De mest lyssnade avsnitten av Close the Gap

De mest lyssnade avsnitten av Close the Gap

I februari 2020, precis innan pandemin ändrade spelplanen för väldigt många människor startade jag ett nytt projekt. Podden Close the Gap. Efter att ha haft bokskrivande som mitt huvudsakliga sidoprojekt under tre års tid (vilket mynnade ut i boken Mind the Gap), var jag sugen på att testa poddformatet. Min ambition var att skapa korta och tänkvärda avsnitt med distinkta teman som man ska kunna hinna lyssna på medan man pendlar till jobbet, hänger tvätt, tränar eller kopplar av en stund i soffan. Jag upplevde själv att många poddar var alldeles för långa vilket gjorde det svårt att lyssna på ett avsnitt sammanhängande.

Innehållsmässigt hade jag en ny unik och väldigt omfattande coachcertifiering från Optimize i ryggen med många nya tankar om hur vi kan använda en kombination av antik visdom och ny forskning för att utforska vår potential. Min arena för att fortsätta utforska min potential var och förblir uthållighetsutmaningar, coaching, föräldraskap och entreprenörskap. Kanske har du helt andra arenor där du utvecklas och strävar framåt?

Jag insåg tidigt hur podcasts var ett fantastiskt sätt att på ett intimt sätt lära av och lyssna på några av världens bästa individer (och har lyssnat på alldeles för mycket poddar genom åren) och att själv få prova detta format kändes spännande. Och med den nya spelplanen som Covid-19 skapat kanske kombinationen digitalt (i motsats till workshops och föreläsningar) och det talade ordet (i motsats till det skrivna) är nyckeln till att fortsätta sprida budskapet om att vi alla har mer potential än vi tror på ett intimt och avskalat sätt. Close the Gap (att stänga gapet mellan vårt nuläge och den vi skulle kunna bli som den bästa versionen av oss själva) är en naturlig fortsättning på min bok Mind the Gap (att bli medveten om att det för alla människor finns ett gap och mer att utforska).

Jag vet att många varit med sedan starten av podden men också att du kanske inte hört alla avsnitten. Så jag tänkte plocka ut och tipsa om de mest populära avsnitten inom några olika kategorier. Min ambition är att skapa tidlösa och tankeväckande avsnitt med hög densitet som går att lyssna på flera gånger om, så även om du hört några av dem innan kan det finnas anledning att lyssna igen. Som du kommer höra är ljudet inte superbra under de första avsnitten när jag experimenterade med olika inställningar och redigeringsprogram. Alla avsnitt är inspelade i ett vanligt rum med bra mick men inte i någon studio för att mitt fokus har legat på innehållet.

Om du gillar podden vore jag superglad om du delar med dig till alla dina vänner och bekanta som du tror kan ha nytta av den. Jag skulle också vara superglad om du vill lämna ett betyg och en kommentar nu direkt på iTunes vilket hjälper fler att hitta den organiskt. Podden är ett probono-projekt helt utan vinstsyfte och jag inkluderar INGEN reklam överhuvudtaget. Min ambition är inte att tjäna pengar utan att kunna hjälpa dig och andra mot sin fulla potential (mitt stora syfte i livet)! Du hittar den på alla poddplattformar (Spotify, iTunes mm). Ta hand om dig! Tack för att du vill lyssna! Kram!

Mest lyssnade avsnitten från säsong 1

#1 Varför ska vi sträva mot vår fulla potential? (11 min) #2 En stukad fot (10 min) #6 Bättre resultat på mindre tid (14 min) #12 IKIGAI (10 min) #13 To dare or not to dare? (13 min) #20 Hur kan vi bli modigare? (9 min)

Mest lyssnade intervjuerna 2020

#32 Andningsexpert Anders Olsson (49 min) #28 Livsstilsdesign och ultralöpning med Magnus Linde (55 min) #33 Rallydrottningen Tina Thörner (67 min) #22 Oscar Sjölander rekord på Bohusleden (37 min) #37 Dennis Källerteg rekord på Kungsleden (66 min)

Specialavsnittet om min Blekingeledslöpning #38 (12 min)

Mest lyssnade avsnitten från säsong 2

#49 Mentala knep för bättre uthållighet del 1 (20 min) #50 Mentala knep för bättre uthållighet del 2 (15 min) #56 Väck ditt inre geni (8 min) #57 Apan, professorn och autopiloten (17 min)

En andra iteration – Blekingeleden 2.0

För exakt ett år sedan stod jag tillsammans med två löparvänner utanför tågstationen i Sölvesborg med målet att se om det gick att springa hela Blekingeledens 27 mil i ett sträck. Det hade (vad vi vet) aldrig gjorts innan. Vi ville bryta ny mark och visa att såväl äventyr som stora utmaningar även finns på hemmaplan. Det är så lätt att man drömmer om olika lopp runtom i världen men glömmer att utmaningen finns precis utanför dörren. Tyvärr blev det bara jag som tog mig hela vägen den gången och efter 38 timmar och 55 minuter slog jag handen i fredsstenen i Bröms. Efteråt slog jag fast att jag aldrig skulle göra om det men med ett kryphål. Om någon annan skulle få för sig att springa hela och bevisa för mig att det gick att göra snabbare så kanske. Men bara kanske.

