Taggarkiv: triathlon

En njutbar Ironman på under 4 timmars träning per vecka (post 2)

/i , , /av

Fortsättning på intervjun med Chris Nyroos…del 1 hittar du här.

Har du alltid varit så mentalt stark och har du några tips för hur man bör tänka som förstagångs-Ironman?

Mentalt har jag nog alltid varit stark, men är nog starkare mentalt nu än när jag var yngre.

För min del är motivationen oerhört viktig och att förankra hos sig själv varför jag vill genomföra en Ironman. Genom att skapa en klar målbild är det mycket lättare att motivera sig under träning, även när det är lite tungt.

Alltid prioritera det långsiktiga framför det kortsiktiga och lära sig hantera motgångar. Jag ser aldrig motgångar som ett misslyckande om jag kan dra lärdom av dem. Motgångar kan komma under träning eller under tävling. Det är här du måste ta beslut som ibland kan vara jobbiga, t.ex. att avbryta ett pass eller ett lopp p.g.a. skada.

Lyssna till din intuition och din kropps signaler: är det ofarlig smärta eller är smärtan signal på att något är tokigt, är jag trött eller är det signaler på infektion eller något annat? Oftast så känner vi om något är på tok, men ignorerar signalerna som kroppen ger för att vi vill hålla oss till planen. Detta är helt kontraproduktivt och leder inte till att du presterar bättre. Jag har ett flertal gånger avbrutit pass och vänt hem då jag känt en begynnande infektion i kroppen.

Om du skulle välja ett nyckelpass per sport som uppladdning inför en Ironman, hur skulle de se ut?
När det gäller träningen inför Ironman, så körde jag extremt disciplinerat. För att bygga den aeroba kapaciteten i kroppen, så sprang jag aldrig pass där pulsen låg över 150 slag/min. Detta har nog varit grunden för att jag kunde genomföra loppet med så begränsad träning. Jag följde de teorier som Coach Gordo skriver om och det har hjälpt mig enormt under uppbyggnadsperioden.

Det kanske låter som att träningen blir för lätt när man aldrig springer med puls över 150 slag/min, men som exempel när jag körde 15km löpning, så började jag på 1:18 och slutade på 1:07-1:08, trots att jag höll samma puls under dessa pass. Jag lät alltså kroppen avgöra när farten kunde öka, inte hjärnan. Med dessa pass lärde jag kroppen att arbeta effektivt på en viss puls och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle klara ligga över 150 slag/min i snitt under loppet.

Mina nyckelpass inför Ironman:

  • Löpning – 15km, där pulsen inte överstiger 150 slag/min.
  • Cykel – mina favoriter är två olika typer av trainerpass:
  1. Hög kadens – 110-120 i kadens, stege 1-2-3-4-5-4-3-2-1 min med 1 min vila
  2. Powertrainerpass – 40-60 i kadens, högsta växel och ökande till maximalt motstånd på trainern, 6-5-4-3-2-1 min med 90s vila.
  • Simning – Open Water i olika förhållanden för att vara förberedd även om förhållandena under tävlingen blir riktigt tuffa.

Hur är läget nu och vilka målsättningar har du framöver?
Efter 3-4 år med nedåtgående träningsmängd börjar jag sakta klättra mig uppåt igen. Just nu är det främst löpning och cykling som gäller och till hösten ser jag fram emot att springa Bremen Marthon. Simningen ska jag ta tag i under sommaren med lite Open Water och till hösten träna i bassäng igen. Målet är att återigen ställa mig på startlinjen i Kalmar eller någon annan IM-tävling nästa år…

En njutbar Ironman på under 4 timmars träning per vecka

/i , , /av

Som ni säkert märkt fascineras jag av människor (och försöker själv vara en förebild) som lyckas genomföra storartade bragder trots väldigt begränsad tid för träning. Chris Nyroos är en av dessa människor som när jag insåg hur lite han tränade för sin första Ironmansdistanstävling i Kalmar 2007, blev ett naturligt intervjuoffer. Intervjun är ganska lång så splittar den på två posts. Håll tillgodo och sug åt er av tipsen!

Berätta lite mer om din uppladdning och tankar inför loppet?

Loppet började redan ett år tidigare, när jag bestämde mig för att försöka genomföra en Ironman. Redan där och då satte jag upp som mål att jag skulle må bra, både under all träning och under själva loppet.

