Lysande tankar om potential – en adventskrönika

För att tända ett ljus krävs någon form av gnista och för att skapa en gnista krävs tillförd energi. Hur kan vi se till att ge mer energi än vi tar från människor runtomkring för att tillsammans tända fler gnistor? 

Något så enkelt som en kram, några peppande ord eller feedback när någon gjort något bra. Eller energi i form av ett leende eller en high-5. Det behöver inte vara krångligare. När väl gnistan är skapad och det finns något att antända så kan vi tända ljuset. Ett ljus är en väldigt bra analogi för oss människor. Vi kan bli utbrända om vi aldrig återhämtar oss. Vi kan bli antända av gnistor. Men framförallt, när vi väl brinner för något så är det inte mycket som stoppar oss!

Jag funderar ibland på vad som skiljer “lättantända” personer från andra. Har man fått ett glas vatten över sig i form av ett nederlag, en besvikelse eller en motgång kanske det tar ett tag innan veken torkar och man kan brinna igen. Men den torkar ju till slut. En veke som aldrig blivit antänd tar lite längre tid på sig att fatta eld än en veke som tidigare brunnit. Personer som hittat passionen och brunnit en gång, har ofta en benägenhet att vara mer lättantända. Såvida man inte blivit totalt utbränd.

Till viss del är vi stöpta (precis som ljus) till dem vi är och våra grundläggande värderingar och personlighet är ganska svår att ändra på. Det vi kan ändra på är våra tankar och vårt beteende. Att ändra tankemönster är inte alltid lätt men absolut inte omöjligt. En av mina grundläggande värderingar är att vi som människor har enormt stor potential när vi brinner för något. Det innebär inte att vi inte kommer stöta på hinder.

Hinder kommer vi att stöta på. Är det tillräcklig orsak att inte försöka? Glödlampan som ofta används som arketypen för en bra idé var faktiskt ett resultat av närmare 1000 iterationer av trial and error. Edison fick inte alls idén som en blixt från klar himmel. Han vägrade att tro att de hinder som han stötte på var slutet på sökandet. Varje misslyckat försök tog honom istället ett steg närmare framgång. Glödlampor är bra på att lysa upp sin omgivning. Precis som ljus. Ett brinnande ljus sprider glädje, ljus och värme runt sig. Om vi brinner för det vi gör spiller det över på andra, och nya gnistor tänds. Keep on burning!

Kullamannen ultra 2018 – it goes back to the beginning

Om du har hört mig föreläsa de senaste åren har du antagligen hört detaljerna i historien om de två avgörande sakerna som hände när jag var 14 år gammal. En av dessa var att jag vann mitt livs första tävling. En slogantävling med en klätterkurs i Kullaberg som första pris. Mina instinkter sa åt mig att tacka NEJ, men av någon anledning tackade jag JA. Det blev första steget i vad som sedan dess blivit ett pärlband av accepterade utmaningar. Förra helgen var det dags att sluta cirkeln och åka tillbaka till Kullaberg för en utmaning modell större. Tillbaka dit allt startade för 24 år sedan. Tillsammans med 250 andra stod jag på startlinjen till monsterloppet Kullamannen ultra 100 miles!

Statistiken från året innan (då tävlingen anordnades för första gången) talade sitt tydliga språk. Endast 28% på startlinjen hade tagit sig i mål. De 16 milen från Båstad, längs Skåneleden, med en brutal avslutning och närmare 4000 höjdmeter de sista 7 milen, hade skördat sina offer. Det var med ödmjukhet men ändå spänd båge jag ställde mig längst fram bakom Kullamannen på häst.

