Krösnabanan Ultra – en rekordkavalkad

Roligt att vårt lopp (Karlskrona Simsällskap arrangör) Krösnabanan ultra uppmärksammas av Trailrunning Sweden och även i lokalmedia igår (BLT/Sydöstran). Tack till alla som var med och vi ses nästa år! Krösnabanan Ultra anordnas alltid samma dag som Ironman Hawaii som för övrigt också blev en fantastiskt spännande (och snabb) tävling.

Resultat och info om tävlingen finns här

https://trailrunningsweden.se/…/krosnabanan-ultra-pa-gamma…/

http://www.blt.se/spo…/den-gamla-tagbanan-har-fatt-nytt-liv/

Share

Endure – styrkan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp (del 4)

Hej, hoppas du mår bra i värmen!

Här kommer den fjärde och sista delen i en miniserie om hur du kan utnyttja den senaste forskningen kring uthållighet för att prestera bättre! I del 1 skrev jag om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror! I del 2 kom vi in på inre och yttre motivation, positivt self-talk och förmågan att kontrollera sin respons till saker som händer utanför och inuti hjärnan. Och i del 3 handlade det om att det inte alltid är den muskulära uthålligheten som sätter gränsen vid ultralånga tävlingar, hur vi kan utnyttja dykreflexen till vår fördel och hur man bäst acklimatiserar sig till värme!

Precis som i de tre första delarna ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stiloch mina reflektioner i fetstil). Här kommer tips 10-12!

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

#10 Vätskebrist leder inte till värmeslag

Studier i samband med uthållighetstävlingar såsom marathon och ultramarathon visar att de som presterar bäst oftast går i mål med vätskebrist. Vid flera tävlingar gällde devisen att ju snabbare en löpare var, desto högre grad av vätskebrist hade han/hon vid målgång. Heile Gebreselassi slog världsrekord i marathon 2007 med 2:04:26. Vid målgång hade han förlorat 10% av sin (redan låga) kroppsvikt i vätskeförlust. Trots det fick han varken värmeslag eller några bestående men efteråt.

“The fastest finishers tend to be the most dehydrated”
Alex Hutchinson
Faktum är att de flesta inte har förmåga att ta upp mer vätska än en liter i timmen. All överflödig vätska som tas in, riskerar att stanna i magsäcken och orsaka magont. Studier i samband med 100-milesloppet Western States visade att de som kom i mål i snitt hade tappat 5% av sin startvikt. Trots detta mådde de bra. Detta föranledde att man ändrade reglerna som tidigare innefattade obligatorisk invägning vid varje vätskestation för att få fortsätta, till rekommendationen att dricka om man var törstig. 

Törst är den absolut bästa indikatorn på om du bör dricka mer under ett lopp. Att starta ett lopp påfylld med vätska inklusive salter (tex genom att dricka resorb de sista dagarna inför loppet) är ett bra sätt att klara sig på mindre vätska längs vägen, och se till att kroppen hinner ta upp den i samma takt som du dricker. För egen del har jag haft tumregeln de sista gångerna på mina Ironmanlopp att om jag blir kissenödig mer än 2 gånger under cykelmomentets knappa fem timmar har jag antagligen druckit för mycket. På löpmomentet räcker det oftast med en kissepaus på de ca tre timmarna under mina bästa lopp. Rådet som ofta basuneras ut inför varma lopp, att dricka enorma mängder, är minst lika skadligt som att ligga i underkant och våga lyssna på törstkänslan! Faktum är att det varje år är många som hamnar på sjukhus, och till och med dör, pga att de druckit för mycket under lopp. Ofta har de konsumerat enorma mängder (ibland på inrådan från tävlingsledningen) rent vatten utan salter som gör att kroppens saltbalans sätts ur spel.

Avoiding thirst, rather than avoiding dehydration, seems to be the most important key to performance”
Alex Hutchinson

#11 Vikten av bra kost och energi

 

Att bra kost spelar roll för att kunna prestera på topp är de flesta idag överens om. Det finns många olika skolor och mitt generella råd är att man kommer väldigt långt genom att kombinera sunt förnuft (vad borde vara bra för dig = ät naturliga råvaror) med en experimenterande approach (prova dig fram till vad som funkar bäst för dig). 

Forskning har visat att vi som tränar mycket behöver mer protein än någon som inte tränar. Och att träning kombinerat med ett kroniskt energiunderskott inte ger samma prestationsökning som energiutgifter i balans med energiintag.

Vad gäller energi under tävling visade två olika studier (2004 och 2009) att kolhydratlösning (tex sportdryck) som togs in i munnen hade samma eller till och med bättre effekt på hjärnans belöningssystem, än kolhydrater som tillfördes direkt i blodet.

Om hjärnan blir belönad med “smaken” av kolhydrater via receptorer redan i munnen kan vi alltså få effekt av energin redan innan vi svalt den. Som vi vet sedan tidigare styr hjärnan hur nära vår fysiska gräns vi orkar pressa oss, och detta är alltså en viktig insikt för att hålla hjärnan glad under en tävling. En annan slutsats är att om man har magproblem under en tävling (pga att man druckit eller ätit mer än vad kroppen kunnat ta upp) är den bästa strategin att ta sportdryck på nästa station, ha den i munnen och sedan spotta. Då får man effekten till hjärnan men spär inte på problematiken i magen som redan är full och inte hunnit ta upp tidigare energi och vätska.

#12 Att tro på sin förmåga kan vara skillnaden som gör skillnaden

 

Denna typen av forskningsresultat fascinerades jag verkligen av. Att man numera kan visa i forskning att tron på den egna förmågan spelar större roll än den fysiska, faktiska förmågan är i sig både banbrytande och värt att lyfta fram!

