, men det finns inte ett enda UTMB. Det finns ett UTMB i solsken och ett annat i regn. Ett i dagsljus och ett annat i mörker. Ett när benen känns fantastiska och ett annat när du börjar fundera på om det verkligen var ett bra beslut att skaffa den här hobbyn. Den här guiden är ett försök att beskriva vad som väntar.
För dig som står på startlinjen i år. Men också för dig som ännu inte har ett startnummer – som drömmer, kvalar och samlar stenar – vill jag framförallt försöka förklara varför det är värt besväret.
För UTMB är trots allt ett ganska märkligt mål.
Du tillbringar år med att försöka få en plats i ett lopp där belöningen är att få vara väldigt trött väldigt länge. Och ändå är det något av det bästa man kan göra.
Chamonix → Les Houches → Col de Voza → Saint-Gervais
Ca 23km | +1000 hm / -1200 hm
De första kilometrarna ut ur Chamonix behöver du egentligen inte göra särskilt mycket alls.
Låt loppet hända.
Står du långt fram dras du med i ett tempo som kanske inte är ditt. Står du långt bak blir du gåendes i en kö som du inte kan göra särskilt mycket åt. Ingetdera spelar någon större roll.
Inte om tio timmar.
Inte om trettio.
Det här är en prolog.
Och prologer är till för att ta sig igenom, inte för att vinna loppet.
Några minuter före start spelas Vangelis Conquest of Paradise. Låten skrevs egentligen till Ridley Scotts film om Columbus från 1992 och har, såvitt jag vet, ingenting med Alperna att göra. Men på något märkligt sätt har den blivit UTMBs nationalsång.
När musiken börjar och 2500 löpare står tillsammans i Chamonix är det svårt att inte få gåshud. Försök att njuta av den känslan. Du har trots allt tillbringat ganska mycket tid på att ta dig fram till just den här platsen.
Sedan går starten.
Och de första kilometrarna är antagligen något du aldrig upplevt tidigare.
Publiken är överallt. Gatorna är fulla. Människor skriker, hejar och sträcker fram händerna. Det liknar mer ett stadslopp än ett långt ultralopp.
Efter den första kurvan kan du titta åt vänster. Där står statyn av Jacques Balmat och Michel-Gabriel Paccard, de två män som 1786 blev först med att bestiga Mont Blanc. En av dem pekar mot toppen de lyckades erövra.
Du ska göra något som är nästan lika imponerande. Eller kanske mer imponerande. Du ska springa runt den.
När stigningen mot Col de Voza börjar, öppnar sig Mont Blanc-massivet bakom dig. Lyft blicken. Ta dig tid att njuta av utsikten. Det är lätt att glömma bort att titta när man är fokuserad på sin puls, sitt tempo och människorna framför.
På vägen mot Col de Voza ser du spåren för Tramway du Mont-Blanc, tandhjulsbanan som började byggas 1904 med ambitionen att nå hela vägen upp till Mont Blanc. Den kom till Nid d’Aigle, 2 372 meter över havet. Sedan kom första världskriget. Bygget stoppades 1914 och återupptogs aldrig. Spåret slutar fortfarande mitt i berget, mer än hundra år senare. Ett monument över en ambition som aldrig blev färdig.
Men din ambition ska bli färdig!
Nästa gång du ser Chamonix ska du ha sprungit hela vägen runt berget.
2019 gjorde jag misstaget att glömma att den här första delen är en prolog. Efter Col de Voza kommer en lång utförslöpa mot Saint-Gervais. Jag sprang den för fort. Inte för att jag bestämde mig för att springa fort. Det kändes bara bra. Benen ville. Alla andra sprang. Det är en farlig kombination.
Beslutet tog några sekunder. Notan kom flera timmar senare.
Lårmusklerna återhämtade sig aldrig riktigt och resten av loppet blev tyngre än det hade behövt bli.
De dyraste besluten är sällan de som känns svåra. De är de som känns lätta.
En utförsbacke där benen bär. Där farten kommer gratis. Där ingenting i kroppen signalerar fara. Ett missat energiintag, som blir två, och tre. För att du inte kände för att äta något i stunden. Du märker det inte direkt. Men får lida för det senare. Ett snabbt beslut att kasta in handduken. När planen rasat samman och tiden runnit ifrån dig. När du för en stund glömmer hur du längtat och tränat för att faktiskt höra hemma på startlinjen.
