Western States Endurance Run
Boken
Det finns böcker som ger underhållning för stunden. Och så finns det böcker som förändrar riktningen på ens liv.
Sommaren 2007 läste jag Ultramarathon Man av Dean Karnazes. Jag var 27 år gammal. Fram till dess hade maraton varit det extremaste jag kunde tänka mig som nybliven löpare. Det var där kartan tog slut. Men Dean beskrev ett landskap som låg bortom kartans kant – ett där fem mil bara var början och där uthållighet handlade lika mycket om identitet som om fysisk kapacitet.
Det märkliga med nya idéer är att de sällan nöjer sig med att stanna i huvudet. Redan samma höst anmälde jag mig till och genomförde mitt första ultralopp: Sörmlands Ultra 50 km.
Det var, om man såg till min meritlista, kanske inte ett logiskt beslut. Jag hade dittills bara fullföljt ett av två maraton jag startat. Men dragningskraften till att utforska kartans gräns vann över förnuftet. Fem mil var kanske inte nästa naturliga steg. Eller så var det just det?
Ibland vet man att man hör hemma någonstans innan man kan förklara varför.
Redan före starten fanns en känsla av gemenskap som skilde sig från allt jag tidigare upplevt. Under loppet blev den ännu tydligare. Och efter målgången insåg jag vad som gjorde ultralöpning annorlunda: placeringen betydde mindre än upplevelsen. Den som kom först hade gjort något imponerande. Den som kom sist hade gjort något minst lika svårt. Distansen var den verkliga motståndaren, och alla som besegrade den delade samma seger.
Jag tror att jag kom femma. Det spelade egentligen mindre roll än jag trodde då. Men jag minns hur stolt jag var.
Med åren har jag kommit fram till att jag hade fel om en sak.
Jag trodde att vinnarna var de som tog sig i mål.
Nu vet jag att vinnarna är de som ställer sig på startlinjen.
För det avgörande ögonblicket inträffar inte när starten går. Det inträffar långt tidigare – när man väljer att trotsa den där inre rösten som säger att man inte är redo. När man bestämmer sig för att ignorera tvivlet, både sitt eget och andras. När man accepterar att resultatet är osäkert, men att erfarenheten kommer att förändra en oavsett hur dagen slutar.
Målgången är naturligtvis belöningen. Den är konkret, synlig och lätt att fira.
Men beslutet att starta – det är den verkliga segern.
Det är det beslutet som kräver mod.
Lotteriet
Alla sporter har sina myter. Något som står överst på mångas bucket lists.
För cyklister är det Tour de France. För bergsklättrare är det Mount Everest. För triathleter är det Ironman Hawaii. Och för ultralöpare finns två lopp som överträffar det mesta: UTMB och Western States Endurance Run.
Jag hörde talas om Western States första gången i boken Ultramarathon man. 100 miles genom Sierra Nevada. Över bergspass. Ner i kanjoner där värmen kan vara brutal. Genom vildmark där naturen fortfarande dikterar villkoren – björnar, pumor, skallerormar – och till sist över American River innan målgången i Auburn.
Det är ett lopp som känns äldre än sporten själv. Kanske beror det på att dess historia faktiskt börjar med hästar. På 1950-talet red man samma sträcka i ett uthållighetslopp. Först i mitten av 70-talet uppstod den till synes orimliga idén att människor skulle göra samma resa till fots. Fjorton personer stod på startlinjen 1977 i den första officiella upplagan. De fick en timmes försprång på hästarna.
Det fascinerande med mytiska lopp är att de inte bara förändras av tiden. De förändrar människors relation till dem.
I år försökte omkring 11 000 löpare få en av de 369 startplatserna.
Jag var en av dem.
Det här var mitt femte år i lotteriet. Inte för att jag saknade andra lopp att springa, utan för att Western States hade blivit en av de få obesökta platserna på min egen karta. Ett av de där målen som inte riktigt släpper taget om en.
Lotteriet är i sig ett märkligt system. Varje år du inte blir uttagen ökar dina chanser nästa gång. Statistiskt betyder det att de flesta får vänta någonstans mellan sju och tio år. Några har osannolik tur och kommer med direkt. Andra väntar betydligt längre.
Jag hade varken extrem tur eller extrem otur.
På mitt femte försök, med ungefär fem procents chans, blev mitt namn uppropat.
Men det mest intressanta med Western States är kanske inte hur svårt det är att bli utvald.
Det är hur svårt det är att ens få chansen att hoppas. Att ens få ha med en lott i lotteriet.
De 11 000 som anmälde sig till lotteriet hade redan klarat ett första urval. Ingen kan bara köpa en startplats i drömmen. Inga pengar i världen kan ge dig en lott. För att få lägga sitt namn i lotteriet måste man först genomföra ett godkänt kvalificeringslopp. Och inte vilket lopp som helst, utan tävlingar som i sig räcker för att definiera en löparkarriär. Lopp som UTMB, CCC eller Kullamannen 100 Miles. Och många andra liknande lopp där målgången är långt ifrån självklar.