Topp 3 stack iväg direkt i starten (varav 2 skulle komma att bryta, och en (Petter Restorp) slå banrekord med 3,5 timmar) och jag la mig på en bekväm 5 min/km-fart runt 6-8e plats.  Vädret var fint och vyerna längs kusten på Bjärehalvön fantastiska. Efter fem mil anlände jag till den första stationen i Ängelholm på en fjärdeplats. Allt hade känts bra även om jag hade haft några små felnavigeringar, men direkt ut från stationen svarade inte längre kroppen och jag tappade snabbt två placeringar (Erik Eng som var två förra året och Karl-Fredrik som senare slutade trea i tävlingen) och fick sänka tempot till 6 min/km. Vad som följde var en mental kamp för att hålla en någorlunda fart de 35 km fram till dödens zon (tävlingsledningens benämning på den skoningslösa delen av banan på Kullaberg som man springer 3,5 varv på (varje varv drygt 21 km)). Det var frustrerande. Med tre bra träningsmånader bakom mig var jag i bra ultraform och hade väntat mig att kunna blanda mig iallafall striden om topp 5 och springa i närheten av 20 timmar. Efter ett tag släppte jag såväl placeringsmål som tidsmål. Det skulle bli en fråga om överlevnad. Alternativet att bryta loppet hade jag dock tagit bort redan innan start.

En av mina stora lärdomar efter mina två tidigare 100-mileslopp och otaliga andra lopp som Ö till Ö och Ironman, är att det är hur man hanterar dagarna när allt inte går som planerat som definierar vem man är. Det är när saker går dåligt som vi som idrottare verkligen får ta fram det bästa ur oss för att inte ge upp. Lopp där allt går enligt plan är inte någon utmaning jämfört med dagar där vi inte får ut vår potential men ändå inte ger upp. Kullamannen 2018 blev en påminnelse av just det. Väl framme vid dödens zon la sig mörkret och pannlampan blev min bästa vän under de 14 timmarna i mörker som väntade. Lyssnade bitvis på podcasts men långa stunder sprang jag ensam med nattens och skogens ljud som enda sällskap. Vid varje varvning i Mölle prövades alla löpares mentala muskler. Man hade tryckt upp en roll-up med 10 bra anledningar att stanna i värmen på Grand Hotel istället för att ge sig ut på ytterligare ett varv i mörkret. Jag vågade aldrig läsa listan!

Just lockelsen att bryta vid varje varvning (3 tillfällen mao) gav en extra krydda till utmaningen. Som att den fysiska urladdningen att springa 16 mil och 4300 höjdmetrar behövde bli tuffare! Men det mentala spelet som hjärnan spelar under ett lopp som Kullamannen där omedelbar belöning i form av mat, värme, dusch, sömn ställs mot uppskjuten belöning i form av målgång och att i framtiden kunna se tillbaka på en finish snarare än en DNF. Det är precis detta uthållighetsidrott, och faktiskt livet också, bygger på. Att ha tillräcklig willpower och whypower att ibland fortsätta trots att både kropp och knopp skriker stopp. För att det finns en uppskjuten belöning längre fram. Marsmallowtestet i modern tappning för vuxna!

Med några kilometer kvar till mål, i ett av de branta partierna vid Kullens fyr, tog fotografen denna bild på mig. Tröttare än på länge och hade jag lagt mig ner hade jag somnat på ett par minuter.

Jag antar att småbarnsårens sömnbrist inte bara varit av ondo. Även sömnbrist går att träna på. 26 timmar efter starten i Båstad sprang jag de sista stegen över mållinjen och kunde hämta ut min finisherring som just den dagen bland Mölles kullar verkade vara mer åtråvärd än Tolkiens ring. Av de 250 som startade tog sig 112 i mål, en brytfrekvens på ca 56%. Att inte vara nöjd vore fel mot alla som inte tog sig i mål. Ändå finns det en känsla av revansch i mig. Med ännu bättre och mer specifika förberedelser för svår terränglöpning med pannlampa och en dag när saker flyter på bättre är 20 timmar och en framtida pallplats inte alls en orimlig målsättning. Vid ett fåtal tillfällen i livet har jag känt att jag varit “färdig” med en tävlingsform och velat hitta en ny typ av utmaning.

