Taggarkiv: tips

Status checkup

/i /av

Att stanna upp ibland och göra en inventering av vart man är på väg, hur nuvarande form är, och vad man behöver göra för att maximera sina chanser att nå sina mål, är välinvesterad tid oavsett vad man håller på med och siktar mot. Som ett exempel tänkte jag lista min inventering av mig själv som jag gjorde för en vecka sedan på förekommen anledning när jag anmälde mig till Ironman Sweden/Kalmar trots att jag inte hade planerat att köra i år.

Mål just nu:

  1. Målet att springa marathon på 2.40 i slutet av juni kvarstår.
  2. Nytt mål är att slå personbästa (8.57) på Ironman i Kalmar i mitten på augusti trots dålig uppladdning hittills. Förhoppningsvis räcker det till en bra placering i SM också.

Status just nu i relation till målen:

  1. Löpformen är på gång, intervall/testpassen som jag kör regelbundet går bättre och bättre. Jag kan hålla snabbare tempo med lägre puls. Har kört specifik styrketräning för de identifierade svagheterna efter Lejonbragden 50k. Testlopp på 10km för en månad sedan gick något långsammare än väntat, men jag var inte utvilad och är i bättre form nu. Mentalt känner jag mig stark löpmässigt.
  2. Simform sämre än normalt vid denna tiden på året. Ca 5 sek/100m långsammare än normalt. Behöver komma upp till samma nivå som förra året men inte realistiskt att simma bättre än förra året med bara två månader kvar till tävling. Cykelform sämre än samma tid förra året, men körde ett långt 5,5h-pass för att testa benen och det funkade relativt bra. Har något lägre maxnivå på cykel än så länge pga färre trainerpass i vinter jämfört med förra året. Bra generell fitness/uthållighet och väldigt bra löpform. Styrkemässigt ligger jag bra till. Sover bra. Både hjärna och hjärta är med på tåget. Jag är väldigt sugen på att träna hårt sista två månaderna för att maximera mina chanser.

Steg för att maximera chanserna till uppfyllda mål:

  1. Något ytterligare testpass med målet att ha ännu bättre känsla. Några ytterligare väldigt marathonspecifika kvalitetspass. Ett långpass på 32-35km. Smart uppladdning/nertrappning under tävlingsveckan. Lägga upp strategi för loppet. Vara mentalt inställd på att kanske behöva springa hela loppet ensam.
  2. Frekventa men korta simpass (fler viktigare än längd) minst 3/vecka under kommande månader, mycket öppet vatten och hög fart vid poolpass. Köra ett 1500m-test om några veckor för att bedöma simformen. Många intervallpass på cykel för att höja högstanivån och bygga cykelspecifik styrka. Alla pass ska ha ett klart syfte. Minst två överlånga cykelpass på minst 6 timmar. Marathonträning fram till slutet av juni löpmässigt, sedan väldigt tävlingsspecifik träning för Ironman och inga utfyllningspass löpmässigt. Se till att hålla mig frisk. Sova så mycket som möjligt. Lägga upp en smart tävlingsstrategi. Vara mentalt laddad för en tuff dag.

En mästare på triathlonväxlingar

/i , , /av

Ett sätt att tjäna ”gratis tid” eller en stunds återhämtning. inställningen till triathlonväxlingar är olika beroende på vem du frågar. Men om du har någon sorts tidsambition med din triathlontävling är det värt att ställa frågan: ”hur kan jag på lättaste sätt kapa tid och därmed förbättra mina chanser att klara mitt mål”? För de allra flesta finns mer tid att hämta i att optimera sina växlingar snarare än att uppgradera till bästa hjulen, dyraste våtdräkten eller en tempohjälm. För det är totaltiden som räknas, och inte de inidividuella sträcktiderna. Man kan också (vilket jag också gjort vid några tillfällen) göra växlingarna till en match i matchen. Fredrik Hallsten lyckades så bra med sin ”match i matchen” under Ironman Hawaii 2011 att han sopade banan med alla proffs och age groupers utom fyra. Betänk då att de proffs som slog Fredrik antagligen hade sin växlingsplats närmare cykel-exit och slapp alltså springa speciellt långt med sina cyklar (vilket går långsammare än att springa långt med våtdräkt). I mina ögon är Fredrik en världsmästare på växlingar, och jag ville såklart ställa några frågor om hans tankar kring det. Hoppas ni kan plocka upp ett par tips så att ni också kan ta kontrollen över den där gratistiden som kan betyda skillnaden i jakten på ditt mål.

