IRONCOACH blogg, artiklar.

SM-silver och annat från Q1+ 2025

maj 9, 2025/i Inspiration, Race reports, Tävling/av christian

Tänk att det redan är maj. En tredjedel av året har gått och säsongen för både mig och de flesta av mina adepter är i full gång. I början av året skrev jag om mina mål för året. Min första tävling för året var Snapphaneracet 50 km. Jag startade offensivt och ville testa formen, foten (den stukade) och knoppen. Foten funkade bra men kroppen funkade inte riktigt som vanligt och andra halvan blev någon form av överlevnad snarare än kamp om vinsten. Kanske pga att jag veckan innan hade varit förkyld. Dessutom blev jag sjuk igen några dagar efter loppet. En tredjeplats blev det iallafall till slut. I damloppet tog Emelie Eklöf en fin andraplats!

Under mars var jag inbjuden till Ultralandslagets träff i Göteborg som föreläsare. Jag passade på att delta på hela lägret eftersom jag dessutom “kvalade in” som deltagare med mina resultat från 24-timmars och 100 miles. Jag föreläste om träningsupplägg och vad man bör tänka på när man lägger upp sin egen träning. Förutom de teoretiska delarna hann vi även med ett par roliga gemensamma träningspass.

Från teamet tog Lukas Petersson en andraplats i Teambackyard Ronneby, Daniel Larsson genomförde lerfesten Cianti by UTMB 120k, Martin Creydt krossade sitt personliga rekord på Gotrun 50 miles och Anna Carlsson VANN Ecotrail Paris (wow)!

Sista helgen i mars samlade jag mitt ultragäng (sk IRunTeam) på Isaberg för en träningshelg. Det blev två grymma dagar med härlig träning, natur, musikquiz, mat och mysigt häng! Det är sådana här helger jag påminns om varför jag ska fortsätta på inslagen bana som coach!

April började på bästa möjliga sätt. Richard Hartgers vann sitt första (men inte sista) 100-mileslopp på en ny tuff bana på TEC (Tyresta Extreme Challenge). En av de mest klassiska svenska 100-milestävlingarna. Ett riktigt genombrott!

En tradition för många sydsvenska ultralöpare (500 anmälda) är att inleda april med att springa Österlen Spring Trail 60 km. För mig var det fjärde gången och jag gick in för att försöka slå min bästa tid från 2023 (trots att banan blivit längre och jag äldre)! Extra kul att många ur mitt team var på plats och vi träffades för lite pepp innan start (och såklart efter målgång).

Det blev en hård kamp om segern och jag ledde nästan hela vägen. Med fem kilometer kvar passerade dock Johan Lantz och jag klarade inte att svara. Men jag är trots allt nöjd med mitt lopp även om jag varken vann eller slog min gamla tid. Jag gav allt jag hade för dagen och skulle inte velat ändra något i mitt upplägg. Benjamin Holst Kjeldsen tog en fin 8e-plats, Emelie Eklöf 4e-plats och Ida Byggeth 5e-plats! Dessutom slog flera andra präktiga personliga rekord jämfört med föregående år.

Två veckor senare var det dags för SM på 100 km i Växjö. Jag var med som bisittare i Ultraaktuellt och pratade både om ÖST och SM. Avsnittet finns här. Jag gick in i SM-tävlingen med målet att se om det gick att snitta 4-minutersfart i 10 mil. Det höll i 75 km men sedan rann tiden iväg lite grann. Min sluttid blev 6.51 (4.06-fart) vilket räckte till SM-silver (+ guld i M45) efter grymma Anton Gustavsson som sprang på den tredje bästa tiden genom tiderna i Sverige. Jag tog mig iallafall in på topp-10-listan genom tiderna och slog nytt svenskt M45-rekord. Grymma Alfons Enell (21 år) tog bronset. 31 varv runt sjön Trummen i Växjö kan låta tråkigt men faktum är att det faktiskt var roligare än förväntat. Dessutom var det otroligt skönt att efter mitt lopp kunna stå vid sidan av 24-timmarsbanan och heja istället för att vara med själv i det loppet (jag deltog 2022 och 2024)!

Daniel Bååth tog en fin 8e-plats (+silver i M45) på SM i 24-timmars! Anders Magnusson genomförde det tuffa etapploppet Costa Brava Stage Run, Annika Westin tog en 4e-plats i Munkastigen 44k och Markus Lindsjö försvarade teamets färger på Bornholm i Hammer Trail 50 km (debriefmötet med Markus gav mig flashbacks till mitt lopp på Bornholm 2017).

Nu är det maj och det kommer bli en spännande månad. För egen del satsar jag och flera andra från teamet mot Uka Pain i Älvdalen. Några andra kommer dra till Transsylvanien respektive Alsace för internationella bergstävlingar. “One team, endless dreams” helt enkelt!

Planer för 2025 – raising (+racing) the bar

februari 7, 2025/i Inspiration/av christian

Hoppas året börjat bra för dig! Vi är redan i februari och precis som tidigare år tänkte jag dela med mig av mina planer för året (förra årets planer och summering). Häromdagen fick jag frågan av en adept om det inte var dags att skriva om mina planer för året. Och det är klart att det är dags för det! Jag ville dock vänta in ett lotteri och en väntelista men nu har jag 100 % klarhet i årets lopp och stora mål!

20 år sedan starten

Tiden går och i år är det 20 år sedan jag sprang mitt första motionslopp (Göteborgsvarvet). Det blev startskottet till en helt ny passion, identitet och livsstil för mig. När jag 2012 startade Ironcoach och började coacha andra hade jag visionen att någon dag i framtiden kunna leva enbart på att jobba med min passion. Det var dock högst osäkert om det någonsin skulle bli verklighet. Sedan några år tillbaka lever jag min dröm och det är något jag är väldigt tacksam för. Min fru frågade mig för ett tag sedan vad “det bästa med mitt jobb är”. Det bästa svaret jag kom på var något i stil med “att det inte känns som ett jobb”. Jag är verkligen lyckligt lottad att varje dag få jobba med inspirerande individer med liknande passion för att testa sina gränser inom uthållighetsidrott och i livet i stort.