Dessutom börjar allt om från början varje år. Vill du fortsätta samla lotter måste du också fortsätta bevisa att du hör hemma där. Ett nytt kvalificeringslopp. En ny prövning. Ett nytt år.
Det gör något med perspektivet.
Plötsligt handlar lotteriet inte bara om tur. Varje lott representerar månader av träning, uppoffringar och ett lopp som de flesta människor aldrig ens skulle överväga att anmäla sig till.
Sedan 2019 har jag, med undantag för pandemiåret 2020, sett till att varje år springa minst ett kvalificeringslopp. Ibland fler.
Mitt första år i lotteriet 2019 blev det faktiskt tre: TEC 100 Miles, UTMB och Kullamannen 100 Miles.
Belöningen?
En enda lott.
Det säger något om Western States.
Inte bara om hur svårt det är att komma in – utan om hur mycket människor är beredda att göra för rätten att få vänta.
Beslutet
I början av december hände något märkligt.
Två olika löparvänner skickade, helt oberoende av varandra, samma meddelande till mig på Messenger.
”Grattis.”
Det är ett märkligt ord när det kommer utan sammanhang. För ett ögonblick började jag leta efter förklaringar. Det var ju flera månader sedan min födelsedag. Hade de skickat till fel person?
Sedan ringde Daniel Bååth.
Han behövde egentligen inte säga särskilt mycket.
Mitt namn hade dragits i det direktsända lotteriet.
Jag hade fått en plats till Western States.
Det märkliga med drömmar är att de nästan alltid är formulerade i obestämd framtid. Någon gång. En dag. Det är ett bekvämt sätt att drömma, eftersom framtiden inte kräver några beslut.
Men plötsligt var framtiden daterad.
Sex månader.
Det var allt.
Min första reaktion var faktiskt inte glädje.
Den var tvekan.
Jag hade redan en plan. Lavaredo Ultra Trail i de italienska Dolomiterna. Startplatsen var säkrad. Boendet bokat. Familjen skulle följa med och vi hade börjat prata om en roadtrip genom Europa. Det var en sommar som redan hade tagit form.
Problemet var att Western States och Lavaredo avgjordes samma dag.
Så min första tanke var att tacka nej.
Det låter kanske märkligt. Men ibland är den svåraste konsekvensen av att en dröm går i uppfyllelse att den tvingar oss att ge upp en annan.
Innan jag bestämde mig tänkte jag att det kanske fanns en person vars perspektiv var lika viktigt som mitt eget.
Jag frågade min fru.
Samtalet blev betydligt kortare än jag hade föreställt mig.
Visst skulle Kalifornien bli dyrare än Italien. Men vissa resor mäts inte bäst i kronor. De mäts i berättelserna man fortfarande pratar om många år senare.
Barnen hade sommarlov. Det fanns varken skola, idrottsaktiviteter eller sommarjobb att ta hänsyn till. Kalendern, som ofta är det största hindret, hade plötsligt lämnat ett fönster öppet.
Beslutet föll nästan av sig självt.
Jag avbokade Lavaredo.
Jag avbokade boendet i Italien.
Och började leta flygbiljetter till San Francisco.
Gemenskapen
Sex månader senare stod vi vid Lake Tahoe.
Vi hade kommit några dagar före loppet. Fyra dygn utan stress. Fyra dygn då tävlingen fick vänta medan familjen fick ta plats.
Det är lätt att tro att stora lopp bara handlar om start och mål. Men ofta är det dagarna runt omkring som ger dem sin tyngd. Det hade jag upplevt tio år tidigare på Hawaii. Och 2019 i Chamonix.
På drygt 2 000 meters höjd badade vi i det kristallklara vattnet, vandrade bland enorma tallar och blommande ängar och lät bergen göra det de alltid gör med människor: få oss att känna oss lite mindre, på ett befriande sätt.
Två dagar före start hölls en traditionell flaggceremoni vid Emigrant Pass, banans högsta punkt, omkring 2 600 meter över havet.
Några av loppets ursprungliga arrangörer berättade historien om Western States och om sträckningen vi nu skulle få chansen att springa. Inte som om de läste upp ett historiskt dokument, utan som om de förvaltade ett arv.
Det slog mig att de egentligen inte pratade om ett lopp.
De pratade om en gemenskap.
Att få ta med familjen dit gjorde upplevelsen större. Vi vandrade upp tillsammans. Barnen hittade en hockeyrink på nästan 2 500 meters höjd och spelade rollerbladehockey med Sierra Nevadas bergstoppar som kuliss. Det var en sådan där scen som ingen hade kunnat planera, men som i efterhand lämnat ett bestående minne.
Under ceremonin välkomnades årets löpare till Western States Trail.
Jag märkte att jag lyssnade annorlunda än jag brukar.
Inte som deltagare.
Som gäst.
Kanske var det just därför hela helgen kändes speciell. Det fanns en ständig påminnelse om hur osannolikt det faktiskt var att stå där.
11 000 människor hade försökt.
369 hade fått plats.
Jag var en av dem.
Och för andra gången i mitt liv insåg jag samma sak.
Målgången låg fortfarande flera dagar och 100 miles bort.