Och i maj 2021 fick Bill Öster för sig att göra ett försök att slå min tid och därmed bli den andra personen någonsin att springa hela leden i ett sträck. Bill gjorde en fantastisk löpning och inte bara fixade hela leden utan dessutom på den otroligt snabba tiden 35 timmar och 23 minuter. Jag hade förmånen att vara med Bill under de sista 8 kilometrarna. Helt plötsligt hände något inom mig. Vad som tidigare hade varit en once-in-a-lifetime experience som jag inte ville göra om, blev helt plötsligt det enda jag kunde tänka på. Iallafall under alla mina löppass. Jag försökte rannsaka mig själv och försäkra mig om att det inte var ett övergående sug, inspirerat av Bills fina prestation. Av erfarenhet vet jag att om man ska ge sig på något sånt här, så MÅSTE man verkligen vilja göra det med hela sitt hjärta. Det går inte att springa med drivkraften att vinna över andra. För mig är det VÄLDIGT VIKTIGT att ta mig an en sån här utmaning för att se var MIN fulla potential finns. Drivkraften måste komma inifrån och kan inte vara beroende av någon annans prestation. Men jag insåg när jag reflekterade över min erfarenhet från 2020 att det fanns ganska mycket jag skulle kunna optimera och göra bättre. Efter att ha frågat min fru om hon ville supporta om jag skulle göra det igen, och mina föräldrar om de kunde hjälpa till med barnen, bestämde jag mig. Jag var inte färdig med Blekingeleden!

Jag började räkna på hur snabbt det skulle kunna gå att springa den och landade på 34 timmar om jag kunde optimera allt jag ville. Alltså fem timmar snabbare än 2020. De huvudsakliga faktorerna jag tänkte ändra var:

  • Kortare pauser (målet var att kapa ca 2 timmar här)
  • Högre grundtempo där jag låg lite närmare gränsen
  • Bättre uträknat energibehov för att undvika stora dippar (tack Umara för fantastiskt stöd)
  • Koffeintabletter under natten samt ev på slutet för att undvika sömntrötthet (tack Umara för råd)
  • Tätare träffar med supportbilen för att slippa bära lika mycket (minst varje etappmål)
  • Mindre riktig mat och mer energi från sportdryck, energikakor och gels.
  • Starta på förmiddagen istället för tidig morgon för att få en hel natts sömn inför.
  • Planera för max ett skobyte (istället för fyra).
  • Starta med vetskapen att allt var tipptopp mha besök hos både Kiropraktor (Glen Berghall) och massör (Mari Massagegaraget) veckan innan.
  • Använda GPS-tracker som gjorde det lättare att följa och underlättade för supportbilen (tack Racetracker för supporten)

De huvudsakliga faktorerna jag tänkte behålla var:

  • Olika medlöpare för att höja stämningen och bara kunna “ta rygg” när jag blev trött
  • Gå i de flesta uppförsbackar för att hålla ansträngningen låg
  • Insamling av pengar till något välgörande ändamål för att ge en extra motivator
  • Facebookgrupp där man kunde följa, skicka pepp och följa med som en extra motivator
  • Njuta så mycket som möjligt av naturen och vägen och inte bara längta efter målet

Den 26 juni kl 10.00 startade jag i Sölvesborg och fick sällskap av Bill Öster första 4,5 milen. Även Johan G och Kristian I var med. Vid Halens camping anslöt Tobias F och Petter N och när kvällen kom och jag var framme i Långasjönäs anslöt Roger K, Mattias E och Therese E. Redan här låg jag nästan en timme före schemat och jag insåg att jag hade chansen att sätta ett riktigt bra rekord om jag bara höll ihop det de sista 17 milen 🙂

Natten flöt på bra och vid tretiden nådde jag Ronneby och blev själv. Att vara själv ute i skogen och se solen gå upp och bara lyssna på naturen som vaknar från sitt nattslummer är fantastiskt. Inspirerad av naturen och av att kroppen fortfarande kändes ok lyckades jag ta in ännu mer tid på mitt planerade schema vilket gjorde att supporten (min fru och hennes bror) som hade varit hemma och sovit och laddat bilen inte hann möta mig i Skärsviken. Risgrynsgröten och tandborsten skulle få vänta en stund till. Strax innan Alljungen mötte min bror Fredrik upp vilket var välkommet efter sex ensamma timmar. I Alljungen anslöt Thomas D, Josef R och Magnus L och dag två hade börjat på allvar. Det blev en varm dag med frekventa korta stopp för att kyla ner huvud och överkropp. Jag började bli överhettad och detta var äventyrets första motgång. Men problem är till för att lösas och med hjälp av både medlöpare och supportbil kunde jag hålla tempot uppe och tempen nere.