Vad händer 2025?

Inför 2024 satte jag tre stora (och väldigt olika) mål. Att slå nordiskt rekord i 24-timmars, springa under 2.30 på Berlin marathon och vinna Kullamannen 100 miles. Det blev två stolpe ut och en stolpe in. Ändå en ok utdelning med tanke på hur tuffa målen var och vilken sannolikhet jag gav mig själv att fixa dem (du hittar mer om dessa tävlingar här på bloggen). Efter 2023 skrev jag att det var härligt att känna att man är i sitt livs löpform som 43-åring. Efter 2024 kan jag konstatera att det är ännu bättre att ha samma känsla som 44-åring. Kan du gissa vad det övergripande målet för 2025 är? Helt rätt, att slå mitt egna yngre jag på fingrarna vad gäller löpform 🙂

Lopp

Här kommer en lista på de tävlingar jag planerar att springa under 2025

Snapphaneracet 50 km (15 februari)
ÖST 60 km (12 april)
Svenska mästerskapet i 100 km (26 april)
Uka Pain 100 miles (30-31 maj)
Ladonia Mountain Trophy (8-10 augusti)
UTMB (29-30 augusti)
Kullamannen 100 miles (31 oktober-1 november)

Specifika mål

Precis som 2024 så har jag satt upp ganska tuffa specifika mål för respektive tävling. Att delta och gå i mål vet jag att jag kan. För att ge motivation i träningen behöver målet spetsas till mer än så. Och precis som förra året tänker jag inte vara “hemlig” med vad jag satsar på. Så här kommer listan igen. Med de specifika målen i parantes!

Snapphaneracet 50 km (vinst)
ÖST 60 km (vinst och försöka ta tillbaka banrekordet)
SM 100 km (Tid: 6.40 vilket innebär att jag behöver springa 10 st 10km-lopp på under 40 minuter i sträck, det skulle även innebära svenskt M45-rekord med 16 minuter och antagligen räcka till SM-medalj i totalen)
Uka Pain 100 miles (vinst, få höga rankingpoäng, slå banrekord)
Ladonia Mountain Trophy (äventyr på Kullaberg med adept och vän Emelie Eklöf (man tävlar i par), att bara få möjlighet att delta i denna tävling som kommer bli helt galen på många sätt känns tillräckligt motiverande så här har jag inga prestationsmål alls)
UTMB (176km, 10000 hm) (slå min tid från förra gången 2019 med minst 10 timmar! Eller kanske närmare bestämt under 27 timmar, vilket vore (tror jag) den näst bästa tiden av en svensk herre på UTMB efter bergsgeten Petter Restorps sub 24 timmar. Sen har vi ju Mimmi Kotka och Kristin Berglund som kört snabbare än så på damsidan!
Kullamannen 100 miles (vinst och diamantring)

Jag delar med mig av all min träning på strava så där kan du följa med dag för dag mot målen 2025 om du är nyfiken. Utöver mina egna mål har jag MÅNGA adepter med riktigt coola och tuffa mål för året. Mer om detta i kommande inlägg under året.

Hoppas du också vågar spänna bågen och sätta tuffa mål där risken att misslyckas ibland är större än chansen att lyckas. För det är ju där utanför komfortzonen, när vi ger oss på det okända och svåra, som vi utvecklas som mest. Och belöningen blir som högst om vi lyckas. Tack för att du läste och hoppas vi hörs under året!

2024 – summering av Q4 och gott nytt år

december 30, 2024/i Idéer, Inspiration, Race reports/av christian

Året går mot sitt slut och jag tänkte summera vad som hänt under fjärde kvartalet och dela några höjdpunkter från året. Här i Karlskrona lyser snön med sin frånvaro men jag hoppas få uppleva lite mer snö i Vemdalen inom kort. Sedan sist har Kullamannen gått av stapeln. En höjdpunkt (som julafton) för mig och för många andra och numera den enskilda tävling där jag har flest antal adepter på startlinjen varje år. Läs mer om hur det gick för mig här.

Med 26 adepter på startlinjen till årets Kullamannen är det egentligen dumt att peka ut enskilda personers prestationer, eftersom alla (även de som tvingades bryta) gjorde fantastiska prestationer. Vissa genomförde distansen 100 km eller 100 miles för första gången. Att göra det på ett lopp som Kullamannen är minst sagt respektingivande.

Men för att ha något sätt att utvärdera hur det rent prestationsmässigt gick för teamet fick jag dagen efter loppet en tanke. Ett unikt pris på Kullamannen är en Kullamannendesignad keramikkopp från Mölle Krukmakeri. Den delas ut till topp 5 i respektive lopp samt till alla åldersklassvinnare. Och på årets lopp delades totalt 8 (!) koppar ut i mitt team. Det är definitivt någon form av rekord. Jag fick en för min fjärdeplats (dock ingen för min åldersklass då även trean tävlade i 40-44). Anna Carlsson fick två för sin andraplats+åldersklassvinst. Emelie Eklöf fick två för sin tredjeplats+åldersklassvinst. Oscar Isaksson fick en för sin åldersklassvinst. Anna Wärmländer fick en för sin åldersklassvinst. Helena Gautam fick en för sin åldersklassvinst på 100 km! Totalt alltså 8 koppar! Ganska coolt om jag får säga det själv 🙂

Snart är det 2025 och jag håller på att sätta nya mål för det kommande året. Vad gäller egna tävlingar tänker jag inleda tävlingssäsongen på Snapphaneracet 50 km i februari. Jag har redan fyra föreläsningar inbokade under första kvartalet och två fulla team av atleter (Ironteam och Irunteam) med spännande ambitioner. 2025 kommer bli roligt på flera sätt!

2024 blev trots allt ett hyfsat tävlingsår för egen del. Jag satte upp tre stora löprelaterade mål för året och lyckades med stolpe in på ett av dem och stolpe ut på de andra två. I alla tre fallen gav jag verkligen mitt bästa för dagen så även om det inte blev 100 % utdelning så är jag ändå nöjd.