Forskarna kallar det “self efficacy”. Tron på den egna förmågan. I diverse sporter har man gjort studier med prestationshöjande medel i form av placebo (utan fysisk effekt) vilket har lett till bättre prestationer än kontrollgruppen. Personer som fick placebo presterade alltså bättre för att de förväntade sig att de skulle göra det. Golfare fick chansen att putta med en “turboll”, som tidigare visat sig tillhöra någon som spelat bra, och började helt plötsligt putta signifikant bättre. Denna effekt skulle också kunna vara en av förklaringarna till att Kenyanska löpare överpresterar kontra likvärdiga löpare från andra länder. Om man tror att man som Kenyansk löpare är del i en vinnarkultur där man förväntar sig att kunna slå övriga fältet, blir det en självuppfyllande profetia. Det skulle också förklara den Kenyanska stilen att löpa. Häng på ledaren så länge du kan, för det är i täten du hör hemma. Man ser sällan Kenyaner springa “sitt eget lopp” och släppa täten för att senare komma tillbaka.

Mitt sista tips blir att låta den fysiska träningen du gör inför ett lopp, bygga såväl din mentala styrka som tron på att det du gör förbereder dig för att klara ditt mål. Under loppets tuffaste delar, är det väldigt skönt att kunna tänka tillbaka på alla tuffa pass man genomfört. Passen du genomfört gör att du förtjänar att prestera bra. Om du förväntar dig att prestera bra, kommer du också att göra det. 

Detta var den sista delen i miniserien om hur vi kan prestera bättre. Mina 12 bästa tips. Om du vill repetera eller missat de tidigare delarna hittar du dem härhär och här! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – förmågan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp del 3

Hej från Sveriges soligaste stad (ett tips till andra kuststäder är att det är lättare att vinna denna utmärkelse om man sätter solmätaren långt ute i skärgården :)). Här kommer del 3 (av 4) i en miniserie om hur du kan utnyttja den senaste forskningen kring uthållighet för att prestera bättre! I del 1 skrev jag om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror! Och i del 2 kom vi in på inre och yttre motivation, positivt self-talk och förmågan att kontrollera sin respons till saker som händer utanför och inuti hjärnan.

Apropå skillnaden mellan vad som händer och hur vi uppfattar det, hade jag och min mamma en rolig dialog för ett par år sedan. Det började med att jag slog i huvudet en hylla. Varpå mamma frågade hur det gick. Det bästa jag kunde komma på var något i stil med “det är lugnt, jag är van vid smärta”.

Mamma drog genast den logiska slutsatsen att smärta är samma sak som lidande och frågade omtänksamt om jag “vant mig vid att lida under min uppväxt”? Men för mig är smärta (ett faktum att något gör ont) och lidande (värderingen jag lägger i smärtan) olika saker. Genom otaliga uthållighetstävlingar har jag varit tvungen och blivit bra på att skilja på dessa saker. Smärta gör lika ont på mig som på någon annan, men hur jag reagerar på den (om jag väljer att lida eller inte) kanske skiljer mig från många andra.

Precis som i de första delarna ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil). Här kommer tips 7-9!

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

#7 Muskulär utmattning sätter inte gränsen vid ultralånga tävlingar

Detta forskningsresultat var antagligen det som förvånade mig mest. En studie på ultramarathonlöpare som tävlade i över 24 timmar (i Alperna med många höjdmeter) visade att den muskulära kapaciteten fortfarande var över 80% när de gick i mål. Något som talar för att det inte enbart är den muskulära uthålligheten som gör att vi saktar ner mot slutet av ett ultralångt lopp. Slutsatsen är att det är lika mycket central utmattning (läs hjärnans förmåga att ge kommandon till musklerna) som lokal utmattning i själva benmusklerna som begränsar tempot under ett riktigt långt lopp. Att hålla hjärnan på topp med energi och rätt mindset kan med andra ord göra att vi orkar hålla löpsteget uppe trots att det känns som om musklerna inte orkar. Denna insikt tar ju inte bort betydelsen av att träna den muskulära uthålligheten i de sporter vi vill prestera i, men den sätter fingret på en viktig sak. Nämligen att det är lika viktigt att vi under tävling håller hjärnan i bra skick (med energi, sömn, låg mental belastning i form av knepiga beslut mm) för att komma närmare vår uthållighetspotential.

 

#8 Dykreflexen kan rädda oss vid varma tävlingar

För alla oss som tävlat i riktigt varma förhållanden är den där hinken med is eller muggen med iskallt vatten en välsignelse vid varje vätskestation. Att få kasta vatten i ansiktet, hälla en iskall mugg vatten över huvudet eller stoppa is innanför kläderna. Tänk att så lite kan bli det bästa i hela världen. Och forskning visar nu att förutom den mentala effekten av att tillfälligt känna sig nerkyld, har dykreflexen som utlöses när vårt ansikte når vattenytan, en roll här. När vi sänker ner huvudet under vatten (eller häller iskallt vatten på ansiktet) får det även fysiologiska följder som att pulsen går ner och vi blir lugnare. En effekt som möjliggör extremsporter som fridykning, men som alltså även uthållighetsidrottare skulle kunna dra nytta av.