Du hade den 5e snabbaste växlingen av ALLA (inkl proffs) på Ironman Hawaii
2011. Var det ett delmål redan innan loppet att försöka vinna denna match i
matchen?

Nja, jag vet att jag är snabb på växling i Ironmansammanhang och att snabbaste sammanlagd växlingstid brukar få viss uppmärksamhet i samband med prisutdelningen. Och då jag inte bedömde det som jag hade någon chans till en
framskjuten placering i klassen så bestämde jag mig för att lägga lite extra
krut på just växlingarna. Sedan så är det ju faktiskt så att växlingarna ingår
i den totala tävlingstiden, så precis som jag jagar sekunder i simning, cykel
och löpning så gör jag det även i växlingsområdet!

Tränar du mycket på växlingar eller har du helt enkelt en väldigt bra strategi
som du vet fungerar?

Det har väl hänt att jag cyklat runt huset ett varv för att sedan direkt byta
till löpskor och sen tillbaka gång på gång vid något tillfälle, och när jag kör
brickpass så försöker jag få till ett snabbt byte, men nyckeln till framgång är
nog att vara fokuserad, strukturerad och förberedd i växlingsområdet. Det är
bra att memorera växlingsområdet med in- och utgångar och var ens plats är.

Några speciella tips till dem som vill kapa tid under sina växlingar?

Gå den tänkta vägen genom växlingsområdet innan start. Ha så få saker som
möjligt i växlingsområdet. Cykelskor med kardborrelåsning som sitter fast på
cykeln hela tiden samt löpskor med gummisnoddssnörning. I Ironmansammanhang så
har man växlingspåsar med sin utrustning som hänger på stora ställningar eller
ligger sorterade i högar. Alla påsar är likadana sånär som på en lapp med
startnummer, då kan det vara bra att sätta på en extra markering på sin påse.
En bit snitsel eller tejp vilket gör den väsentligt mycket lättare att hitta.

Känslan när du tittade på topplistor från olika delsträckor under loppet (inkl
växlingar) från Ironman Hawaii och såg ditt eget namn bland proffsens långt
före övriga Age Groupers?

Jo men då blev man väl allt lite glad! Sen börjar man ju fundera på vad man
kan förbättra, konstigt att man aldrig kan vara riktigt nöjd!

Vad varje triathlet bör läsa

/i , /av

Här kommer tre boktips som inte bara låter dig släppa verkligheten för en stund, men också kommer göra dig till en bättre och ”mer genomtänkt” triathlet. Den första är en ren ”kunskapsbok” som alla som har ambitionen att lyckas bra på en Ironman bör läsa eller iallafall skumma igenom. De andra två är mer inspirationsböcker som absolut kan ge vissa tips och strategier men främst har som syfte att inspirera och hjälpa dig att lära av två världsstjärnor inom Ironman.

Going Long av Gordo Burn och Joe Friel

Gordo och Joe Friel är två är världens mest ansedda triathloncoacher med väldigt olika bakgrund, vilket gör att den kunskap de har byggt upp under sina år inom sporten blir väldigt bred och passar på de allra flesta triathleter. Jag håller inte med till 100% om allt då det enligt mig finns effektivare sätt att nå sin fulla potential på Ironman än vad Gordo och Joe förespråkar (alltså på färre timmar/vecka), men 90% av allt i boken är toppen, de resterande 10% är också toppen om man är proffs och har all tid i världen att träna, vilket det inte är så många som är…

I´m here to win av Chris McCormack

Inspiration till tusen av mannen som bemästrat både sprint, olympisk och Ironman-distans på absoluta världsnivå (vunnit både kortdistans-VM och Ironman Hawaii två gånger). Chris är antagligen den smartaste och mest strategiska personen på hela Ironmanscenen och alla kan lära mycket av hans sätt att tänka och lägga upp tävlingar. Också intressant att läsa om hur triathlonsporten utvecklades från undergroundsport till olympisk disciplin och världsfenomen (Ironman).