Prestationsmässigt är det 2.28.59 på Berlin marathon som jag värderar högst. SM-silver på 24-timmars där jag under 20 timmar gick mot nordiskt rekord och sedan satt stilla de sista fyra timmarna pga tendens till rhabdomyolys känns också som ett fint minne, även om det till slut blev stolpe ut. Och fjärdeplatsen på Kullamannen 100 miles kommer nog förbli ett tudelat minne. Å ena sidan är jag glad att jag trots nystukad fot lyckades springa så pass bra och ta en fjärdeplats i det tuffaste startfältet hittills på den tävlingen bland drygt 700 startande. Å andra sidan är jag otroligt missnöjd över att jag missade direktkval till UTMB (tredjeplatsen) med “bara” 18 minuter med tanke på att jag kände att jag hade enormt mycket mer kapacitet än vad jag fick ut om jag inte hade haft en nystukad fot. Men trots ytterligare en stolpe ut tröstar jag mig med vad Wayne Gretzky lär ha sagt. Du missar 100% av skotten du aldrig skjuter. Så under 2025 tänker jag skjuta nya skott. Vi får se om skottprocenten blir bättre än 33 % nästa år!

Tack för att du läste och gott nytt år!

Kullamannen 100 m – från DNF till fjärdeplats

november 22, 2024/i Idéer/av christian

För ett år sedan lämnade jag Kullamannen 100 miles med en kraftigt stukad fot (tävlingsläkaren trodde den var bruten). Jag hade spänt bågen och satsat hårt. Jag var i toppform och ville ge mig själv chansen att utmana om en vinst. Den stora behållningen den gången var inte mitt eget lopp utan all kärlek och omsorg jag fick från ultracommunitiet, mina vänner och alla fina prestationer från mina atleter i Irunteam (mitt coachingteam). Det vägde upp allt och även om jag grät på vägen hem i bilen så var mitt hjärta fullt av glädje också.

Jag insåg förra året hur mycket löpningen, mina löparvänner, communitiet och chansen att utmana mig själv betyder för mig. I ett år har jag väntat på chansen att ta revansch på mig själv. Den chansen fick jag första helgen i november!

Inför start 2023 intervjuades jag som en av favoriterna, men då slutade loppet redan efter 30 km.

Det kunde dock slutat redan innan det började. För tre veckor sedan stukade jag upp samma fot igen under Camp Kullaberg med mitt Irunteam. Med tanke på att jag inte haft några problem alls med den under hela året kändes det otroligt onödigt. Även om jag lyckats med flera tuffa mål under året, så är det något speciellt med Kullamannen som gör att det innerst inne känns som det viktigaste målet varje år. Många negativa tankar hann gå igenom huvudet men jag bestämde mig för att gå all-in på rehab, fotstyrka och att träna det som funkade inför loppet.

Bild från Camp Kullaberg tre veckor innan loppet. Bilden är tagen av Marcus Kjellberg i den steniga branten upp mot Kullens fyr.

Så huvudmålet i år gick från att försöka gå under 15 timmar (förra årets vinnartid/banrekord) till att ta mig i mål utan att stuka upp foten. Jag ville verkligen INTE åka hem igen med en DNF. Starten gick kl 18 fredagen 1e november från Höganäs. Jag visste att det skulle bli ett lopp med minst 80% av tiden i mörker.

Jag tog det väldigt lugnt på alla tekniska stigar (och det finns det gott om på Kullaberg och längs stenstränderna på Bjärehalvön). Redan efter fem mil hade jag tappat närmare en timme på ledaren i loppet. Men jag fokuserade inte alls på placering eller någon viss tid längre, allt handlade om fokus i nuet för att inte slå upp stukningen men ändå springa så snabbt som möjligt på de mer lättlöpta partierna.

I år var familjen med och hejade, vilket var superkul. Här Ture som Kullamannen!

Min fru Sara hade beskrivit Kullamannen som ”julafton för pappa” för barnen för att de skulle förstå hur laddad och förväntansfull jag var innan start. Det var en ganska bra metafor för hur jag känner för Kullamannen. Det är verkligen som julafton för alla svenska ultratraillöpare. Eller iallafall för mig.

Så jag gjorde mitt bästa för att njuta av min julafton även om jag konstant kände en oro för att trampa snett. Precis som alltid är det både en fysisk och mental kamp att springa 100 miles. Årets lopp var inget undantag. Precis som alla andra fick jag kämpa mot vind, kyla under natten, smärta i benen och motvillighet att trycka i mig energi. Med fyra mil kvar tappade jag nästan synen på vänster öga (såg väldigt suddigt), antagligen en effekt av den starka motvinden i början av loppet. Det gjorde det ännu svårare att hålla koll på vad jag satte fötterna, men var absolut inget skäl att bryta. Man springer ju inte med ögonen.

Till slut var jag framme vid målet i Båstad. Och där väntade familjen!

Bilden utdragen ur Marcus Kjellbergs film från loppet, som ger en väldigt bra känsla för vad Kullamannen handlar om.

Loppet blev som ett långt intervallpass för jag höll igen på alla ställen där det fanns en risk att stuka foten, och sprang snabbt på alla andra partier. Det slutade med en fjärdeplats och näst bästa svensk efter Wille Englund som gjorde ett grymt lopp. Med tanke på förutsättningarna och motståndet så var det över förväntan även om jag inte är 100 % nöjd. Vinnaren Juuso från Finland vann på 14.32 (banrekord med nästan en halvtimme). Men jag är väldigt tacksam för att jag tog mig i mål. Och jag är så tacksam för alla hejarop jag fick längs vägen både av kända och okända vänner! TACK!

Förra årets DNF var min första DNF på Kullamannen och efter den upplevelsen kommer jag aldrig ta en målgång för givet. I mina ögon är alla som vågar ställa sig på startlinjen vinnare. För då har man redan vunnit kampen i huvudet. Och övervunnit tankarna om att det är omöjligt. Och stort grattis till alla som inte bara startade, utan som tog sig hela vägen i mål. Ni är dubbelvinnare!

Jag spenderade sedan hela lördagen med att möta mina vänner och adepter som gick i mål. Ingen nämnd, ingen glömd med ni vet hur mycket jag tycker om er!

