I helgen var det dags för det klassiska Kullabergsloppet Ladonia Mountain Trophy att återuppstå efter 12 års uppehåll. Eller som tävlingsledningen skulle uttryckt sig: Draken på Kullaberg var väckt igen och stod redo att äta upp ett nytt gäng utmanare. Denna gången erbjöds loppet i XL-format med en maxtid på 30 timmar. I lag om två, med väldigt lite information och obefintlig regelbok, stod 38 lag på piren i Mölle i fredags redo för att starta loppet med en simtur över bukten mot den första av många checkpoints där loppets första karta väntade. 50 lag hade anmält sig. 12 hade redan kastat in handduken innan start. Jag hade teamat upp med min vän och adept Emelie Eklöf och vi var laddade för ett långt äventyr. Eftersom vi båda deltagit i (och verkligen gillar) Kullamannen (som går i november) ett flertal gånger såg vi fram emot att få uppleva Kullaberg med omnejd på sommaren.

Loppet var uppdelat i olika etapper och vi fick ingen information om nästa etapp förrän den föregående var slutförd. Osäkerheten kring vad som skulle komma härnäst kombinerat med att vi inte hade en aning om hur många etapper som skulle krävas för att klara hela loppet gav en intressant krydda till utmaningen. Vi visste inte vid start om det skulle vara möjligt att klara hela loppet eller om det skulle handla om att sikta på att klara så många etapper som möjligt för att ha chansen att stå som vinnande lag i slutändan. Reglerna sa att det skulle utses ett vinnande lag och att resterande lag som inte bröt i förtid skulle få dela på andraplatsen. I tidigare versioner av loppet (som inte varit XL) hade brytfrekvensen legat runt 70%. Men vi var båda överens om att DNF inte var ett alternativ. Huruvida vi skulle klara alla etapper eller inte hade vi dock ingen aning om.

Prologen

För att ge oss själva så bra chans som möjligt att hinna så många etapper vi kunde så startade vi i ett bra tempo. Blöta (men avkylda) från den inledande simningen tog vi oss upp mot fyren för ett par checkpoints och sen siktade vi in oss på Håkull, Arilds hamn och Arilds vingård (som var slutmål för första kartan). Vi var i ledning, men väl på vingården insåg vi att det inte bara var osäkerheten kring nästa etapp som skulle innebära en mental utmaning. Vi möttes nämligen av beskedet att vi inte skulle få fortsätta innan vi väntat in alla andra lag också. Maxtiden för den första kartan (som vi fått efter simmomentet i början) var 3 h 5 min och vi hade just tvingats till en ofrivillig paus på 68 minuter. Vi försökte göra det bästa av tiden och ett lag efter det andra trillade in till vingården. 37/38 lag var fortfarande kvar i tävlingen när vi blev upphämtade av två bussar med okänd destination. Spekulationerna på bussen var många om vart vi var på väg. Och vi insåg att försprånget vi hade skaffat oss på prologen nu inte skulle spela någon roll alls längre. Det vi inte visste där och då, var att försprånget till och med skulle straffa sig på nästa etapp…