Det är precis där misstagen görs. När ett litet beslut i stunden får större konsekvenser senare.
Så spring lugnt ner mot Saint-Gervais. Njut av utsikten medan du kan. Snart blir det mörkt.
Saint-Gervais → Les Contamines
Ca 10 km | + 500 hm / – 150 hm
Saint-Gervais är högljutt. Sedan lämnar du byn. Plötsligt är det tyst.
Koklockorna klingar på avstånd. Floden Bon-Nant rinner bredvid dig. Stigningen är lätt och underlaget snällt. Det är en av de där sträckorna där du nästan börjar undra om det här med 176 kilometer kanske inte är så dumt ändå.
Springbart. Eller åtminstone joggbart.
Några korta branta partier, där det är klokare att gå än att jogga, men annars en ganska snäll försmak av vad som komma skall.
Och om skymningen inte redan har kommit så gör den det här. Pannlampan åker på. Plötsligt är natten en del av loppet.
Det här är en bra plats att hitta sitt tempo. Inte någon annans. Inte det tempo som känns imponerande. Ditt. För bergen har fortfarande inte börjat på riktigt. Kylan, vinden och de höga passen väntar.
I Les Contamines är det som att någon vrider på en strömbrytare. Efter den relativt sett tysta sträckan längs floden kommer ljus, ljud och människor. En hel by verkar ha bestämt sig för att vara vaken bara för din skull. Det är en av de saker som gör UTMB så märkligt.
Du kan springa genom mörkret i timmar utan att se en människa vid sidan av stigen. Sedan plötsligt står hundratals människor och skriker ditt namn.
Fyll på ordentligt på stationen. Både mental och fysisk energi. Och fundera på kläderna. Det lärde jag mig 2025. Den natten bjöd vädret på regn, snö, vind och kyla. Jag sprang i t-shirt tills jag frös så mycket att fingrarna knappt fungerade. Det är svårt att äta en gel eller öppna sin väska för att plocka fram vantar när man inte längre kan böja fingrarna.
Det är därför du ska tänka på vädret innan du lämnar Les Contamines. Det som känns lite överdrivet varmt i dalen kan vara precis lagom när du står på 2 500 meters höjd någon timme senare.
Det här är fortfarande bara början. Men nu är det snart dags för de vilda bergen.
Les Contamines → Notre Dame de la Gorge → Col du Bonhomme → Les Chapieux
Ca 20 km | + 1400 hm / – 950 hm
Efter Les Contamines väntar några lättsprungna kilometer. Du passerar en skidskyttestadion – en anläggning där några av världens bästa skidskyttar tränar och tävlar. Jag såg den aldrig under mina två UTMB-lopp utan upptäckte den först när jag solo-sprang loopen i dagsljus 2026.
Det är en av de märkliga sakerna med att springa på natten. Man kan springa förbi en hel idrottsanläggning utan att upptäcka att den finns. Några månader senare är marken du springer på täckt av snö och gevärsskott ekar i dalen.
Under UTMB är det fortfarande sommar.
På vägen mot Notre Dame de la Gorge står folk och hejar på flera ställen. De festar och peppar alla löpare. Spelar hög musik. Sedan kommer själva Notre Dame de la Gorge.
I vanliga fall är det här en ganska stillsam plats. Här ligger en naturcamping. Man hör vatten som brusar genom kanjonen, fåglar som kvittrar och vind i träden.
Alltså i vanliga fall.
Under UTMB är det ungefär så långt från stillhet man kan komma. Eldar brinner. Människor skriker. Hoka har byggt ljusbågar i regnbågens alla färger. Det är som om någon tagit en Tour de France-etapp och placerat den mitt ute i Alperna.
2025 hade jag öronproppar tills jag var igenom. Det var ett bra beslut.
Sedan lämnar du folkfesten och går rakt in i Contamines-Montjoies naturreservat. Det är en ganska speciell övergång.
På ena sidan gränsen: eld, musik och tusentals människor. På den andra: tystnad, mörker och nattdjur.