 

#9 Nyckeln till snabb acklimatisering till värme

Forskning visar att det i normala fall tar ca 2 veckor att acklimatisera sig fullt till att tävla i värme. För alla oss inte har möjlighet att åka till Hawaii eller andra varma tävlingsplatser så långt i förväg finns det dock genvägar. Inför Ironman World Championship 2016 gjorde jag en massa research på hur jag skulle kunna acklimatisera mig till värmen och luftfuktigheten på bara 6 dagar. Eftersom jag hade familjen med, och vi aldrig hade varit på Hawaii ville vi hellre stanna två veckor efter tävlingen med fokus på utforskande än att lägga två veckor innan bara för att jag skulle acklimatisera mig optimalt. Men jag ville såklart ändå göra vad jag kunde för att om möjligt hantera värmen så bra som möjligt. Vad var nycklarna jag hittade och applicerade för att prestera på toppen av min förmåga? 

Ett av de bästa sätten att acklimatisera sig snabbare är att träna i värmen (snarare än att vara still). Min strategi på Hawaii blev att springa ett relativt långt pass på tisdagen där jag sprang sista delen av tävlingsbanan (90 min) och cykla två timmar på den blåsigaste delen av cykelbanan på onsdagen. Båda passen mitt på dagen när det var som varmast. Utöver det spenderade vi en hel del tid utomhus för att vänja kroppen vid både luftfuktighet och värme. Redan på fredagen, efter fyra dagar på plats, besvärades jag inte speciellt mycket av värmen, medan min familj fortfarande tyckte det var för varmt att vara ute mitt på dagen. 

Att hålla sig nerkyld i varma förhållanden, gör att hjärnan vågar låta kroppen fortsätta pressa sig. För varje grad som hjärnan märker att kroppens temperatur går upp, begränsas prestationen mer och mer. Under tävlingen såg jag till att vid varje vätskestation på cykeln hälla en hel flaska kallt vatten över huvud, bröstkorg och rygg. Och på löpningen fanns is på varje station ungefär varannan kilometer. Isen hamnade på de flesta ställen på min kropp men de allra bästa var i handen (den smälte lagom till nästa station), i munnen, innanför linnet på bröstet och i byxorna. Forskningen visar också att det skulle hjälpt att svälja is eller druckit slush, men det var i mitt fall överkurs och hade krävt speciallangning. En annan slutsats från forskning på värmetålighet är att ju tyngre man är, desto sämre hanterar man värme. Något som superstars som Torbjorn Sindballe, en stor dansk supercyklist som ett år lyckades ta en pallplats i Kona, gett ett ansikte till. Sindballe var större och mer muskulös än sina konkurrenter. När han kom till Hawaii hade han en uppenbar nackdel i värmen som inte visade sig så tydligt vid kallare tävlingar. Sindballes strategi? Vita tunna kläder som han höll blöta hela vägen och tunna vita handskar som han vid varje station fyllde med is.

Håll ögonen öppna för del 4 (den sista) som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – förmågan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp del 2

Här kommer del 2 i serien om hur du kan prestera bättre genom att applicera strategier från forskning på hur de mentala aspekterna påverkar prestationen vid någon form av uthållighetsutmaning. Efter del 1, som du hittar här om du missade den, fick jag en hel del rolig feedback, där flera faktiskt kunde ha nytta av tipsen även i livet i stort (inte bara under uthållighetstävlingar). Så min uppmaning idag är att fundera igenom hur du kan dra nytta av forskningen på uthållighet i övriga livet! I del 1 pratade vi om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror!

En grundbult som av flera forskningsteam numera är mer eller mindre vedertagen, är att det är hjärnan som sätter begränsningen för hur vi presterar, även i tillsynes helt fysiska utmaningar. Undantaget är en 100m-sprint i löpning (eller allt som varar mindre än 12 sekunder) där kroppen fixar att maxa utan att hållas tillbaka. I alla andra prestationer kommer hjärnan att hushålla med resurser för att vara säker på att orka hela vägen. Jag tror definitivt att detta är sant även för andra områden än ren uthållighet! Något som skulle tala för att om vi vill ha ut maximal kreativitet och resultat under ett arbetsmöte bör vi hålla det så kort som möjligt!

Precis som i del 1 ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil)

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

Ett av bevisen för att hjärnan håller oss tillbaka för att orka hela vägen är att nästan alla orkar spurta eller öka farten under slutet av ett uthållighetslopp, om man jagar en specifik tid eller motståndare. 65 av 66 världsrekord på 5000 och 10 000m de senaste årtiondena har slagits med en sistakilometer som var den snabbaste (eller näst snabbaste). Och tider precis under 3 timmar eller 4 timmar på marathon är kraftigt överrepresenterade jämfört med tider just över dessa drömgränser. Något som talar för att det inte är den fysiska begränsningen som styr oss mot slutet av ett lopp utan den mentala. Till de mentala aspekterna hör också faktorn motivation. Vilket för oss till tips #4 (för tips #1-3, klicka här).

#4 Motivation spelar roll – oavsett om den är intern eller extern

 

Studier på idrottare som vid ett cykeltest motiverades med olika sorters monetära belöningar visade att motivation är en stor faktor vid uthållighetsprestation. Ju mer man blev erbjuden för ett bra resultat, desto bättre presterade man. Faktorer som prispengar är alltså en starkt bidragande orsak till att idrottare pushar sig närmare sitt absoluta max. Detta talar ytterligare för att en uthållighetsprestation är minst lika mycket en mental kamp som en fysisk och att det inte alls är säkert att idrottare någonsin pushar sig till sin gräns om de inte får anledning. 