Väl framme i Mörtsjöåsen träffade jag barnen för första gången och åt en glass. Stärkt av både glass och barn började det kännas bättre igen och nu hade jag ju bara en marathon kvar. Jag började inse att om jag bara kunde hålla ihop allt skulle jag komma i mål på en tid jag aldrig hade vågat drömma om. Med två mil kvar mötte vi ett åskmoln och allt blev plaskblött. Jag tackade för den naturliga nerkylningseffekten som regnet fick och överhettningen var nu ett minne blott. Mårten L, Petter N, Håkan P, Thomas E, Andreas G, Kim och Magnus L var med under dessa sista timmar. Återigen insåg jag under sista etappen att detta aldrig skulle gått vägen utan alla fantastiska medlöpare som stöttat mig hela vägen! Med någon kilometer kvar anslöt Vilgot och Eli (mina två äldsta barn) och eskorterade mig in mot fredsstenen i Bröms. Klockan stannade på 31 timmar 42 minuter. En tid som jag inte ens vågat drömma om. Jag är evigt tacksam till alla som gjorde detta möjligt. Dessutom till alla som bidrog till att vi samlade in 26 000 till två skolor i Bolivia.

För lite liverapporter finns facebookgruppen https://www.facebook.com/groups/blekingeleden kvar!

Och den stora lärdomen jag tar med mig, är att det alltid är värt att göra en andra iteration. Vad bör du iterera en gång till för att nå närmare din fulla potential? Tack för att du läste och ha en bra sommar!!!

Drömmen om Blekingeleden

Det skulle bli äventyret med stort Ä på min bucket list. En utmaning jag hade drömt om i säkert 10 år men inte vågat tro på förrän nu. Och i mina drömmar var projektet att springa hela Blekingeleden som att drömma om Mount Everest som klättrare. En livsdröm som lät orimlig men som ändå inte försvann ur tankarna. Men nu var vi där, morgonen den 4e juli 2020 kl 6.30 utanför tågstationen i Sölvesborg. Vi var som tre musketörer på djupt vatten. Det var nu det skulle visa sig huruvida idén om att springa hela leden i ett sträck och därmed bli de första genomförde Blekingeleden på det sättet var ett genidrag eller ren dumhet.

Under alla år av drömmande hade jag varit helt inställd på att man var tvungen att dela upp leden i delar och springa den uppdelat på minst tre dagar. Nio mil per dag, alltså mer än dubbla marathon tre dagar i följd. Men även det hade länge känts omöjligt.

När jag nu i efterhand tänker på faktumet att vi bestämde oss för att försöka forcera hela leden, motsvarande tre ultravasor, i sträck, slår det mig hur orimligt det måste låta för alla som inte hittat tjusningen i att springa ultra och att flytta fram gränserna hela tiden. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle ge mig på att springa 27 mil i sträck hade jag bara skrattat. 

Som krydda och extra motivation att inte ge upp satte jag även upp målet att samla in minst 27 000 kr till Clownlabbet för att förena nytta med nöje. Aktiviteten i den facebookgrupp som användes för insamlingen hade varit hög redan innan vi började springa och jag visste att nu bar jag mer än mina egna förväntningar på axlarna. Något som längre fram skulle visa sig värdefullt när allt hjärnan ville var att sluta.

För att ha något att hänga upp vår strävan framåt på hade vi satt upp ett påhittat tidsschema på 40 timmar. De första etapperna genom Sölvesborgs kommun och in i Olofström, över Ryssberget, förbi Blekinges högsta punkt vid Boafall och fram till Halens Camping gick bra även om vi redan från början varit konstant blöta av det regn som föll och blötte ner gräset vilket i sin tur gjorde att vi blev plaskvåta om fötterna.

Äventyrets första lågpunkt dök upp efter knappt 8 sprungna mil. Vi hade kommit överens om att om vi var tvungna att dela upp oss skulle vi återsamlas vid nästa etappmål. In mot Mörrumsån hade vi delat på oss och jag kom först in till etappmålet där min fru och hennes bror väntade med pizza och annan påfyllning. Stoppet blev längre än planerat och jag skakade av kyla när två av tre musketörer till slut lämnade stationen. Blekingeleden hade redan börjat skörda sina offer.

Efter ytterligare två etapper väntade pannlamporna i väskorna vid Pärs Gärde där vi kittade oss för en kall och mörk natt. Det regnade fortfarande och vi var blöta. Mina fötter var likbleka och såg ut som om jag hade badat konstant i 15 timmar. Att byta strumpor hjälpte en kort stund men sedan var fötterna lika blöta igen. Vi närmade oss Järnavik och mötte dagens första motvind. Trots blåsigt väder hade skogarna skyddat oss ganska bra fram tills nu. För första gången sedan morgonen såg vi havet igen!