Och från och med 2026 ska pannlampan vara röd här. Det blåvita ljuset från vanliga pannlampor stör nattdjurens biologiska klockor. Rött ljus registreras betydligt sämre. Vi löpare är på besök och platsens riktiga invånare ska inte fara illa av vår passage genom deras habitat.
Stigen upp mot Col du Bonhomme kallas fortfarande Voie Romaine. Den följer en gammal romersk väg och på vägen passerar du en gammal romersk bro. Människor har alltså färdats här i över 2000 år. Skillnaden är att de hade facklor. Du har en pannlampa.
Stigningen är lång men inte extremt brant. För de flesta är det bättre att hika än att försöka jogga. Det finns ingen större poäng med att vinna några minuter här. Titta hellre på pärlbandet av lampor framför dig. Och bakom dig.
I år kommer pärlbandet vara rött.
På Col du Bonhomme blåser det nästan alltid. Och när du tror att du är uppe är du inte riktigt uppe. En kort travers längs bergskammen återstår innan den högsta punkten. Lite teknisk, så ta det lugnt.
Sedan väntar nästan tusen höjdmeter ner till Les Chapieux. När det är torrt är det en ganska trevlig utförslöpa. När det regnar är den lerig, hal och betydligt mindre trevlig.
Som 2025. Då var faktiskt stavarna även användbara utför.
I Les Chapieux väntar varm mat. Och loppets enda kontroll av obligatorisk utrustning. Något ur din utrustning kommer att kontrolleras. Exakt vad varierar. Det är lite som en tentamen där du vet att det kommer en fråga, men inte vilken. Det enda du behöver veta är att något kommer att granskas.
Det gäller alla. Även löparna längst fram.
Les Chapieux → Col de la Seigne → Lac Combal
Ca 18 km | + 1300 hm / – 900 hm
2025 lämnade jag Les Chapieux mitt i natten så kall att händerna knappt fungerade. Jag skakade trots att jag sprang. Funktionärerna tvingade alla att klä på sig allt de hade innan de fick lämna stationen. Mig behövde de inte övertala. Så kall har jag inte varit sedan Norseman 2014 när jag simmade en dryg timme i 12-gradigt vatten.
Planen blev enkel: Spring tills du blir varm. Jag är glad att planen fungerade. De första kilometrarna mot Col de la Seigne är faktiskt ganska lättsprungna. Sedan börjar den långa stigningen.
I dagsljus är Les Chapieux en helt annan plats.
När jag sprang den här delen sommaren 2026 var det sol, värme och en vacker glaciärdal. Under UTMB ser du nästan ingenting.
Det är en av de märkliga sakerna med loppet. Du kan springa genom några av Europas vackraste landskap och samtidigt har du ingen aning om hur de ser ut.
Col de la Seigne utgör gränsen mellan Frankrike och Italien. 2019 var jag så trött på toppen att jag tog en powernap precis på gränsen. Det var torrt och fint väder. 2025 hade samma idé varit betydligt sämre. Då hade jag sannolikt vaknat som en mänsklig isbit.
Det är det fina – och lite skrämmande – med UTMB. Samma bana kan ge dig helt olika lopp. Vädret bestämmer mycket mer än du gör.
På toppen scannas nummerlappen och sedan börjar utförslöpningen mot Lac Combal. Ganska snart lämnar banan den stora TMB-leden och tar en omväg runt Pyramides Calcaires. Den lilla extra toppen på höjdkurvan är alltså inte ett tryckfel. UTMB har lagt dit den med flit.
2015 lades sträckan till för att visa upp området och göra banan lite vildare och tuffare. När vädret blir dåligt har arrangörerna däremot plockat bort den. 2018 av säkerhetsskäl. 2025 också, när regn, vind och dimma gjorde förhållandena för dåliga. På höjdkurvan ser det enkelt ut. I verkligheten är det en smal, stenig stig och en teknisk utförslöpa. Den tar ungefär 45–60 minuter trots att det bara handlar om två kilometer och ett par hundra höjdmeter.
Sedan blir leden bredare igen. 2026 sprang jag här i solsken. Jag hade hört talas om Lac Combal så många gånger att jag hade byggt upp en bild av en vacker alpsjö i huvudet. Jag såg fram emot ett bad.
