Fokus framåt – mitt UTMB 2026

Mitt i natten, med någon kilometer kvar till Les Chapieux, gjorde jag det man aldrig får göra på ett lopp som UTMB.

Jag tittade bakåt.

Ett par snabba utförslöpare var på väg ikapp mig. Bara en snabb blick. En sekund där fokuset hamnade bakom mig i stället för på den tekniska, steniga branten framför mig.

Det var allt som behövdes.

Vänsterfoten vek sig utåt på en sten.

Samma vänsterfot som 2023 hade tvingat mig att bryta Kullamannen.

Min första instinkt var panik. Min första tanke var ånger.

Jag stannade till, släppte förbi löparna och testade foten. Den kändes instabil, men gjorde inte mer ont än att jag kunde fortsätta.

Drygt 50 kilometer in i loppet, nere vid stationen, stod jag inför ett val. Skulle jag linda foten med min egen linda och göra ett snabbt stopp, eller skulle jag be sjukvårdarna om hjälp?

Jag ville ha kvar min egen linda till senare under loppet. Det fick vara värt lite extra tid. Så jag valde sjukvårdarna. En stund senare lämnade jag stationen med en nytejpad fot.

Och en stilla bön om att den skulle hålla resten av loppet.

Varför gör man det här?

Hur kommer det sig att man för tredje gången ger sig på ett monsterlopp som UTMB?

Jag tror inte att det finns ett enda svar.

Frågar du tre olika personer får du antagligen tre olika svar. Och jag har själv ibland svårt att sätta ord på varför just UTMB fortsatte att locka tillbaka mig, trots att mitt första lopp 2019 var något av det värsta jag varit med om i tävlingsväg.

Eller är det just därför?

För att jag någonstans långt inne sedan dess velat ha revansch. Velat lämna UTMB med andra minnen än de jag fick med mig 2019.

Missförstå mig rätt.

Mitt första UTMB var en livsomvälvande upplevelse på många sätt. Mitt första internationella ultratraillopp. Mitt första bergslopp. Drömmen jag haft sedan tolv år tillbaka.

Men under loppet höll drömmen på att förvandlas till en mardröm. Åtminstone var det vad jag intalade mig. När jag till slut tog mig i mål den där dagen i augusti 2019 var jag helt säker på att jag aldrig skulle komma tillbaka. I alla fall inte till den fulla loopen runt Mont Blanc.

Det märkliga med sådana lopp är att målgången ibland kan vara den minst viktiga delen av hela upplevelsen. Man tror att man springer mot en mållinje. Men egentligen springer man genom allt som händer på vägen dit.

Kanske känner du igen dig.

Du har tagit dig igenom, eller tvingats bryta, den där monsterutmaningen du gett dig på. Utmaningen som slagit dig i ansiktet flera gånger om och lämnat dig gråtandes vid sidan av stigen. Eller utmattad i en pöl några steg efter målgången.

Aldrig mer.

Aldrig mer. Jag ska skaffa en ny hobby.

Så var det för mig 2019. Jag kom i mål till slut. Men känslan av målgången vägde liksom aldrig upp smärtan och tankarna på nederlag längs vägen. Det tog mig sex år att smälta mitt första försök. Sex år innan jag förra året stod på startlinjen igen.

”Aldrig mer” hade förvandlats till ”Jag vill ge det en chans till.”

2025 blev inte alls som jag hade förväntat mig. Det blev på ett sätt sämre. Och på andra sätt bättre. Vädret var totalt annorlunda mot 2019. 2019 tog jag powernaps på topparna i den varma sommarnatten. 2025 frös jag mer än jag någonsin gjort på samma toppar, i snöstorm och blötregn.

Utifrån såg förra årets lopp ut som en väldigt tuff upplevelse. Många bröt på grund av kylan och den miserabla första natten. Men när jag väl hade fått upp värmen och dagen grydde hände något. Upplevelsen inom mig var en helt annan.

Jag njöt hela vägen runt berget.

Jag sprang nästan tio timmar snabbare än 2019 och korsade inte alls mållinjen med känslan aldrig mer.

Min enda tanke efter målgång var:

Jag vill göra det här nästa år igen.