Kebnekaise på Vallåsen

Efter ett tag började alla lag på bussen förstå att vi var på väg mot Vallåsen. Och väl framme fick vi vänta ytterligare 30 minuter på mer information. Vi insåg snart att det vi väntade på var att liftarna skulle sluta gå och att downhillcyklisterna skulle avsluta sina träningspass. Vi fick också information om att nu gällde ”omvänd jaktstart”. Vi som varit snabbast på prologen skulle få starta resten av tävlingen sist för att övriga lag skulle få chansen att komma ikapp. De andra lagen släpptes iväg ett efter ett. Vi fick snällt sitta och se på när de började samla höjdmetrar i den 140 hm höga backen. Uppdraget: Att bestiga Kebnekaise från fjällstationen och tillbaka (ca 1400 hm). Det var sen eftermiddag när vi runt halv fem fick ge oss iväg för att försöka jaga ikapp de övriga lagen. Vi spenderade ett antal timmar i backen och sammanhållningen med övriga dårar som sprang och upp ner i de skånska fjällen växte sig allt starkare. Många peppade oss och vi peppade alla andra. Vi var där med ett gemensamt syfte, att besegra Ladonias drake. Värmen var tuff och vi distribuerade om vår packning så att jag bar all vår obligatoriska utrustning så att Emelie kunde kyla av sig lite tills solen gick ner. Vid åttatiden var vi klara med våra höjdmetrar som tredje lag och fick en ny karta med fyra checkpoints som skulle ta oss ett par vändor över Hallandsåsen. Eftersom Emelie är grym på orientering, vilket blev en av våra huvudstyrkor som team, tog vi närmsta vägen genom skogen istället för vägen som de flesta andra lagen valde. Det innebar att vid första checkpointen på nya kartan var vi uppe i ledning igen. Men med tanke på att ledning tidigare i tävlingen inneburit en nackdel så visste vi inte längre om det var en fördel att leda tävlingen. Efter ytterligare ett par checkpoints slutade kartan vid ett vindskydd längs Skåneleden. Jag var rejält hungrig vid detta laget. Det enda vi hade ätit sedan start var sportdryck och några gels, men i mycket mindre mängd än vad vi normalt äter under lopp. Jag sprang och hoppades på en överraskningsmåltid som belöning för att vi nu klarat kartan. Vi fick varsin giffel och en mugg cola, en ny karta och en minnesutmaning där vi skulle komma ihåg 12 föremål i en låda för framtida bruk.

Skåneleden och misären på Rasta

Den nya kartan innebar linjeorientering längs Skåneleden med slutmål på rastplatsen Rasta längs E6an. Klockan var 23.30, vi hade 20-25 km framför oss i fullmånens sken. Nu gick vi in i natten. Magen kurrade, men vi njöt ändå av att vara ute på äventyr! Även om vi nu ledde med ganska god marginal var vi lite oroliga för att vår ledning återigen inte skulle betyda något i nästa fas av tävlingen. Vi hade nämligen fått information om att nästa cut-off, som var vid rastplatsen vi var på väg mot, var kl 07.00 på morgonen. Vi insåg att det fanns en stor risk att vi skulle få vänta i fem timmar, frysandes mitt i natten, på att vår ledning återigen skulle gå upp i rök. Och mycket riktigt. Väl framme vid Rasta, kl 01.45 på natten, möttes vi av tävlingsledare Per Sjögren och beskedet att vi nu skulle vara tvungna att vänta in de andra lagen. Men någon form av medlidande för oss hade han ändå, den gode Per. För han erbjöd sin hundhåriga lilla bil som tillflyktsort och sovplats för att vi skulle slippa ligga på marken i fem timmar och frysa. Kallt blev det ändå. Och vi sov inte så mycket. Vi var överens om att det här ändå måste vara tävlingens lågpunkt. Det vi inte visste då var att det skulle komma andra typer av lågpunkter längre fram. Vi kunde bara skratta åt det ironiska i att vänta vrålhungriga på en nattstängd rastplats som skulle öppna sin frukostbuffé kl 07.00, exakt samtidigt som bussen skulle ta oss till en ny destination. Vi såg hur de dukade fram buffén innanför fönstren, lagom tills vi blev ombedda att hoppa på bussen. 35/38 lag hade hunnit ifatt oss och nu var vi alla nyfikna på vad nästa etapp skulle innebära.

Ladonien – Nimis = Arx ?

Ladonien är det lilla område mellan Arild och norra delen av Kullaberg där både Nimis och Arx finns. Upphovsmannen till både dessa skapelser och nationen Ladonien är den numera bortgångne konstnären Lars Vilks. Under Ladonia Mountain Trophys tidiga år agerade Lars Vilks prisutdelare. Nu hedrade vi hans minne genom att låta kartan leda oss via fiskarens stig och stenfältet mot Nimis. Efter att ha blivit avsläppta i Arild fick vi varsin kanelbulle och en Mer till ”frukost”. Vi fick nio minuters försprång som tack för de timmarna vi hade sprungit in på övriga lag under natten. Iallafall bättre än omvänd jaktstart. Men vi hade nu många jagande lag bakom oss. Jag njöt av att vara tillbaka på Kullaberg. Vädret var fint. Sällskapet toppen. Naturen fantastisk. Andra kontrollen som tydligt på kartan skulle sitta på Nimis (med ledtråd Nimis) var dock borta. Vi letade länge på båda sidor och jag klämde mig igenom hela Nimis, som utrymmesmässigt är mer lagom för min sjuåriga son Ture, för att säkerställa att vi inte hade missat kontrollen. Men den fanns inte. Lagen började komma ikapp oss och snart var vi fem lag som hjälptes åt att leta. Till slut bestämde jag mig för att ringa tävlingsledningen och be om råd hur vi skulle göra.

