Inlägg

Kolhydratladdning

Har denna strippen på min kyl och tänkte bara passa på att ge kolhydratladdning en känga. Det är ironiskt att se hur energikakebranschen lyckats hjärntvätta tusentals motionärer om att de måste kolhydratladda flera dagar inför sitt Göteborgsvarv för att ta ett exempel. Under en halvmara kan det visserligen finnas vissa som skulle kunna gynnas av det för att man slipper äta under loppet (under förutsättning att man gör det också vilket jag tvivlar på att de flesta gör), men inför tävlingar som Ironman finns det absolut i mina ögon ingen fördel med en sådan uppladdning. Och pastaparty kvällen innan start kommer i bästa fall inte påverka din prestation och i sämsta fall göra att du blir dålig i magen under tävlingen. Nyckeln till framgång för att klara sig på så lite energi som möjligt under en Ironman (vilket gör att du kan hålla lite högre intensitet för att magen inte måste ta upp så mycket energi) är att skapa en hypereffektiv fettförbränningsmaskin där din kropp kan använda 60-70% fett som energi under tävling och bara toppa upp resten med kolhydrater. Jag uppskattar att det tar några säsonger att bli riktigt trimmad på detta, men man kan göra väldigt mycket på runt sex månader. Men att hoppas på det bästa fram till tre dagar innan tävling och sedan trycka i sig kolhydrater som i bästa fall räcker två timmar in i loppet är i mina ögon ganska ogenomtänkt.

Wattmatare (power meter) – vara eller icke vara

Efter önskemål tänkte jag skriva några rader om en av de hetare trenderna just nu inom cykel/triathlon, nämligen att använda wattmätare. Jag har aldrig (och kommer antagligen aldrig) använt en wattmätare utan istället lärt mig lyssna på min kropp och istället ha det som utgångspunkt för hur hårt jag kör under cykelsträckan i en triathlontävling. Det börjar komma endel intressanta böcker (på engelska) om hur man bäst använder wattmätare under träning och tävling. Två av de bästa är The Power Meter Handbook och Training and Racing with a Power Meter. Ska man använda wattmätare rekommenderar jag definitivt att man läser minst en av dessa böcker, annars tycker jag det är att kasta pengarna i sjön att investera i denna än så länge ganska dyra “gadget”.

Min filosofi har alltid varit att lära mig lyssna på min kropp och använda puls eller ansträngning som styrmedel snarare än specifika watt/tempon under tävling. Ska man tävla med wattmätare ska man också träna med den för att lära sig, vilket jag tycker kan bli kontraproduktivt då det ständigt blir en hets att slå sina watt från förra passet etc. Det finns väldigt bra exempel på proffs som alltid kör mer på känsla än på specifika “objektiva” nivåer. Det bästa exemplet är Chrissie Wellington som vunnit Ironman Hawaii fyra gånger de senaste sex åren och är obesegrad på Ironmandistansen genom hela sin karriär. Hon har bevisat att det går att ligga på den absoluta gränsen för vad kroppen klarar av (hon har både världsrekord på distansen 8.18 och banrekord på Hawaii) utan “objektiv” input från wattmätare. En risk i att lita mer på wattmätare än sin egen känsla är att man hamnar i en intressant situation om man under ett lopp råkar ut för att wattmätaren lägger av eller om omständigheterna (väder, vind, energiintag mm) inte är samma som under träning.

Många av världens bästa proffs kör idag med wattmätare, MEN de flesta av dem använder det mer som ett sätt att i efterhand analysera sin cykling och kör mer på hur konkurrenterna beter sig, vilka grupper som bildas, vilka möjligheter till utbrytningar som finns osv. Vill man köra ett lopp helt för sig själv utan att bry sig om sina konkurrenter eller hur loppet utvecklas och har tränat mycket med sin wattmätare tror jag definitivt det finns fördelar med att använda den. Men jag tycker inte det är värt varken pengar eller den extra inlärningsfas som det innebär.