Och nu hade nästa år blivit verklighet.

Starten

Starten hade gått. Som vanligt.

Fast två timmar senare än vanligt, för att slippa åska och regn.

Vi rusade ut ur Chamonix bland tusentals skrikande fans och åskådare. Jag delade en stund av prologen med Anna Carlsson, vilket var kul. Sedan blev det mörkt. Snabbare än vanligt, eftersom starten var försenad.

Inför loppet hade jag gjort en tidsplan mot 25 timmar. En kapning med tre timmar jämfört med min tid från förra året. Kanske var det utopiskt. Men jag ville ge det en chans.

Uppladdningen hade varit bra, med fyradagarslöpningen runt hela banan som höjdpunkt. Nu var det dags att se vad den var värd. I Les Contamines bytte jag till varm tröja inför natten.

Sedan upp mot Notre Dame de la Gorge. Jag sprang och väntade på Hoka-bågarna i alla regnbågens färger. Men de dök aldrig upp. Kanske var det en försmak av att UTMB tvingats backa på vissa punkter som stör det lokala livet runt berget för mycket?

Sedan kom sektionen där röd pannlampa var ett nytt krav för året. Definitivt en nyhet för att spara på det lokala livet runt berget.

Djurlivet.

Jag kände mig fortfarande stark och nådde Col du Bonhomme efter ungefär fem timmar. Efter den tekniska sektionen på 2 500 meters höjd nådde jag stationen vid kruxet och började bege mig ner mot Les Chapieux. Och det var här jag gjorde det man aldrig får göra i en brant utförslöpa.

Jag tittade bakåt.

Ett steg i taget

Om det var bönen som fungerade, eller ren fysiologi, vet jag inte. Men en stund efter att jag lämnat sjukvårdarna kände jag inte längre av foten. Det var mitt i natten och jag var på väg mot nästa topp, Col de la Seigne. Gränsen mellan Frankrike och Italien.

Det var fullmåne. En sådan natt då bergen nästan verkar vilja visa upp sig.

Trots mörkret kunde man se konturerna av Mont Blanc. Månen lyste upp natten och det här blev en av loppets absoluta höjdpunkter. Foten hade slutat göra ont. Pyramides Calcaires var borttagen från banan.

Thank God.

Nu väntade en skön utförslöpa med 800 höjdmeters fall mot Lac Combal och nästa station. Jag kunde nästan inte sluta titta på de coola konturerna av Mont Blanc-massivet i månskenet. Bergen låg där och brydde sig inte om vad jag höll på med. Det var bara jag som brydde mig om dem.

De hade stått där i tusentals år. Jag hade sprungit i några timmar.

Men så mindes jag.

Fokus framåt.

Jag hade inte råd med ett felsteg till.

Sträckan mellan Lac Combal och Courmayeur känns alltid längre i verkligheten än på pappret. I tävlingsrapporter från proffslöparna framstår den ofta som en parentes. En kort transportsträcka som knappt ens är jobbig.

Verkligheten är något helt annat.

Under stigningen mot Mont Favre ovanför Courmayeur blåste det upp rejält. Skulle regnet och åskan komma ändå? Jag började frysa och tog på mig regnjackan för första gången. Men väl över krönet avtog vinden och snart fick jag ta av den igen för att inte bli överhettad.

Vädret var verkligen optimalt i år.

Nerförslöpan mot Courmayeur är däremot aldrig särskilt rolig. Dessutom gav batteriet i min pannlampa upp precis här. När jag försökte byta lampa i farten missade jag en reflex och sprang fel. Ett litet misstag i sammanhanget. Ett ögonblick där jag gjorde något annat än jag borde.

Det gav ännu en påminnelse om samma sak.

Fokus framåt.

Halvvägs men inte riktigt halvvägs

Jag såg fram emot att träffa supporten i Courmayeur. Byta skor. Byta tröja. Ladda om. Nu var 80 kilometer bakom mig. 93 återstod. Fem långa stigningar kvar. Lika många utförslöpor.

Ett lopp som UTMB mäts inte bara i kilometer. Det handlar lika mycket om hur många höjdmetrar som är kvar. Och jag hade fortfarande mer än hälften av höjdmetrarna framför mig. Jag hade sprungit nästan två marathonlopp och över 4000 höjdmetrar. Och ändå kände jag att loppet knappt hade börjat.