Det visade sig att det inte finns någon sjö längre.
Combal var en glaciärsjö, men under årens lopp har sediment fyllt igen den. I dag är det en fuktig alpin äng man springer över. Jag hade alltså sprungit förbi en äng två gånger mitt i natten och kallat den en sjö. Det är vad mörker och trötthet gör med oss löpare mitt i natten.
Så här kommer mitt kanske märkligaste UTMB-tips:
När du passerar Lac Combal mitt i natten – behåll fantasin om en fin sjö. Fantasin är ibland bättre än verkligheten. Och ibland är mörkret faktiskt en del av upplevelsen.
Fyll på ordentligt på stationen. Nu är det dags att ta sig till Courmayeur. Och där börjar en helt annan del av loppet.
Lac Combal → Col Checrouit → Courmayeur
Ca 14 km | + 500 hm / – 1250 hm
500 höjdmeter. Det är allt som väntar efter de platta kilometrarna över den igenfyllda sjön. I det här loppet är 500 höjdmeter nästan ingenting. Och ändå känns stigningen orimligt lång.
Och sedan, plötsligt, befinner du dig rakt ovanför Courmayeur och inser att det här på vintern är en av Alpernas stora skidorter.
Ligger du lite längre bak i fältet kan du till och med få uppleva den här delen i dagsljus. Det är en förmån som proffsen och elitamatörerna aldrig har. De som leder loppet passerar här i mörker, för snabbt för att hinna se särskilt mycket annat än ljuskäglan framför sig.
Långsammare är, för en gångs skull, bättre.
Vid Col Checrouit väntar en station där det är klokt att fylla på ordentligt, trots att det bara är fem kilometer kvar till Courmayeur. Fem kilometer säger nämligen inte allt. Inte just här. Fem kilometer i det här fallet betyder fem branta, tekniska och jobbiga kilometer där du visserligen rör dig nedåt, men inte särskilt snabbt.
Och det är precis så det ska vara.
Det är fortfarande alldeles för tidigt i loppet för att offra låren du kommer behöva många timmar senare. Nu vet jag det. Det visste jag inte 2019. Då längtade jag så mycket efter min drop-bag i Courmayeur att jag sprang utförslöpan för fort. Jag underskattade hur brant den var och sparade inte benen.
När jag kom till stationen gjorde jag dessutom ytterligare ett misstag: Jag lade mig ner. Trettio minuter skulle jag sova.
Kroppen hade andra planer. Den kropp som precis hade stannat ville inte starta igen. Den ville stanna för alltid. De där trettio minuterna kostade mer än de gav.
2025 gjorde jag annorlunda. Jag bytte till torra strumpor, smorde in fötterna med nytt vaselin och bytte skor. Tio minuter senare kändes det som om loppet hade börjat om. Det är en av de stora avvägningarna på varje station.
Korta stopp är gratis tid. Du kan inte springa fortare för att spara tio minuter, men du kan ofta spara dem genom att vara effektiv när du står still. Långa stopp kostar däremot dubbelt.
Först försvinner minuterna. Sedan försvinner värmen och momentumet.
Har du ett problem – en blåsa, en skada eller något med utrustningen – lös det ordentligt. Stressa inte. Men har du inget problem att lösa?
Gör det du behöver. Och lämna sen stationen!
Courmayeur → Refuge Bertone → Refuge Bonatti → Arnouvaz
Ca 18 km | + 1250 hm, – 650 hm
Courmayeur är en speciell plats längs UTMB-banan. Du är nära målet. Och väldigt långt därifrån.
Det finns en elva kilometer lång tunnel under Mont Blanc-massivet. Om du tog den skulle du kunna vara tillbaka i Chamonix inom ett par timmar. Om man nu hade fått springa genom tunneln. Det är förstås inte därför du är här. För att ta genvägar.
På kartan kan Courmayeur kännas som halvvägs. Men tidsmässigt – och framför allt mentalt – har du fortfarande mer än halva loppet kvar. Ditt tålamod är fortfarande din bästa vän.
Tunneln under berget har för övrigt mer med UTMB att göra än man först kan tro.