Morgonen grydde till slut och vi var på väg mellan Ronneby Brunnspark och Skärsviken. Plötsligt rasslade det till på en åker snett bakom oss. Ett stort vildsvin rusade över vägen 10 meter bakom oss och in i skogen. Vi hade antagligen väckt honom och vi var glada över att han inte hade vaknat några sekunder tidigare så att våra vägar hade korsats. Roger hade fått problem med illamående och valde att gå istället för att springa. Just då kände jag mig pigg så vi valde att dela på oss enligt den strategi vi hade satt upp och återsamlas vid nästa etappmål istället. Vid Skärsviken vid Listersjöarna fick vi sällskap av några glada och morgonpigga löpare. Dessutom kom mina föräldrar och överraskade med sin närvaro. Roger som hade gått i bra tempo tog en kortare paus än mina 25 minuter och lämnade stationen före oss andra. När vi passerade honom en stund senare var han glad men mådde fortfarande illa och jag lovade ringa halvvägs in på etappen för att kolla läget. 

Väl framme vid Alljungen hittade jag tyvärr Roger i en bil. Vi hade ju delat upp oss och efter att ha kämpat med illamående i tre timmar hade han till slut kastat in handduken och blivit upphämtad av sin bror. Leden hade skördat sitt andra offer och jag var uppriktigt ledsen över faktumet att äventyret vi planerat tillsammans alla tre nu hängde på en skör tråd. MEN efter en stund bestämde jag mig för att använda känslorna som energi till att se till att slutföra vårt äventyr.

Det regnade fortfarande och jag hade sällskap av ett roligt gäng på vägen mot Mörtsjöåsen. Efter att bara ha lyssnat på mina egna tankar, naturen och småsnacket med mina medlöpare i över ett dygn kände jag att jag behövde en paus. Inte en paus från rörelsen framåt utan en paus för hjärnan. Jag orkade inte lägre pusha mig själv att springa och både kropp och knopp skrek stopp. Mattias som varit med sedan tidig morgon vid Skärsviken lånade ut ett par trådlösa hörlurar och jag bad honom sätta på Avicii. Jag vet inte vad som hände men plötsligt släppte hjärnan på alla hämningar och vi var nere på 5.30-tempo igen. Det höll nästan hela vägen in till Mörtsjöåsen där jag visste att min familj väntade. Men de sista kilometrarna klappade hjärnan ihop igen och jag försökte förmå min kropp att åtminstone gå vidare. 

Med en dryg marathon kvar var det för långt kvar för att riskera att tvingas bryta för att jag inte tog hand om mina basala behov. Vi var i Mörtsjöåsen och jag valde att försöka ta en kort powernap, lite riktig mat och lite snack med min fru och mina barn. Dessutom hade det äntligen slutat regna och jag längtade efter att låta min fru ta hål på ett par blåsor, ta på torra strumpor och skor och kanske kunna hålla mig torr resten av vägen. Efter 10 minuter vaknade jag, och fötterna hade hunnit torka upp. Jag vände blad och påbörjade det sista kapitlet. Ett gäng nya medlöpare hade slutit upp och det gjorde att jag kunde distrahera mig med lite nytt småsnack.

Under dom sista milen tittade solen fram för första gången sedan starten och min hjärna började fatta att det här kanske skulle gå vägen. Etapp 14 mellan Älmtasjön och Kristianopel gick i riktigt bra fart. Det var som om min hjärna släppte kroppen lös när den väl insåg att det här skulle gå vägen. 

Jag förundrades ännu en gång över hur mycket kroppen klarar när knoppen låter den ta fram sin fulla kapacitet. Nu var det bara någon kilometer kvar och tempot de senaste 6h hade gjort att jag nu låg en timme före tidsschemat istället för en timme efter. Insamlingen till Clownlabbet nådde nya höjder och innan kvällen var slut hade vi kommit upp i 35 000 kr. 

Och sen var det slut efter 38 timmar och 55 minuter. I samma stund som jag satte handen på fredsstenen i Bröms var det som om alla erfarenheter jag samlat de senaste 15 åren sedan jag började springa sammanstrålade till en fin sluten cirkel. Kanske var det det här jag hade tränat för i 15 år? Jag har varit med om många paradigmskiften sedan jag började springa när jag var 25, och nu var jag mitt uppe i ytterligare ett. Om löpning vore en konstform och jag för en stund var konstnären, skulle det här äventyret vara mitt mästerverk. Ett verk som legat och grott i 10 år, som allt jag gjort under de senaste 15 åren förberett mig för. Alla erfarenheter längs vägen som gett mig små nycklar till hur jag en dag skulle kunna sätta samma allt och skapa något unikt. För första gången i livet hade jag på riktigt brutit ny mark. 

Alla uthållighetstävlingar jag hittills genomfört hade varit just tävlingar där vi som genomförde visserligen tillhörde en minoritet men detta var första gången jag gjorde något som någon aldrig gjort innan. Såklart hade säkert flera andra ännu mer meriterade idrottare kanske kunnat göra det, men ingen hade gjort det. Och precis som med andra idéer är det ju genomförandet som räknas. Det som hade drivit mig att springa istället för att sakta ner och gå de sista timmarna var bara att hinna komma fram innan solen gick ner och tillräckligt tidigt på kvällen så att mina barn skulle kunna möta upp vid målet. Att stanna vid stenen och ge mina barn en kram utan att behöva stressa vidare kändes konstigt. Nu var det över. 