Matt Fitzgeralds bok How bad do you want it grottar ner sig i denna aspekt (hett boktips för övrigt) och visar att det om och om igen är den mest motiverade (av olika skäl) idrottaren som överpresterar på tävlingsdagen. En Kenyansk löpare som försörjer både sin familj och by genom att vinna ett marathon kommer antagligen pusha sig närmare sin fysiska gräns än någon som springer för att det är kul. Mer traditionell motivationsforskning, av Ed Deci och hans följare, visar på skillnader mellan olika typer av motivation. Inre motivation, när aktiviteten i sig är tillräckligt motiverande för att fortsätta, är den högsta nivån. Yttre motivation, såsom pengar och uppmärksamhet, är antagligen inte tillräckligt för att över tid fortsätta med en viss idrott, ett visst jobb eller annan aktivitet. Men det kan däremot i stunden ge samma effekt på prestationen som en djupare inre motivation. Du känner säkert igen dig. Att använda yttre motivationsfaktorer som uppmärksamhet eller andra belöningar funkar ganska bra mot slutet av ett lopp när kroppen skriker stopp. Men mitt i vintern när allt är mörkt, kallt och belöningen i form av ditt drömlopp ligger långt bort, är det snarare den inre motivationen som har störst betydelse. För långsiktig framgång är det därför alltid bättre ju mer du gillar den aktivitet du tänker prestera inom. Oavsett prispengar och berömmelse.

#5 Positivt “self-talk” fungerar faktiskt

Även om positiva affirmationer och internt pepp-talk ibland avfärdas som påhitt finns nu forskning av Samuel Marcora på att det kan ha en viss effekt. I en studie fick en grupp instruktioner om att utöva positivt self-talk i form av peppande fraser som “du fixar detta”, “ta dig igenom detta” och “du är stark” under ett fysiskt test. En kontrollgrupp fick inte denna uppmaning, men allt annat var lika. Det visade sig att gruppen som hade peppat sig själva orkade hålla på 18% längre än kontrollgruppen.

Om du inte har provat att peppa dig själv under slutet av en uthållighetstävling, eller för den delen mot slutet av en tuff arbetsdag, kan det alltså vara dags. För egen del har detta absolut hjälpt mig både under tuffa träningspass, under tävlingar och inför föreläsningar där jag varit nervös. Jag är övertygad om att det vi säger till oss själva (även om vi säger det tyst genom att tänka det) påverkar hur vi agerar, och hur vi agerar påverkar vårt resultat. Med vetskapen att vi klarar mer än vad vi tror, är ju dessa “interna påståenden” inte alls påhittade, utan faktiskt sanna. Mina favoritpepptalks till mig själv är antagligen “det är nu eller aldrig, detta kan vara sista gången du får chansen att göra detta”, “det är väl det här du har tränat för i x månader?” eller “hur kan jag vara en bra förebild genom att ta mig igenom denna tuffa perioden?”.

#6 Ta kontroll över din respons

Det här är verkligen ett av de mer allmängiltiga tipsen som går att applicera på allt i livet. Och en av de största lärdomarna jag dragit från mitt tävlande inom uthållighetsidrott. Framgångsrika personer har en förmåga att skilja på stimuli och respons. Detta är en uråldrig visdom som de gamla stoikerna under Romarriket hade som en av sina grundfilosofier. Och en nyckel som Viktor Frankl, som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget, pekade ut som den avgörande faktorn bland de som höll sig levande tills kriget var över.

Forskarna kallar detta fenomen “response inhibition”. Alltså förmågan att fördröja och stoppa en respons, som att stanna när det blir jobbigt. Med vetskapen att du, så länge du är frisk, inte kan springa ihjäl dig, kan du stoppa din hjärnas försök att få dig att stanna när det börjar bli jobbigt. Det numera världskända marshmallowtestet från 60-talet testade just förmågan hos barn att kontrollera sin respons och föredra långsiktigt resultat framför omedelbar belöning. I tävlingssammanhang innebär detta att den långsiktiga belöningen av att fixa något som för tillfället känns omöjligt värderas högre än den omedelbara belöningen du får av att sakta ner eller stanna.

“Shut up legs” Jens Voigt

Jens Voigt, en av världens bästa cyklister under en period lär ha sagt till sina ben att hålla tyst, istället för att lyssna på signalerna och mjölksyran som skrek åt honom att sluta trampa. Jens var övertygad om att han hade en smärtgräns som låg högre än övriga cykelfältets, vilket gjorde att han när han hade ont, visste han att hans motståndare antagligen hade det ännu värre. Detta är ett bra exempel på en person som lyckades kombinera både tips #5 och #6! 

Håll ögonen öppna för del 3 som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – styrkan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp (del 1)

För alla oss som hittat tjusningen i uthållighetsidrott är just uthållighet en av de avgörande parametrarna för en bra prestation. I en trestegsraket kommer jag under de närmaste veckorna kombinera insikter från forskning med egna erfarenheter för att ge dig ett antal insidertips på hur du kan komma närmare din uthållighetspotential! Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance ligger till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. En av de bättre böckerna jag läst de senaste åren, med en mängd specifika tips på hur vi kan träna och prestera bättre. Om du inte har tid att läsa den, är min ambition att du ska få guldkornen i detta och kommande inlägg. Jag bara kände att jag måste dela dessa insikter så att du också får tillgång till det senaste inom uthållighet. Nu kör vi. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil)