Jag är inte färdig med Kullamannen!

Här finns reportage från SVTs sportnytt som gjorde ett bra inslag om tävlingen. Här skriver trailrunning Sweden om den fantastiskt imponerande vinnaren Petter Restorp. Och här är en kort film som måste ses (efter 29 sekunder vinkar jag åt kameran)! Kullamannens olika lopp på distanser från 12 till 161 km är ett fantastiskt sätt att spendera första helgen i november. Kanske ses vi där i framtiden?

 

Krösnabanan Ultra – en rekordkavalkad

Roligt att vårt lopp (Karlskrona Simsällskap arrangör) Krösnabanan ultra uppmärksammas av Trailrunning Sweden och även i lokalmedia igår (BLT/Sydöstran). Tack till alla som var med och vi ses nästa år! Krösnabanan Ultra anordnas alltid samma dag som Ironman Hawaii som för övrigt också blev en fantastiskt spännande (och snabb) tävling.

Resultat och info om tävlingen finns här

https://trailrunningsweden.se/…/krosnabanan-ultra-pa-gamma…/

http://www.blt.se/spo…/den-gamla-tagbanan-har-fatt-nytt-liv/

Share

Artikel i Svenska Dagbladet

Fredrik Sager, en av deltagarna i utvecklingsprogrammet för Ironman 2018, är idag intervjuad i Svenska Dagbladet. För att få med coachperspektivet på uthållighetsidrott i kombination med att lyckas med karriär och familj ringde de även mig för några veckor sedan. HÄR finns resultatet att läsa som pdf.

Share

Endure – styrkan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp (del 4)

Hej, hoppas du mår bra i värmen!

Här kommer den fjärde och sista delen i en miniserie om hur du kan utnyttja den senaste forskningen kring uthållighet för att prestera bättre! I del 1 skrev jag om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror! I del 2 kom vi in på inre och yttre motivation, positivt self-talk och förmågan att kontrollera sin respons till saker som händer utanför och inuti hjärnan. Och i del 3 handlade det om att det inte alltid är den muskulära uthålligheten som sätter gränsen vid ultralånga tävlingar, hur vi kan utnyttja dykreflexen till vår fördel och hur man bäst acklimatiserar sig till värme!

Precis som i de tre första delarna ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stiloch mina reflektioner i fetstil). Här kommer tips 10-12!

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

#10 Vätskebrist leder inte till värmeslag

Studier i samband med uthållighetstävlingar såsom marathon och ultramarathon visar att de som presterar bäst oftast går i mål med vätskebrist. Vid flera tävlingar gällde devisen att ju snabbare en löpare var, desto högre grad av vätskebrist hade han/hon vid målgång. Heile Gebreselassi slog världsrekord i marathon 2007 med 2:04:26. Vid målgång hade han förlorat 10% av sin (redan låga) kroppsvikt i vätskeförlust. Trots det fick han varken värmeslag eller några bestående men efteråt.

“The fastest finishers tend to be the most dehydrated”
Alex Hutchinson
Faktum är att de flesta inte har förmåga att ta upp mer vätska än en liter i timmen. All överflödig vätska som tas in, riskerar att stanna i magsäcken och orsaka magont. Studier i samband med 100-milesloppet Western States visade att de som kom i mål i snitt hade tappat 5% av sin startvikt. Trots detta mådde de bra. Detta föranledde att man ändrade reglerna som tidigare innefattade obligatorisk invägning vid varje vätskestation för att få fortsätta, till rekommendationen att dricka om man var törstig. 