Redan 1988 började ett lopp runt Mont Blanc arrangeras. Det var en stafett med sju löpare i varje lag som under ett decennium blev en tradition som förenade byarna runt massivet och de tre länder som TMB-leden passerar genom.
1999 omkom 39 människor i en stor brand i tunneln och den stängdes och byggdes om under tre år. Stafetten, vars logistik byggde på att deltagarna kunde använda tunneln, försvann.
Tunneln öppnade igen 2002. Men loppet kom aldrig tillbaka. Det tyckte Catherine och Michel Poletti och några andra var synd. Så de fick en galen idé.
De bestämde sig för att ersätta en stafett med sju löpare per lag med ett sololopp runt hela Mont Blanc. 2003 var banan 155 kilometer och innehöll mer än 9 000 höjdmeter.
En idé som på förhand verkade alldeles för extrem för att locka särskilt många.
Men 722 löpare dök upp.
67 tog sig runt hela loopen.
Resten är historia.
Ut ur Courmayeur väntar en stigning på ungefär 800 höjdmeter mot Refugio Bertone. Beroende på vad klockan är kan den vara svettig. Men det är också en stigning som märkligt nog blir lättare ju fler gånger man gör den.
Första gången, 2019, kändes den oändlig. 2025 fick jag den i gryningen. Solen steg bakom bergen och plötsligt var den riktigt trevlig.
Väl uppe vid Bertone väntar en vätskestation. Och här går CCC- och UTMB-banorna ihop.
Du är nu uppe på 2 000 meters höjd och följer en hög balkong med en utsikt som nästan känns overklig. De snöklädda topparna i Mont Blanc-massivet ligger till vänster om dig.
Njut.
Och passa gärna på att tycka lite synd om ledarna i loppet. De är så snabba att de får även denna sektion i mörker.
Nästa refugio heter Bonatti. De flesta italienska bergsstugor är uppkallade efter personer man vill hedra efter deras död. Bonatti är ett av de få undantagen. När stugan invigdes 1998 levde Walter Bonatti fortfarande. Han var själv där. Bonatti var en av 1900-talets mest legendariska alpinister och stugan som bär hans namn ligger med Grandes Jorasses rakt framför sig.
Det är en av de finaste utsiktsplatserna på hela banan. Njut av utsikten medan du har chansen. Även om solen steker dig i nacken.
Hur man tar sig an en backe skiljer sig beroende på hur långt över havet man befinner sig. Det som är en joggbar stigning på låg höjd är något helt annat här uppe. Det som normalt hade varit jogg blir hike.
Och joggar du ändå behöver du hålla koll på puls och ansträngning. Det finns ingen anledning att bränna ditt sista krut här. Mot slutet av etappen droppar du några hundra höjdmeter och kommer ner till Arnouvaz. Ett välkommet vattenhål.
I vanliga fall finns här en ganska hipp restaurang. Den ligger där även under tävlingen, men du kommer sannolikt inte märka den. När jag sprang här på egen hand 2026 spelade restaurangen Rage Against the Machine. En gammal barndomsfavorit.
Under UTMB är det däremot det stora vita tältet som är ditt vattenhål.
Nu väntar Grand Col Ferret. Banans högsta punkt på över 2 500 meters höjd. Och du kommer att vara exponerad hela vägen. Det finns ingen vätska på toppen. Det är bra att veta innan du tar dig an berget.
Arnouvaz → Grand Col Ferret → La Fouly
Ca 15 km | + 850 hm / – 1000 hm
Ut ur stationen korsar du en liten flod. Sedan börjar stigningen mot Grand Col Ferret. Det är inte loppets värsta klättring, även om det handlar om nästan 800 höjdmeter i ett enda svep. Men du gör den på hög höjd. Helt utlämnad åt vädret. Ingen skog att gömma sig i. Inget skydd. Bara du, berget och vad vädergudarna planerat för dagen.
Regn förvandlar stigen till en liten flod som du vandrar motströms genom. Det hände ett av åren när jag sprang CCC. Sol gör i stället berget till en stekpanna. Om jag måste välja så väljer jag ändå sol. Främst för utsikten.