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

All prestation som varar mer än 12 sekunder kräver ständiga (medvetna eller omedvetna) beslut om hur hårt man ska pusha sig. Vi KAN INTE undvika att anpassa farten efter hur långt vi har kvar. Det är detta som gör att vi kan spurta de sista 200m av ett marathonlopp trots att vi bara två kilometer tidigare tyckte att vi sprang så snabbt vi orkade. Du känner säkert igen dig. I många fall omedvetet håller vi tillbaka lite mer när vi ska springa långt, trots att vi rent fysiskt, vid varje given tidpunkt, skulle kunna öka farten. Den sydafrikanske uthållighetsforskaren Tim Noakes, hade just detta faktum som underlag för sin central governor-teori som lanserades i slutet av 90-talet. Utöver syreupptagningsförmåga (VO2-max), rörelseekonomi och energitillgång verkar det finnas ytterligare en faktor som påverkar den total prestationen. Denna faktor verkar vara förmågan att pusha sig själv närmare sitt verkliga fysiska max, vilket styrs av hjärnan snarare än av resten av kroppen. Hjärnan är alltså den okända faktorn som ofta skiljer agnarna från vetet när allt annat är likvärdigt. Just denna “insikt”, att det är hjärnans försvarsmekanism som gör att jag saktar ner när jag är trött, har hjälpt mig vid ett antal uthållighetstävlingar, när jag rent fysiskt varit helt slut. Såvida du är frisk och inte äter några mediciner, är det helt omöjligt för dig att springa tills du dör eller skapar några bestående men. Hjärnan kommer sätta stopp mycket tidigare. Att veta att det inte är fysiskt farligt att fortsätta trots att kroppen (eller snarare hjärnan) skriker stopp, är en väldigt viktig nyckel i att komma närmare sin maximala fysiska förmåga.

Vad som spelar roll för vår prestation i olika miljöer är alltså hur hjärnan tolkar signalerna, snarare än själva signalen om att vi är varma, kalla, har ont, är hungriga osv. På vilka sätt kan DU påverka hjärnans tolkning till det bättre? Här kommer de första tre tipsen:

#1 Le så känns det lättare

Forskning visar att om du ser leende ansikten medan du anstränger dig, speciellt från någon du känner, minskar känslan av obehag och smärta. Effekten förstärks ytterligare om du själv ler! Så hur kan vi använda denna insikt? Se till att sprida ut dina supportrar på väl valda platser längs banan under ett lopp. Le lite extra mot funktionärer och andra som hejar på dig längs vägen. Jag har vid flera tillfällen ringt min familj mitt i långa ultralopp för att få höra deras röst och i vissa fall se deras ansikten. Det får mig att le och gör att situationen känns lite mindre jobbig.

#2 Välkomna smärtan

Att smärttålighet är en nyckel i långa uthållighetstävlingar är för de flesta ingen nyhet. Vad som däremot nu finns visat i forskning är såväl att smärttålighet går att träna upp, som att det snarare är hur vi förhåller oss till smärtan (än intensiteten i smärtan) som spelar roll. Alex lyfter fram ett antal fascinerande studier som visar att en idrottare i form (in-season) fixar smärta bättre än samma idrottare ur form (off-season). Detta beror antagligen på att för att komma i form har det krävts ett antal obekväma, intensiva och långa träningspass längs vägen. Det innebär också att smärttålighet verkar vara en färskvara. En av mina förebilder när jag började med Ironman var Chris McCormack. Han hade ett bra uttryck som jag haft i bakhuvudet under ett antal tävlingar sedan dess. “Embrace the suck”. Välkomna smärtan och det jobbiga. Att hantera det jobbiga och smärtsamma är något som ingår i din prestation! Låt inte detta faktum avskräcka dig, utan ha med dig insikten om att smärtan inte är farlig utan ett sätt att bli starkare.

#3 Ta bort mental distraktion innan start

Samuele Marcora, en av de ledande forskarna på hur det mentala påverkar vår prestation, genomförde 2011 en studie på cyklister. Han lät en grupp cyklister genomföra en svår mental uppgift som krävde fokus och mycket hjärnkapacitet inför ett cykeltest. En likvärdig grupp slapp det svåra testet inför cyklingen. Gruppen som “tröttat” ut sig mentalt redan innan testet presterade 15% sämre resultat och gav upp tidigare. För att justera för eventuella felresultat mätte man fysiska markörer och belastning för att ta bort alla övriga faktorer. Man säkerställde även motivationskomponenten genom en rejäl belöning till de cyklister som presterade bäst. Det enda som skilde grupperna åt var hjärnans tolkning (RPE) av hur trött man var trots likvärdig watt-belastning. Det var några år sedan jag hörde talas om denna studie och sedan dess har jag försökt rekommendera alla mina atleter att ha allt fixat i god tid inför en tävling så att man på tävlingsmorgonen inte behöver slösa någon mental kapacitet alls på “onödiga beslut”. Ta alla viktiga beslut senast dagen innan tävling så att du på tävlingsdagen har 100% av din mentala kapacitet på banken när du behöver den under slutet av tävlingen! Kanske är detta förklaringen till varför koffein ofta är effektivt för prestationen. Snarare än en fysisk effekt kanske det är hjärnan som behöver denna effektiva kick?

Samma princip gäller såklart för oväntade saker som dyker upp under loppet. Om du har en strategi för hur du hanterar olika situationer (tex punka) krävs mindre mental energi för att lösa saker som dyker upp under tävlingsdagen. Detta är verkligen en game changer i mina ögon! När kroppen skriker stopp under sista milen i en Ironman, är det hjärnans kapacitet att hantera smärta och obehag som avgör ditt resultat.

Det här var de tre första tipsen. Håll ögonen öppna för del 2 som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!

Share

Peptalk i vintermörkret

Varmt i sängen, bekvämt i soffan, fullt i kalendern eller fel målsättning. Vad stoppar dig från att få till det där träningspasset du egentligen vill genomföra men hittar en massa ursäkter för att slippa?