Törst är den absolut bästa indikatorn på om du bör dricka mer under ett lopp. Att starta ett lopp påfylld med vätska inklusive salter (tex genom att dricka resorb de sista dagarna inför loppet) är ett bra sätt att klara sig på mindre vätska längs vägen, och se till att kroppen hinner ta upp den i samma takt som du dricker. För egen del har jag haft tumregeln de sista gångerna på mina Ironmanlopp att om jag blir kissenödig mer än 2 gånger under cykelmomentets knappa fem timmar har jag antagligen druckit för mycket. På löpmomentet räcker det oftast med en kissepaus på de ca tre timmarna under mina bästa lopp. Rådet som ofta basuneras ut inför varma lopp, att dricka enorma mängder, är minst lika skadligt som att ligga i underkant och våga lyssna på törstkänslan! Faktum är att det varje år är många som hamnar på sjukhus, och till och med dör, pga att de druckit för mycket under lopp. Ofta har de konsumerat enorma mängder (ibland på inrådan från tävlingsledningen) rent vatten utan salter som gör att kroppens saltbalans sätts ur spel.

Avoiding thirst, rather than avoiding dehydration, seems to be the most important key to performance”
Alex Hutchinson

#11 Vikten av bra kost och energi

 

Att bra kost spelar roll för att kunna prestera på topp är de flesta idag överens om. Det finns många olika skolor och mitt generella råd är att man kommer väldigt långt genom att kombinera sunt förnuft (vad borde vara bra för dig = ät naturliga råvaror) med en experimenterande approach (prova dig fram till vad som funkar bäst för dig). 

Forskning har visat att vi som tränar mycket behöver mer protein än någon som inte tränar. Och att träning kombinerat med ett kroniskt energiunderskott inte ger samma prestationsökning som energiutgifter i balans med energiintag.

Vad gäller energi under tävling visade två olika studier (2004 och 2009) att kolhydratlösning (tex sportdryck) som togs in i munnen hade samma eller till och med bättre effekt på hjärnans belöningssystem, än kolhydrater som tillfördes direkt i blodet.

Om hjärnan blir belönad med “smaken” av kolhydrater via receptorer redan i munnen kan vi alltså få effekt av energin redan innan vi svalt den. Som vi vet sedan tidigare styr hjärnan hur nära vår fysiska gräns vi orkar pressa oss, och detta är alltså en viktig insikt för att hålla hjärnan glad under en tävling. En annan slutsats är att om man har magproblem under en tävling (pga att man druckit eller ätit mer än vad kroppen kunnat ta upp) är den bästa strategin att ta sportdryck på nästa station, ha den i munnen och sedan spotta. Då får man effekten till hjärnan men spär inte på problematiken i magen som redan är full och inte hunnit ta upp tidigare energi och vätska.

#12 Att tro på sin förmåga kan vara skillnaden som gör skillnaden

 

Denna typen av forskningsresultat fascinerades jag verkligen av. Att man numera kan visa i forskning att tron på den egna förmågan spelar större roll än den fysiska, faktiska förmågan är i sig både banbrytande och värt att lyfta fram!

Forskarna kallar det “self efficacy”. Tron på den egna förmågan. I diverse sporter har man gjort studier med prestationshöjande medel i form av placebo (utan fysisk effekt) vilket har lett till bättre prestationer än kontrollgruppen. Personer som fick placebo presterade alltså bättre för att de förväntade sig att de skulle göra det. Golfare fick chansen att putta med en “turboll”, som tidigare visat sig tillhöra någon som spelat bra, och började helt plötsligt putta signifikant bättre. Denna effekt skulle också kunna vara en av förklaringarna till att Kenyanska löpare överpresterar kontra likvärdiga löpare från andra länder. Om man tror att man som Kenyansk löpare är del i en vinnarkultur där man förväntar sig att kunna slå övriga fältet, blir det en självuppfyllande profetia. Det skulle också förklara den Kenyanska stilen att löpa. Häng på ledaren så länge du kan, för det är i täten du hör hemma. Man ser sällan Kenyaner springa “sitt eget lopp” och släppa täten för att senare komma tillbaka.