Vi fick som svar att kontrollen blivit utsatt samma morgon och att de var säkra på att den fanns där. Med den något konstiga (för oss som vet skillnaden) kommentaren att den satt klart och tydligt på stenkonstverket vid Nimis. Men som du säkert också vet, så heter inte stenkonstverket Nimis utan Arx. Så jag begav mig tillbaka till Arx och mycket riktigt var kontrollen där. Både kartan och ledtråden hade lett oss fel. Det var här tävlingen började balla ur! Men vi blev lovade någon form av kompensation för att vi nu tappat ca 20 minuter på att leta på det stället där kartan visat att kontrollen skulle vara. Vi tipsade övriga lag om att kontrollen inte alls satt vid Nimis, utan vid Arx, och fortsatte sedan mot Håkull som var kartans slutpunkt.

Håkull, djävulens diadem och den konstiga avslutningen

På toppen av Håkull, Kullabergs högsta punkt, fick vi nya instruktioner. En karta med namnet Djävulens Diadem gav oss nästa etapp i tävlingen. En stor karta med många orienteringspunkter som skulle tas i en viss ordning. Men till skillnad från tidigare skulle vi mellan varje kontroll upp till toppen på Håkull igen och rapportera en viss bokstavskod som vi hittat på respektive kontroll. Vi hade redan över 3000 höjdmetrar i benen, men fler skulle det bli! Och här fortsatte problemen med att kartan inte stämde med verkligheten. Den första kontrollen satt inte alls där den skulle, och när två andra lag till slut hittade den och vände uppåt igen, lyckades vi hitta den genom att se var de kommit ifrån. Vi tänkte inte mer på det, men jag märkte på Emelie att hon började tvivla lite på sin orienteringsförmåga. Det skulle visa sig att det inte var något fel alls på hennes förmåga, utan att kartan helt enkelt visat oss totalt fel. Och det skulle bli värre. När vi kom till nästa kontroll var det vår tur att ha turen att råka hitta kontrollen, trots att den satt långt ifrån där den skulle varit enligt kartan. Vi stack vidare och de andra lagen som letade trodde att vi hade struntat i den så de följde efter och gav upp letandet. Och sen blev det ännu värre.

Tredje kontrollen, den som på kartan hette 4a, var helt borta. Vi började leta först, och snart hade de två andra lagen bakom oss också börjat leta. De hade också duktiga orienterare i laget och efter att ha sökt av ett ganska stort område runt där kontrollen skulle sitta, insåg vi att resterande lag som fortfarande var kvar i tävlingen också hunnit ikapp och nu letade efter kontrollen. Allt försprång borta. Dessutom hade vi en cut-off att förhålla oss till, och vi började inse att inget lag skulle hinna den, om vi fortsatte leta efter kontrollen som var borta. Var det på detta sättet de skulle se till att alla lagen DNFade? Var det såhär det skulle sluta efter nästan 24 timmars tävling? Fortfarande i detta läget trodde jag att situationen vi nu hamnat i, var helt och hållet planerad av tävlingsledningen för att fortsätta bryta ner oss mentalt. Sedan kanelbullen några timmar tidigare hade jag bara fått i mig EN gel. Energinivån blev lägre och lägre och vi blev mer och mer uppgivna.