Och i år kunde jag lämna Båstad med ett stort leende på läpparna. Men det finns fortfarande en viss revanschkänsla. Jag fick ju inte chansen att springa på min fulla potential och det ger energi inför 2025. Att placera sig högt i Kullamannen blir svårare för varje år. Konkurrensen blir hårdare och hårdare varje år (jag var rankad som nr 16 i årets lopp). Och nästa år är jag 45 år och de flesta jag tävlar mot kommer vara 10-20 år yngre. Så jag måste använda mina styrkor och erfarenhet till max för att ha en chans. Jag måste fortsätta bli en ännu bättre löpare under 2025.

Det är den perfekta drivkraften att fortsätta framåt. Att tvingas bli bättre för att alla andra faktorer jobbar emot mig (ålder+hårdare konkurrens). Så jag kommer tillbaka 2025. Inte bara för en diamantring, utan också för att jag innerst inne drömmer om att någon gång få korsa mållinjen först av alla. Oavsett om drömmen är rimlig eller kommer gå i uppfyllelse, ger den mig energi. Och allt som ger energi är värt att hålla fast vid. Jag väljer att tro på Walt Disney som sa

”If you can dream it, you can do it”.

Tack för allt!

Camp Kullaberg och ny grafisk identitet

oktober 17, 2024/i Idéer, Inspiration, Tävling/av christian

I helgen spenderade jag två fantastiska dagar med ett gäng fantastiska människor. Jag är så tacksam att kunna kalla det mitt ”jobb” att jobba med så roliga och ambitiösa individer varje dag! En av deltagarna, Marcus Kjellberg, gjorde en film om helgen som nu finns ute på youtube. 28 minuters löparinspiration för alla som är nyfikna på Kullamannen eller hur det är att ingå i ett ”coachingteam”.

För att kunna kombinera mina två ben i företaget i en och samma logga/grafisk identitet har jag med hjälp av en annan adept, Marcus Lindsjö, kommit fram till en ny grafisk identitet. Det innebär att jag inte bara numera nås via domänen ironcoach.se utan också via iruncoach.se (både hamnar på denna sida). Det är mitt sätt att kombinera både Ironmancoaching och löpcoaching i ett och samma varumärke/logga. Med hjälp av att leka med bokstäverna O och U i loggan kan den läsas på två olika sätt. Antingen som Iruncoach/Irunteam med en sol som går upp i horisonten över Uet (precis som solen går upp under långa ultralopp efter en lång natt). Eller som Ironcoach/Ironteam där solen och Uet tillsammans bildar ett O och ger ledtråden att det är Ironmancoaching det handlar om.

Berlin marathon – drömmen om 2.30

oktober 17, 2024/i Inspiration, Race reports, Resor, Tävling/av christian

För några veckor sedan åkte jag till Berlin för att tillsammans med över 58 000 (!) andra springa marathon. Det blev en otroligt jobbig upplevelse. Men det är ett lopp jag också är otroligt stolt över på flera sätt. Ska man nå sin fulla potential inom något så kommer man möta motstånd, misslyckas längs vägen och behöva gräva djupt för att ta sig hela vägen. Så jag fick väl exakt vad jag ville.

I januari 2023 bestämde jag mig för att göra ett experiment. Trots att jag har sysslat med uthållighetsidrott i allmänhet och löpning i synnerhet i snart 20 år, var jag nyfiken på om det var för sent (läs om jag var för gammal) att bli snabb på ”korta” distanser som halvmarathon och marathon. Jag skriver ”korta” med citationstecken för jag vet att många som läser nu tycker att marathon är långt. Men i min värld innebär en satsning på marathon väldigt mycket fartträning för att nå min fulla potential.

Jag började drömma om 2.30 på marathon (för mig var detta en helt omöjlig dröm för bara två år sedan, men gradvis har jag tagit steg mot att göra den möjlig). Och experimentet har gett väldigt många positiva ringar på vattnet och lett till lärdomar som även är applicerbara för andra, och på andra distanser (läs längre). Så oavsett slutresultat i Berlin skulle det ha varit värt det. Förra året i Köpenhamn gjorde jag mitt första försök på sub 2.30. Med lärdomarna därifrån och ytterligare ett års träning kände jag mig redo att ge det ett försök till.

Vi hade fint väder i Berlin men ganska kallt vid starten så jag valde att ha en tunn långärmad tröja under mitt TeamBlekinge-linne. Det beslutet ångrade jag efter en mil och det blev lite springande striptease längs Berlins gator (bara överkroppen) när jag i farten lyckades få av mig den långärmade tröjan och på med linnet igen.

Första halvmaran passerade jag på dryga 1.13, och det kändes ganska jobbigt men ändå under kontroll. Efter 25 km fick jag medvetet börja kämpa för att hålla uppe farten, och från 30 km blev det riktigt jobbigt att hålla kilometrarna runt 3.30. Jag fick verkligen ta en kilometer åt gången. Men att sista 12 km på en marathon är jobbiga tillhör ju om man ska springa på sin fulla potential. Så även om hjärnan helst av allt ville stanna eller sakta ner och jogga i mål, så var jag ju beredd på att de här tankarna skulle komma.

Jag tänkte på min familj. Jag tänkte på alla som jag visste följde mig och ville att jag skulle fixa det. Jag tänkte på mitt framtida jag som skulle kunna se tillbaka på just de här sista 12 km och vara stolt över att jag inte gav upp. Jag tänkte på alla träningspass de senaste 18 månaderna som legat till grund för möjligheten att kunna springa på under 2.30. Många tankar flög genom huvudet och när jag närmade mig 40 km så tittade jag på klockan och såg att jag hade ganska bra marginal om jag bara kunde hålla samma fart in i mål.

Då högg det till i ena vaden. Krampkänning. Jag saktade ner lite för att det skulle lägga sig och lyckades hålla mig springandes. Vilket antiklimax det skulle vara att tvingas gå på grund av kramp med bara två kilometer kvar. Men jag lyckades hålla krampen i schack och med en knapp kilometer kvar såg jag Brandenburger Tor och målrakan. Planen hade varit att spurta den sista kilometern oavsett tid, men jag vågade inte för då hade jag antagligen ramlat ihop av kramp i vaderna.