The new Iron(wo)man

Jag har haft förmånen att få coacha Cecilia Brindsjö från Ronneby under de senaste sex månaderna. Utvecklingen hon har haft är helt otrolig och för lite drygt en vecka sedan korsade hon mållinjen på Ironman Florida. Håll till godo och låt er inspireras!

Vad var det som fick dig att anmäla dig till Ironman Florida utan att ens ha provat en kortare triathlontävling innan?

Det va att jag ville utmana mig själv på flera plan både fysiskt och mentalt. Tränat hade jag gjort innan men det fanns ingen tanke bakom då. Gjorde det jag tyckte va kul och när jag kände för det. Om jag skulle anta min egna utmaning mot mig själv så visste jag att det skulle krävas lite mer och det va en kittlande känsla. Sedan är min sambo Pär triathlet och har genomfört flera Ironmanlopp och som hängiven supporter växte längtan att själv få genomföra en Ironman.

Ville även se om man kunde träna mycket och samtidigt ha kul och känna glädje inför träningspassen.

Nu i efterhand, var det som du förväntade dig?

Ja i det stora hela var det nog som jag hade förväntat mig. Jag hade kul och kunde se fram emot passen även dom dagar när tex. vädret va dåligt  eller när jag va trött efter jobbet för då fick jag en inre tillfredsställelse att jag fick testa min mentala styrka.

Däremot hade jag inte förväntat mig att simningen skulle bli så tuff eftersom jag inte kunde crawla från början, där va det mycket pannbensträning för att inte ge upp.

Beskriv tävlingsdagen, vilka svårigheter som uppstod och vad som var roligast!

Tävlingsdagen var (nästan) ett  lyckorus från tidig morgon tills jag somnade på kvällen.
Simningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, vågorna rullade på rätt bra och när starten gick så var vi närmare 3000 personer som skulle dela på utrymmet. Jag hyperventilerade och bröstsimmade nästan 800m innan jag kunde ta till min mentala styrka och börja crawla, så när jag väl gjorde det och sprang upp från simningen och insåg att jag trots allt hade simmat på 1,31h så blev jag så nöjd & glad.
Roligaste är svårt att peka på för allt va bara så härligt, stämningen, volontärerna, solen, publiken.
Vad tänkte du sista kilometrarna in mot mål när du visste att du skulle klara det?
Yes, yes, yes jag fixade detta 🙂 Försökte inte tänka så mycket utan bara njuta av allt innan det tog slut!
Din utveckling som jag har haft förmånen att följa under de sista sex månaderna har verkligen varit helt fenomenal, vad var 1) roligast, 2) jobbigast, 3) mest oväntat och 4) det du kommer värdera mest när du ser tillbaka på ditt år 2012 om några år?
1) Att se mig själv växa med uppgiften
2) Simningen
3) Att jag kunde längta efter dina träningsscheman som ett litet barn innan julafton och att jag såg framemot dom riktigt långa löppassen.
4) Att med vilja och rätt motivation klarar man en hel del och att det handlar egentligen bara om att bestämma sig.
Om du skulle ge några råd till en förstagångs-Ironman, vad skulle det vara?
Ha kul, hitta en mening för dig själv när det känns motigt att träna och belöna dig själv efteråt.
Planera tävlingsdagen så bra du kan men allt kan inte planeras utan vissa saker måste man bara uppleva!
Glöm absolut inte att NJUTA, för oavsett hur tävlingsdagen går så har du gjort en fantastisk insats för att ta dig till startlinjen så gör det med ett stort leende på läpparna!
Har du några nya mål/projekt/äventyr planerade?

Ironman Kalmar 2013!

Knack Ironmankoden #9

Den sista posten i serien om att knäcka Ironmankoden. Har under 8 veckor gett några av mina bästa tips på hur du kan bli en bättre och snabbare Ironman. Jag vill höra tips från er nu! Skriv en kommentar om en eller flera faktorer som du tror spelar störst roll för din prestation på Ironman. Nyckel 9 handlar alltså om att lära av varandra!

Hur star sig Sverige internationellt? Och mot danskarna?