Tack till alla som stöttade på ett eller annat sätt! Jag kommer aldrig glömma det! Och slutligen. Låt aldrig dina drömmar stanna i tanken eller på ett papper. För det är först när du vågar prova du märker att det som kanske verkar omöjligt faktiskt inte är det.

NY PODCAST – CLOSE THE GAP

Hoppas du mår bra! 2019 går till historien som ett väldigt händelserikt år. Jag hade förmånen att inte bara vara ett verktyg på resan för ett antal personer som nådde sina drömmar om Ironman och andra tuffa utmaningar. Två av mina egna stora drömmar (UTMB och att släppa en bok) gick också i uppfyllelse. För att hela tiden röra mig framåt och se till att fortsätta utvecklas är mitt motto att varje år göra något nytt i gränslandet mellan skräck och förtjusning. Årets första nya utmaning är att starta en poddcast och de första två avsnitten finns ute nu. Ambitionen är sedan att släppa ett nytt avsnitt varje måndag. Du hinner dem här och kan därifrån prenumerera i din favorit-spelare. Jag vore superglad om du vill lyssna och om du gillar den:

  1. Lämnar ett rating/omdöme där du lyssnar (iTunes, Spotify eller annat). Det hjälper andra att hitta den också!
  2. Tipsar andra du känner om att också lyssna och prenumerera för att inte missa några avsnitt. Ju fler vi är som försöker bli det vi kan bli desto bättre.

Poddbeskrivningen (för dig som vill veta vad det handlar om innan du lägger 10 min på att lyssna på första avsnittet): En podd om mod, ledarskap, personlig utveckling och livsoptimering. Korta, actionfyllda och inspirerande avsnitt med en mix av historier från extremtävlingar som Ironman och ultramarathon, gamla tusenåriga filosofier som är mer relevanta än någonsin och ny forskning på psykologi, hälsa och prestation. Allt med syftet att stänga gapet mellan den du är idag och den du skulle kunna bli som den bästa versionen av dig själv!

Efter att ha släppt en bok med namnet Mind the Gap, där titeln kommer från att vi bör bry oss om att det ofta finns ett gap mellan hur vi lever/den vi är och hur vi skulle kunna leva/den vi skulle kunna bli, tyckte jag det var passande att välja namnet Close the Gap på podden med ambitionen att hjälpa dig och andra STÄNGA det där gapet!

Har ett 20-tal ämnen på lager att prata om men tar gärna input på vad du skulle vilja höra mer av i podden!

Kullamannen 2019 – mest hav och himmel faktiskt

För ett par veckor sedan stod jag tillsammans med närmare 400 andra på startlinjen till vad som nu av många anses vara Sveriges tuffaste tävling. Både Rune Larsson (på plats för att heja) och Johan Steene (som sprang loppet) uttalade sig med orden “Sveriges tuffaste” och då är det nog så. Kullamannen 100 miles (som i år skulle visa sig vara rejält mycket längre än just 100 miles). Efter 2018 års tävling (läs om den här) där jag spände bågen högt och siktade på topp 5 men slutade på en 29e-plats var jag revanschsugen. Jag lärde mig massor 2018, inte minst hur sjuk terräng Kullaberg bjuder på när man redan har 10 mil i benen. Så i år var jag tillbaka med många lärdomar i bagaget som tog mig hela vägen till en 4e-plats. För utifrånperspektivet skrev ultramarathon.se en artikel om loppet som väldigt väl speglar verkligheten. Här kommer några insikter ur mitt perspektiv och mina topp fem största lärdomar, tips och strategier som du som funderar på denna eller liknande utmaningar kan ha nytta av.

Laz pepptalk innan start med tävlingsledare Per Sjögren i bakgrunden

Det var oroligt i lägret redan innan start. Pga en bussmiss hade starten blivit förskjuten med en timme. Inget jag kunde påverka så fullt fokus på att äta lite extra istället och ta det lugnt. Starten gick i Båstad och min strategi var att snabbt hitta en bra klunga som höll en fart på max 5 min/km i snitt (gärna något långsammare) för att slippa springa ensam. Jag visste att det skulle bli tillräckligt mycket ensamtid på berget under natten. En lärdom från 2018 var att jag antagligen hade gått ut lite för fort (5 min/km) och inte tänkt igenom hur mycket energi jag skulle få i mig första fem milen fram till första stora stationen i Ängelholm. Vilket gjorde att jag dippade rejält mellan 5 och 8 mil.

Kullamannen på häst och Nordiskt rekord i startfält på en 100 miles-distans

Med pannkakor, flytande honung, choklad och Maurten i flaskorna hade jag laddat för en bra start vad gäller energiintag. Jag hittade väldigt trevligt sällskap snabbt i Rasmus Persson med vänner. Rasmus och jag skulle komma att följas åt stora delar av loppet och i mål skiljde det bara 6 minuter. Stort tack till Rasmus för trevligt sällskap under säkert 15 av våra 25 timmar på banan!