Må bra-målet innehåller för mig några extremt viktiga ingredienser:

  • Ha kul (det absolut viktigaste)
  • Njut under passen och loppet
  • Var lyhörd på kroppens signaler
  • Anpassa allt efter förutsättningarna
  • Träna smart och effektivt, där träningen planeras efter vardagen, inte tvärtom.

Uppladdningen inför loppet blev inte den bästa, men jag hade under året som gått blivit mentalt stark och förberedd på att aldrig ge upp. Bakgrunden är att jag tre veckor innan loppet drabbades av ischias, med följd av en smärta som strålade ner från skinkan, baksida lår och skenbenet. Ironiskt nog orsakad av något helt annat, nämligen när jag grävde ut en grund till en bod i trädgården hemma.

Två dagar innan loppet var det så illa att jag inte kunde lyfta vänster lår vid vanlig löpning. Den dagen gjorde jag ett sista försök att se om det var någon mening att åka till Kalmar. Jag begav mig ut på en 4km-runda, där jag genomförde något som mer liknar Monthy Python’s Silly Walks, fast springande med vänster ben fladdrande i en konstig. Detta höll på under 3,5km, tills det var 500m kvar och då var det något som hände och helt plötsligt försvann smärtan nästan helt. Hade rundan varit kortare hade detta aldrig hänt och jag hade aldrig ställt mig på startlinjen i Kalmar.

Tankarna inför loppet var att njuta, känna sig stark och ta in den härliga stämningen under loppet. Efter en ganska sömnlös natt stod jag redo på startlinjen en tidig lördagsmorgon.

Vad är det bästa och värsta minnet från loppet?

Jag börjar med det värsta minnet under loppet och det var innan första vändningen på löpningen, vilket är vid 7km, där ischiasen började göra sig påmind och jag var tvungen att stanna för att stretcha. Under ett antal kilometrar fick jag om vartannat stanna och stretcha samt springa, men med tiden kunde jag fortsätta springa utan några problem.

Det bästa minnet är den helt underbara känslan när insikten slår till att jag kommer att klara detta och den infann sig någon kilometer ut på det sista varvet under löpningen. Under hela det sista varvet kände jag mig stark och kunde springa med bra fart. På slutet passerade jag ett antal medtävlare och kunde på relativt pigga ben passera mållinjen med en enorm känsla av glädje och energi.

Hur såg din uppladdning ut?
Min träning under ett år inför loppet: Träningstid i snitt 3:50 timmar/vecka
Löpning:

  • Snitt 13 km/vecka (30 km/vecka under 2007 innan loppet)
  • Maxlängd 22 km varav 4 pass över 20 km
  • Standardpass 15 km 88% av tiden i pulszon medel eller lägre, 12% i pulszon hög, totalt 96 pass

Cykling:

  • Snitt 36 km/vecka
  • 120 km max, 1 pass över 100 km, 99% i pulszon medel eller lägre, 1% i pulszon hög totalt 46 pass

Simning:

  • Snitt 1900 m/vecka, max 3200 m, totalt 40 pass

Fakta under loppet
Snittpuls: 125 slag/min
Maxpuls: 149 slag/min

Sluttid: 12:46:46 (hh:mm:ss)
Simining: 1:30 (hh:mm)
Cykel: 6:29 (hh:mm)
Löpning: 4:37 (hh:mm)

En mästare på triathlonväxlingar

/i , , /av

Ett sätt att tjäna ”gratis tid” eller en stunds återhämtning. inställningen till triathlonväxlingar är olika beroende på vem du frågar. Men om du har någon sorts tidsambition med din triathlontävling är det värt att ställa frågan: ”hur kan jag på lättaste sätt kapa tid och därmed förbättra mina chanser att klara mitt mål”? För de allra flesta finns mer tid att hämta i att optimera sina växlingar snarare än att uppgradera till bästa hjulen, dyraste våtdräkten eller en tempohjälm. För det är totaltiden som räknas, och inte de inidividuella sträcktiderna. Man kan också (vilket jag också gjort vid några tillfällen) göra växlingarna till en match i matchen. Fredrik Hallsten lyckades så bra med sin ”match i matchen” under Ironman Hawaii 2011 att han sopade banan med alla proffs och age groupers utom fyra. Betänk då att de proffs som slog Fredrik antagligen hade sin växlingsplats närmare cykel-exit och slapp alltså springa speciellt långt med sina cyklar (vilket går långsammare än att springa långt med våtdräkt). I mina ögon är Fredrik en världsmästare på växlingar, och jag ville såklart ställa några frågor om hans tankar kring det. Hoppas ni kan plocka upp ett par tips så att ni också kan ta kontrollen över den där gratistiden som kan betyda skillnaden i jakten på ditt mål.