Ytterligare en intressant sammanställning av RunTri över hur de olika ländernas representanter stod sig mot varandra under årets Ironman Hawaii.

Intressant att reflektera över är hur långt före ett land som Danmark ligger oss. Danskarna var 45 min snabbare än svenskarna i genomsnitt under årets tävling. Faktumet att Danmark var det enda land i Norden som hade representanter med i proffsklasserna (Rasmus Henning och Michelle Vesterby) säger också endel om att de är det ledande Nordiska landet på Ironmandistans.

Knack Ironmankoden #8

Använd B-tävlingar (tävlingar som inte är lika viktiga som ditt huvudmål) och tuffa träningspass för att bygga självförtroende för din måltävling. Självförtroende och självkännedom (hur kropp och knopp reagerar i tuffa situationer) är en väldigt viktig komponent om man vill lyckas i en så pass tuff (både mentalt och fysiskt) sport som Ironman. Förutom att det ger bra träning och ger en hårdhet i kroppen att tävla mycket, ger det dig möjlighet att bygga upp ditt självförtroende och din självkännedom, vilket kommer göra att du vågar ligga närmare din fulla potential när du väl kommer till din huvudtävling. Jag skulle rekommendera alla att använda höst och vår till att springa fler löptävlingar både för att ha delmål under året, men framförallt för att bygga upp rutin och hårdhet i kroppen. Såklart är även cykel- och kortare triathlontävlingar jättebra som uppladdning men det finns oftast inte lika många och är mer säsongsstyrt.

För att illustrera vikten av självförtroende tänkte jag återigen använda mig själv som exempel. Jag sprang i juni 2012 Kustmaran på 2.42, bara sju veckor innan Ironman Kalmar. Vissa kan tycka att det är dumdristigt men för mig var det ett sätt att veta var jag stod löpmässigt (dessutom var det ett av mina huvudmål för säsongen) för att våga ligga på gränsen under Ironmanlöpningen i Kalmar. Tillsammans med detta resultat och vetskapen om att jag tidigare lyckats springa en Ironmanmara med mindre än 15 minuters diff från en ”fräsch” mara, visste jag att jag utan problem kunde sikta på 2.55 i Kalmar. Jag behövde aldrig tveka på min egen löpförmåga utan visste (pga att jag hade sprungit Kustmaran 7 veckor tidigare) att jag om inget oförutsett skulle hända lätt skulle ta mig under tre timmar på min Ironmanmara och att jag kunde gå ut i ett tempo som motsvarade en 2.50-mara och räkna med en viss tempoförlust den sista milen. Med facit i hand funkade strategin perfekt och jag gjorde 2.56, alltså 14 minuter över min tid på Kustmaran. Utan självkännedomen och känslan för rätt tempo (som jag även hade byggt upp under några tuffa träningspass) vet jag inte hur det hade gått, men det kändes väldigt skönt att kunna börja löpmomentet med vetskapen att jag hade tretimmarsgränsen som i en liten box!

Ironman Hawaii

Ville bara tipsa om en väldigt intressant sida RunTri med väldigt bra analyser/statistik kring Ironman Hawaii som gick av stapeln för lite drygt en vecka sedan. Man kan också läsa sig till var man (om man är medveten om sina styrkor) har störst chans att kvala till Hawaii genom att titta på tidigare resultat och vilka banor som är snabba/långsamma/tuffa/lätta etc. Klipper in en intressant bild över fördelningen mellan de olika grenarna under årets tävling.

Att ha denna förståelsen ger en bra bild över var man som tidsbegränsad age grouper bör lägga sitt krut om man måste välja. Som kommentar skulle jag dock vilja säga att man generellt tjänar mer (i minskad totaltid på sin Ironman) på att prioritera upp tiden man lägger på löpning så att den åtminstone matchar tiden man lägger på cykling om man slår ut det över året. Sista 3-6 månaderna innan tävling kommer cykelträningen naturligt vara det som tar mest tid i anspråk, men jag tycker de allra flesta har nytta av att resten av året (off-season och uppbyggnad) lägga mer fokus på löp, sim och styrka.

