Min bakgrund

När jag var 25 år gammal hade jag en identitetskris. Jag hade pluggat till civilingenjör men lyckades inte hitta något bra jobb. Jag hankade mig fram med ströjobb och några extrakurser i psykologi men saknade ett sammanhang. En av mina klasskompisar hade börjat springa med en löpargrupp i närheten. Jag hängde på. Efter det första intervallpasset var jag så trött så att jag knappt kunde ta mig hem. Men av någon anledning gillade jag känslan av att ha tagit ut mig fullständigt. 

Extraordinär utmaning

Efter ett tag satte jag upp ett mål att springa ett marathon. Marathon hade alltid varit något extraordinära människor gjorde, inget för en vanlig kille som mig. Men det var ändå något som lockade och jag kunde inte släppa tanken. Mitt första lopp gick bra och jag höjde snabbt ambitionsnivån för att försöka springa på en bra tid. 2007 startade jag tillsammans med flera tusen andra i Stockholm. Det var varmt. Mycket varmare än normalt i början på juni. Och jag hade satt ett ambitiöst mål att springa på under 2 timmar och 50 minuter. Efter ett tag började publiken heja lite extra och jag insåg att jag sprang sida vid sida med en av damfavoriterna. Alldeles för snabbt för mig, men jag var inte längre på plats för att bara gå i mål, jag ville prestera på toppen av min förmåga.

Misslyckad

Halvvägs blev det svart och jag föll ihop. Två funktionärer släpade in mig i ett sjukvårdstält och det enda som ekade i mitt huvud var att jag inte ville bryta. Men jag hade inget val och mitt lopp var över. Jag hade misslyckats. Och eftersom min identitet det senaste åren hade varit så starkt kopplad till just löpning (även om jag under tiden hade hittat ett roligt jobb som civilingenjör inom telekombranschen), hade jag inte bara misslyckats, jag var misslyckad.

När tankarna klarnade något, och min fru rusade in i tältet efter att tävlingsledningen hade ringt och berättat vad som hade hänt, insåg jag att jag hade två val. Det var som om jag hade två röster i huvudet samtidigt. Den ena sa åt mig att lägga skorna på hyllan, att sluta springa och gå tillbaka till att leva ett bekvämt och vanligt liv utan att pusha gränserna. Men det fanns en annan röst. Den viskade tyst men jag kunde ändå höra den klart. Den sa åt mig att det kanske fanns en annan väg. En väg där ett missat mål kan ge lärdomar att bygga vidare på, att jag kunde gå starkare ur detta, och faktiskt höja min ambitionsnivå för att bevisa för mig själv att jag var bättre än såhär.

Revanschen

Några månader senare hörde jag talas om en tävling som kallades Järnmannen. Det var den svenska varianten av Ironman, och vad som numera är Ironman Kalmar. I en Ironman avslutar man loppet med en marathon. Men innan man får springa ska man simma 3860m och cykla 18 mil. Tanken var svindlande men jag kunde inte släppa den. Vore inte det den ultimata revanschen? Men att genomföra en Ironman kändes lika svårt som att klättra Mount Everest. Jag kunde knappt crawla i 25 m och hade aldrig cyklat längre än 4 mil i sträck. Jag hade ingen våtdräkt, ingen racercykel och hade aldrig tävlat i längre än tre timmar.

Ingen återvändo

Tio månader senare låg jag i vattnet i Kalmarsund med några hundra andra. Det var för sent att vända tillbaka. Efter en lång och plågsam dag närmade jag mig tio timmar senare mål. Jag hade bara en kilometer kvar i vad som för mig var något helt omöjligt. Publiken hejade och jag rös för jag insåg att jag skulle fixa det. Tårarna kom. Inte bara från smärtan i hela kroppen utan för det paradigmskifte som denna revansch innebar. Jag kände mig mer levande än någonsin.

Från aldrig mer till nörd

Direkt efter målgång träffade jag min fru och det första jag sa var att jag aldrig mer skulle anmäla mig till något liknande. Men bara ett par veckor senare började jag researcha för att hitta det optimala sättet att träna och tänka för att nå min fulla potential som triathlet. Jag blev nördig och allt jag tänkte på, när jag inte var på jobbet eller med min fru var hur jag skulle kunna köra snabbare på nästa års tävling. Jag insåg att en Ironman verkligen var den ultimata utmaningen. Jag testade passionerat olika träningsfilosofier, periodiseringar och nyckelpass och grävde samtidigt ner mig i de mentala strategierna för att prestera på topp. Jag använde mig själv som testpilot i hur man hittar ett optimalt upplägg trots heltidsjobb, fru och längre fram småbarn.

Ironman som verktyg för personlig utveckling

Under fyra år itererade jag träningsupplägg, mentala strategier, kost, återhämtning och olika sätt att motivera mig själv. Allt för att bli så bra som möjligt på så lite träningstid som möjligt (eftersom min fria tid under tiden kraftigt hade begränsats pga resor i jobbet, ett nyköpt hus och av att vår första son fötts). För varje tävling lärde jag mig nya saker om vad som fungerade och inte. Jag fortsatte lära mig av världens bästa och samlade på mig ett antal hemligheter längs vägen. Jag märkte även att min strävan mot att nå min fulla potential och sätta tuffare och tuffare mål, gjorde mig gladare och utvecklade mig som person. Plötsligt hade Ironman och de ultralopp som jag fastnade för att köra under vinterhalvåret fått ett högre syfte.

