Ett första uppvaknande

När jag var 25 år gammal hade jag en identitetskris. Jag hade pluggat till civilingenjör men lyckades inte hitta något bra jobb. Jag hankade mig fram med ströjobb och några extrakurser i psykologi men saknade ett sammanhang. En av mina klasskompisar hade börjat springa med en löpargrupp i närheten. Jag hängde på. Efter det första intervallpasset var jag så trött så att jag knappt kunde ta mig hem. Men av någon anledning gillade jag känslan av att ha tagit ut mig fullständigt. 

Extraordinär utmaning

Efter ett tag satte jag upp ett mål att springa ett marathon. Marathon hade alltid varit något extraordinära människor gjorde, inget för en vanlig kille som mig. Men det var ändå något som lockade och jag kunde inte släppa tanken. Mitt första lopp gick bra och jag höjde snabbt ambitionsnivån för att försöka springa på en bra tid. 2007 startade jag tillsammans med flera tusen andra i Stockholm. Det var varmt. Mycket varmare än normalt i början på juni. Och jag hade satt ett ambitiöst mål att springa på under 2 timmar och 50 minuter. Efter ett tag började publiken heja lite extra och jag insåg att jag sprang sida vid sida med en av damfavoriterna. Alldeles för snabbt för mig, men jag var inte längre på plats för att bara gå i mål, jag ville prestera på toppen av min förmåga.

Misslyckad

Halvvägs blev det svart och jag föll ihop. Två funktionärer släpade in mig i ett sjukvårdstält och det enda som ekade i mitt huvud var att jag inte ville bryta. Men jag hade inget val och mitt lopp var över. Jag hade misslyckats. Och eftersom min identitet de senaste åren hade varit så starkt kopplad till just löpning (även om jag under tiden hade hittat ett roligt jobb som civilingenjör inom telekombranschen), hade jag inte bara misslyckats, jag var misslyckad.

När tankarna klarnade något, och min fru rusade in i tältet efter att tävlingsledningen hade ringt och berättat vad som hade hänt, insåg jag att jag hade två val. Det var som om jag hade två röster i huvudet samtidigt. Den ena sa åt mig att lägga skorna på hyllan, att sluta springa och gå tillbaka till att leva ett bekvämt och vanligt liv utan att pusha gränserna. Men det fanns en annan röst. Den viskade tyst men jag kunde ändå höra den klart. Den sa åt mig att det kanske fanns en annan väg. En väg där ett missat mål kan ge lärdomar att bygga vidare på, att jag kunde gå starkare ur detta, och faktiskt höja min ambitionsnivå för att bevisa för mig själv att jag var bättre än såhär.

Revanschen

Några månader senare hörde jag talas om en tävling som kallades Järnmannen. Det var den svenska varianten av Ironman, och vad som numera är Ironman Kalmar. I en Ironman avslutar man loppet med en marathon. Men innan man får springa ska man simma 3860m och cykla 18 mil. Tanken var svindlande men jag kunde inte släppa den. Vore inte det den ultimata revanschen? Men att genomföra en Ironman kändes lika svårt som att klättra Mount Everest. Jag kunde knappt crawla i 25 m och hade aldrig cyklat längre än 4 mil i sträck. Jag hade ingen våtdräkt, ingen racercykel och hade aldrig tävlat i längre än tre timmar.

Paradigmskiftet

Tio månader senare låg jag i vattnet i Kalmarsund med några hundra andra. Det var för sent att vända tillbaka även om min inre röst skrek stopp! Efter en lång och plågsam dag närmade jag mig målet efter knappt tio timmar. Jag hade nu bara en kilometer kvar i vad som för mig fram tills det ögonblicket varit något helt omöjligt. Publiken hejade och jag rös. Jag insåg att jag skulle fixa det. Tårarna kom. Inte bara från smärtan i hela kroppen som hade eskalerat under dagen, utan från det paradigmskifte som min revansch innebar. Jag kände mig mer levande än någonsin!

Från aldrig mer till all-in

Direkt efter målgång träffade jag min fru och det första jag sa var att jag aldrig mer skulle anmäla mig till något liknande. Men bara ett par veckor senare började jag researcha för att hitta det optimala sättet att träna och tänka för att nå min fulla potential som triathlet. Jag blev nördig och allt jag tänkte på, när jag inte var på jobbet eller med min fru var hur jag skulle kunna köra snabbare på nästa års tävling. Jag insåg att en Ironman verkligen var den ultimata utmaningen. Jag testade passionerat olika träningsfilosofier, periodiseringar och nyckelpass och grävde samtidigt ner mig i de mentala strategierna för att prestera på topp. Jag använde mig själv som testpilot i hur man hittar ett optimalt upplägg trots heltidsjobb, fru och längre fram småbarn.