A life without limits av Chrissie Wellington

Har man aldrig förlorat en Ironmantävling och vunnit Ironman Hawaii fyra gånger, efter att ha börjat med sporten i vuxen ålder så har man gjort någonting rätt. Eller snarare allt. Chrissie har de senaste åren flyttat gränsen för vad man trodde var möjligt för en kvinna att uppnå inom långdistanstriathlon. Följ hennes resa från voluntärarbetare i Nepal till världsstjärna inom Ironman.

Utrustning – triathlonsportens svarta baksida

/i /av

Väldigt många gillar sporten triathlon just för att man får chansen att köpa och använda avancerad och dyr utrustning, som dessutom ofta ser ganska cool ut. Eller för att det till viss del går att köpa sig snabbare. Jag är inte en av dem. Jag tycker att de outtalade kraven på specifik utrustning från övriga triathleter och media, faktiskt är en av de svarta baksidorna med triathlon. Anledningen till denna åsikt är att det gör en sport som egentligen består av tre väldigt naturliga aktiviteter mer svårtillgänglig för folk som antingen föds i fel land (varför är Kenya världsledande inom löpning men inte har EN ENDA triathlet bland de 1000 bästa i världen tex) eller inte har rätt ekonomiska förutsättningar för att tävla på lika villkor.

Under mina första år hade jag som delmål vid varje tävling att med min billiga våtdräkt och supersimpla racercykel med billigaste hjulen slå så många som möjligt med bästa utrustningen, tempocyklar i 30-tusenkronorsklassen och dischjul. Jag njöt varje gång jag cyklade om någon med tempohjälm eller högprofilshjul. Och de jag inte hann ifatt på cykeln blev levande måltavlor under löpningen.

Tron på att det till 95% är kropp och huvud som presterar och man bara kan åstadkomma de där sista 5% genom bra utrustning drev mig till att ta fram det bästa i mig själv både på träning och tävling. Min inställning var att innan jag uppgraderade min utrustning skulle jag förtjäna det genom att nå en bra nivå genom bra träning. När t.o.m med min fru sa till mig att nu var det kanske dags att titta på en ny cykel för att kunna göra mig själv rättvisa, insåg jag att jag hade förtjänat en liten uppgradering. Idag har jag samlat på mig tillräckligt med erfarenhet av utrustning att jag vet vad som ger mest sparad tid för pengarna när man ska investera i något nytt. Tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv att man verkligen förtjänar den utrustning man tävlar och tränar på ger mig långt mer än vetskapen att jag skulle ha den bästa utrustningen i hela tävlingen (vilket aldrig kommer att hända då det finns bättre sätt att spendera t.ex. 100 000 kr än i att köpa dyraste tempocykeln med dyraste hjulen). Earn it before you burn it!

Spring minst ett marathon i veckan inför din Ironman

/i /av

För majoriteten av alla triathleter som tävlar på Ironmandistans är den avslutande löpningen den mest fruktade och jobbigaste delen i en Ironmantävling. Och oftast beror det inte på att den ligger sist utan att man helt enkelt inte har prioriterat sin löpträning. Vill man slippa hamna i listan över svenska hjältar som har en längre löptid än cykeltid under sin Ironman kan man inte springa 2 mil i veckan under hela sin uppbyggnadsfas och sedan hoppas på det bästa.

Det att svårt att generalisera kring hur mycket man bör löpträna i förhållande till hur mycket tid man lägger på de andra två grenarna eftersom det är väldigt individuellt. Men vill du har ett generellt råd så är det att bygga upp löpvolym under din uppbyggnadsfas så att du utan problem kan springa motsvarande en marathon (alltså minst 4 mil) per vecka uppdelat på 3-5 pass och hålla detta som en genomsnittsvolym under de 2 sista månaderna inför din Ironman (undantaget tävlingsveckan såklart där du får din veckodos under tävlingsdagen).

Brainstorming och multitasking

/i , /av

Jag har hittat det ultimata sättet att multitaska. Det känns nästan ibland som att man fuskar för vad jag åstadkommer på en timme skulle lika gärna kunna ta mig 3 timmar eller mer om jag gjort sakerna var för sig. It goes like this. Jag kör fast i en knepig situation på jobbet eller behöva komma på ett bättre sätt att komma vidare med ett visst projekt.  Samtidigt är det fint väder ute. Dessutom har jag inte hunnit lyssna på en av mina favoritpodcasts om triathlon på ett tag. På med löparskorna, sätt kurs mot närmaste naturområde med bra löpstigar, i med ipodhörlurarna, och när jag väl kommit in i ett flow, poppar den ena idén efter den andra upp i mitt huvud om hur jag på bästa sätt kommer vidare med det knepiga jobbproblemet eller projektet. Jag är övertygad om att vissa idéer aldrig hade dykt upp om jag inte hade varit där ute och sprungit just där och då. Det ultimata sättet att multitaska och trolla med tiden.