Glöm inte att vända dig om ibland. För varje höjdmeter du klättrar blir Mont Blanc-massivet bakom dig större och vackrare. På toppen passerar du från Italien till Schweiz.
Val Ferret på den schweiziska sidan är sedan länge ett skyddsområde för hotade arter. Det är också ett av de områden där vargen har återvänt på egen hand efter mer än ett sekel.
Jag har varit här fem gånger. Jag har aldrig sett en varg. Så du kan nog vara lugn.
2019 tog jag ännu en powernap på gränsen. Sömntrötthet var, som du kanske har förstått vid det här laget, ett av mina stora problem den gången. De övriga gångerna har jag fortsatt utan att stanna.
Och nu blir det relativt springbart ner mot La Fouly – om du har sparat benen. Under flera timmar befinner du dig mer eller mindre i en dal. Du springer på skrå längre ner på bergssidorna, långt från de exponerade passen du just lämnat. Det är skönt att komma ner på lite lägre höjd.
La Fouly är en liten by. Och ändå lyckas den ha förvånansvärt mycket publik. Sug åt dig. För nu väntar en av banans mer lättlöpta delar, ner mot Issert. En sträcka där farten plötsligt kommer nästan gratis. Om du fortfarande har benen med dig.
La Fouly → Champex Lac
Ca 14 km | + 600 hm / – 700 hm
Om du har tagit hand om energi, vätska, salt och kropp fram till den här punkten kommer du förmodligen börja passera människor som gått ut lite för hårt. Det har i alla fall varit min erfarenhet, både under UTMB och CCC. Det är en ganska skön känsla.
Du får ungefär en mil av något som liknar vanlig löpning. Sedan börjar stigningen mot Champex-Lac. Jag tycker att det är banans roligaste stigning.
Den är relativt kort jämfört med vissa av de andra du redan genomfört. Ungefär 500 höjdmeter. Och den leder mot en av loppets stora stationer, med drop-bags, support och en stor schweizisk alpsjö. Men framförallt finns det söta trädjur i skogen. Utsnidade djur som gömmer sig längs vägen upp. Håll ögonen öppna. Räkna hur många du kan hitta!
2025 hände något kul här.
Det var mitt på dagen efter en sömnlös natt och jag såg något långt ute på en gren, högt ovanför stigen. Det såg ut som en människa. Någon som satt där uppe och hejade. Jag antog att det var en hallucination. Det kändes trots allt rimligt. Jag hade varit vaken länge.
Men ju närmare jag kom desto mer fel kändes det. Det var ingen hallucination. Det var bara en väldigt modig människa.
När du når Champex-Lac har du sprungit ungefär 130 kilometer. Det kan kännas som att målet är nära. Och det stämmer väl i jämförelse med vad du redan varit med om. Du har ungefär 46 kilometer kvar. Problemet är att de där 46 kilometrarna inte alls är någon walk in the park.
Ändå finns det en gammal regel som är värd att komma ihåg: Om du når Champex-Lac bryter du inte loppet!
Champex Lac → La Giète → Trient
Ca 17 km | + 800 hm / – 1000 hm
Ut från stationen följer du den fina sjön. I vanliga fall är fiske en stor grej här. Under UTMB är det lite annorlunda. Det är fler människor med koklockor och handskrivna plakat än fiskare med spön. UTMB engagerar människor som inte springer själva. De lägger om sina helgplaner, går upp mitt i natten och ställer sig på ett berg för att heja på främlingar.
Du får fem lättlöpta kilometer. Sedan börjar klättringen mot La Giète. På papperet är den ganska snäll. I verkligheten kommer den att kännas orimligt lång. Inte för att den är så brant. Utan för att du är väldigt trött nu. Och fortfarande har väldigt långt kvar. Här kommer du också att träffa en del av områdets invånare.
Kor.
Om det är mörkt kanske du inte ser dem. Men du hör dem. Klockorna avslöjar var de befinner sig.
Ett hett tips: Drick inte vatten ur bäckarna även om du är törstig. Det finns naturbetande boskap på över 2 000 meters höjd. De använder inte toaletter. Och det de lämnar efter sig har en tendens att hitta ner i samma vatten som du funderade på att dricka.