Jag reflekterade över att jag nästan var på samma plats i gryningen som förra året, trots den två timmar försenade starten. Ett bra tecken.

25 timmar var fortfarande inom räckhåll.

Upp ur Courmayeur, mot Rifugio Bertone, började det bli tungt. Dessutom mötte jag Anna.

Hon hade bestämt sig för att bryta. Vi grät en tår tillsammans innan jag fortsatte uppåt och hon nedåt.  Och någonstans där insåg jag igen hur brutalt det här loppet är. Hur många saker som kan gå fel längs vägen. Även för de bästa.

Jag försökte känna tacksamhet över att min kropp fortfarande fungerade så pass bra. Det var långt ifrån en självklarhet.

Väl uppe på balkongstigen på 2 000 meters höjd mellan Bertone och Bonatti gjorde jag mitt bästa för att hämta ny energi från utsikten. Den där fantastiska utsikten som man aldrig verkar kunna bli mätt på. Vid det här laget var fältet ganska utspritt. Jag passerade fler vandrare än löpare på vägen mot nästa station, Arnouvaz.

Sedan väntade klättringen mot Grand Col Ferret. Banans högsta punkt. Och gränsen mellan Italien och Schweiz. Jag kände mig orkeslös i stigningen. Den tog lite längre tid än den borde. Här någonstans fick jag ta till en ny livlina.

Musik.

Jag behövde stänga av tankarna en stund. Tankarna på hur långt det fortfarande var kvar. 100 kilometer gjorda. Drygt hälften av höjdmetrarna avklarade. Men det var väldigt långt kvar. Och jag var väldigt trött.

Pang

Nerförslöpan mot La Fouly är aningen enklare än många av de andra på banan. Trots det kom nästa motgång här. Stigen delade sig och jag valde den högra vägen, som såg mindre teknisk ut. Den krävde dock att jag hukade mig under en trädgren.

Lite för hög fart. Lite för osmidig kropp. Jag hukade mig inte tillräckligt.

Pang.

Jag slog ansiktet rakt in i grenen.

För en kort stund domnade hela ansiktet bort. Näsan. Vänster kindben. Överläppen.

Kindbenet gjorde mest ont.

Jag hann tänka att ett brutet kindben antagligen skulle vara game over. Vilket antiklimax. Vilken konstig löparskada. Brutet kindben på grund av osmidigt hukande.

Och det blödde.

Oj, vad det blödde.

Jag satte mig vid sidan av stigen och släppte förbi några löpare som dundrade förbi. Jag hade inget annat val än att ta mig ner mot nästa station. Efter några minuter släppte domningen och jag vågade känna på kindbenet. Det verkade helt. Näsan verkade hel.

Överläppen var definitivt inte hel.

Det var den som blödde. Jag fortsatte spotta blod. Försökte skölja genom att dra in vatten från flaskan och spotta ut vatten och blod. Jag såg antagligen inte klok ut.

Men ibland är gränsen mellan katastrof och en bra historia bara en gren.

Tre berg kvar

Framme i La Fouly, med 115 kilometer bakom mig, kunde jag skölja och rengöra läppen ordentligt. Kindbenet ömmade fortfarande, men det verkade inte vara av.

Fokus framåt igen.

Nästa delmål var Champex-Lac. Det hade blivit dag på riktigt och solen började steka. För första gången kände jag mig överhettad. Eller åtminstone rejält varm.

Efter ett bryt-ihop-och-kom-igen-moment i stationen med supporten Emelie gav jag mig halvt motvilligt iväg igen. Tankarna på hur långt det fortfarande var kvar var jobbiga. Och just här var kännedomen om banan en nackdel.

Jag visste exakt vad som väntade.

2019 hade jag varit lyckligt ovetande. Nu hade jag sprungit den här delen av banan fem gånger. Jag visste vad som väntade efter Champex-Lac. De sista tre ”bergen” är brutala.

Jag visste var det skulle göra ont. Jag visste vilka stigningar som aldrig verkade ta slut. Jag visste att det fanns ännu en utförslöpa efter nästa topp. Ibland är till och med okunskap en form av styrka. Den styrkan hade jag inte kvar.