Drottningen av Ö till Ö

/i , , /av

Ö till Ö. En av de tuffaste (41 lag av 100 bröt 2011) och mest unika endagarstävlingar i världen och något alla bör testa som redan kört klassikern för många gånger eller fixat en Ironman. Jag hade förmånen att få bemästra denna monstertävling 2010 och fick en oförglömlig upplevelse. Något jag inte fick uppleva dock, var att vinna tävlingen, vilket är något som dagens intervjuoffer Karin Edvinsson lyckades med 2011. Hoppas ni bli inspirerade att testa…

Efter att ha tagit en femteplats på SM i långdistanstriathlon 2011 bestämde du dig bara några veckor innan start för att ställa upp i Ö till Ö en månad senare, hur gick tankarna innan du bestämde dig?

Jag hade haft Ö till Ö länge i bakhuvudet och ville jättegärna testa på den utmaningen. I januari 2011 var jag på väg att anmäla ett lag innan platserna tog slut, men hittade då aldrig nån att köra med. Så jag blev väldigt glad och stolt när Annika mailade mig tre veckor innan tävlingen och frågade om jag ville vara med i hennes lag Team Freshwater.

Jag har egentligen ganska mycket respekt när det gäller återhämtning efter en långdistanstriathlon, eftersom jag tycker det dränerar kroppen mycket både fysiskt och mentalt. Direkt efter Kalmar hade jag förmodligen en del adrenalin kvar i kroppen och då är det ju lätt att anmäla sig till nästan vad som helst;-) … dessutom hade jag lite revanschlust efter en mindre bra insats på löpmomentet. Så då blev valet med Ö till Ö ganska enkelt.

Förberedelserna blev ganska minimala. Jag pratade med min lagkompis över telefon och vi kom överens om vilken utrustning vi skulle köra med. Sedan tränade jag ett par gånger med den och försökte känna efter vad som passade bäst för mig. Simma med löpskor och ryggsäck i sjögång blev en ny upplevelse. Annika och jag hade aldrig träffats innan men vi pratade ihop oss om strategi, taktik och raceplan under båtfärden ut till Sandhamn dagen innan tävlingen. Tillsammans med Annikas tidigare erfarenhet av loppet kändes det som om detta skulle kunna gå riktigt bra.

Vilka delar av loppet var de tuffaste och hur förberedde du dig rent mentalt inför loppet för att klara dessa delar?

Vädret har varit  en stor utmaning under tidigare Ö till Ö -tävlingar. Så också detta år. För oss skulle, vind och strömmar under simningen samt löpning med våtdräkt i obanad terräng under solsken, bli en prövning. På tävlingsdagens morgon blåste det sydostlig vind uppåt 11m/s enligt tävlingsledningen, och vi föstod att simningen skulle bli tuff och utslagsgivande. Vi intalade oss att det var till vår fördel och riktade in oss på den långa simningen som är ungefär i halva delen av loppet mellan Mörtöklobb -Mörtö Bunsön. Om vi var fräscha där kunde vi hämta mycket tid.  Som väntat var simningen mycket stökig och svårnavigerad. När man hoppade i vattnet vid Mörtöklobb såg man knappt inte flaggan på  andra sidan och det gick vita gäss på vågorna.

Vår långsimning gick väldigt bra och nästa mentala fokus blev långlöpningen på Ornö som är 17 km.  Det positiva med den delen av loppet är att löpningen är på stigar och vägar jämförelsevis med de andra löpdelarna som mest bestod av hala klippor, stenig terräng, skog och ris. Det såg vi fram emot….

Du och din partner ledde damklassen i stort sett från start till mål, hur kändes det med bara några kilometer till mål när ni visste att ni skulle klara det?