Med 100 meter kvar såg jag att klockan stod på 2.28.40 och då kunde jag inte låta bli att spurta trots kramphugg i vaderna. Klockan stannade på 2.28.59. Utöver att projektet ”sub 2.30” nu är över, fick jag med mig ett klubbrekord på köpet (som stått sig i ca 30 år).

Tack till min fru Sara som tog hand om allt där hemma för att jag skulle få förverkliga denna drömmen! Tack till Umara för stöd med energi och bra råd! Tack till Team Blekinge för att ni trodde och hejade på mig. Tack till alla vänner som följt, skickat grattis och peppat inför och efteråt!

Teamprestationer, rekord och summering av första halvåret 2024

juli 12, 2024/i Idéer, Inspiration, Intervju, Podd, Race reports, Tävling, Utmaning/av christian

Sommaren är här och även om vädret varit nyckfullt hoppas jag du kan njuta av längre dagar, sol, bad och utevistelse. I skrivande stund är jag rejält sliten efter att ha sprungit Kalmarsundsledens 122 km bara några dagar efter ett personligt rekord på halvmaran. Men mer om det senare. Jag är full av tacksamhet för allt jag fått vara med om redan i år. Jag är även tacksam för att jag kan leva på mitt stora intresse och jobba med fantastiska människor varje dag. Några av upplevelserna relaterade till mina och mina teams prestationer kan du läsa om i denna summering av första halvåret 2024. Tack för att du läser och hoppas det kan inspirera dig till att våga drömma, satsa hårt och utvecklas som person längs vägen!

Teamprestationer och händelser under 1H 2024

I början av året samlade jag årets Ironteam för en träningshelg i Karlskrona. Det är alltid roligt att träffas på riktigt (inte bara via video), och låta alla ha en chans att bygga nya relationer med likasinnade och hämta energi och inspiration till att träna vidare genom vinterhalvårets mörka månader. Vi simmade, cyklade, sprang och åt tillsammans! Under februari släppte jag fyra nya poddintervjuer med personer (Ann-Mari, Emelie, Klas och Oscar) jag haft förmånen att få coacha och lära känna de senaste åren. Lyssna på dem om du inte redan gjort det!

I mars testade adept Charlie Gaut HYROX. Det var första gången jag fick uppgiften att coacha inför en sådan tävling vilket var spännande. Charlie var sedan med som min huvudsupport under 24-timmars-SM och är på väg mot nya långa äventyr under sommaren (säkert mer om detta i nästa nyhetsbrev). I mars samlade jag mitt Ultrateam till en träningshelg på Österlen (se bild nedan) vilket var fantastiskt trevligt och en bra uppladdning inför ÖST 60 km som många av oss skulle springa. Lukas Petersson tog också under mars en fin andraplats i Ronneby Backyard.

I mitten av april sprang jag och 20 av mina adepter Österlen Spring Trail (ÖST) 60 km. En fantastiskt fin tävling som jag verkligen gillar och kan rekommendera. Många fina lopp av teamet och superkul att träffas igen. Förutom glädjen i att träffa många ur det sydsvenska ultracommunitiet gladdes jag lite extra åt Emelie Eklöfs andraplats och Helena Gautams tredjeplats (se bild nedan)! Själv fick jag dela prispall (3a) med raketerna Anton och Johannes!

Helgen efter ÖST vann Johan Hartelius TEC 50 miles. Han intervjuades i Ultraaktuellt efter vinsten. Ett avsnitt där jag fick förmånen att vara med som bi-sittare inför det stundande 24-timmarsloppet (SM) i Växjö. Utöver ultraaktuellt blev jag också intervjuad av marathonlabbet inför loppet i Växjö. Det var häftig stämning i Växjö den där sista helgen i april och flera ur mitt team var på plats för att tävla eller supporta/heja (vilket gav ordet teamkänsla ett ansikte). På 24-timmars hade jag höga ambitioner (svenskt och nordiskt rekord) och det gick bra i 20 h tills det inte gick alls längre och jag tvingades sätta mig vid sidan och vänta in slutsignalen (pga Rhabdomyolys). De 23 milen jag hade skrapat ihop då räckte ändå till SM-silver vilket med lite distans till det hela känns bra. Jag fick iallafall med mig ett (inofficiellt) svenskt rekord på 12-timmars-löpning med 151 km (min passering efter 12 h alltså). Även om jag var där för 24-timmarsrekordet (273 km+) så var det ändå någon form av “tröstpris”. Supporten i form av främst Charlie Gaut och Emelie Eklöf gjorde en heroisk insats och utan dem hade jag kastat in handduken efter 12 timmar. Även Annika Wigren och Daniel Bååth kämpade bra och lyckades stanna på banan (till skillnad från mig) under alla 24 timmarna och nådde upp till 153 respektive 192 km (Daniel tog SM-brons i M45). 24-timmars är en brutal tävlingsform och mycket kan verkligen hända. Grattis till Tobbe Gyllebring som tog sitt andra raka SM-guld och avslutade tävlingen i en solstol bredvid banan tillsammans med mig och bronsmedaljör Mikael Gottberg några minuter innan slutsignalen ljöd. Det kändes som ett fint sätt att avsluta tävlingen på trots allt!

Även under maj var många i teamet i farten. Emelie Eklöf vann första upplagan av Peters trail 104 km överlägset och tog en tredjeplats totalt i tävlingen. Hon intervjuades i Ultraaktuellt efter sin seger. Magnus Linde och Helena Gautam vann och slog varsitt banrekord på St Hans Extreme 6h (bild nedan). Helena var dessutom, precis som Emelie, totaltrea i loppet. Någon vecka senare skulle ytterligare en tjej ur teamet blanda sig i toppstriden i totalen under Uka Pain 100 miles. Elin Öhman tog sånär en tredjeplats i totalen och vann damklassen överlägset. Även hon intervjuades i Ultraaktuellt och fick berätta om sitt händelserika lopp. Sofia Smedman tog en fin tredjeplats i 50k-klassen, Richard Hartgers tog en fin 8e plats (i sin debut) på 100miles medan Christoffer Wetterberg tog en 7e plats i 100 km. I Snowdonia 100 miles vann Marcus Kjellberg sin åldersklass (se nedan för film)!