Jag kände mig otroligt långsam i de branta stigningarna och hade ingen chans att hänga med människorna runt omkring mig. När det sedan gick nerför gick det lite bättre och jag passerade några av dem igen.

Så höll det på.

The Bovine. La Giete. Trient. Les Tseppes. Vallorcine.

Klassiska platser och hållpunkter under UTMB. Ställen där tätstriden ofta avgörs. Täten, tänkte jag, måste vara i mål vid det här laget. Undrar vem som vann?

Det visade sig senare att Ben Dhiman hade slagit ett otroligt banrekord och gått i mål ungefär samtidigt som jag befann mig mitt i stigningen mot the Bovine. 995 i UTMB-index skulle han senare få för sitt lopp.

Det bästa loppet genom alla tider.

Inte bara på UTMB, utan globalt inom ultratrail overall. Kul ändå att få vara med på samma lopp. Samma startlinje.

Och i nästa stigning ut ur Trient, med knappt 30 kilometer kvar i mitt lopp, gick Blandine L’Hirondel i mål i damklassen på den snabbaste tiden någonsin på UTMB. Det visste jag förstås inte heller då. Hon blev den tredje personen genom tiderna att vinna alla tre loppen OCC, CCC och UTMB. Snacka om allsidighet.

Själv försökte jag bara ta mig till nästa station. Det är en av de fina sakerna med ultralöpning.

Samma berg.

Samma stigar.

Samma startlinje.

Men fullständigt olika världar.

Tacksamhet

Nerförslöpan mot Vallorcine, den sista stora stationen, kändes lång som vanligt. En stund innan jag kom ner kom jag ikapp Zach Miller. Zach, som varit tvåa som bäst på UTMB och är en av de där roliga och inspirerande karaktärerna inom ultravärlden, hade skadat sig.

Precis när jag kom ikapp försökte han klättra över ett nedfallet träd som låg över stigen. Jag försökte få ur mig några peppande ord. Att han var min favorit. Att jag var ledsen över att se honom skadad. Han drog på smilbanden.

Sedan fortsatte han halta neråt.

Jag tänkte på samma sak igen.

Hur brutalt det här loppet är. Och hur tacksam jag borde vara för att fortfarande kunna springa. Ju tröttare jag blev, desto svårare blev tacksamhetstricket. Men jag försökte.

Det är lätt att vara tacksam när kroppen fungerar. Det är svårare när den börjar stänga ner. Men kanske är det just då tacksamheten betyder något.

26 timmar

Sedan Champex-Lac hade mitt nya mål blivit 26 timmar. Planen mot 25 timmar hade fallerat. Nu var det den nya drömgränsen jag jagade.

26 timmar skulle innebära en förbättring med två timmar jämfört med min tid från 2025. Jag tvingade mig själv att jogga nästan hela vägen upp mot Col de Montets. Här passerade jag Abby Hall och vi hejade på varandra. Hon hade haft en tuff dag men tänkte ta sig i mål. Jag gillar proffs som tar sig i mål trots att de har dåliga dagar. Det finns något fint i det.

Man behöver inte alltid vinna.

Ibland räcker det att vägra ge upp.

Jag gjorde allt jag kunde för att inte sakta ner för mycket i stigningen mot La Flégère. Även om den tekniska, lilla och fullständigt onödiga utförslöpan på vägen mot skidliften slog mig i ansiktet som vanligt. Som den gör med alla i det här läget av loppet.

Men varför kom jag aldrig ut till pisten?

Var var liftstationen? Klockan började rinna ifrån mig. Den hade redan passerat 25 timmar när jag äntligen såg stationen långt där uppe på berget.

En sista push.

Antagligen skulle det inte gå.

Men jag ville åtminstone kunna säga att jag försökte.

Det kändes som om pulsen låg på 160. Men i det här skedet av loppet stämmer inte pulsen med ansträngningen. Den låg runt 130. Jag kämpade som ett djur.

25.09 på klockan. Framme vid La Flégère. 51 minuter återstod till 26 timmar.

Det borde vara en omöjlighet.