Mitt sista tips blir att låta den fysiska träningen du gör inför ett lopp, bygga såväl din mentala styrka som tron på att det du gör förbereder dig för att klara ditt mål. Under loppets tuffaste delar, är det väldigt skönt att kunna tänka tillbaka på alla tuffa pass man genomfört. Passen du genomfört gör att du förtjänar att prestera bra. Om du förväntar dig att prestera bra, kommer du också att göra det. 

Detta var den sista delen i miniserien om hur vi kan prestera bättre. Mina 12 bästa tips. Om du vill repetera eller missat de tidigare delarna hittar du dem härhär och här! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – förmågan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp del 3

Hej från Sveriges soligaste stad (ett tips till andra kuststäder är att det är lättare att vinna denna utmärkelse om man sätter solmätaren långt ute i skärgården :)). Här kommer del 3 (av 4) i en miniserie om hur du kan utnyttja den senaste forskningen kring uthållighet för att prestera bättre! I del 1 skrev jag om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror! Och i del 2 kom vi in på inre och yttre motivation, positivt self-talk och förmågan att kontrollera sin respons till saker som händer utanför och inuti hjärnan.

Apropå skillnaden mellan vad som händer och hur vi uppfattar det, hade jag och min mamma en rolig dialog för ett par år sedan. Det började med att jag slog i huvudet en hylla. Varpå mamma frågade hur det gick. Det bästa jag kunde komma på var något i stil med “det är lugnt, jag är van vid smärta”.

Mamma drog genast den logiska slutsatsen att smärta är samma sak som lidande och frågade omtänksamt om jag “vant mig vid att lida under min uppväxt”? Men för mig är smärta (ett faktum att något gör ont) och lidande (värderingen jag lägger i smärtan) olika saker. Genom otaliga uthållighetstävlingar har jag varit tvungen och blivit bra på att skilja på dessa saker. Smärta gör lika ont på mig som på någon annan, men hur jag reagerar på den (om jag väljer att lida eller inte) kanske skiljer mig från många andra.

Precis som i de första delarna ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil). Här kommer tips 7-9!

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

#7 Muskulär utmattning sätter inte gränsen vid ultralånga tävlingar

Detta forskningsresultat var antagligen det som förvånade mig mest. En studie på ultramarathonlöpare som tävlade i över 24 timmar (i Alperna med många höjdmeter) visade att den muskulära kapaciteten fortfarande var över 80% när de gick i mål. Något som talar för att det inte enbart är den muskulära uthålligheten som gör att vi saktar ner mot slutet av ett ultralångt lopp. Slutsatsen är att det är lika mycket central utmattning (läs hjärnans förmåga att ge kommandon till musklerna) som lokal utmattning i själva benmusklerna som begränsar tempot under ett riktigt långt lopp. Att hålla hjärnan på topp med energi och rätt mindset kan med andra ord göra att vi orkar hålla löpsteget uppe trots att det känns som om musklerna inte orkar. Denna insikt tar ju inte bort betydelsen av att träna den muskulära uthålligheten i de sporter vi vill prestera i, men den sätter fingret på en viktig sak. Nämligen att det är lika viktigt att vi under tävling håller hjärnan i bra skick (med energi, sömn, låg mental belastning i form av knepiga beslut mm) för att komma närmare vår uthållighetspotential.

 

#8 Dykreflexen kan rädda oss vid varma tävlingar

För alla oss som tävlat i riktigt varma förhållanden är den där hinken med is eller muggen med iskallt vatten en välsignelse vid varje vätskestation. Att få kasta vatten i ansiktet, hälla en iskall mugg vatten över huvudet eller stoppa is innanför kläderna. Tänk att så lite kan bli det bästa i hela världen. Och forskning visar nu att förutom den mentala effekten av att tillfälligt känna sig nerkyld, har dykreflexen som utlöses när vårt ansikte når vattenytan, en roll här. När vi sänker ner huvudet under vatten (eller häller iskallt vatten på ansiktet) får det även fysiologiska följder som att pulsen går ner och vi blir lugnare. En effekt som möjliggör extremsporter som fridykning, men som alltså även uthållighetsidrottare skulle kunna dra nytta av.