Uthållighetsutmaningar som verktyg för personlig utveckling

Under fyra år itererade jag träningsupplägg, mentala strategier, kost, återhämtning och olika sätt att motivera mig själv. Allt för att bli så bra som möjligt på så lite träningstid som möjligt (eftersom min fria tid under tiden kraftigt hade begränsats pga resor i jobbet, ett nyköpt hus och av att vår första son fötts). För varje tävling lärde jag mig nya saker om vad som fungerade och inte. Jag fortsatte lära mig av världens bästa och samlade på mig ett antal nycklar längs vägen. Jag märkte även att min strävan mot att nå min fulla potential och sätta tuffare och tuffare mål, gjorde mig gladare och utvecklade mig som person. Plötsligt hade Ironman, och de ultralopp som jag fastnade för att köra under vinterhalvåret, fått ett högre syfte.

Från atlet till coach

När jag 2012, i min sjätte Ironmantävling, nådde min fulla Ironmanpotential och gick i mål på 8.33 hände något intressant. Människor runtomkring började fråga mig om råd och jag började coacha andra för att få fler att nå sin fulla potential. Plötsligt fick mitt egna tävlande en djupare innebörd då jag insåg att det inspirerade andra till att också sätta och jobba mot sina mål. Sedan 2012 har jag haft förmånen att få coacha hundratals individer mot personliga rekord, VM-kvalificeringar och krossade gränser. Att se en person gå från att inte tro att en tävling som Ironman eller ett ultramarathon är möjligt till att faktiskt genomföra det, är numera min dagliga motivation att stiga upp!

Känslan av rädsla

Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att känna mig som nybörjare bland alla andra som verkade mycket mer erfarna. All ny utrustning, nya termer, konstiga träningspass, periodisering, intensitetszoner, tävlingsstrategier, nutrition. Och inte minst att ligga i ett hav av hundratals andra och vänta på startskottet för att ge sig ut i höga vågor för att simma nästan 4000 m eller springa längre än jag någonsin gjort innan. Känslan av rädsla och litenhet som jag än idag kan känna iom att jag fortsätter pusha mina egna gränser. Men mod är inte avsaknad av rädsla, utan att man vågar göra något trots att man är rädd! 

Värdet av en coach

När jag ser tillbaka önskar jag att jag hade tagit hjälp av en coach för att slippa använda flera år av mitt liv för att prova mig fram till det ultimata träningsupplägget. Å andra sidan är lärdomarna jag samlade längs vägen om vad som inte funkar, ovärderliga i rollen som coach idag. Jag var så trött på vissa av mina längre cykelpass att jag knappt kunde ta mig hem. Jag hade ingen aning om hur mycket energi man behövde ha med sig för att cykla i fem timmar. Jag försökte hitta motivation varje dag att träna men hade ingen aning om hur mycket som var lagom, hur mycket jag skulle vila och när det var dags att köra hårdare för att toppa formen.

En ny approach

Jag ser många idag som kämpar med att få ihop jobb, familj och många träningstimmar i veckan. Ofta har man hört eller läst att man måste träna 15-20 timmar i veckan för att komma någonstans inom Ironman eller ultralöpning. Skräckscenariot är när ett tidigare proffs börjar coacha vanliga människor och tror att 20 timmars träning i veckan är någon form av normalläge. De bästa tränar ju 25-35 timmar i veckan och då borde man ju åtminstone komma i närheten av det. Tänk dig själv hur du skulle försöka få in 15-20 timmars träning i ditt redan hektiska liv.

Jag tog åt mig många valda sanningar under mina första år inom uthållighetsidrottandet. Jag sög åt mig av vad andra gjorde som en svamp. Men jag hade aldrig tid att träna mer än 7-10 timmar i veckan och förväntade mig därför att få resultat därefter. Jag var väldigt noga med att alla pass skulle ha ett syfte och att ta vara på den träningstid jag kunde få ihop. Efter några års satsning på min nya hobby, vid sidan av heltidsjobb och familj, hamnade jag plötsligt i striden om SM-pallplatser inom både Ironman och ultratrail. Det var då jag insåg att jag hade hittat ett effektivt sätt att träna som faktiskt gick att kombinera med jobb och familj.