Men på ett mäktigt sätt kände jag mig redan som en vinnare.
Legenderna
Dagen före loppet i Olympic Valley bubblade det av förväntan. Det var som att kliva in på en historisk re-union med människor jag bara hade läst om eller sett i diverse löparfilmer. Nästan alla var där. Iallafall ur det amerikanska ultracommunitiet.
Vi gick runt bland människor vars namn jag tidigare bara hade sett i resultatlistor, läst om i böcker eller hört talas om under mina 20 år som löpare. Det är inte inom många sporter en amatör kan hämta ut sin nummerlapp bredvid några av de största namnen genom tiderna?
Det säger något om ultralöpningens kultur.
Här är historien inte instängd på ett museum.
Den står i kön framför dig, eller signerar en bok med en kärleksfull hälsning.
En av dem jag råkade träffa var Gordy Ainsleigh.
Om Western States har en skapelseberättelse är han huvudpersonen.
1974 sprang han hela leden till fots tillsammans med hästarna i Western States Endurance Ride – det klassiska hästloppet som numera kallas Tevis Cup. Det var egentligen aldrig tänkt att en människa skulle göra det. Men när hans häst inte kunde starta valde han att springa i stället. Han tog sig i mål på 23 timmar och 42 minuter.
Den sortens beslut förändrar ibland mer än bara en enskild dag. Mer än bara en enskild person.
Tre år senare föddes Western States Endurance Run. Då med en maxtid på 24 timmar precis som för hästarna. En person, Andy Gonzales, klarade sig i mål under ett dygn. Ytterligare två tog sig i mål på knappt 30 timmar. Efter den dagen skrevs reglerna om. Den nya maxtiden blev 30 timmar och alla som klarade det skulle äras med ett bältesspänne i brons. För de lyckliga få som fixade 24 timmar väntade istället ett spänne i silver.
Utan Gordy hade sannolikt ingen av oss andra stått där.
Det är också lätt att glömma att leden är äldre än själva tävlingen. Långt innan ultralöpning blev en sport användes stigen av ursprungsbefolkningen för handel och kommunikation mellan olika stammar. Under guldruschen blev samma väg en livsnerv mellan Nevadas silvergruvor och Kaliforniens guldfält längs American River.
Samma stig.
Olika epoker.
Olika människor.
Samma behov av att ta sig från ena sidan bergen till den andra.
Nu var både ursprungsfolkens handelsresor och guldsökarnas karavaner sedan länge historia.
Om mindre än ett dygn skulle leden tillhöra oss.
369 löpare.
Inte för alltid.
Bara för en dag.
När nummerlappsutdelningen fortsatte stötte jag på ännu fler ikoner. Plötsligt stod Scott Jurek där. Sedan Tim Twietmeyer. Och Magdalena Boulet.
Tre namn som för mig hade varit lika mycket myter som människor.
Det slog mig hur märklig sport egentligen är.
Under min uppväxt hade de olympiska ringarna symboliserat allt som var ouppnåeligt. Här, i Olympic Valley, fanns de fortfarande kvar som en påminnelse om platsens egen historia. Men den här gången var det inte vinteridrottens legender som fick mig att stanna upp.
Det var känslan av att själv ha blivit en liten del av en annan berättelse.
En dröm som under många år hade hållits på armlängds avstånd – inte för att den saknade betydelse, utan för att den känts för osannolik.
Nu var den plötsligt konkret.
Ett startnummer.
Ett namn på en lista.
En plats på startlinjen.
Efter en dyr lunch i Olympic Valley – där vi åt medan Norge mötte Frankrike på storbildskärm – återvände vi till stugan vid Lake Tahoe. Efter några timmar i ett av ultravärldens epicentrum var det skönt med en lugn eftermiddag och kväll med familjen.
Något vardagligt mitt i allt det overkliga.
Nästa morgon började tidigt.
När jag ställde mig på startlinjen stod jag sida vid sida med några av världens bästa ultralöpare. Personer jag hade följt på avstånd under många år. Nu var vi alla där av samma anledning.
Det finns ett ögonblick precis före starten av ett stort lopp då allas historier blir lika.
Tidigare meriter spelar ingen roll längre.
Lotteriet är avgjort.
Träningen är gjord.
Tvivlen får följa med.
Efter några korta, uppmuntrande ord från tävlingsledningen blev det tyst ett ögonblick.
Sedan började 369 människor springa mot toppen av det första berget.
Bergen
Det finns en fråga som nästan alltid ställs inför Western States.
Inte vem som kommer att vinna.
Utan hur varmt det kommer att bli.
Värmen är inte bara en del av loppet. Den är en av huvudpersonerna.
Varje år berättas historier om löpare som når kanjonerna med en välfungerande kropp men lämnar dem med kroppen i uppror. Det är därför temperaturprognosen diskuteras nästan lika mycket som startlistan.
Jag hade försökt förbereda mig så gott det gick hemma i Sverige. Det är ett märkligt projekt i sig – att träna för kalifornisk värme i vårt svenska kalla klimat. Men man gör vad man kan. Kreativa försök att lura kroppen att tro att den befinner sig någon annanstans.