Annika och jag hade ett väldigt bra flyt i största delen av loppet, vi var i rörelse hela tiden och klockrena i och ur stigningar i vattnet. Vi hade bra teamarbete med ”nedcabbningen” av våtdräkterna på de långa löpningarna, allt för att inte stå still och tappa tid. Under vägen fick vi  rapporter om att vi ledde damklassen, men vi visste aldrig med hur mycket. Inför sista långa 17 km löpningen på Ornö så kände vi att bara vi tog oss igenom den, så skulle det i stort sett bara vara transportsträcka in mot mål. Här kom dock första riktiga ”dippen” i loppet då jag upptäckte att energidrickan smakade konstigt….det hade gått hål på camelbacken….och den var fylld med sjövatten…inte så gott och… mindre bra eftersom det var 11km till nästa vätskestation….

11km löpning i våtdräkt och solsken 7-8 timmar in i ett lopp utan ordentligt vätskepåfyll blev en hård utmaning…Vi peppade varandra och hade sällskap med ett killag, Alnö Race Team, som vi hade hållit jämna steg med under loppet. 3-4km från mål hände det som inte fick ske, jag gick totalt tom på energi och det blev mer eller mindre ett krig för mig att ta mig framåt. Jag har aldrig varit så utmattad och långt ned i ”källaren”som jag var då. De sista simningarna som bara var ett par hundra meter kändes som flera kilometer, och de sista öarna har jag knappt inget minne ifrån. Det var inget finsim och ingen teknikskola för löpning. I det läget var jag väldigt glad att ha en så bra lagkamrat som Annika, som peppade och bokstavligen drog mig bitvis. 

En eloge också till Alnö Race Team som lade ner striden på placeringar och höll ett öga på mig eftersom en av dem är läkare. Jag är väldigt tacksam för deras omtänksamhet. Tanken på seger var under  den stunden långt borta, och det skulle istället bli en seger att överhuvudtaget ta sig till mål. Min enda tanke under de här kilometrarna var att vi MÅSTE i mål… och de hade nog fått köra mig i en skottkärra innan jag hade accepterat att bryta.

Sista kilometern på Utö var fyllt med smärta och men också glädje,  och att ta sig över den mållinjen var nog bland det bästa jag har upplevt! Inte för att jag mådde så bra men för att ha klarat det! Detta kan nog representera ett bra exempel av  tjusningen med långlopp. Det att man aldrig vet vad som kan hända även bara om det är ett par hundra meter från mål. Så att ta ut nån seger i förskott kommer jag aldrig göra förrän jag har passerat mållinjen, vilket lopp det än är.

Tre tips till alla som funderar på att ge sig på denna tävling, som får sägas är en av de tuffaste endagarstävlingar i världen?

1. Förbered dig på en lång jobbig dag i skärgården. 2. Träna med den utrustning du/ni tänkt använda. 3.  Ha kul!

Kommer du åka tillbaka och försöka försvara din titel i år?

Direkt efter målgången lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det loppet. Det tog ett tag att landa, men nu har jag glömt och gjort en  omvärdering. För det är en fantastisk, unik tävling och äventyr på naturens villkor i en miljö där inget är tillrättalagt. Jag gillar det. Sen gillar jag att tävla i par vilket gör tävlingsmomentet ännu roligare. Dessutom är arrangemanget av tävlingen väldigt bra, speciellt ur säkerhetssynpunkt. Så jag är tillbaka på startlinjen detta  år också, med Viktora Johnsson från Mönsterås och en bunt lärdomar från förra året:-)  Ser fram emot det!

Run-walk strategy del 2

/i , , /av

Upp till bevis för run-walk-metoden som jag prisar till höger och vänster men aldrig provat på tävling förrän i lördags. Lyckades springa hem en seger i Lejonbragden 50km i Lund med en sluttid på 3.40 med följande strategi. Målet var en sluttid på 3.30 vilket motsvarar farten på en 2.55-mara ungefär. Var 5e kilometer (motsvarande var 20e minut ungefär) vid passage av vätskestationen skulle jag under hela loppet gå (inte stanna i vätskestationen) 45 sekunder, äta en gel, dricka en mugg vatten (första halvan) eller cola (andra halvan). Denna korta men strikta gåpaus fick ner pulsen, gjorde att jag fick i mig vätska ordentligt, och blev ett skönt avbrott för benmusklerna som annars hade det tufft på den obarmhärtiga asfalten. Målet var att kunna hålla 4-4.10min/km-fart under hela loppet vilket inkl 9×45 sekunders gåpauser skulle ge en sluttid runt 3.30.