Nya insikter och ett högre syfte

Jag insåg också snart att jag blev gladare och mer fokuserad av att sträva mot ett mål, och att detta verkade vara universellt. Tuffa mål som krävde att jag hela tiden utvecklades och pushade mitt sätt att träna, gjorde att jag mådde bra. Och att jag fick mer gjort i övriga livet också. Samma sak har jag sedan dess observerat i de hundratals människor jag haft förmånen att coacha. Genom att gå från ett nuläge mot något som i dagsläget känns omöjligt, uppgraderar du din självbild och blir en bättre person. Hur andra ser på dig kommer för alltid vara förändrat. Och personen du blir av processen att jobba mot ditt mål kommer i backspegeln vara lika mycket värt som själva målet i sig.

Är jag speciell? (spoiler – NEJ)

Du kanske tänker att jag är speciell och att denna resan inte är något för dig. Genom åren har jag sett så många förvandlingar av till synes vanliga individer som fixat extraordinära utmaningar. Här kommer några exempel. Johanna 24 år gick från att aldrig ha sprungit längre än en halvmara till att genomföra Ironman Nya Zealand nio månader senare. Bosse 55 år hade aldrig tränat uthållighetsträning och blev nyfiken på Ironman när han var med som åskådare. Han frågade mig om det var helt otänkbart att på tio månader gå från sprinttriathlon till Ironman. Det var det inte och några år senare kvalificerade han sig för Ironman Hawaii. Christer 45 år målade upp sin målbild första gången vi sågs med sin måltid skriven på målportalen. Nio månader senare prickade han tiden med några sekunders marginal och kvalade in till VM på Hawaii. Dennis 20 år hade aldrig sprungit längre än tre mil när han kontaktade mig med en dröm om att satsa på ultralöpning. Ett par år senare tog han en tiondeplats på HURT, ett av världens tuffaste 100-mileslopp och tillhör idag Sverigeeliten. Annika, rektor och mamma i sina bästa år, kontaktade mig med drömmen om att satsa på swimrun och kvala till Ö till Ö. Hon har sedan dess kört Swimrun World Championsships (Ö till Ö) flera gånger och är idag bland de bästa i Sverige. Dessutom har hon tagit topplaceringar på ultravasan och genomfört 100 miles. Magnus som på ett år tog sig från en 35e till en 3e-plats på Sveriges tuffaste löpartävling (och nordens största 100-mileslopp) Kullamannen 100 miles och nu tillhör Sverigeeliten i lång ultra. Emelie som på bara sju månader byggde upp mot Kullamannen 100 miles och tog en sjätteplats i sin 100-milesdebut. Två år senare kom hon tvåa (bästa svenska) i Kullamannen by UTMB (och kapade dessutom fem timmar på sin tid!). Oscar som under vår första säsong ihop gjorde UTMB på 31 timmar och två månader senare tog en tiondeplats i Kullamannen by UTMB (kapade sin tid med drygt fyra timmar från året innan). Ann-Mari som under samma säsong tävlade i VM i Vintertriathlon och kvalade till och genomförde VM på Hawaii. Ja listan av fantastiska individer som gjort jobbet är lång. Och den blir längre och längre för varje år som går. Precis som jag är dessa personer (som jag haft förmånen att få lära känna) helt vanliga människor. Men resan vi gått igenom tillsammans och utmaningarna vi lyckats med är inget annat än extraordinära.

Min coachfilosofi

Min filosofi som coach är baserad på:

• Applicerad forskning/vetenskap/träningsteori (N=många).
• Ständiga experiment för att optimera/individualisera för varje individ (N=1).
• Att leva som jag lär – genom att fortsätta utmana mig själv, experimentera, lära, testa nytt, göra saker med skräckblandad förtjusning.
• Att se HELA individen (oavsett nivå) och även coacha kring faktorer som stress, kost, sömn, livspussel för att nå optimal prestation.
• Att all prestation är en kombination av mental och fysisk förberedelse – båda faktorerna är lika viktiga och beroende av varandra.
• Ambitionen att bygga starka relationer med mina adepter – rak kommunikation, öppen dialog, ärlig feedback. Flera av mina adepter genom åren är idag nära vänner.
• Långsiktighet. Även om de flesta anlitar mig för ett specifikt (ofta kortsiktigt) mål är mitt fokus långsiktig utveckling. Många överskattar vad man kan göra på tre månader, men underskattar vad man kan göra på tre år!

Tack för att du läst ända hit! Du är grym! Fortsätt med det! Jag är glad att du hittat hit, välkommen med på resan!