Knack Ironmankoden #7

Slå på alla triathloncylindrar dagarna före tävling genom att köra ett eller två lätta och korta triathlonpass. Vad menar jag med ett triathlonpass? Jo att du ska simma, cykla och springa i ett och samma pass och med så lite växlingstid som möjligt emellan för att ”väcka” kroppen neuromuskulärt på vad som komma skall. Jag har testat detta under den senaste säsongen efter att ha läst endel om bla hur den förre världsrekordhållaren Luc van Lierde alltid laddade upp inför en Ironmantävling, och jag måste säga att det hjälper. Har du någonsin känt att det tar några hundra meter innan du kommer igång under simmomentet, några kilometer innan du hittar en bra rytm på cyklingen och några kilometer innan benen vaknar på löpmomentet, ja då har du antagligen ännu mer att vinna på att testa detta än vad jag hade (brukar inte ha dessa problem).

Mina sista dagar inför Ironman Kalmar 2012 såg ut såhär:

Onsdag – 30 min sim lätt, 60 min cykel med några fartinslag resten lugnt, 20 min bricklöpning lätt

Torsdag – VILA

Fredag – Morgon: 30 min lätt cykel (testa race setup innan incheckning) + 10 min lätt löpning, Eftermiddag: 25 min lätt simning (på grund av praktiska skäl han jag inte med simning på morgonen)

Lördag – Tävling

Knack Ironmankoden #5

Pace lines. Har du inte varit med om det på tävling själv så har du antagligen sett det på TV. Varje år på Hawaii är det säkert 20-30 av de bästa triathleterna i världen som simmar inom en minut från varandra och sedan lägger sig som ett pärlband under cykelmomentet med exakt tillåtet avstånd emellan sig. Fördelen av att ingå i en paceline, även om inte minskat vindmotstånd är huvudanledningen som när man cyklar i klunga, är substantiell och inte att förkasta. Att hjälpas åt att hålla tempot uppe och inte själv (vilket man inte mentalt orkar) under 18 mil se till att man hela tiden pressar sig för att ligga på gränsen till vad man orkar kan göra stor skillnad i slutändan.

För att ta ett exempel från mitt eget tävlande så är jag övertygad om att faktumet att jag i Kalmar i år med hjälp av några lika starka cyklister formade en pace line där vi hjälptes åt att hålla tempot uppe antagligen sparade runt fem minuter. Vi hade en domare på motorcykel bredvid oss i stort sett hela tiden så det var ingen som låg närmare än 10 meter men det är inte det som är det viktiga (alltså hur nära man ligger). Fem minuter kan låta lite men ju långsammare cyklist man är desto mer kan man spara. Faktumet att jag i år simmade på 58 minuter vilket är 4 minuter snabbare än tidigare, kombinerat med faktumet att det var ett mycket större och mer konkurrenskraftigt startfält än tidigare år i Kalmar, gjorde att jag gav mig ut på cyklingen tillsammans med mycket bättre triathleter/cyklister än tidigare och att mina 4 minuter alltså minst fördubblades bara på grund av en förbättrad simtid och strategin att forma en pace line. Det var också samma strategi som möjliggjorde ett nytt svenskt rekord av Jonas Djurback. Utan ”hans” pace line med de övriga proffsen hade han antagligen kört runt fem minuter långsammare och alltså missat det svenska rekordet. Och som sagt, ju längre ner i fältet man ligger desto mer tid går det att tjäna på att under de första milen på cykelmomentet försöka köra ikapp eller hänga på folk bakifrån som verkar vara lika starka som du.

En omojlig dubbel?

Har du någonsin känt dig sugen på att köra ytterligare en Ironman dagarna efter du precis kommit i mål på din första? Det har i alla fall inte jag. Jag vet inte om Sara Elfving heller var så sugen på att tävla igen den där måndagsmorgonen dagen efter Challenge Copenhagen i augusti i år. Faktumet var dock att hon var anmäld och kommittad till att stå på startlinjen bara sex dagar senare för starten av Kalmar Ironman.