Dagen före loppet visade prognosen något ovanligt.
Inte extrem värme.
Tvärtom.
Det skulle bli en av de svalaste tävlingsdagarna i loppets historia. Bara ett par gånger sedan mitten av 1970-talet hade temperaturen varit lägre.
Det betydde inte att dagen skulle bli kall.
Det betydde bara att Western States skulle vara lite mindre svettigt än vanligt.
Starten i Olympic Valley blev därför oväntat kylig. Jag drog upp dragkedjan på vindjackan, satte pannbandet på huvudet och såg hur andra löpare stod bredvid mig i linne och korta shorts.
Men jag litade på min plan. Jag visste att solen så småningom skulle vinna. Då skulle jackan försvinna ner i en drop bag längre fram.
Men just nu var den precis där den skulle vara.
Vinden påverkade inte bara oss löpare.
Liften som brukar ta många åskådare upp mot Emigrant Pass stod stilla. På tv-sändningarna hade jag många gånger sett publikhavet vid Watson Monument. I år såg det ut som om den traditionen skulle utebli.
Jag hade fel.
När jag, knappt en timme efter start, närmade mig toppen såg jag människor överallt.
Hundratals.
De hade inte tagit liften.
De hade gått.
För att hinna dit före löparna måste de rimligen ha lämnat dalen någon gång runt halv fyra på morgonen och vandrat upp emot två timmar i mörker och kyla. Bara för att få se oss passera under några sekunder.
Det säger något om Western States.
Det är inte bara ett lopp som människor springer.
Det är ett lopp som människor vallfärdar till.
Vinden slet i flaggorna. Temperaturen låg runt nollan. Ändå lät publiken som om det vore upploppet.
Sedan hände något som nästan bara kan hända på denna typen av lopp.
På några minuter försvann allt.
Bakom Emigrant Pass tog leden en ny riktning och publiken blev kvar på andra sidan berget. Plötsligt fanns bara stigen, träden och vinden.
Kontrasten var nästan overklig.
Först tusentals människor vid starten.
Sedan hundratals på toppen.
Och nu…
Tystnad.
Under långa stunder sprang jag helt ensam. Jag tog fram GoPro-kameran och filmade landskapet. Vinden drog fortfarande genom trädkronorna, men ju längre ned jag kom desto mindre märkte jag av den. Solen hade stigit över bergskammen och världen runt omkring mig började långsamt värmas upp.
Jag tänkte på familjen.
Medan jag sprang allt längre in i Sierra Nevadas vildmark hoppades jag att de hade kommit tillbaka till stugan vid Lake Tahoe, ätit frukost och kanske fått några timmars vila.
Vi skulle inte ses igen förrän i Foresthill.
Nio timmar senare.
Ultralöpning är på många sätt en individuell sport.
Men lopp såhär långt hemifrån är alltid ett gemensamt projekt.
Sedan dök en välbekant siluett upp längre fram på stigen.
Jeff Browning.
Ett av de där namnen som funnits med så länge att de nästan blivit en del av sporten själv.
Han hade varit i toppen på Western States flera gånger, vunnit otaliga andra lopp och fortsatte, trots att han var nio år äldre än jag, att springa på en nivå som verkade trotsa biologin.
Vi pratade en stund medan stigarna slingrade sig genom skogen.
Jag fick veta att det här var hans åttonde Western States.
Åtta.
Det är ett tal som betyder mer än det först verkar.
För på en bana där så mycket handlar om tålamod finns det få människor som vet mer om rätt tempo än någon som återvänt åtta gånger.
Jag gjorde därför det mest logiska jag kunde komma på.
Jag försökte hålla honom inom synhåll.
Det lyckades ett tag.
Senare skulle Jeff slå mig med ungefär en timme och dessutom sätta nytt åldersrekord i klassen 50–59 år.
Men det visste jag förstås inte då.
Just där och då var jag bara glad över att få dela några miles med någon som kunde banan bättre än nästan någon annan.
Jag tittade på hur han tog sig an stigningarna.
Hur han sprang utför.
Hur lite tid han lade på kontrollerna.
Ibland lär man sig mer genom att observera än genom att fråga.
En annan sak som gör Western States annorlunda är förhållandet mellan löpare och funktionärer.
Vi var 369 deltagare.
Längs banan fanns omkring 1 500 volontärer.
Det förändrar hela dynamiken.
På varje vätskestation möttes man inte av stress, utan av fullständig uppmärksamhet. Någon fyllde flaskorna. Någon frågade hur man mådde. Någon annan sprang för att hämta drop bagen innan man ens hunnit stanna.
Jag hade skickat drop bags till fyra stationer. Vid Robinson Flat, efter ungefär 49 kilometer, var det dags för den första.
Jag lämnade vindjackan, pannlampan och löparvästen.
Jag fyllde på med gels, en liten flaska UHydrate och bytte till linne.
Värmen hade till slut kommit ikapp även den svalaste Western States-dagen sedan 2012.