Årets första stora triathlonhelg i Sverige är precis till ända och sju av mina adepter tävlade under Ironman Jönköping 70.3. Grattis till fina lopp i extremt tuffa förhållanden (svinkallt, superblåsigt och blött) Urte Bernataviciute, Klas Wallström, Anders Blomqvist, Carro Östlund, Daniel Östlund, Marcus Edelhamre och Martin Schabbauer.

Rekord på Kalmarsundsleden

I mars 2021 sprang jag Kalmarsundsleden första gången (och registrerade ett rekord (sk FKT-fastest known time)). Då fanns ingen tidigare registrerad tid och jag vet inte om någon annan hade sprungit hela leden alls innan dess i ett sträck. Då tog det 11h 13min. Jag gjorde en enkel film på youtube som heter ”Ensam på Östkusten”.

Jag hade med kameran denna gången också med planen att göra uppföljaren ”Tillsammans på Östkusten”. Min äldsta son Vilgot (13) ville nämligen cykla med så länge han orkade. Resten av familjen skjutsade upp oss och skulle senare under dagen langa vatten och energi till oss efter besök på Skälby gård och Ikea. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt. 3 km in på leden passerade vi ett tekniskt parti med några fallna träd. Vilgot fastnade med cykeln och hela växelföraren gick sönder. Antiklimax och jag fick anamma plan B. Det får väl helt enkelt bli en ”Ensam på Östkusten 2” av det jag ändå filmade längs vägen.

Målet var att ”ta tillbaka” rekordet som min kompis/tidigare adept Dennis Källerteg slog 2022 (10.55). Men jag hade också satt upp ett tufft mål att se om det gick att springa hela leden under 10h. Vädret var bra, aningen motvind men inte så att det störde. Snarare så fläktade det skönt eftersom det blev varmare mitt på dagen än prognosen hade sagt. Kompis/tidigare adept Micke Kullman Larsson mötte upp efter 45 km och langade is och vatten och körde med en stund på elscooter. Det var mycket värt. Familjen langade energi och vatten under andra halvan av dagen. Tacksam för det! ❤️ 🙏

Med en timme kvar insåg jag att jag skulle behöva öka rejält för att ha chans på 10h. Hjärnan ville safea och jogga i mål och slå rekordet bara. Men jag lyckades övertala mig själv att ge det en chans. Med ett par km kvar insåg jag att det skulle gå att komma under 10h och på sista km mötte barnen upp och sprang med så då softade jag resten in i mål. Supernöjd med att jag orkade öka sista timmen och att kroppen var med på noterna och ville springa. Bilden nedan är från målgång vid fredsstenen i Bröms.

Det är aldrig för sent att utvecklas. Hade du frågat mig för 10 år sedan (då var jag 33) om jag skulle vara snabbare som 43-åring hade jag nog bara skrattat. Men nu kan mitt yngre jag slänga sig i väggen. Förra helgen slog jag mitt personliga rekord på halvmarathon (+klubbrekord+banrekord) med 1.11.53 på Kusthalvmaran (bild nedan). Den tiden kunde jag bara drömma om för ett par år sedan. Det är aldrig för sent att bli snabb även på så korta distanser 🙂

Tips på inspirerande filmer från adepter med youtubekanaler är Angels äventyr i Kenya (del 1 och del 2), Marcus Kjellbergs grymma racevideos och hans väg mot sub 20h på 100 miles (vägen mot 20h och Snowdonia 100 miles).

Jag önskar dig en fin sommar!

Ett dygn av smärta, glädje, svett och drömmar

april 26, 2024/i Inspiration, Tävling, Utmaning/av christian

I skrivande stund är det exakt ett dygn kvar till starten av Svenska Mästerskapen i 24-timmarslöpning i Växjö. Denna tävling har sedan min DNF på Kullamannen 100 miles i höstas varit mitt huvudmål. Det är denna tävling jag funderat på vid nästan varje träningspass sedan årsskiftet och jag känner att jag förberett mig så bra jag kan. När jag “provade” denna tävlingsform 2022 var det med tanken att enbart göra det en gång i livet för att sedan (på riktigt) kunna säga att tidslopp inte var något för mig. Efter målgången 2022, även om loppet slutade med ett SM-silver och en av de bästa resultaten av en svensk genom tiderna, sa jag ALDRIG MER. Men SM ledde till landslaget och EM i Verona 2022. Där kastade jag in handduken efter 15h när min kropp inte ville vara med mer. Även då var den första tanken ALDRIG MER.

Samtidigt är ju en av mina huvudsakliga drivkrafter i livet att försöka nå min fulla potential inom de områden jag bryr mig om. Oavsett om det handlar om rollen som pappa, coach eller idrottare. Och även om SM 2022 gick bra, kanske långt mycket bättre än jag vågat hoppas på, känner jag att jag har en oplockad gås med 24-timmars. Det finns mer potential. Jag är i mitt livs form. Jag har samlat en massa värdefull erfarenhet de senaste två åren. Så jag bestämde mig i november för att det var värt en tredje iteration. Om det blir tredje gången gillt får vi se. I fortsättningen får jag väl akta mig för att säga ALDRIG MER efter en tävling 🙂

I uppsnacket har jag varit med i ett par poddar där du kan lyssna på mer om hur jag tänker inför tävlingen. Marathonlabbet (25 min in i avsnittet) och Ultraaktuellt (med som co-host så hela avsnittet). Jag har även tre adepter och vänner på startlinjen i Magnus Linde, Annika Wigren och Daniel Bååth. Vi har världens bästa supportteam bakom oss och jag ser fram emot att dela hela upplevelsen med dem (och alla andra som kommer och hejar på oss). Jag siktar högt och drömmer om att springa RIKTIGT LÅNGT!

Om du vill kolla hur jag tränat för loppet, lägger jag ut allt på strava. Det enda som inte finns på strava är ett antal “post workout saunas” den sista månaden för att förbereda mig på scenariot att det blir varmt i helgen (nuvarande väderprognos verkar ganska bra)!