Om du är som resten av oss dödliga, som ibland behöver strategier för att komma ur sängen på morgonen, avsätta tid under dagen eller undvika den lockande soffan när barnen somnat, är detta till dig! Vintermörkret, alla förkylningar och det accelererande tempot i samhället skapar dagliga utmaningar att hinna med att ta hand om sig själv och sin hälsa. Här kommer några vanliga tankevurpor som hindrar oss från att få till den träning vi vill. Och några knep som hjälper dig övervinna dem.

För höga ambitioner

Ett vanligt fel är att ha så höga ambitioner för sin träning att hjärnan redan gett upp innan man börjat. Att gå från ingen träning alls, till fem pass i veckan är inte bara en chock för kroppen, utan också för knoppen. Det tar tid (66 dagar enligt vissa forskare) att bygga en ny vana så börja därför i små steg. Istället för full gas i januari kan du bygga på med ett extra pass i månaden så att du framåt våren är uppe i din tänkta träningsdos. Att ta hand om sin långsiktiga hälsa genom att gradvis förbättra sig lite åt gången och få till träningen kontinuerligt är mer värt än full gas följt av inaktivitet.

För låga ambitioner

Det kan verka paradoxalt, men ibland behöver vi höja vår ambitionsnivå för att känna motivation att träna. Att sätta upp mål som inte känns utmanande gör att hjärnan, ofta omedvetet, tar för givet att vi kommer fixa målet och motivationen att anstränga oss försvinner. Att stretcha sin komfortzon så att det kittlar lite när man pratar om sitt mål, är ett bra kvitto på att målsättningen i sig är tillräcklig utmaning för att skapa motivation att träna. Vad skulle hända om du höjde din ambitionsnivå lite så att varje pass är viktigt för att du ska nå ditt mål?

Lär känna dig själv

Vi är olika, och behöver olika råd för att prioritera vår träning och hälsa. Vilket recept fungerar på dig? Bli nyfiken på dig själv och vad som varit nycklarna när du byggt eller brutit vanor tidigare. Kanske behöver du förstå syftet med allt du gör, och lyssnar mer på dina interna förväntningar än på andras? Fråga dig själv varför du vill träna, och kom överens med dig själv om att göra den träning som känns meningsfull. Alternativt kanske du har svårt att leva upp till dina egna förväntningar på dig själv, men fungerar väldigt bra när någon annan förväntar sig att du ska träna? Hitta en PT, coach eller en träningskompis som kan hålla dig ansvarig för att träningen blir gjord.

Börja med slutet i sikte

Vissa målsättningar kan kännas avlägsna och abstrakta och det kan vara svårt att föreställa sig hur det kommer kännas när målet är uppnått. Allt som är diffust och abstrakt är svårt för hjärnan att jobba med, så ju mer konkret och visuellt du kan göra ditt mål, desto större chans att det ger dig motivation att få till det där passet! På daglig basis kanske det räcker att tänka på målet att stå i duschen. Och på veckonivå kan det handla om att på söndagen bestämma sig för och planera in veckans träning. Om beslutet att genomföra ett antal pass redan är taget, är risken mindre att du vill missa ditt veckomål.

Krångla inte till det

Ett pass på tio minuter är bättre än inget pass alls. Träning behöver inte vara komplicerad utan kan utföras både hemma, på jobbet och medan barnen tränar, sover eller leker. Och du behöver absolut inte träna så hårt som du tror för att du ska få effekt. Speciellt såhär i förkylningstider är ett vanligt misstag att man tränar för hårt, vilket sätter ner immunförsvaret tillfälligt och gör att du blir mer mottaglig för smitta. Om du har tänkt träna på morgonen, lägg fram kläder kvällen innan, ställ klockan och ta bort alternativet att snooza! Om du tar beslutet att träna när du är pigg är sannolikheten större att du stiger upp när klockan ringer. Tack för att du läste och lycka till!

Share

Kreativitet och motivation

En av mina livsfilosofier är att vi mår som bäst om vi hela tiden utvecklas och lär oss något nytt. Utveckling och lärande är en av mina absolut starkaste drivkrafter. Min äldsta son, nu 7 år gammal, lärde mig en viktig läxa om kreativitet för några år sedan. Vi satt tillsammans och ritade och jag frågade honom vad det skulle bli. Med min vuxenhjärna, skadad av att målbilder är nödvändigt, tog jag såklart för givet att han hade ett motiv i huvudet som han jobbade mot. “Det får vi se när det blir färdigt“, svarade han som om det vore det mest självklara i världen att slutmotivet var ett resultat av hans kreativa process. Den dagen blev jag nyfiken på hur kreativitet fungerar och lyssnade kort därefter på Ed Cartmulls (grundare av Pixar) bok Creativity Inc. En av lärdomarna för mig var att den kreativa processen blir som bäst om slutmålet inte är fast utan att man siktar i en viss riktning och låter vägen avgöra var man landar. En annan var att kreativitet handlar lika mycket om att koppla ihop existerande idéer som att komma på helt nya.

Jag har också nyligen lärt mig hur jag vet att det är dags att gå till frisören för att håret är långt. Vilgot 7 år är i närheten när min fru tar på sig örhängen och utbrister spontant “om pappa får låna dina örhängen ser han ut som Per Gessle“.

Min yngsta son, Eli 4 år, har lärt mig endel om motivation. Mer specifikt om den yttersta formen av autonom motivation kallad INRE motivation. När vi känner inre motivation för en aktivitet är själva aktiviteten belönande nog för att vi ska vilja göra den om och om igen. Eli har sedan han var drygt två år gammal haft en passion för att cykla. Det första året på en balanscykel utan trampor och sedan dess på en vanlig cykel. Det finns nästan inget som lockar mer än att få cykla en runda, oavsett väder. När han blir större kommer antagligen människor runt omkring tycka att han har talang för att cykla, men både min fru och jag vet sanningen. Cykeltalang är inget man föds med. Eli hittade passionen tidigt och har antagligen cyklat minst dubbelt så mycket som andra barn i hans ålder. Träning ger färdighet.