 

#9 Nyckeln till snabb acklimatisering till värme

Forskning visar att det i normala fall tar ca 2 veckor att acklimatisera sig fullt till att tävla i värme. För alla oss inte har möjlighet att åka till Hawaii eller andra varma tävlingsplatser så långt i förväg finns det dock genvägar. Inför Ironman World Championship 2016 gjorde jag en massa research på hur jag skulle kunna acklimatisera mig till värmen och luftfuktigheten på bara 6 dagar. Eftersom jag hade familjen med, och vi aldrig hade varit på Hawaii ville vi hellre stanna två veckor efter tävlingen med fokus på utforskande än att lägga två veckor innan bara för att jag skulle acklimatisera mig optimalt. Men jag ville såklart ändå göra vad jag kunde för att om möjligt hantera värmen så bra som möjligt. Vad var nycklarna jag hittade och applicerade för att prestera på toppen av min förmåga? 

Ett av de bästa sätten att acklimatisera sig snabbare är att träna i värmen (snarare än att vara still). Min strategi på Hawaii blev att springa ett relativt långt pass på tisdagen där jag sprang sista delen av tävlingsbanan (90 min) och cykla två timmar på den blåsigaste delen av cykelbanan på onsdagen. Båda passen mitt på dagen när det var som varmast. Utöver det spenderade vi en hel del tid utomhus för att vänja kroppen vid både luftfuktighet och värme. Redan på fredagen, efter fyra dagar på plats, besvärades jag inte speciellt mycket av värmen, medan min familj fortfarande tyckte det var för varmt att vara ute mitt på dagen. 

Att hålla sig nerkyld i varma förhållanden, gör att hjärnan vågar låta kroppen fortsätta pressa sig. För varje grad som hjärnan märker att kroppens temperatur går upp, begränsas prestationen mer och mer. Under tävlingen såg jag till att vid varje vätskestation på cykeln hälla en hel flaska kallt vatten över huvud, bröstkorg och rygg. Och på löpningen fanns is på varje station ungefär varannan kilometer. Isen hamnade på de flesta ställen på min kropp men de allra bästa var i handen (den smälte lagom till nästa station), i munnen, innanför linnet på bröstet och i byxorna. Forskningen visar också att det skulle hjälpt att svälja is eller druckit slush, men det var i mitt fall överkurs och hade krävt speciallangning. En annan slutsats från forskning på värmetålighet är att ju tyngre man är, desto sämre hanterar man värme. Något som superstars som Torbjorn Sindballe, en stor dansk supercyklist som ett år lyckades ta en pallplats i Kona, gett ett ansikte till. Sindballe var större och mer muskulös än sina konkurrenter. När han kom till Hawaii hade han en uppenbar nackdel i värmen som inte visade sig så tydligt vid kallare tävlingar. Sindballes strategi? Vita tunna kläder som han höll blöta hela vägen och tunna vita handskar som han vid varje station fyllde med is.

Håll ögonen öppna för del 4 (den sista) som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – förmågan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp del 2

Här kommer del 2 i serien om hur du kan prestera bättre genom att applicera strategier från forskning på hur de mentala aspekterna påverkar prestationen vid någon form av uthållighetsutmaning. Efter del 1, som du hittar här om du missade den, fick jag en hel del rolig feedback, där flera faktiskt kunde ha nytta av tipsen även i livet i stort (inte bara under uthållighetstävlingar). Så min uppmaning idag är att fundera igenom hur du kan dra nytta av forskningen på uthållighet i övriga livet! I del 1 pratade vi om hur ett leende kan förändra allt, att smärttålighet går att träna upp och att mental distraktion påverkar din fysiska prestationer mer än vad du tror!