Om jag ska utvärdera vad som funkade och vad man kan göra annorlunda skulle jag sammanfatta det såhär:

  • Vad som funkade: Absolut perfekt energi- och vätskeintag vilket möjliggjordes av att jag tog det lugnt genom vätskestationen och fick i mig gel och vätska. Dessutom hann magen ta upp allt kändes det som. Fick aldrig någon energisvacka eller mental svacka. Vad som hindrade mig från att hålla samma tempo sista milen var snarare musklernas stelhet/nerbrytning. Lyckades ändå hålla jämnt 5min-tempo hela sista milen trots att jag blev tröttare och tröttare i benen, vilket kan ha berott på min gåpauser tidigare i loppet.
  • Vad som inte var perfekt: Väldigt hög puls (160-170 under första 40km, 155-160 under sista 10km), ca 10 slag över min laktattröskel alltså (som ligger runt 155). Ansträngningsmässigt låg jag rätt i förhållande till min fart, men pulsen var högre än förväntat vid denna ansträngning. Antagligen en svit av att jag varit förkyld i 10 dagar inför tävlingen och inte 100% frisk under tävlingen heller. Alternativ run-walkstrategi som eventuellt hade funkat ännu bättre hade varit 30 sekunders gång var 10e minut. Alltså något kortare men mer frekventa pauser för att ytterligare stycka upp varje löpperiod. Men strategin får helt enkelt anpassas efter loppets vätskestationer eller backar, och bör vara olika från tävling till tävling. Med de förutsättningarna som Lejonbragden bjöd på (nästan inga backar och vätska var 5e kilometer) hade jag nog optimal strategi.

Ett par bilder från dagen finns här och här. Generellt kan jag väl säga att alla bör testa run-walk både på längre träningspass (10 min on, 1 min off t.ex) och tävlingar. Min teori är att sålänge man inte springer maran på under 3 timmar (jag passerade 42 kilometer på exakt 3 timmar förresten inkl 6 minuters (8×45 sek) gång) kan man kapa totaltid genom att lägga in frekventa, korta gåpauser redan från start (vänta inte tills du blir trött för då är det för sent). Om du vill ha mer specifika råd, skriv en kommentar så ska jag försöka ge lite hjälp.

Run-walk strategy del 1

/i , /av

Jag är ett stort fan av den sk Run-Walkstrategin som går ut på att man under längre (fri definition av långt) löpsträckor kan prestera snabbare totaltider genom att redan från början lägga in kortare gåpauser. På det sättet kan man få ner pulsen, få bort eventuell mjölksyra, låta energi tas upp bättre, och låta musklerna belastas på ett lite annat sätt en kort stund. Jag har använt detta mycket på träning framförallt när jag efter ett längre avbrott från långpass i löpskorna ska rampa upp volymen och kunna vara ute och springa i kanske 2,5 timmar från att tidigare kört max 90 minuter under en längre period. Men har aldrig testat det i strukturerad form på tävling. Nu är det dags.

Den 21e april springer jag lejonbragden 50km i Lund och min strategi för ett riktigt snabbt lopp (målet är under 3.30) springa i 4min/km-fart hela loppet och lägga in 45-60 sekunder långa gåpauser var 20e minut vilket sammanfaller bra med vätskestationerna som finns var femte kilometer. Genom att köra detta strikt redan från början trots att jag inte kommer vara trött de första 25-30 kilometrarna är min teori att jag kommer klara att hålla 4min/km-fart (när jag väl springer) hela loppet igenom. Del 2 av denna post kommer efter loppet då jag kommer utvärdera min strategi och ge lite generella tips för er som vill testa.

En mästare på klassikern och flerfaldig Ironman

/i , /av

J-O Nilsson är en av de mer rutinerade personerna när det gäller den svenska klassikern och trots att han inte är speciellt gammal har han hunnit med 11 klassiker och flera Ironmanlopp. Vi har många saker gemensamt, t.ex. att vi båda inspireras av 80-åringar som genomför Ironman Hawaii, men vi har också en stor skillnad i att jag aldrig kört ett enda av loppen som ingår i en svensk klassiker. Här kommer en inblick som jag hoppas kan inspirera.