Du hade den 5e snabbaste växlingen av ALLA (inkl proffs) på Ironman Hawaii
2011. Var det ett delmål redan innan loppet att försöka vinna denna match i
matchen?

Nja, jag vet att jag är snabb på växling i Ironmansammanhang och att snabbaste sammanlagd växlingstid brukar få viss uppmärksamhet i samband med prisutdelningen. Och då jag inte bedömde det som jag hade någon chans till en
framskjuten placering i klassen så bestämde jag mig för att lägga lite extra
krut på just växlingarna. Sedan så är det ju faktiskt så att växlingarna ingår
i den totala tävlingstiden, så precis som jag jagar sekunder i simning, cykel
och löpning så gör jag det även i växlingsområdet!

Tränar du mycket på växlingar eller har du helt enkelt en väldigt bra strategi
som du vet fungerar?

Det har väl hänt att jag cyklat runt huset ett varv för att sedan direkt byta
till löpskor och sen tillbaka gång på gång vid något tillfälle, och när jag kör
brickpass så försöker jag få till ett snabbt byte, men nyckeln till framgång är
nog att vara fokuserad, strukturerad och förberedd i växlingsområdet. Det är
bra att memorera växlingsområdet med in- och utgångar och var ens plats är.

Några speciella tips till dem som vill kapa tid under sina växlingar?

Gå den tänkta vägen genom växlingsområdet innan start. Ha så få saker som
möjligt i växlingsområdet. Cykelskor med kardborrelåsning som sitter fast på
cykeln hela tiden samt löpskor med gummisnoddssnörning. I Ironmansammanhang så
har man växlingspåsar med sin utrustning som hänger på stora ställningar eller
ligger sorterade i högar. Alla påsar är likadana sånär som på en lapp med
startnummer, då kan det vara bra att sätta på en extra markering på sin påse.
En bit snitsel eller tejp vilket gör den väsentligt mycket lättare att hitta.

Känslan när du tittade på topplistor från olika delsträckor under loppet (inkl
växlingar) från Ironman Hawaii och såg ditt eget namn bland proffsens långt
före övriga Age Groupers?

Jo men då blev man väl allt lite glad! Sen börjar man ju fundera på vad man
kan förbättra, konstigt att man aldrig kan vara riktigt nöjd!

Utrustning – triathlonsportens svarta baksida

/i /av

Väldigt många gillar sporten triathlon just för att man får chansen att köpa och använda avancerad och dyr utrustning, som dessutom ofta ser ganska cool ut. Eller för att det till viss del går att köpa sig snabbare. Jag är inte en av dem. Jag tycker att de outtalade kraven på specifik utrustning från övriga triathleter och media, faktiskt är en av de svarta baksidorna med triathlon. Anledningen till denna åsikt är att det gör en sport som egentligen består av tre väldigt naturliga aktiviteter mer svårtillgänglig för folk som antingen föds i fel land (varför är Kenya världsledande inom löpning men inte har EN ENDA triathlet bland de 1000 bästa i världen tex) eller inte har rätt ekonomiska förutsättningar för att tävla på lika villkor.

Under mina första år hade jag som delmål vid varje tävling att med min billiga våtdräkt och supersimpla racercykel med billigaste hjulen slå så många som möjligt med bästa utrustningen, tempocyklar i 30-tusenkronorsklassen och dischjul. Jag njöt varje gång jag cyklade om någon med tempohjälm eller högprofilshjul. Och de jag inte hann ifatt på cykeln blev levande måltavlor under löpningen.

Tron på att det till 95% är kropp och huvud som presterar och man bara kan åstadkomma de där sista 5% genom bra utrustning drev mig till att ta fram det bästa i mig själv både på träning och tävling. Min inställning var att innan jag uppgraderade min utrustning skulle jag förtjäna det genom att nå en bra nivå genom bra träning. När t.o.m med min fru sa till mig att nu var det kanske dags att titta på en ny cykel för att kunna göra mig själv rättvisa, insåg jag att jag hade förtjänat en liten uppgradering. Idag har jag samlat på mig tillräckligt med erfarenhet av utrustning att jag vet vad som ger mest sparad tid för pengarna när man ska investera i något nytt. Tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv att man verkligen förtjänar den utrustning man tävlar och tränar på ger mig långt mer än vetskapen att jag skulle ha den bästa utrustningen i hela tävlingen (vilket aldrig kommer att hända då det finns bättre sätt att spendera t.ex. 100 000 kr än i att köpa dyraste tempocykeln med dyraste hjulen). Earn it before you burn it!