Jag hade som snabbast sprungit de sista sju kilometrarna ner till Chamonix på 45 minuter. I dagsljus. På träning. Nu var det mörkt igen. Och jag hade 166 kilometer i benen.

Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte försökte.

Enligt LiveTrail var min förväntade måltid vid det laget 26.10. Som tur var visste jag inte det. Det fick jag reda på efter målgång.

Jag samlade mod. Tog en gel. Stoppade undan stavarna. Nu skulle det bombas ner för sista berget. 800 höjdmeters fall. Sju kilometer. 51 minuter.

Det fick bära eller brista.

Den stukade foten dök upp i huvudet.

Jag slog bort tanken.

Nu var det all-in.

The end

Med pannlampan på max sprang jag som jag aldrig sprungit förut på slutet av ett 100-mileslopp. Jag passerade en efter en. Stenarna skvätte runt fötterna. Jag trippade mellan rötter och stenar och tog mig an switchback efter switchback.

Mitt nästa delmål blev La Floria. Där visste jag att jag bara hade fyra kilometer kvar. Där visste jag också att stigen skulle bli lite bredare. Lite mindre teknisk.

Om jag kunde nå dit innan nästa nutrition alert, 25.40 på klockan, så kunde det gå. Det blev mitt första delmål.

Inte Chamonix.

Bara La Floria.

Hundra meter efter blomcaféet surrade klockan. Jag tog min sista gel. Och ökade farten lite till. Jag hade slutat lyssna på smärtsignalerna från låren. Det fanns inget att spara på längre.

Jag tog ur hörlurarna som jag haft i och ur under de senaste timmarna.

Och plötsligt hörde jag Chamonix. Musiken. Speakern från målet. Nu var det nära.

Över metallbron. Längs floden. Över floden. Längs floden på andra sidan. Mer publik.

Alla hejade. Jag tittade på klockan. 25.52. En kilometer kvar. Nu skulle inget kunna stoppa mig. Mer publik. Jag njöt.

Jag såg upploppet. Speakern ropade mitt namn. Klockan stod på 25.56.

LiveTrail hade fel.

Foten höll.

Jag var framme.

Det var slut.

Cirkeln

Känslan var ny.

Första gången på UTMB, 2019, hade jag känt: Aldrig mer.

Förra året hade jag känt: Jag vill springa nästa år igen.

Nu kändes det annorlunda.

Det kändes som om cirkeln var sluten. Min UTMB-cirkel. Inte bara cirkeln runt berget. Inte bara loopen runt Mont Blanc. Utan alla år av drömmar. Alla år av träning. Alla år av hopp. Och kanske också alla år av tvivel.

2019 hade jag försökt bevisa att jag kunde ta mig runt.

2025 hade jag upptäckt att jag faktiskt tyckte om att göra det.

2026 hade jag till slut inget kvar att bevisa.

Det är en märklig känsla. För jag hade fått min revansch. Men revanschen kändes inte som jag hade föreställt mig. På något sätt kände jag direkt att jag hade nått min potential.

Nått så långt man kunde komma med mina förutsättningar.

Jag kände mig stolt.

Nöjd.

Och färdig.

Inte för att UTMB hade varit en mardröm. Inte för att jag aldrig ville se berget igen. Men jag kände inte längre att jag måste komma tillbaka igen.

Jag hade fått tre chanser att stå på startlinjen. Tre chanser att springa runt Mont Blanc. Tre helt olika lopp. Och tre målgångar som gav mig tre helt olika svar på samma fråga.

2019: Aldrig mer.

2025: Jag vill göra det här igen.

2026: Jag är klar.

Att titta bakåt under loppet är oftast ingen bra idé. Då gäller fullt fokus framåt. Detsamma gäller antagligen nu. UTMB har format mig som löpare. Gått från dröm till mardröm till verklighet. Men nu är det kanske dags att släppa taget. Att ha fullt fokus framåt. Jag vet inte ännu mot vad. Jag vet bara att jag inte måste komma tillbaka.

Jag kan fortsätta framåt.

UTMB förblir ett fint och vackert monster. Men ändå ett monster.

Och jag lämnar det med något jag inte hade 2019.

Tacksamhet.