Några kilometer senare åkte även linnet av och fick hänga vid sidan i shortslinningen. Resten av dagen sprang jag med bar överkropp och med en flaska i handen. Amerikanska lopp har sina traditioner. Det där är en av dem. Lyckligtvis hade jag smort in mig noggrant med solskyddsfaktor 50.
Jag hade däremot ingen aning om hur loppet egentligen utvecklade sig.
Jag visste inte vilken placering jag låg på.
Jag visste inte om jag följde mitt tidsschema.
Och ärligt talat brydde jag mig inte särskilt mycket om det första.
Det andra skulle jag få svar på i Foresthill.
Där, efter ungefär 100 kilometer, väntade familjen.
Min plan var att komma dit efter tio timmar och trettio minuter.
Inte bara för min egen skull. Utan även för deras. Jag visste att de redan hade en lång dag av väntan framför sig.
När den första tredjedelen av loppet var avklarad visade det sig senare att jag redan hade börjat tappa mot min plan. Efter fem mil låg jag tolv minuter efter. Men det visste jag inte då. Och det var nog lika bra.
Jag fortsatte springa med känslan av att allt fortfarande var möjligt.
Sedan några timmar tillbaka hade jag haft en svag huvudvärk. Jag antog att det berodde på höjden.
Till skillnad från många lopp i alperna, där man hela tiden pendlar mellan höga toppar och djupa dalar, tillbringar man under den första delen av Western States nästan all tid över 2 000 meters höjd.
Det är en liten skillnad på pappret.
Men jag tror att min kropp märkte den.
Samtidigt steg temperaturen.
Dammet blev allt tjockare. Benen och skorna fick samma gråbruna färg som stigen under dem. Det slog mig att leden under århundraden burit fler hästhovar än löparskor. Först ursprungsfolkens indianhästar. För stammar som Washoe, Nisenan, Maidu och Miwok var denna stigen en livsnerv. Sedan guldruschens transporter och lycksökare. Därefter Tevis Cup.
Och nu vi.
369 människor som för en enda dag fick låna samma väg genom bergen.
Det var varmt.
Det var dammigt.
Jag hade börjat få ont i huvudet.
Men humöret var fortfarande på topp.
Trots allt befann jag ju mig precis där jag ville vara.
Devil’s thumb
Längs Western States passerar man platser som Miller’s Defeat, Dusty Corners och Last Chance. För den som inte känner historien är de bara markeringar på en karta eller skyltar vid en vätskestation.
Men de är egentligen resterna av en annan dröm.
Under guldruschen var det här levande samhällen. Människor byggde sina liv i hopp om att nästa spadtag skulle förändra allt. I dag återstår nästan ingenting. Några namn. Några öppna ytor. Och en känsla av att historien fortfarande ligger kvar i dammet.
Hade det inte varit för funktionärerna och de entusiastiska åskådarna hade jag förmodligen sprungit rakt igenom utan att förstå att här en gång fanns en värld.
Det är intressant hur platser kan överleva sina invånare.
Namnet Last Chance är särskilt talande.
Det låter dramatiskt. Och här förändrades banan en aning.
Stigen blev brantare. Värmen strålade från bergssidorna. Nu väntade kanjonerna.
Först kom en lång och ganska brant utförslöpa. Sedan kom klättringen upp mot Devil’s Thumb.
Lutningen är någonstans runt 30 %.
Det finns stigningar jag springer. Det finns stigningar jag går men vissa andra springer.
Och så finns det stigningar där även världseliten accepterar att hike är det enda alternativet.
Jag fick senare höra att Jennifer Lichter hade gjort det avgörande rycket i damtävlingen i stigningen mot Devil’s Thumb. Hon hade tagit fyra minuter i bara den klättringen på loppets tvåa Riley Brady.
Jennifer skulle senare samma kväll slå det oslagbara banrekordet av Courtney Dauwalter från 2023. Det som av många anses vara det bästa loppet någonsin av en kvinna på någon plats på jorden. Ja det rekordet.
Jag misstänker att Jennifer trots allt inte gick i stigningen mot Devil’s Thumb där alla andra väljer hike framför jogg.
Men jag försökte inte ens springa. Jag försökte bara fortsätta röra mig.
Mitt i backen dök Jeff Browning upp bakom mig.
Under några timmar hade jag lyckats hålla honom på avstånd. Nu gled han förbi med en hike som såg nästan provocerande avslappnad ut.
Jag skrattade till och sa något i stil med:
”Brutal climb.”
Han tittade på mig och svarade lugnt, nästan som om han kommenterade vädret.
”You should try it when it’s twenty degrees warmer.”
Det var inget skryt.
Ingen ironi.
Bara ett konstaterande från någon som hade varit där många gånger tidigare.
Jag slutade fundera på hur långt det var kvar. Jag satte bara ena foten framför den andra.
Till slut såg jag stenen som gett platsen dess namn. Stenen som med viss fantasi såg ut som en tumme.
Jeff såg jag inte igen under loppet.
Först dagen efter, när silverspännena delades ut, fick jag veta att han från just den punkten hade sprungit ifrån mig med en hel timme. Rutinen och erfarenheten vann. Inte för att det var Jeff jag tävlade mot. Det här var helt och hållet en kamp mot naturens krafter och mina egna tankar om att ge upp.