Rasmus with friends – bra sällskap
Rasmus och jag i motvinden

Utöver att gå ut lite lugnare, ha koll på energin och hitta sällskap längs vägen ner mot Kullaberg (de första 10 milen) hade jag även bestämt att i år skulle jag inte lägga någon onödig tid i stationerna. Det resulterade i ett supersnabbt stopp vid första stora stationen Ängelholm, antagligen under två minuter (där många andra spenderade minst 10 minuter). Skillnaden i energi och mentalt fokus mil 5 till 8 var markant (där jag dippade förra året) antagligen tack vare både lite lugnare tempo och mer energi. Vi hade mot/sid-vind i stort sett hela vägen ner till Kullaberg (i 9 mil alltså). Men det var ju lika för alla så inget att hänga upp sig på. Väl framme i Kullaberg hade mörket lagt sig och Magnus Linde kom ifatt oss. Jag har haft förmånen att få coacha Magnus inför Kullamannen och jag visste att han var i bra form. Magnus har den fantastiska förmågan att bli starkare ju längre en tävling går (till skillnad från de flesta andra) så att han redan var ikapp oss var ett bra tecken!

Magnus Linde

Även om vi efter 10 mil, när vi nådde dödens zon, rent distansmässigt hade gjort mer än halva tävlingen, var vi kanske bara 30% i mål. Den mentala påfrestningen att ta sig an nästan fyra varv av dödens zon lagom till mörkret har lagt sig och det börjar regna ska inte underskattas. Detta var en av mina lärdomar från förra året. När vi är halvvägs är vi definitivt inte halvvägs.

9 mil = 30% (inte 50%)

Väl framme i Mölle efter dryga 11 mil och nästan ett varv på dödens zon valde jag att byta skor, strumpor och äta lite riktig mat. Ett depåstopp på ca 15 min som blev mitt överlägset längsta då jag nästkommande varvningar var ute igen efter max två minuter. Förra året vågade jag inte läsa roll-upen med de 10 anledningarna varför man bör bryta (som placerats strategiskt vid varje varvning som en extra mental utmaning) men i år valde jag att läsa dem.

Kullamannen är lika mycket mental utmaning som fysisk och det finns många anledningar att bryta även om dessa kanske inte lockade

Natten gick, regnet öste ner och det blev lerigt, halt men aldrig kallt tack vare min vattentäta tunna jacka. Dödens zon kan inte beskrivas utan måste upplevas så jag försöker inte ens. Jag hade dålig koll på min placering men visste att Magnus Linde sprang bra och låg framför (vilket gjorde mig glad). Även Rasmus Persson och Erik Eng var kvar i tävlingen och framför någonstans. Vid första varvning i Mölle hade jag legat på en 10e-plats och utan att jag visste om det (pga att flera framför mig hade brutit) låg jag nu femma ut på sista varvet (då jag passerade Erik Eng i varvningen). Efter några snabba kilometrar ut från varvning kom jag ifatt Rasmus Persson igen. Han hade stenkoll på placeringarna (tack vare sina vänner som hade brutit med var ute och hejade) och gav mig den positiva nyheten när jag sprang om att jag nu låg 4a! Wow, över förväntan. Med giganterna Magnus Rabe och Petter Restorp i toppen och Magnus Linde på en tredjeplats fanns nu möjlighet till en rejäl revansch på förra årets 29e-plats. Benen värkte rejält och de sista kilometrarna tittade jag många gånger bakåt med en förväntan att antingen Rasmus eller Erik skulle komma ikapp. Men målet närmade sig och efter drygt 25 timmar sprang jag över mållinjen och mötte Magnus Linde som kommit i mål hela två timmar tidigare och tagit en fantastiskt fin tredjeplats (jämfört med 35a förra året). Minst lika glad över Magnus tredjeplats som över min egna fjärdeplats tog jag emot den berömda ringen som nu är i tryggt förvar bredvid sin lillebror från förra året! Återigen fungerade min strategi som en annan av mina adepter (Anders Petersson) nyligen satte sin egna ord på.

“Jag unnade mig inte sådana dumheter som att gå när jag faktiskt kunde springa”

Sista varvet, med bara tre kilometer till mål

Topp 5 lärdomar, tips och strategier

#1 Räkna ut hur mycket energi du ska få i dig första halvan av loppet för att lägga en bra grund för andra halvan (då man kan köra lite mer på känsla). En stor lärdom för mig är att även om jag inte känner mig hungrig första 5-6 timmarna i ett lopp så gäller det att försöka få i sig minst 200 kcal/timme. Vad gäller vätska kan man lyssna mer på kroppens signaler (törst vs kissenödig hela tiden) och köra mer på känsla, iallafall på svenska västkusten i november (=kallt).

#2 Spendera ingen onödig tid i stationerna. Det är väldigt lätt att unna sig att sitta ner och blunda eller hitta anledningar att byta kläder (fast man egentligen inte behöver) framförallt vid varvning i Mölle (där man passerar tre gånger). Min strategi (som fungerade toppen då jag passerade flera löpare i varvningen) var att inte lägga någon tid på saker som inte gjorde att jag tog mig till mål snabbare. Energiintag, vätskepåfyllning och ett sko/strumpbyte för att jag hade stora blodblåsor och behövde rymligare skor räknades som giltiga anledningar att stanna. Inget annat. Från förra året vet jag att jag antagligen spenderade totalt en timme i stationerna. Alldeles för mycket.