2019 kom jag hit under min andra natt ute. Jag var otroligt trött. Tröttheten hade vid det laget blivit ett återkommande tema i mitt lopp. Efter en lång stund i ensamhet hörde jag plötsligt människor med koklockor som hejade längre upp på berget.
Vad roligt, tänkte jag. Någon är faktiskt ute här mitt i natten och hejar på 2 000 meters höjd.
Sedan kom jag närmare. Åskådarna var inte människor.
De var kor.
Det gjorde inget. Jag blev peppad och fick mig ett gott skratt. Och det var precis vad jag behövde!
Utförslöpan ner mot Trient är bitvis riktigt brant, framför allt den sista delen in mot byn. Låren kommer att protestera. Men det är lika för alla. Om det fortfarande är ljust eller har hunnit bli ljust igen när du närmar dig Trient ser du den rosa kyrkan mitt i byn. Den är äldre än den ser ut och har varit pilgrimskyrka sedan 1725.
Fyll på ordentligt i stationen. För nu väntar en av loppets brutalare stigningar. De sista tre bergen ser förhållandevis små ut på höjdkurvan. Du har nu gjort det första.
Men låt dig inte luras. För även om du inte ska upp på 2 500 meters höjd igen kommer de här stigningarna när både kropp och hjärna har börjat checka ut. Gör vad du kan för att försena utcheckningen. Det är fortfarande en bra bit kvar.
Kropp och hjärna på väg att checka ut. Om du känner så när du lämnar Trient är allt precis som det ska. Det är lika för alla. Oavsett om det är lördag lunch eller söndag morgon när du lämnar den rosa kyrkan bakom dig.
Trient → Catogne → Vallorcine
Ca 11 km | + 800 hm / – 800 hm
Förlåt. Jag kanske skrämde dig lite med den där stigningen.
Men under mina fyra första gånger här – UTMB 2019 och 2025, CCC 2022 och 2023 – hade jag ett speciellt namn på den.
Dödsbacken.
För att den är brant och det känns som om du hellre vill dö än att ta dig an den. För att den kommer vid exakt den punkt i loppet när det sista du vill göra är att gå uppför ett berg. Och för att den på något sätt lyckas slå dig i ansiktet trots att du redan är helt slut.
Men jag lovar: Den tar slut.
Under min sololöpning 2026 hittade jag hallon och röda vinbär på vägen upp. Så jag försöker numera tänka på den som hallon- och vinbärsbacken. Du kanske inte tror på positivt tänkande som ett sätt att göra en brutal stigning lättare. Det gör inte jag heller.
Men jag tänker prova.
Vi får se efter årets lopp om det fungerade.
Någonstans här korsar du gränsen mellan Schweiz och Frankrike. Jag är inte helt säker på exakt var. Men plötsligt är du tillbaka i Frankrike.
Tre länder.
Ett lopp.
Du har faktiskt tagit dig runt ett helt bergsmassiv snart. Det är faktiskt otroligt.
Sedan ner mot Vallorcine. Under min sololöpning sprang jag rakt in i en fårskock som blockerade hela stigen här. Tre fårhundar vallade flocken. Herden gick längst bak.
Jag fick vänta.
Jag hoppas att varken du eller jag behöver göra det under tävlingen. Vänta alltså. Men mötet påminde mig om något viktigt: Vi löpare lånar bergen under en helg. För andra människor är det här vardag.
Får.
Fårhundar.
Kor.
Herdar.
Samma landskap som för oss är en extraordinär upplevelse är någon annans arbetsplats.
Vägen ner mot Vallorcine kommer att kännas lång. Den är inte särskilt brant förrän mot slutet, men lång. Väl nere i byn springer du en liten loop för att korsa järnvägen över en bro. Titta gärna på blommorna på bron över floden innan stationen. De är fina.
Sedan kan du vara stolt över en sak: Du har bara ett berg kvar.
Vallorcine → Col de Montets → La Flégère → Chamonix (mål)
Ca 18 km | + 1000 hm / – 1200 hm
Fyll flaskorna. Hämta energi. Ta emot publikens hejarop. Och bege dig längs floden L’Eau Noire mot Chamonix.