Tävlingen följs såklart bäst på plats i Växjö (målgången är kl 11.00 på söndag fm), men har du inte möjlighet till det så livesänds den på friidrottskanalen.

Mina lärdomar från 2023 + tre tuffa mål under 2024

februari 29, 2024/i Idéer, Inspiration, Tävling, Utmaning/av christian

För exakt ett år sedan skrev jag en summering av 2022 och tittade framåt mot 2023. Jag tänkte göra samma sak igen då jag tror på värdet av att stanna upp efter en säsong och reflektera/lära innan man siktar full fart framåt igen. På ett sätt var 2023 mitt bästa idrottsår någonsin. Både som coach och atlet. Men trots att jag var i mitt livs form missade jag mina två huvudmål. Känslan av att vara i sitt livs form som 43-åring efter att jag sysslat med uthållighetsidrott i snart 20 år är dock en stor behållning i sig. Det ena målet missade jag med 3 minuter (att springa marathon under 2.30) och det andra totalt (pallplats på Kullamannen 100 miles) pga en skadad fot. 2023 var dock året där flera av mina ultraadepter blommade ut för fullt vilket väger upp det till mitt bästa idrottsår någonsin!

Mina stora lärdomar från 2023

Att sätta upp TUFFA och SVÅRA mål ger mig mer motivation än att bara ställa upp i en tävling och ”göra mitt bästa”. Framförallt ger det mer motivation i processen inför tävlingen. Under tävling försöker jag alltid göra mitt bästa och det har jag alltid försökt. Eftersom jag har tränat och tävlat så länge (sedan 2005) och genomfört många av mina ”bucket-list-tävlingar” redan så är det som ger mig mest motivation nu snarare att spänna bågen så hårt att jag kanske har 20-50 % chans att lyckas med mitt mål.
Nedsidan av punkten ovan är ju att det är 50-80 % risk att jag missar mina mål. I vissa fall (som under Köpenhamn marathon) kommer ett missat mål dock ge ett väldigt bra resultat ändå eftersom jag siktade så högt. Sikta mot månen och landa i trädtopparna. 2.33 var ändå pers med nästan 7 minuter, jag var bästa svenska löpare (av några tusen som ställde upp) och det var en väldigt varm dag vilket påverkade allas tider negativt. Så lärdomarna från Köpenhamn maraton var att 2.30 är inom räckhåll (se målen för 2024 nedan), att jag utan ett högt uppsatt mål inte hade sprungit så bra som 2.33 och att jag måste få i mig mer vätska (inte bara energi/salter). Och att mitt träningsupplägg inför loppet funkade superbra.
Att ha vissa tävlingar som upplevelsetävlingar där andra saker än prestationen är det viktigaste. I mitt fall deltog jag i SM i Ultratrail i juni samt CCC i augusti. Båda dessa blev tävlingar där deltagande, den sociala aspekten och att njuta av naturen var viktigare än placering och specifik tid. För mig som ofta hamnar i prestations-fokus, är det superkul att ibland starta lopp för att det är kul att vara med och genomföra.
Jag har hittat ett sätt att omsätta ”den norska modellen” till både marathon och lång ultra. Detta är en stor game changer både för mig själv och för mina adepter och jag fortsätter experimentera för att ligga i framkant här. Samma grundprincip som gör att Andreas Almgren nu har svenska rekord på allt från 1500m till halvmarathon funkar alltså för discipliner som 100 miles och (kanske) 24-timmars. Efter 2024 har jag förhoppningsvis ännu mer svar och insikter inom detta område.
När årets (i mina ögon) viktigaste tävling (Kullamannen 100 miles) slutade redan efter 30 km pga en skadad fot, var den stora behållningen mina adepters fina prestationer. För mig fördjupade det mitt ”syfte”/varför som coach och gjorde mig ännu mer taggad på att fortsätta coacha.

Tre tuffa mål för 2024

Jag har på senare år landat i att jag inte har något problem med att vara ärlig och öppen med vad jag siktar på och drömmer om. Tidigare i livet höll jag ofta mina prestationsmål och bucket-list-saker för mig själv för att jag var rädd för vad som skulle hända om jag misslyckades (vad andra skulle tänka). Numera accepterar jag att missade mål är en del av processen om man verkligen vill se hur bra man kan bli och långt man kan nå i livet. Jag har också insett att höga ambitioner (vilket ibland leder till missade mål) också kan inspirera andra. Ibland kanske ännu mer än lyckade mål (som med facit i hand kanske var aningen för lätta). Även om Kullamannen 100 miles var mitt största misslyckande 2023, fick jag efter den tävlingen väldigt mycket stöd, pepp och fin feedback från ultra-communityt och mina adepter. Jag insåg att ambition + att satsa all-in kan vara lika inspirerande oavsett om man når sitt mål eller inte (vilket jag inte gjorde denna gången). Så med detta i åtanke och ett visst mått av revansch-känsla har jag landat i följande tre huvudmål för 2024:

Svenskt och nordiskt rekord på 24-timmars-SM 27-28 april i Växjö. Förra gången jag deltog 2022 tog jag silver, men då sa jag ”aldrig mer”. Jag blev sedan uttagen i EM-truppen och gav det en andra chans. Det loppet fick jag aldrig chansen att springa klart, så detta blir min tredje iteration. Tredje gången gillt alltså. Mitt mål är inte att delta eller gå i mål (det gör man automatiskt när tiden går ut) utan att slå det svenska och nordiska rekordet (272 km). Eftersom det är minst fem andra som också har kapacitet att komma upp på sådana distanser så har jag dock satt mitt distansmål ganska rejält mycket högre än 272 km. Om jag nu får chansen att slå det nuvarande rekordet så vill jag göra ett så bra resultat så att jag kan lämna 24-timmarslöpning bakom mig med känslan att jag nått min potential (och dessutom göra det svårt för andra att slå rekordet i framtiden)! SM-guldet blir en bonus i det läget men är inte lika lockande (om det nu skulle räcka med mindre än 272 km) som rekordet.
Sub 2.30 på Berlin marathon i slutet av september.
Vinna Kullamannen 100 miles i november. Förra året hade jag den officiella ambitionen att ta en pallplats men min egna ambition var att vinna. Så i år kan jag lika gärna vara öppen med vad jag siktar på 🙂