#3 På en tävling som Kullamannen 100 miles där närmare 4000 av de 5000 höjdmetrarna ligger sista 8 milen är halvvägs inte halvvägs. Det är farligt att mentalt dela in denna tävlingen i två delar och tro att man har kommit halvvägs när man är framme vid första varvning i Mölle efter 11 mil. Det var ett av mina misstag förra året. I Kullamannen har man kommit 30% när man kommer in till första varvning i Mölle. Sedan väntar tre varv på dödens zon (a 22km och 1000 höjdmetrar) mitt i natten när man är som tröttast och benen skriker stopp.

#4 Även om det i år var rekordstort startfält kommer man (om man inte bryter) såsmåningom bli ensam på slutet. Det kan vara mentalt påfrestande att springa själv i 25 timmar så hitta andra löpare som håller iallafall ungefär det tempo du vill hålla första halvan för att slippa lägga mental energi på att vara ensam längre tid än du måste. Det är värt någon extra minut per mil att ha bra sällskap. Detta missade jag förra året men det var en game changer till i år.

#5 Även om 70% av de som startade bröt (också någon form av rekord på svensk mark antar jag) så är faktiskt alla som ställer sig på startlinjen vinnare. Det krävs mod att våga ställa upp och kommer man inte hela vägen så är det inget misslyckande så länge man lär sig något och vågar försöka igen! En nyckel om man vill tillhöra de 30% är att ta beslutet INNAN start att inte bryta om man verkligen inte är tvungen. Man kommer få så många chanser att bryta och det är lätt att hitta anledningar när allt hjärnan vill är att sova och stänga ner. Så nyckeln är att bestämma sig för att det enda som gör att man bryter är ett brutet ben (eller liknande) eller att tiden går ut. Det beslutet bör man ta INNAN start och inte när man är trött och sitter i värmen i varvningen i Mölle!

Efter årets målgång där jag kände att jag fick ut min potential (till skillnad från 2018) var jag klar med Kullamannen. Trodde jag. Några dagar efter loppet fick jag reda på att jag hade vunnit en ny startplats till 2020 års lopp i tippningstävlingen. Så jag antar att Kullamannen fortsätter med en ny episod 2020. Fler fantastiska bilder finns här och här. Bildtack till Christian Jörn och Stefan Fahlstedt.

Ta hand om dig och kom ihåg att det är modet att starta som räknas!

Bokdrömmen som blev sann

För femton år sedan hände ett antal saker som kom att påverka mitt liv till det bättre. Jag gifte mig med Sara som hade varit mitt livs kärlek sedan jag var 14 år gammal. Vi hade då varit tillsammans i nästan tio år. Jag fick mitt första fasta jobb med stora förväntningar på axlarna och levde utanför min komfortzon nästan varje dag i två års tid. Och jag bestämde mig för att springa en halvmaraton för första gången. Allt inom loppet av några månader. Jag är säker på att du också tagit ett antal beslut i livet, som för tillfället verkade relativt små men som över tid fått stora konsekvenser.  

Mitt första riktiga jobb som nyutexaminerad civilingenjör var på Sony Ericsson i Lund. Jag jobbade mitt i hetluften där produktportföljen definierades och presenterades för våra stora nyckelkunder. På två år lärde jag mig långt mycket mer än mina nästan fem år på universitet hade kunnat göra. En av mina närmaste kollegor var en humoristisk men seriös kille från Tokyo. Ace Maekawa lärde mig en hel del om japansk kultur och arbetsmoral, och tillsammans med övriga i teamet från Norge, Sydafrika, Indien, USA och Tyskland antog vi snabbt devisen ”work hard, play hard”. Detta multikulturella team lärde mig så mycket både om mig själv och andra och jag är evigt tacksam att jag fick chansen att börja min karriär i detta sällskap.

Ace var den första (utan att han visste om det) som sådde fröet till drömmen om att skriva en bok. Boken som lanserades igår och som numera finns på bla Adlibris (men beställ den hellre direkt av mig här så får du den numrerad, signerad och lite billigare)! Han berättade vid ett tillfälle att många japaner hade en trippel som under livet skulle uppfyllas. ”Uppfostra en son, plantera ett träd och skriva en bok”. Av någon anledning fastnade denna trippel i mitt bakhuvud och jag bestämde mig där och då att försöka uppfylla den i mitt eget liv. För några år sedan planterade jag mitt första träd, ett äppelträd, och jag är idag stolt pappa till tre fantastiska söner (som jag varje dag gör mitt bästa för att uppfostra och bygga till trygga och självständiga individer). Jag är så glad att efter nästan tre års skrivande kunna uppfylla löftet till mig själv om denna tredje och sista pusselbiten i min japanska trippel. Och jag vore jätteglad om du skulle vilja läsa den. Jag tror och hoppas att du får med dig ett antal nycklar, tankesätt och frågor som kommer ta dig närmare DIN fulla potential och dina drömmar. Har nu en första upplaga på väg på 50 böcker som jag kommer numrera och signera allt eftersom de bokas. Boka din här.