Spring minst ett marathon i veckan inför din Ironman

/i /av

För majoriteten av alla triathleter som tävlar på Ironmandistans är den avslutande löpningen den mest fruktade och jobbigaste delen i en Ironmantävling. Och oftast beror det inte på att den ligger sist utan att man helt enkelt inte har prioriterat sin löpträning. Vill man slippa hamna i listan över svenska hjältar som har en längre löptid än cykeltid under sin Ironman kan man inte springa 2 mil i veckan under hela sin uppbyggnadsfas och sedan hoppas på det bästa.

Det att svårt att generalisera kring hur mycket man bör löpträna i förhållande till hur mycket tid man lägger på de andra två grenarna eftersom det är väldigt individuellt. Men vill du har ett generellt råd så är det att bygga upp löpvolym under din uppbyggnadsfas så att du utan problem kan springa motsvarande en marathon (alltså minst 4 mil) per vecka uppdelat på 3-5 pass och hålla detta som en genomsnittsvolym under de 2 sista månaderna inför din Ironman (undantaget tävlingsveckan såklart där du får din veckodos under tävlingsdagen).

En viktig dag i Augusti 2007

/i , /av

Jag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.

I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.

En sann Ironman ger aldrig upp

/i , , , /av

En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.

Tävlingsnarkomani

/i , /av

Min tanke är att under kommande veckor/månader posta korta intervjuer med intressanta personer som jag har stött på under träning eller tävlingar inom triathlon eller löpning. Tanken är också att hitta en specifik angreppsvinkel/rubrik för intervjun dels för att lyfta fram det unika med den utvalda personen men också för att undvika de vanliga standardfrågorna som lika gärna en vanlig sportjournalist skulle kunnat ställa.

Först ut är Sara Elfving, som är en inspirationskälla redan idag för många i Blekinge och man undrar ibland hur hon hinner med allt. En bra ambassadör för att effektiv/rolig/framgångsrik träning och tävling inte behöver gå ut över allt annat i livet.

  • Du gillar att tävla, hur många olika tävlingar genomför du varje år i genomsnitt och inom vilka grenar?  Det brukar bli väldigt många tävlingar, under 2011 genomförde jag över 50 stycken. Skidor, orientering, löpning, cykel och triathlon.
  • Är tävlingar en viktig motivationsfaktor i din dagliga träning? Jag gillar att tävla helt enkelt och träningen är en förutsättning för att det ska gå bra på tävlingarna – som då blir ännu roligare. Under tävlingarna orkar jag driva på lite extra, som jag inte gör när jag tränar. Själva tävlingsmomentet blir lite avdramatiserat när man gör det till en vana.
  • Kan du peka ut en enskild tävlingsprestation som den du är mest stolt över? Nej… det beror på hur man ser på det. Resultatmässigt så är det nog RM-medaljerna (i triathlon). Prestationsmässigt den allra första Järnmannen jag genomförde. Mentalt att jag klarade att åka Vasaloppet förra året bara några månader efter en ganska våldsam cykelolycka.
  • Vilka är dina bästa tips för att göra träningen till en naturlig del i vardagen och ändå hinna med heltidsjobb, barn, vänner mm? Träna på väg till och från jobbet eller på lunchen är klassiker, liksom att träna i stället för att sitta på läktaren medan barnen är på sina aktiviteter. Det handlar om en mental inställning att se det som en utmaning och en möjlighet att ta tillvara på luckorna i vardagen. Att göra träningen till en vana i stället för till ett måste. Det handlar också om att lära sig acceptera avkortade pass, träning i dåligt väder, hungriga pass… väntar man med träningen tills allt är perfekt så blir den sällan av. Det är bara att ge sig ut!
  • Vilka mål har du för 2012? Många delmål, främst inom löpning, men huvudmålet är att genomföra de två fulldistanstriathlontävlingarna Challenge Copenhagen och Ironman Sweden/Kalmar som går med en veckas mellanrum i augusti.
  • Har du några långsiktiga mål på 2-5 års sikt (relaterat till träning/tävling)? Så bra framförhållning har jag inte. Vad gäller träning arbetar jag ständigt på att hålla en jämn nivå och en god balans mellan de olika grenarna plus en ganska stor portion styrketräning.