Nu befann jag mig på den del av banan som många beskriver som dess verkliga hjärta.
Tre djupa kanjoner. Tre långa nedförslöpor. Tre klättringar.
Jag hade klarat en. Två återstod.
Vid El Dorado Creek stannade jag för att fylla flaskorna.
Där hörde jag plötsligt något jag inte hade väntat mig.
”Hej Christian, hur går det?”
Svenska.
Efter många timmar omgiven av engelska röster blev jag först lite paff.
Det var Bo.
Vi hade träffats hastigt vid nummerlappsutdelningen dagen innan. Han hade bott större delen av sitt liv i USA men tyckte att det var roligt att det var två svenskar i startfältet. Han hade berättat för mig att han skulle bemanna stationen vid El Dorado Creek. Men det hade jag ju glömt sedan dess.
”Hej Bo! Kul att du är här.”
Jag berättade att klättringen upp mot Devil’s Thumb hade varit tuff.
Sedan var samtalet slut.
Nästa uppgift väntade redan. Klättringen upp till Michigan Bluff.
När jag nådde dit hade jag tagit mig 90 km.
Det var första gången jag på allvar började räkna.
Inte kilometer.
Minuter.
Jag insåg ganska snabbt att min tidsplan höll på att glida mig ur händerna.
Foresthill låg bara en mil bort. Det kan låta lite men…
I verkligheten låg ytterligare en djup kanjon mellan oss. Volcano Creek.
Och enligt planen hade jag bara tjugo minuter till godo.
Det gick inte ihop.
Jag hade ingen telefon. Ingen möjlighet att skicka ett meddelande. Familjen skulle få vänta utan att veta varför. Det var nog det som bekymrade mig mest där och då. Att de skulle få vänta ännu längre.
Jag försökte trösta mig med tanken att Foresthill är ett av loppets stora folkfester. Där finns alltid något att titta på.
Och mycket riktigt.
När jag till slut kom fram visade det sig att Ture hade hittat sitt eget sätt att fördriva väntan.
Han hade blivit expert på tävlingen.
Min åttaåring kunde redogöra för herrtäten precis som om han vore en sportkommentator.
Hans Troyer ledde.
Francesco Puppi jagade.
Vincent Bouillard låg strax bakom.
Och både Jim Walmsley och Kilian Jornet hade brutit.
Jag log.
För det slog mig att jag tänkte precis likadant.
Jag har alltid följt sporten lika mycket som jag utövat den.
När jag springer svenska lopp råkar jag ibland själv vara en del av tätstriden. Här var verkligheten en annan. Världseliten befann sig på en helt annan nivå. Även de snabbaste kvinnorna sprang i ett tempo som jag inte kunde drömma om att matcha.
Men det gjorde faktiskt inte upplevelsen mindre.
Snarare tvärtom.
Det fanns något speciellt i att få dela samma bana.
Samma damm.
Samma berg.
Samma historia.
Om än i ett annat tempo.
Jag stannade bara några minuter i Foresthill.
Tillräckligt länge för att byta skor, fylla på sportdryck och stoppa ner nya gels i fickorna.
Men det viktigaste jag fyllde på med gick inte att lägga i mina midjefickor.
Det var några minuter tillsammans med familjen.
Efter elva timmar i bergen blev deras leenden och hejarop en sorts energi som ingen nutritionsplan i världen kan mäta. Sedan var det dags att ge sig av igen. Vi sa hej då.
Jag visste att det skulle dröja ytterligare 25 kilometer innan vi sågs nästa gång.
Vid flodkorsningen Rucky Chucky.
Floden
Nu kom jag till en del av loppet som jag aldrig riktigt förstått mig på.
Cal Street.
Jag har genom åren sett många livesändningar och filmer från Western States. Jag visste hur starten skulle se ut. Jag kände igen några av de klassiska vätskestationerna i bergen och kanjonerna. Jag hade koll på sträckan genom Foresthill. Jag hade sett målgången i Auburn fler gånger än jag kunde räkna.
Men mellan Foresthill och Rucky Chucky fanns ett tomrum.
Kamerorna var få. Historierna om saker som hänt längs denna sträcka många.
I mitt huvud hade jag därför byggt upp en egen version.
Jag föreställde mig en hyfsat lättlöpt bred stig. En stig i lagom medlut som tillät ett jämnt tempo hela vägen ner mot American River.
Det visade sig att jag inte riktigt hade gjort min hemläxa.
Cal Street heter inte så för att det är en väg.
Den heter så för att leden börjar vid en gata i Foresthill som råkar heta California Street.
Själva stigen har väldigt lite gemensamt med vad de flesta skulle kalla en väg.
Den klänger längs bergssidorna högt ovanför floden. Smal. Stenig. Bitvis teknisk. Den kräver uppmärksamhet nästan hela tiden.
Det är ett bra exempel på hur namn ibland lurar oss.
Vi hör ett ord och skapar en bild.
Sedan visar verkligheten något helt annat.