Utöver dessa tävlingar kommer jag återvända till ÖST 60 km där jag lyckats slå banrekord två år i rad och inte direkt kan agera underdog längre 🙂 Självklart är det en bra värdemätare på hur jag står mig mot mitt tidigare jag (om formen är bättre än 2023) även om väder och en något ändrad bana gör att tider är svåra att jämföra. Så jag kommer nog vara glad oavsett hur det loppet går (så länge jag inte skadat mig med tanke på att det bara är två veckor innan SM i 24-timmars). Jag är också lite sugen på att springa ett 10 km-lopp eftersom jag känner att jag är i mycket bättre form för det än vad jag varit tidigare.

Det som framförallt lockar med kombinationen av de tre huvudmålen är att det krävs RANGE som löpare. Normalt sett tränar man inte på samma sätt, och är kanske inte ens samma person, om man gillar tidslopp som 24-timmars, marathon och lång ultratrail. Så att kombinera dessa tre (till synes väldigt olika) mål under en och samma säsong känns som en rolig utmaning i sig oavsett utkomst.

Tack för att du läste och hoppas vi ses på en eller flera tävlingar under året!

Kullamannen DNF + fantastiska teamprestationer

november 7, 2023/i Idéer, Inspiration, Race reports, Tävling, Utmaning/av christian

Kan man vara ledsen, tacksam och överlycklig på samma gång?

Först och främst vill jag tacka för alla lyckönskningar inför loppet (Kullamannen 100 miles) både IRL och i diverse digitala kanaler. Det är en fantastisk känsla att stå på en startlinje till ett lopp man har längtat efter hela året och känna sig i toppform och veta att det finns många som hejar och tror på en. Obeskrivligt. TACK!

Starten gick från Höganäs och jag tog plats i tätklungan. Det var så sjukt kul och mysigt. Vi såg Kullens fyr i fjärran och det bildades en klunga på sex löpare. Efter sex km råkade jag titta på min klocka precis när jag trampade på en sten. Vänster fot vek sig och jag ramlade omkull och skrapade upp armbåge och knä. En lätt stukning. Jag blev så arg på mig själv. Men bestämde mig för att springa vidare och det fungerade hyfsat bra. Vi passerade en stor publik i Mölle hamn. Jag hörde folk ropa mitt namn. Jag njöt. Glömde bort smärtan i foten för en stund. När vi nådde den tekniska steniga delen upp mot fyren vek sig samma fot igen. Lite värre denna gången. Men inte så illa att jag övervägde att bryta. Påminde mig själv om Hammer trail 2017 när jag tog mig 12 mil på stukad fot. Men jag började safea mer och tappade snabbt många placeringar. En stund senare stannade jag och lindade foten hårt. Men på väg mot Håkull trampade jag snett igen. Stabiliteten var borta. Jag saktade ner ännu mer men var inte redo att ge upp. Jag hade ju sett fram emot loppet sååå länge. Jag släppte förbi fler löpare och tog det försiktigt. Med fem km kvar till varvning i Mölle vek sig foten igen och jag skrek högt av smärta och trillade omkull. Många tankar flög genom huvudet. Men jag insåg att det antagligen inte skulle gå att pannbena sig igenom 13 mil till när jag knappt kunde stödja på foten. Det gamla citatet från serien Kullamannen började eka i huvudet.

”En gång, kanske två gånger, men inte när det blir allvar av det”
Serien Kullamannen

Den fjärde stukningen var kraftig och det utmanade min självbild. Jag bryter ju inte lopp jag startar i. Samtidigt hade jag ingen stabilitet i foten och ett femte snedsteg hade kanske inneburit en bruten fot. Var det värt risken? Jag linkade framåt och kastades mellan hopp och förtvivlan. Skulle jag ens hinna inom maxtiden om jag linkade fram på detta sättet? Jag insåg att jag behövde ta det tuffa beslutet att kasta in handduken. Jag linkade de fyra sista km ner till Mölle och bröt loppet. Efter fantastiskt bemötande av tävlingsläkare Daniel med team råddes jag att åka till Helsingborg och röntga. Tack Charlie för skjutsen dit och Annika för att du hämtade mig efter att jag fått besked om att inget var brutet. Ovärderligt.

Jag ställde om huvudet till coach-mode och spenderade sen resten av tävlingen på att heja, peppa och möta mina fantastiska atleter som gett mig förtroendet att coacha. Det blev helgens stora behållning.

Jag är oändligt tacksam till alla som trodde på mig inför loppet. Jag kände verkligen kärleken från ultra-communitiet! Och från alla som passerade mig när jag linkade med stukad självbild (och fot) och uttryckte hur trist det var att jag inte kunde göra mig själv rättvisa. Och att ni trott på mig i kampen mot gröna kepsen och övriga. TACK från djupet av mitt hjärta. Det gör mig tårögd att tänka på det.

Jag är otroligt stolt och glad över mina adepter Richard Andersson, Stefan Airoldi, Daniel Bååth, Christoffer Wetterberg, Johan Schubert, Tayo Carvahal, Alexander Persson och Gabriel Börner som kämpade sig igenom en massa motgångar längs vägen och fick njuta av en episk målgång. Lika ledsen är jag för er som också fick se withdrawn vid ett namn i listan. Nu vet jag hur det känns.

Oscar Isaksson tog en 10e-plats på 100 miles i väldigt tuff konkurrens. Wow. Emelie Eklöf som jag haft förmånen att coacha i snart tre år, som inför loppet var rankad 21a (både hon och jag visste dock att hon var mycket bättre än så) plockade en efter en längs vägen och tog en fantastisk andraplats efter en omöjlig finska och blev bästa svenska löpare på 100 miles. Det kommer jag aldrig glömma!

Tacksam ledsen och överlycklig på samma gång. Living the dream. Vi ses på Kullaberg 2024 om inte tidigare. TACK!