Sara, hur kom du på tanken att genomföra två Ironmanlopp med bara sex dagar emellan?

Det var en olyckshändelse egentligen. Jag hade gjort Challenge Copenhagen 2011 och tyckte det var en riktigt trevlig tävling. Eftersom beslutet om ironmanstatus i Kalmar dröjde och dröjde och startplatserna i Köpenhamn började sina så anmälde jag mig dit. Kort därefter kom beslutet om Ironman Kalmar och efter kort övervägande anmälde jag mig dit också. Möjligheten att få vara med om den första Ironmantävlingen i Sverige inifrån kunde jag inte motstå! Det blev också ett bra mål för säsongen. Jag visste ju att jag klarar en ironmantävling, men att göra två skulle vara okänd mark och lite spännande.
Tränade du annorlunda än du brukar göra inför EN Ironman, t.ex. med fler långlöppass eller långcykelpass på väldigt trötta ben eller mer styrketräning?
Planen var att träna likadant som året innan där jag först byggde en stabil bas med styrka och sedan lade till ganska mycket cykel och löpning. Jag cyklar sällan längre än till jobbet och tillbaka, men det är en bra bas. Löpning får jag genom orienterings- och löpartävlingar. Jag jämförde hela tiden träningsmängden med tidigare år och kände att jag låg helt ok till.
Borde du tränat annorlunda med facit i hand och vad skulle du i så fall kört mer av?
Jag fuskade lite med vinterns uppbyggnad av grundstyrkan, och det blev inte så många cykeltävlingar som jag velat under våren och försommaren.
Beskriv hur tankarna gick dagen efter Challenge Copenhagen!
Hela veckan var som julafton. Jag hade ju tränat för detta och äntligen var den här, det var MIN vecka. Dagen efter hade jag fullt fokus framåt. Framförallt gällde det att återställa vätske- och energinivåer så fort som möjligt! Det är nyckeln till återhämtning.
Hur gick tankarna dagen innan Ironman Kalmar?
Så skönt att vara på plats, så enkelt att bara fokusera på sig själv! Det har aldrig varit så enkelt att packa inför en tävling – jag gjorde bara precis som veckan innan. Hade exakt samma utrustning, bara diskat vissa delar och tvättat andra. Så skönt att inte behöva stirra runt kvällen innan och fundera på om allt var rätt. Jag visste att det var det.
När under loppet i Kalmar insåg du att det skulle gå vägen och hur kändes det då?
Att jag skulle klara loppet visste jag redan från början, frågan var bara hur lång tid det skulle ta. Men med triathlon är det alltid skönt när man får kliva av cykeln och slippa oroa sig för materialhaveri! När jag kommit så långt visste jag, då hade jag så gott om tid kvar att jag hade kunnat promenera maran och ändå ta mig i mål (fast hann springa halva innan kroppen tog slut). Det är en fantastisk känsla att känna att man klarar av det man föresatt sig!
Utmaningen att genomföra två Ironmanlopp inom loppet av en vecka, är det något du skulle rekommendera någon annan att testa och kommer du göra något liknande igen?
Målet var mer än så, återhämtningen under de fem lediga dagarna emellan loppen var den allra viktigaste utmaningen. Jag skulle gärna prova igen bara för att få en chans att rätta till de där små detaljerna som jag kunde gjort annorlunda. Det måste gå att göra bättre. Och i så fall kommer jag att lägga till en plan för tiden efter loppen. Att jag saknade en sådan är egentligen det största misstaget jag gjorde.
Såklart är alla nyfikna på vad du ska hitta på härnäst, har du några planer för nästa säsong?

Det blir ingen likadan dubbel nästa sommar för tävlingarna är lagda dagarna efter varandra. Jag gjorde klassikern -93 och -94 och ska göra den igen nu 20 år senare. Och jag kommer att återvända till folkfesten i Kalmar, denna gång med pressad tid som mål. Jag kommer att gå under elva timmar!