En annan sak Eli lärde oss som föräldrar är att det är jättebra att lära sig säga bokstaven K. Länge blev K till T när Eli skulle berätta något. Och en dag när vi hämtade på dagis berättade personalen om att de hade varit i skogen och plockat ekollon. Eli som gillar att samla på saker hade fyllt sina egna fickor och bad fröken hjälpa honom samla i sin ficka. I vissa lägen är det bra att kunna säga K!

Share

Det är livsfarligt att leva

…men alternativet är värre

”He who fears death will never do anything worthy of a living man”

Seneca

För tio år sedan stod jag på startlinjen för att springa mitt andra marathonlopp i livet. Som nybliven löpare hade jag fått blodad tand för långa distanser. Det var en riktigt varm dag och jag gick all-in för att slå mitt egna personliga rekord från året innan. Jag var tillbaka för att visa att det inte var en engångshändelse. Men dagen slutade i ett sjukvårdstält. Som jag någon timme senare lämnade med en rejäl minneslucka, några skrapsår på knät och ett sargat självförtroende. Jag hade misslyckats fatalt. Inte bara med att slå mitt rekord, utan också med att läsa av kroppens signaler till den grad att jag hade svimmat mitt i ett löpsteg halvvägs genom loppet. Inuti mitt huvud hördes jante allt starkare. Tro inte att du är bra på löpning, det verkar ju helt livsfarligt. Lägg skorna på hyllan nu och fokusera på något annat. Samtidigt fanns det en annan röst i mitt huvud som gav jante motstånd. Ett misslyckande förblir bara ett misslyckande om man inte lär sig något och provar igen! Till slut bestämde jag mig och valde att tysta jante! Samma höst, med bara någon kilometer till mål, rös jag av lycka när jag insåg att jag skulle gå i mål i mitt första ultralopp på 50 km. En tanke omsatt i handling innan jante hann komma tillbaka!

Det känns som en livstid sedan. Bara två år tidigare hade jag sprungit Göteborgsvarvet. Löpning var min nyfunna hobby och som 25-åring stod jag med över 60 000 andra inför ett av världens största halvmarathonlopp. För mig var det något helt nytt att kunna springa mer än två mil. Ingen i min familj, släkt eller klass hade någonsin gjort något liknande. Idag kan jag skratta åt de mentala spärrar jag bar runt på. Men mentala spärrar tänker man inte bort, utan de flyttar man med handling! När jag kom i mål efter drygt 80 minuter såg jag att min mamma hade gråtit. Jag undrade vad som hade hänt. I mammas värld var 21 kilometers löpning något total livsfarligt, och tårarna var oro som släppte när hon såg mig på upploppet. Det enda som dog den dagen var våra paradigm om vad som var möjligt. Och historien hade kanske varit slut där om det inte vore för att min pappa fem år senare sprang sitt första halvmarathonlopp. Och han dog inte heller!

Det finns mycket i livet som är livsfarligt. Och det närmaste jag har kommit i tävlingssammanhang är under Ironman France/Nice 2011. Där fick jag både känna på hur det måste kännas att nästan drunkna och att vara nära att krascha på cykeln mitt på en bergsväg när jag fick sladd på bakdäcket. Men om vi blir så rädda för att leva att vi ständigt har handbromsen i, kommer vi förr eller senare dö utan att ha levt. Det finns få situationer jag känner mig så levande i som när jag är mitt uppe i en tuff tävling som kräver totalt fokus på nuet för att inte riskera att skada mig eller dö! Saker som kan döda oss, gör oss starkare. Och gör att vi uppskattar livet desto mer. Därför är det med stor tacksamhet jag för en dryg vecka sedan fick chansen att återuppleva den episka tävlingen Ö till Ö i Stockholms skärgård. Det var sju år sedan sist, och efter den gången lovade jag mig själv att aldrig återvända. Något som lokalmedia valde att ta fasta på när de ringde mig dagen efter tävlingen. Stockholms skärgård bjöd på de tuffaste förhållandena i tävlingens tolvåriga historia. Kuling, regn, och mellan 12 och 14 grader i vattnet. 65 km löpning på hala klippor och 10 km simning i upp till två meter höga vågor och undervattensströmmar. Bara sex dagar tidigare hade jag använt den numera världskända femsekundersregeln när jag postat ett inlägg på Ö till Ös Facebooksida om att jag kunde tänka mig att hoppa in med kort varsel om något lag behövde en ersättare. Det visade sig att André Hook, en tysk kille som jag aldrig hade träffat, precis förlorat sin lagkamrat, och hade lyckats hitta mitt inlägg i precis rätt tid. För första gången i livet delade jag hotellrum med någon jag aldrig hade träffat innan. Och vid 05.45 stod vi tillsammans på startlinjen på Sandhamn tillsammans med 147 andra lag. Vi hade fullt fokus på saker inom vår kontroll. Vädrets makter hade bestämt sig för att det skulle bli en tuff dag. Men det låg utanför vår kontroll och var lika för alla så även om vädret var den stora snackisen inför loppet, var vi aldrig riktigt bekymrade. Kanske gjorde det oss snarare mer förväntansfulla. Vi var inte här för a-walk-in-the-park och det skulle det inte bli heller.