Jag ringde tävlingsledningen igen, som bedyrade att kontroll 4 absolut suttit ute samma morgon. Men det var verkligen något som inte stämde. De två första kontrollerna hade gått att hitta genom att scanna av ett större område i närheten av cirkeln på kartan. Men nu hade vi letat i över en timme, tillsammans med de flesta andra lagen som fortfarande var kvar. Det kändes tråkigt om det skulle sluta såhär. En stund senare fick jag ett mms från tävlingsledningen med en handritad karta. Jag visade den för Emelie och hon såg direkt att vi var på helt fel ställe. Vi ropade till övriga lag att vi visste var kontrollen var, och alla följde efter oss och lyckades till slut hitta kontrollen. Väl uppe på Håkull ville de skicka iväg oss igen till nästa checkpoint, och jag tackar fortfarande mig själv för att jag vägrade. Jag krävde att få se den handritade kartan för att kunna jämföra den med vår karta. Och då kröp det fram att tävlingsledningen hade haft krismöte medan vi letade efter kontroll 4. De hade insett att tryckeriet hade tryckt kartorna fel och att det var fler checkpoints som satt fel. Men två av de kvarvarande kontrollerna hade de nyligen kollat och de satt rätt. Så vi fick uppdraget att ta dem, och sen komma tillbaka till Håkull för ny information. När väl kontrollerna satt rätt sprang Emelie RAKT på dem. Orienteringsförmågan var det inget fel på!

Här hände något som vi fortfarande inte vet hur det gick till. Vi tog båda de kvarvarande kontrollerna i klar ledning (trodde vi) men när vi en stund senare anlände till Josefinelust för det befarade klipphoppet (som funnits med i tidigare upplagor) var redan ett lag där. Vi hade tagit bästa vägvalet (och jag litar på Emelie här) och även tryckt på lite extra för att skapa rejäl lucka bakåt. Ändå hade laget redan hunnit simma klart runt en boj. Simning runt en boj var momentet som hade ersatt klipphoppet pga brist på funktionärer/säkerhetspersonal. Vi var nu det jagande laget och vi började bli rädda för att vi nu närmade oss slutet av tävlingen. Åtminstone närmade vi oss slutet på denna etappen, med etappmål i Mölle. Vilket antiklimax detta höll på att utveckla sig till, eftersom vi hade varit ledning under 95% av tiden och pga alla felaktiga kontroller hade tappat vår klara ledning under sista etappen. Vi drog nytta av vår draglina, jag tryckte på så bra det gick och Emelie hängde med. Vi var båda väldigt låga på energi. Två gels på fyra timmars tävlande var inte riktigt tillräcklig energi för en slutspurt. Vi jagade och det andra laget svarade. Vid sista checkpointen vid Kullamannens grav var vi fortfarande tydligt bakom och hade inte tagit in någon tid. Väl framme i Mölle blev det dags för simning igen. Vi vattensäkrade packningen, kopplade in draglinan, och min swim-run-hjärna kopplades på. Nu skulle vi ta dem på simmomentet. Vi tog in och kom ifatt lagom tills det var dags att klättra upp på piren i Mölle. Men fick tålmodigt vänta på vår tur att klättra upp. Med 100 m löpning kvar till målet hann vi helt enkelt inte ikapp och när vi förstod att tävlingen var slut, kändes det faktiskt riktigt surt. Vi hade klarat Ladonia Mountain Trophy, men tappat vinsten på mållinjen.

Men laget som hade slagit oss i spurten sa direkt, att de inte tänkte acceptera sin vinst. De tyckte att VI var de rättmätiga vinnarna. Snacka om sportmanship. Per Sjögren som spänt hade bevittnat vår simspurt höll med och indikerade direkt att han behövde överlägga med övriga tävlingsledare om hur de skulle hantera situationen som uppkommit. Det var tydligt att tävlingsledningen tog på sig ansvaret för att vi vid flertalet tillfällen tappat vår stora ledning. Den omvända jaktstarten hade varit en medveten strategi för att förstöra för oss, men de felaktiga kontrollerna och det lilla försprånget på bara 9 minuter samma morgon, hade inte förankrats bland alla i ledningen.

Ovissa om utgången i tävlingen bytte vi om till torra kläder, tog en powernap, en glass och väntade in prisutdelning och middag några timmar senare. Men slutet gott allting gott. Till slut fick vi ta emot förstapriset och det värmde i hjärtat när övriga lag applåderade oss. Det rådde nu konsensus i rummet om att vi hade varit det bästa laget. Totalt hade vi kämpat oss igenom 97 km och drygt 4000 höjdmetrar. Vi belönades med varsin tavla föreställandes en kannibal mitt i en måltid. Ett absurt pris som avslutning på en annorlunda tävling. Om jag är sugen på att göra det igen. Självklart 🙂