UTMB 2019 – dröm eller mardröm?

För två veckor sedan stod jag på startlinjen till ett av mina absolut största drömlopp som stått på min bucket list i nästan 12 år. Ultra Trail du Mont Blanc med 171 km och 10 000 höjdmetrar (både upp och ner) att bemästra. Här är filmen som sammanfattar min upplevelse. Hoppas den kan inspirera till nya äventyr!

Vägen mot UTMB #2 – en halvuppfylld dröm

Loppet med stort L närmar sig med stormsteg. I januari när jag fick beskedet om att jag äntligen kommit med till Ultra Trail de Mont Blanc, ett av världens mest ansedda ultratrail-lopp, var skräcken större än förtjusningen. Vad som tidigare bara hade varit en dröm blev nu verklighet och jag försökte föreställa mig hur 171 km och 10 000 höjdmeter skulle kännas. Jag skrev då detta inlägg som var del #1 i vägen mot UMTB 2019. Sedan dess har många kilometrar avverkats och jag har gjort mitt bästa för att samla tillräckligt med timmar både i skogen och på gymmet för att ha bästa möjliga chans att slutföra denna “best” med äran i behåll.

Periodisering för ultra

För dig som är nyfiken på min uppladdning hittills i år (som inspiration till egen uppladdning inför ett långt lopp) har jag haft följande periodiseringstänk. Februari blev styrkemånad (2 gympass) med en hel del grundlöpning i MAF-tempo (5-6 mil/vecka). Mars blev volymmånad #1 i uppladdningen med runt 50 löpta mil och ett styrkepass i veckan. Långt mycket mer än jag någonsin sprungit på en och samma månad. Tacksam för att kroppen verkade hålla var planen att april skulle bli en tävlingsmånad. En backyard som resulterade i drygt 13 mils löpning på 20h (läs mer här) och TEC 100 miles två veckor senare, alltså 16 mil, på under 16 timmar (läs mer här). I övrigt väldigt lite löpträning men i kombo med mars fokus på mer konstant distans blev dessa toppar en bra boost. Början av maj handlade om återhämtning efter TEC, och sedan introduktion av en fartperiod med två fartpass i veckan under en månad, och i övrigt mest transportlöpning till och från kontoret.

En halv dröm uppfylld

I helgen fick jag chansen till ett riktigt roligt pass ihop med fantastiska människor från löparklubben Team Blekinge som hade bestämt sig för att springa hela Blekingeleden drygt 25 mil (uppdelad i delsträckor) som en stafett. Att just springa hela Blekingeleden är en av mina drömmar i livet. Och det har funnits på min bucket list i minst tio år. Med en spontan tanke att jag borde klara att springa iallafall halva signade jag upp för 6 av 12 delsträckor. Jag såg också en möjlighet att få till ett nyckelpass inför UTMB med löpning genom en hel natt, ett typ av pass som är svårt att prioritera in på egen hand. Iallafall i min värld.

Lärdomar från Blekingeleden

Så vid 21.45 på lördagskvällen tog jag och en medlöpare över stafettpinnen och gav oss iväg i regnet som behagade besöka Blekinge just denna helgen. Med en åskknall gick startskottet för vad som skulle komma att bli 120 km längs en av Sveriges finaste leder. Förutom att det är väldigt roligt att röra sig i fin natur med likasinnade tog jag med mig följande lärdomar (kanske kan de vara av nytta för dig också).

  • Glöm aldrig pannlampan igen när du ska springa på natten (tack till släkting Jenny som mötte upp och lånade ut sin). Hade packat fram dubbla pannlampor med riktigt bra lampor, men glömde dem i hallen. Nu fick jag nöja mig med en liten lampa och ljuset från medlöpare Peters lite större lampa!
  • Att springa i soluppgång är underskattat och måste göras oftare!
  • Kroppens dygnsrytm är stark. Vid 12-tiden på natten var jag riktigt trött (trots att jag bara hade sprungit i två timmar). Däremot vid 7 på morgonen (efter drygt sju mil) kände jag mig hur pigg som helst!
  • Tandborste i ryggsäcken som ett sätt att inviga den nya dagen kan ge en boost minst lika stor som morgonkaffe! En höjdare alltså.
  • Ta alltid möjligheten att vara social trots att du är trött, energin man får av att dela erfarenheter med medlöpare är stor!
  • Känslan av att efter drygt nio mil känna sig så stark att tempot plötsligt är nere på 4.40 min/km är riktigt cool. Typiskt bara att det ska ta så lång tid och distans att nå flow 🙂
  • Havsbad är den bästa medicinen mot överhettning. Tror jag gav uttrycket snabbdopp en ny betydelse i helgen!

Speciellt tack till Sofia Schwarz, initiativtagare och logistikchef för detta galna upptåg. Och till alla andra medlöpare. Bättre ultrapass än såhär får man leta efter. Vi hörs snart!

Direkt efter målgång vid Fredsstenen i Bröms
Efter ca 8 mil. All anledning att vara glad.
Gryningslöpning