Från atlet till coach

När jag 2012, i min sjätte Ironmantävling, nådde min fulla Ironmanpotential och gick i mål på 8.33 hände något intressant. Människor runtomkring började fråga mig om råd och jag började coacha andra för att få fler att nå sin fulla potential. Plötsligt fick mitt egna tävlande en djupare innebörd då jag insåg att det inspirerade andra till att också sätta och jobba mot sina mål. Sedan 2012 har jag haft förmånen att få coacha hundratals individer mot personliga rekord, VM-kvalificeringar och krossade gränser. Att se en person gå från att inte tro att en tävling som Ironman eller ett ultramarathon är möjligt till att faktiskt genomföra det, är numera min dagliga motivation att stiga upp!

Känslan av rädsla

Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att känna mig som nybörjare bland alla andra som verkade mycket mer erfarna. All ny utrustning, nya termer, konstiga träningspass, periodisering, intensitetszoner, tävlingsstrategier, nutrition. Och inte minst att ligga i ett hav av hundratals andra och vänta på startskottet för att ge sig ut i höga vågor för att simma nästan 4000 m eller springa längre än jag någonsin gjort innan. Känslan av rädsla och litenhet som jag än idag kan känna iom att jag fortsätter pusha mina egna gränser. Men mod är inte avsaknad av rädsla, utan att man vågar göra något trots att man är rädd! 

Värdet av en coach

När jag ser tillbaka önskar jag att jag hade tagit hjälp av en coach för att slippa använda flera år av mitt liv för att prova mig fram till det ultimata träningsupplägget. Å andra sidan är lärdomarna jag samlade längs vägen om vad som inte funkar, ovärderliga i rollen som coach idag. Jag var så trött på vissa av mina längre cykelpass att jag knappt kunde ta mig hem. Jag hade ingen aning om hur mycket energi man behövde ha med sig för att cykla i fem timmar. Jag försökte hitta motivation varje dag att träna men hade ingen aning om hur mycket som var lagom, hur mycket jag skulle vila och när det var dags att köra hårdare för att toppa formen.

En ny approach

Jag ser många idag som kämpar med att få ihop jobb, familj och många träningstimmar i veckan. Ofta har man hört eller läst att man måste träna 15-20 timmar i veckan för att komma någonstans inom Ironman eller ultralöpning. Skräckscenariot är när ett tidigare proffs börjar coacha vanliga människor och tror att 20 timmars träning i veckan är någon form av normalläge. De bästa tränar ju 25-35 timmar i veckan och då borde man ju åtminstone komma i närheten av det. Tänk dig själv hur du skulle försöka få in 15-20 timmars träning i ditt redan hektiska liv.

Jag tog åt mig många valda sanningar under mina första år inom uthållighetsidrottandet. Jag sög åt mig av vad andra gjorde som en svamp. Men jag hade aldrig tid att träna mer än 7-10 timmar i veckan och förväntade mig därför att få resultat därefter. Jag var väldigt noga med att alla pass skulle ha ett syfte och att ta vara på den träningstid jag kunde få ihop. Efter några års satsning på min nya hobby, vid sidan av heltidsjobb och familj, hamnade jag plötsligt i striden om SM-pallplatser  i både Ironman och ultratrail. Det var då jag insåg att jag hade hittat ett  smartare sätt att träna än det traditionella.

Nya insikter

Jag insåg också snart att jag blev gladare och mer fokuserad av att sträva mot ett mål, och att detta verkade vara universellt. Tuffa mål som krävde att jag hela tiden utvecklades och pushade mitt sätt att träna, gjorde att jag mådde bra. Och att jag fick mer gjort i övriga livet också. Samma sak har jag sedan dess observerat i de hundratals människor jag haft förmånen att coacha. Genom att gå från ett nuläge mot något som i dagsläget känns omöjligt, uppgraderar du din självbild och blir en bättre person. Hur andra ser på dig kommer för alltid vara förändrat. Och personen du blir av processen att jobba mot ditt mål kommer i backspegeln vara lika mycket värt som själva målet i sig.

Är jag speciell?

Du kanske tänker att jag är speciell och att denna resan inte är något för alla. Johanna var 24 år och hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon kontaktade mig och frågade om en Ironman inom nio månader på Nya Zealand var helt orimligt. Hon fixade det. Bosse var närmare 55, hade aldrig tränat uthållighetsträning och blev nyfiken på Ironman när han var med som åskådare. Han frågade mig om det var helt otänkbart att på tio månader gå från noll till Ironman. Han fixade det och några år senare kvalificerade han sig för Ironman Hawaii. Christer, en 45 år gammal familjefar, målade upp sin målbild första gången vi sågs. Nio månader senare prickade han tiden med några sekunders marginal och kvalade in till VM på Hawaii. Och Mats som vid 70 års ålder fortfarande tävlar mot de bästa i sin åldersklass på VM. Snacka om förebild för hur vi alla bör må när vi blir 70! Dennis som drygt 20 år gammal aldrig hade sprungit längre än tre mil när han kontaktade mig med en dröm om att satsa på ultralöpning. Ett par år senare tog han en tiondeplats på HURT, ett av världens tuffaste 100-mileslopp och fortsätter pusha sig själv och andra i några av världens tuffaste lopp. Annika, rektor och småbarnsmamma, med drömmen om att satsa på swimrun och kvala till Ö till Ö som nu har kört Swimrun World Championsships (Ö till Ö) flera gånger och närmar sig eliten. Magnus som på ett år tog sig från en 35e till en 3e-plats på Sveriges tuffaste löpartävling Kullamannen 100 miles. Emelie som på 7 månader byggde upp mot Ultra trail world tour Kullamannen och tog en sjätteplats i sin 100-milesdebut.

Denna typen av extraordinära utmaningar är verkligen för alla och förenar de mest osannolika individer som lever helt olika liv till vardags. Jag är glad att du hittat hit, välkommen med på resan!