Jag hade också föreställt mig att de 25 kilometrarna mest skulle luta nedför.
Även det visade sig vara en sanning med modifikation.
Visst tog jag mig gradvis nedåt.
Men små klättringar dök upp med jämna mellanrum. Inga som kunde mäta sig med klättringarna mot Devil’s Thumb eller Michigan Bluff. Men tillräckligt många för att hela tiden bryta rytmen.
Varje gång jag tyckte att steget började flyta kom nästa motlut.
Längs Cal Street låg tre vätskestationer.
Vid varje station fyllde jag bara en flaska och skyndade vidare. Jag ville inte förlora tid. Jag ville inte att familjen skulle behöva vänta ännu en gång.
Det var kanske inte det smartaste.
Solen stod fortfarande högt. Eftermiddagsvärmen låg kvar över sluttningarna och loppet var långt ifrån över. Ibland kostar minuterna man sparar mer än de smakar. Men jag överlevde och kunde senare i loppet dricka ikapp igen.
När jag till slut närmade mig Rucky Chucky var det inte enbart flodkorsningen jag tänkte på.
Jag tänkte också på familjen.
Men när jag kom fram fanns de inte där.
Jag stannade upp.
Tittade runt.
Ingenting.
Tankarna började omedelbart leta efter förklaringar.
Hade bilen gått sönder?
Hade de fastnat i trafiken?
Hade något hänt med barnen?
Jag ropade:
”Sara!”
Ingen svarade.
Jag fortsatte sista biten ner mot strandkanten.
Och där stod de. Inte långt upp på stranden. Halvt ute i floden.
På varsin sten, med telefonkamerorna redo, ivrigt vinkande.
Naturligtvis.
De hade bara hittat en bättre plats.
Vi hann utbyta några snabba ord innan det var dags att fortsätta.
Själva flodövergången är en av de mest välkända delarna av Western States.
American River är inte särskilt djup just vid Rucky Chucky, men strömmen är tillräckligt stark för att kräva ett rep för att inte dras med. Funktionärer står utplacerade längs övergången och följer varje steg.
Jag tog tag i repet och klev ut.
Vattnet steg först till knäna.
Sedan till låren.
Till slut nådde det upp mot magen.
Efter många timmar i damm och hetta kändes den kalla floden skön.
Jag höll tröjan högt i ena handen för att den inte skulle bli blöt.
Den var fortfarande nästan torr.
Sedan Foresthill hade jag sprungit med bar överkropp. American style.
På andra sidan väntade min sista drop bag.
Den sista möjligheten att byta utrustning. Att lämna solglasögonen och plocka upp en pannlampa.
Jag tittade en gång till mot familjen innan jag fortsatte. Jag var nu en timme och tolv minuter efter mitt tidsschema.
Sedan tog jag mig an klättringen mot Green Gate.
Nu återstod 22 miles, 36 kilometrar. Det kan verka lite. Men den sista femtedelen är tuffare i verkligheten än i teorin. Det skulle jag snart upptäcka.
Mörkret och målet
Vid Green Gate såg jag Rachel Entrekin för tredje gången under dagen.
Första gången hade varit i gryningen, bara minuter efter starten. Jag hade, lite spontant, sagt:
”Du är cool.”
Hon hade inte tvekat en sekund.
”Jag tycker att du är cool.”
Nu blev det bara en high five innan jag sprang vidare.
Men mötet stannade kvar.
Några månader tidigare hade Rachel vunnit Cocodona 250. Inte bara damklassen. Hela loppet. Hon hade sprungit ifrån samtliga herrar och satt ett banrekord som ingen tidigare ens varit i närheten av.
Och ändå stod hon här.
Inte för att bli hyllad.
Utan för att heja på människor som låg flera timmar bakom täten.
Det säger kanske mer om Western States än någon resultatlista någonsin kan göra. Jag tycker också det säger ganska mycket om kulturen inom ultralöpning.
Sportens största stjärnor försvinner inte när de har sprungit färdigt eller nått sina egna mål.
De stannar kvar.
De applåderar.
De delar glädjen med nästa löpare.
Och nästa.
Jag blev återigen påmind om hur jag i den svenska kontexten måste fortsätta agera även när mina medtävlare når sin mållinje. Även de dagar jag misslyckas med mina mål. Alla som startar är ju vinnare. Och vinnare är värda att hejas på!
Jag hade redan innan start hälsat på Gordy Ainsleigh, Scott Jurek, Magdalena Boulet och Tim Twietmeyer. Senare under kvällen dök Scott upp igen vid Quarry Road och hejade lika entusiastiskt på mig som om jag hade kämpat om segern.
Jag hade då ungefär 145 kilometer bakom mig. Lite drygt 15 återstod.
Och det slog mig att det kanske inte är historien som gör Western States speciellt.
Det är människorna som fortsätter att bära den.
Under de sista timmarna började jag också förstå en annan sak.
Jag borde ha gjort som amerikanerna.
Jag borde haft en pacer.
Att springa med en pacer under loppets andra halva är nästan obligatoriskt här. Visst finns undantag. Dagen efter fick jag veta att både Vincent Bouillard och Francesco Puppi sprungit sina sensationella lopp utan pacer.