Fram till Col de Montets är det i högsta grad möjligt att springa om du har krafter kvar. Här kommer du sannolikt att passera människor som tvingats börja gå, trots att stigen egentligen är ganska lättlöpt. Sedan kommer den sista stora stigningen.
Eller åtminstone tror man lätt att det är den sista.
En stund efter Col de Montets korsar du bilvägen och börjar klättra. När stigen till slut vänder nedåt igen är det lätt att tro att man är klar med alla positiva höjdmetrar.
Det är du tyvärr inte. Det är bara en paus. Och när du väl börjar springa neråt upptäcker du att den här utförslöpan är bland det mest tekniska du har sett på hela banan. Det är absolut inte vad trötta ultralöparben vill ha.
Och sedan börjar det gå uppåt igen. Nu väntar den långa marschen mot skidbacken och den sista stationen vid La Flégère. Skidbacken du snart kommer till användes faktiskt för sommarskidåkning fram till 1979. Folk åkte skidor här i juli. På snöfält som sedan dess smält bort för gott.
Nu finns bara sten, grus och gräs. En påminnelse om att bergen förändras.
När du når skidbacken är ännu ett delmål avklarat. Nu är det bara själva pisten kvar. Och sedan är det utför. Du behöver inte spara på kraften i stavarna längre.
Är det ljust: titta på utsikten.
Om du har krafter kvar: njut.
Sedan börjar ungefär sju kilometer utförslöpning mot Chamonix. Bitvis brant. Bitvis stenigt. Inte loppets värsta utförslöpa. Men den ligger sist. Och därför är den jobbigare än man kan tro. Bli inte förvånad om de sista sju kilometrarna tar mer än en timme.
För många tar det betydligt längre. Är du pigg och har någon tid eller person framför dig att jaga finns det förstås tid att tjäna. Min snabbaste tid här är ungefär 45 minuter. Men det var på träning. Inte efter 169 kilometer UTMB.
När du når La Floria, det lilla caféet med alla blommor på terrassen, vet du att det värsta är gjort. Lutningen planar ut. Och kanske hör du speakern från Chamonix.
Fokus.
Behåll fokus.
Du har fortfarande tre kilometer kvar.
När du slutligen kommer ner i byn och korsar först vägen och sedan floden Arve kan du börja släppa taget. Nu är det bara sista kilometern kvar. Det är svårt att beskriva målgången på UTMB. Jag har fått uppleva den tidigt på morgonen, med bara en handfull människor i publiken. Och sent på kvällen, när tusentals människor fyllt gatorna.
Jag föredrar det senare.
Men oavsett när du kommer in är belöningen densamma. Du klarade det. Du sprang hela vägen runt berget.
Det finns något märkligt med att komma tillbaka till Chamonix. När du lämnade staden var du en person som hade tränat, planerat, packat och tvivlat.
Nu är du tillbaka. Du är trött. Du luktar antagligen inte särskilt gott. Men du har lärt dig något om dig själv.
Du har sprungit genom tre länder.
Du har kanske frusit.
Du har antagligen varit varm.
Du har varit hungrig, törstig, trött och förmodligen någon gång övertygad om att det här var den sämsta idé du någonsin haft. Att du tänker byta hobby. Och ändå fortsatte du.
Man kan tro att loppet handlar om att springa 176 kilometer runt Mont Blanc.
Men det handlar om mer än så. I Chamonix är du en person. I Courmayeur är du en annan. Vid Champex Lac kanske du tvivlar på att du någonsin kommer komma tillbaka. I Vallorcine vet du att du kommer göra det. Och när du slutligen springer den sista kilometern genom Chamonix är det inte längre samma person som lämnade staden som kommer tillbaka.
Du slutförde din ambition. Du uppfyllde din dröm.
Men framför allt vet du nu något du inte visste när du stod på startlinjen: hur långt du kan ta dig trots att du flera gånger längs vägen tvivlat och trott att ditt enda val var att sluta springa.
Och möjligtvis är det därför 2 500 människor står där igen nästa år.
Klockan 17:44 en fredagskväll i slutet av augusti.
Och tittar upp mot samma berg.
Och det konstigaste av allt är att du kanske redan börjat fundera på när du får göra det igen.
