Samma Berg. En annan väg.

I slutet av augusti springer jag UTMB för tredje gången.

Kanske blir det sista gången.

Jag vet inte. Men jag vet att jag ville göra något annorlunda den här gången.

De två tidigare gångerna har jag upplevt Mont Blanc-massivet på samma sätt som de flesta andra löpare gör. I mörker. Bland tusentals människor. Med en kropp som långsamt bryts ner och en hjärna som mest fokuserar på nästa kontroll, nästa berg och nästa steg.

Den här gången ville jag se banan.

På riktigt.

Därför bestämde jag mig för att springa hela UTMB-sträckningen på egen hand under tre och en halv dag. Med en liten löparväst, ett ombyte och några enkla boenden längs vägen.

Det skulle bli en fysisk förberedelse inför loppet.

Det blev även något annat.

Dag 1: När bergen blir tysta

Första dagen sprang jag den drygt två mil långa sträckan från Chamonix till Saint-Gervais.

Det första som slog mig var tystnaden.

Under UTMB är den här delen fylld av människor. Publik. Koklockor. Hejarop. En energi som nästan är fysisk.

Nu fanns inget av det.

Bara mina egna steg och ljudet av kor som gick omkring på sluttningarna.

Det slog mig att ett dygn som ko här kanske inte vore så dumt.

Samma utsikt. Mindre stress.

Benen kändes tunga från början. Trots tre vilodagar verkade kroppen inte förstå varför den plötsligt skulle springa på hög höjd. Men det var också en del av resan.

På kvällen väntade ett litet Airbnb-rum och en middag som jag inte hade planerat för.

Min värd dukade fram ost, charkuterier och frukt från den egna trädgården.

Det var enkelt.

Och samtidigt lyxigt.

Dag 2: Platser förändras när man ser dem

Den andra dagen gick från Saint-Gervais till Courmayeur.

Det var den delen av banan som jag tidigare bara hade sett i mörker.

Vid Notre-Dame de la Gorge stannade jag till.

Under UTMB är platsen nästan öronbedövande. Publiken står tätt och ljudet studsar mellan bergväggarna. Förra året sprang jag med öronproppar.

Den här morgonen hördes bara fågelkvitter, vattnet som forsade och en och annan vandrare.

Samma plats.

En helt annan upplevelse.

Längre upp börjar de verkliga utmaningarna. Col de Bonhomme. Les Chapieux. Col de la Seigne. Pyramiderna.

Platser som under loppet mest varit förknippade med trötthet och kyla fick plötsligt nya betydelser.

Vid Col de la Seigne stannade jag och tittade på Mont Blanc.

Första gången jag sprang UTMB sov jag där en stund.

Förra året frös jag så mycket att jag bara ville vidare.

Den här gången stod jag still och njöt.

Det kanske säger något om hela resan.

Ibland förändras inte platsen.

Det är vi som gör det.

Dag 3: Samma startplats. En annan resa.

Den tredje dagen började i Courmayeur.

Exakt där CCC startar.

Jag hade stått där två gånger tidigare, 2022 och 2023, med helt andra känslor i kroppen. Då fanns nervositeten inför tävlingen. Nu fanns bara nyfikenheten.

Stigen tog mig upp till Rifugio Bertone och vidare på hög höjd i riktning mot Schweiz.

Vid Rifugio Bonatti tog jag en paus. Jag köpte en citronläsk, tog några bilder och ringde till barnen som var hos mina föräldrar.

De satt och åt lunch.

De skulle snart åka och bada.

Jag stod på 2000 meters höjd med Alperna runt mig.

Ändå var det badet och familjen jag tänkte på.

Vid Grand Col Ferret passerade jag den högsta punkten på banan och korsade gränsen från Italien till Schweiz.

Sedan väntade långa utförslöpor och till slut en liten by, Issert, där mitt rum låg två meter från leden.

Bakom huset rann en flod.

Det blev dagens bästa beslut att avsluta dagen där.

Dag 4: Det man söker är inte alltid det man hittar

Den sista dagen började utan frukost.

Ingen butik. Ingen restaurang.

Kaffe och Uhydrate fick duga.

Jag gav mig iväg tidigt eftersom regnet skulle komma senare.

Klättringen mot Champex Lac är en av de finare delarna av banan. Längs stigen står små snidade djur.

Förra året såg jag något märkligt här.

En människa satt långt ute på en trädgren och hejade på löparna.

Jag skrattade åt min egen hallucination.

Ingen människa skulle sitta så.

Sedan kom jag närmare.

Det var ingen hallucination.

Det var bara en ovanligt modig människa.

Efter tillräckligt många timmar i bergen blir verkligheten inte mindre verklig.

Den blir bara svårare att tolka.

Efter 45 minuter åt jag dagens frukost: två croissanter, äppelmust med ett murmeldjur som sällskap.

Vid Col de la Forclaz stannade jag vid ett stort kors.

Jag har alltid tänkt att vi människor söker oss till bergen för utsikten.

Det gör vi förstås.

Men kanske finns det något mer.

Kanske söker vi oss dit för att bergen tar bort allt oväsentligt.

Inga notiser.

Inga möten.

Inga måsten.

Bara nästa steg.

Efter Trient kom backen som jag brukar kalla dödsbacken.

Namnet har en historia. Från början handlade det om att den var så brant så att det kändes som döden att ta sig upp.

Men för tre år sedan kollapsade min vän Bill där under CCC. Jag kom dit precis i rätt tid och hann ikapp Bill när det hände. Under nästan 90 minuter visste vi inte hur det skulle sluta. Men det slutade lyckligt efter en helikopterräddning.

Sedan dess har backen burit det minnet.

Men platser är märkliga.

De förändras inte.

Det gör vi.

Den här gången hittade jag hallon längs vägen.

Lite längre upp hittade jag omogna vinbär.

Hallonen var söta.

Vinbären var fruktansvärt sura.

Men båda hade samma effekt.

De förändrade platsen.

Så från och med nu heter den inte längre dödsbacken.

Den heter hallon- och vinbärsbacken.