Ö till Ö måste upplevas för att man ska förstå vad det handlar om, även om denna korta film från årets tävling fångar känslan till viss del. Rich Roll, en av USAs mest kända hälsogurus och ultraidrottare, deltog i årets lopp och han sammanfattar sin upplevelse i detta podcastavsnitt som är värt att lyssnas på. Sammanfattat pratar han om the toughest one day race I´ve ever done, a day I will never forget och att Ö till Ö aldrig skulle kunna köras i USA pga att den helt enkelt är för tuff och osäker. 148 lag startade, 40 lag bröt. En ganska hög andel med tanke på att det var världsmästerskap. 2010 när jag körde Ö till Ö, innan ens swimrunsporten hade fått sitt namn, bröt 57 av 100 lag, så jämfört med det, var årets siffra bättre. André och jag hade en fantastisk dag i skärgården. Förhållandena var tuffa, men det är svårigheter som tar fram det bästa (och ibland sämsta om vi väljer den responsen) ur oss som idrottare och människor. Ju längre ner trampolinen går desto högre hoppar man. Ur de tuffaste situationerna, när vi kämpar för att överhuvudtaget ta oss framåt, det är då vi verkligen vet att vi lever. Efter knappt tio timmar och på 18e plats korsade vi mållinjen på Utö. 100 % levande.

Ö till Ö är ett fantastiskt lopp på många sätt. Ett äventyr där de allra snabbaste lagen är på en helt annan planet än resten av oss som tävlar. Men en tävling där alla är vinnare bara genom att ställa sig på startlinjen. Ett sätt att möta sina rädslor, krossa sina mentala gränser och sätta jante på plats en gång för alla! Jag har aldrig varit med om så mycket kärlek från tävlingsledningen under ett lopp. Som deltagare får ALLA deltagare tre kramar av tävlingsledare Michael Lemmel. En vid ilandstigning på Sandhamn dagen innan tävling, en vid målgång på Utö, och en när man lämnar Utö via båt dagen efter tävling. Atmosfären är äventyrlig och osjälvisk. Alla är där för att övervinna sina egna begränsningar och för att bevisa att den mänskliga potentialen i det närmaste är obegränsad. Hjälpsamheten mellan deltagarna är slående. Och glädjen när team efter team korsar mållinjen är en hyllning till livet. Livet som är till för att levas med gasen i botten! Ta hand om din potential innan det är för sent. Mot nya äventyr!

Kram Christian

Share

Vad vi kan lära oss av en Tesla

Har du hört talas om Elon Musk, en av vår tids superentreprenörer, som efter att ha förändrat finansbranschen med Paypal nu är på väg att helt förändra såväl bil-, solenergi- som rymdbranschen? Elon Musk driver bland annat bilföretaget Tesla. Företaget har förändrat hur i stort sett alla biltillverkare bygger sina bilar. Vi köper inte längre en bil, vi köper mjukvara på hjul. 2012 hade jag förmånen att få besöka Teslas första fabrik i hjärtat av Silicon Valley. En headhuntad svensk, Peter Carlsson, som numera är mer känd för att han är på väg att etablera Europas största batterifabrik någonstans i Sverige, tog stolt emot oss. Idag är nästan alla större biltillverkare representerade i Silicon Valley. Det är mjukvaran, inte längre hårdvaran, som är den största skillnaden på bilarna som rullar på våra vägar. Precis som för oss människor. Mjukvaran, i vårt fall kallad hjärnan, är det som skiljer agnarna från vetet. Hur vi tänker styr vårt agerande, som i sin tur styr våra resultat. Samtidigt är hårdvaran, som vi till vardags kallar kropp, avgörande för att vi ska må bra. Om vi för en stund antar att vi är Teslor som kör runt på livets väg tänkte jag ta med dig på ett tankeexperiment. Känner du igen dig i något av dessa påståenden?

  1. Du har en Tesla med en maxfart på 300 km/h men du kör på tredje växeln av sex och vågar inte växla upp (om vi för ett ögonblick antar att det går att köpa manuellt växlade Teslabilar). Vad skulle hända om du testar dina gränser lite oftare?
  2. Du har senaste Teslabilen men har inte uppgraderat mjukvaran på länge. Hårdvaran är top-notch men mjukvaran är kvar i gamla tankebanor. Testa en fysisk utmaning som verkar omöjlig (eftersom kroppen funkar bra) och uppgradera sedan din mjukvara när du märker att du kan mer än du tror!
  3. Du har senaste mjukvaran men en gammal Teslabil (hårdvara) som egentligen inte klarar att leverera i takt med det mjukvaran vill. Du kör på högsta växeln men glömmer att växla ner då och då. Dessutom fyller du slarvigt tanken med bensin (skräpmat) istället för el (rena, naturliga råvaror) och glömmer ibland ladda bilen inför en längre resa. Det visar sig genom ständiga besök på verkstaden (sjukhuset) för att fixa skavanker (skador eller sjukdomar). Hur skulle du må om du tog hand om kroppen lite bättre med regelbunden träning, bra kost och tillräckligt med sömn? Samt hittar stunder där du växlar ner och laddar om?
  4. Du kör din Teslabil i Insane Mode (en knapp som gör bilen galet snabb på bekostnad av större elförbrukning) och har riktigt snabb acceleration och toppfart. Men du har glömt kolla kartan på länge och kör runt utan destination. Fråga dig själv vart du är på väg och om det är dit du vill!

Hantera dig själv som du skulle hantera en Tesla. Ta hand om hårdvaran. Uppgradera till senaste mjukvaran. Utnyttja alla växlarna. Se till att ladda med el innan batteriet tar slut. Aktivera Insatte Mode när det krävs men se till att återhämta dig efteråt. Och ställ in GPSen på en destination du vill komma till.

Share