Men de var just det.
Undantag.
Jag däremot befann mig i ett märkligt ingenmansland.
Jag var för långt bakom täten för att dela deras kamp.
Och för långt före nästa stora grupp av löpare som jagade silverbältet under 24 timmar.
Under långa stunder såg jag inte en människa.
För första gången under hela dagen blev jag faktiskt…
Uttråkad.
Ultralöpning handlar inte bara om fysisk smärta och pannben.
Den handlar ibland också om ensamhet.
Mörkret föll och pannlampan tändes.
Den storslagna naturen försvann utanför ljuskäglan och världen krympte till några meters stig framför mina fötter.
Stationerna vid Auburn Lake Trails, Quarry Road och Pointed Rocks blev små öar av liv i ett annars tyst landskap. Ja det hade iallafall varit tyst om inte alla grodor längs floden varit så ivriga med sina parningsläten.
I tystnaden och mörkret fanns bara jag.
Och mina tankar.
Jag tänkte på familjen.
De hade förmodligen checkat in på hotellet i Auburn nu.
De väntade.
Precis som de hade väntat hela dagen.
Med ungefär en mil kvar insåg jag att jag låg nästan två timmar efter min ursprungliga måltid.
Det gjorde mig faktiskt inte särskilt mycket.
Jag tänkte mest på alla som fortfarande skulle vara kvar ute på leden långt in på söndagsförmiddagen.
Jag skulle åtminstone hinna i mål och få sova på natten.
Den sista milen visade sig vara betydligt värre än jag hade hoppats.
Fler uppförsbackar.
Vid No Hands Bridge saktade jag nästan omedvetet ner.
Längs bron hängde flaggor från alla nationer som fanns representerade i årets lopp.
Jag letade tills jag hittade den svenska.
Den satt där.
Bland alla de andra.
Återigen kände jag mig som en liten del av något mycket större.
Bron har fått sitt namn efter en ryttare som en gång red över den utan att hålla i tyglarna. Hon måste varit väldigt modig. Undrar om det var mörkt eller ljust när det hände?
I mitt fall insåg jag att det nog var lika bra att mörkret dolde hur långt ner det faktiskt var.
Vid den sista stationen, Robie Point, möttes jag av en ny fråga.
Inte ”What do you need?”
Utan ”Are you alone?”
”Yes.”
Volontären tittade på mig.
”Wow. Respect.”
Jag log.
Respekt.
Eller dumhet.
Gränsen mellan de två ytterligheterna är ibland förvånansvärt tunn.
Men jag lärde mig något de sista timmarna under loppet.
Om jag någon gång kommer tillbaka…
…då kommer jag inte att springa ensam.
Fast just då kändes den tanken nästan komisk.
Jag var färdig med Western States.
Helt färdig.
Sedan mindes jag lotteriet.
Jag hade precis använt upp alla mina lotter.
Om jag någon gång skulle vilja återvända började allt om från början.
År av kvalificeringslopp.
År av väntan.
År av hopp.
Kanske är det just därför så många vill komma tillbaka.
Tiden hinner sudda ut smärtan innan turen hinner komma ikapp.
Den sista kilometern var skönt lättsprungen.
Jag hörde speakern säga mitt namn.
Jag sprang in på stadion.
Familjen stod bakom mållinjen och väntade.
De sprang inte de sista metrarna med mig.
Det behövdes inte.
De hade redan varit med hela vägen.
Jag kramade dem.
Jag hade åkt till Kalifornien för att springa ett lopp.
Men det jag skulle bära med mig hem var något helt annat.
Minnena av det vi upplevt tillsammans.
Väntan.
Stödet.
Alla timmar då deras lopp pågick parallellt med mitt.
Många säger att den som springer Western States kommer ut på andra sidan som en annan människa. Jag hörde det flera gånger dagen innan loppet.
Tänk om det också gäller fler än löparen.
Kanske förändras också de som väntar.
De som hejar.
De som tror på någon annans dröm tillräckligt mycket för att göra den till sin egen.
Efter drygt nitton timmar var loppet över.
Men de viktigaste loppen i livet känns sällan viktiga för att de slutar.
De känns viktiga för att de förändrar vad vi tror är möjligt.
Sommaren 2007 läste jag en bok som öppnade en dörr till en värld jag inte visste fanns.
Nitton år senare sprang jag i mål på det lopp som en gång bara hade varit ett kapitel i den boken.
Det är lätt att tro att drömmar förverkligas i samma ögonblick som man når mållinjen.
Men stämmer det?
Jag tror att de börjar förverkligas den dag man vågar ta det första steget mot något som ännu känns omöjligt.
Så, om det finns något jag hoppas att du tar med dig från den här berättelsen, så är det inte hur snabbt jag sprang.
Inte vilken placering jag fick.
Inte ens att jag sprang Western States.
Jag hoppas att du tar med dig något mycket enklare.
Sluta aldrig drömma.
För man vet faktiskt aldrig vilken bok, vilket beslut eller vilket första steg som en dag kommer att förändra riktningen på ens liv.