Du har kört den svenska klassikern 10 gånger i rad (eller mer?), vad fick dig att börja och hur tänkte du efter den första (där många nöjer sig)?
Det blev faktiskt 11 raka…
Det var 1999 som en gammal gymnasiekompis drog ihop ett gäng till att göra något som kallades klassikern, jag hade väl hört talas om det men hade egentligen ingen aning om vad det gick ut på. Så mycket förstod jag att vi skulle starta med vasaloppet som jag alltid drömt om. Den bistra sanningen var att man hade en kropp som var på dekis efter ett par års totalt träningsuppehåll och för mycket jobbande och tjänsteresor med tillhörande öldrickande och junkfood-ätande. Sagt och gjort, en söndag i Mars 1999 stod vi där i Berga by, med några kilometer rullskidor och ett ensiffrigt antal mil på snö i benen utan en susning om vad som väntade. Det som väntade den gången var regnblandat och spår som försvann många startled framför där vi befann oss. I Evertsberg var det färdigåkt för en otränad kropp den gången. Klassikerresan startade därför med Vätternrundan 2000. Vi hade sedan klassikereventen som ett kul sätt att träffas då vi bodde på skilda orter. Enda målsättningen första 4-5 åren var att träffas och ha kul, vi satsade inte på att göra några tider och gjorde många fantastiska misstag. Där nånstans gick jag med i Team Blekinge och insåg snabbt att det faktiskt gick att förbättra sig med lite mer seriös träning. 
Om jag ska gett ett tips till nån som ska ta en klassiker: Ta hjälp av nån som har lite koll om du inte har det själv. Vi körde efter eget huvud, läste inte på ett skit och hade noll koll.

 

Hur lägger du upp träningen, kör du alla fyra grenar året runt eller periodiserar du träningen under olika delar av året?
Jag följer nog årstiderna och tävlingsplanen för året och lägger upp lite olika fokus beroende på vilka tävlingar jag satsar mest på. Ganska knepigt när man kör långdistanstriathlon, ett par marathon, Vätternrundan, Vasalopp och lite annat varje år. Cykel Mars-November ungefär. Det enda jag håller igång året runt är nog löpningen. Jag springer alltid utomhus och i alla väderlekar. Jag gillar inte (kanske ska jag säga avskyr) rullskidor så skidor åker jag i princip bara när det finns snö. Simning saknar jag all form av talang för, är fruktansvärt långsam men älskar att simma open water, kan hålla på hur länge som helst känns det som. Numera simmar jag nog nästan året runt med avbrott på hösten.

 

Vilken är den konstigaste upplevelsen du har haft under något av alla klassikerlopp? 
Inga jättekonstigheter men mitt parodiskt dåliga lokalsinne väcker ofta munterhet. Lyckades cykla fel i sista rondellen inne i Motala med 1 km kvar till mål, undrade varför alla cyklade rakt fram, centrum ligger ju hitåt tänkte jag. Har även lurat en hel klunga fel när jag hade en förning i Karlsborg.

 

 På senare år har du skiftat fokus en aning och satsar mer och mer på Ironman, var det ett naturligt steg efter att ha tömt ut allt du kunde från klassikerloppen?
Jag vet inte om jag tömt ut allt i klassikerloppen. Skulle vilja göra en seriös Vasaloppssatsning nån gång och se hur bra det skulle gå. Jag har hittills kört max 2-3 månader skidor inför Vasaloppet. Men just nu är Ironman det roligaste jag vet och jag tror att man är ganska väl förberedd att klara en Ironman på ett bra sätt om kört några klassiker.

 

Vilka mål har du får 2012?
Jag hade från början ganska högt ställda mål med Frankfurt Ironman som huvudmål där jag hade velat ta mig ner en bra bit under mitt personbästa. Ett par månaders i princip helt träningsuppehåll December-Januari pga en fotskada och en vidrig lunginflammation har resulterat till en försiktig start på året. Som det ser ut nu kommer jag att revidera målet, men jag har fortfarande denna som min huvudtävling tillsammans med Bremen Marathon senare i år.

 

Har du några mål på 2-5 års sikt?
Sub 10 på Ironman. Bli en mycket starkare cyklist och lite bättre simmare. Och fixar jag det så kommer jag som steg 2 att gå in för att ta mig till Kona. På 40 års sikt (hehe) siktar jag på att få hålla mig kry och fortfarande hålla på med uthållighetsutövande. Jag inspireras alltid av 80-åringar som ”håller på” och ser ut att njuta av det!