En grundbult som av flera forskningsteam numera är mer eller mindre vedertagen, är att det är hjärnan som sätter begränsningen för hur vi presterar, även i tillsynes helt fysiska utmaningar. Undantaget är en 100m-sprint i löpning (eller allt som varar mindre än 12 sekunder) där kroppen fixar att maxa utan att hållas tillbaka. I alla andra prestationer kommer hjärnan att hushålla med resurser för att vara säker på att orka hela vägen. Jag tror definitivt att detta är sant även för andra områden än ren uthållighet! Något som skulle tala för att om vi vill ha ut maximal kreativitet och resultat under ett arbetsmöte bör vi hålla det så kort som möjligt!

Precis som i del 1 ligger Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil)

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

Ett av bevisen för att hjärnan håller oss tillbaka för att orka hela vägen är att nästan alla orkar spurta eller öka farten under slutet av ett uthållighetslopp, om man jagar en specifik tid eller motståndare. 65 av 66 världsrekord på 5000 och 10 000m de senaste årtiondena har slagits med en sistakilometer som var den snabbaste (eller näst snabbaste). Och tider precis under 3 timmar eller 4 timmar på marathon är kraftigt överrepresenterade jämfört med tider just över dessa drömgränser. Något som talar för att det inte är den fysiska begränsningen som styr oss mot slutet av ett lopp utan den mentala. Till de mentala aspekterna hör också faktorn motivation. Vilket för oss till tips #4 (för tips #1-3, klicka här).

#4 Motivation spelar roll – oavsett om den är intern eller extern

 

Studier på idrottare som vid ett cykeltest motiverades med olika sorters monetära belöningar visade att motivation är en stor faktor vid uthållighetsprestation. Ju mer man blev erbjuden för ett bra resultat, desto bättre presterade man. Faktorer som prispengar är alltså en starkt bidragande orsak till att idrottare pushar sig närmare sitt absoluta max. Detta talar ytterligare för att en uthållighetsprestation är minst lika mycket en mental kamp som en fysisk och att det inte alls är säkert att idrottare någonsin pushar sig till sin gräns om de inte får anledning. 

Matt Fitzgeralds bok How bad do you want it grottar ner sig i denna aspekt (hett boktips för övrigt) och visar att det om och om igen är den mest motiverade (av olika skäl) idrottaren som överpresterar på tävlingsdagen. En Kenyansk löpare som försörjer både sin familj och by genom att vinna ett marathon kommer antagligen pusha sig närmare sin fysiska gräns än någon som springer för att det är kul. Mer traditionell motivationsforskning, av Ed Deci och hans följare, visar på skillnader mellan olika typer av motivation. Inre motivation, när aktiviteten i sig är tillräckligt motiverande för att fortsätta, är den högsta nivån. Yttre motivation, såsom pengar och uppmärksamhet, är antagligen inte tillräckligt för att över tid fortsätta med en viss idrott, ett visst jobb eller annan aktivitet. Men det kan däremot i stunden ge samma effekt på prestationen som en djupare inre motivation. Du känner säkert igen dig. Att använda yttre motivationsfaktorer som uppmärksamhet eller andra belöningar funkar ganska bra mot slutet av ett lopp när kroppen skriker stopp. Men mitt i vintern när allt är mörkt, kallt och belöningen i form av ditt drömlopp ligger långt bort, är det snarare den inre motivationen som har störst betydelse. För långsiktig framgång är det därför alltid bättre ju mer du gillar den aktivitet du tänker prestera inom. Oavsett prispengar och berömmelse.

#5 Positivt “self-talk” fungerar faktiskt

Även om positiva affirmationer och internt pepp-talk ibland avfärdas som påhitt finns nu forskning av Samuel Marcora på att det kan ha en viss effekt. I en studie fick en grupp instruktioner om att utöva positivt self-talk i form av peppande fraser som “du fixar detta”, “ta dig igenom detta” och “du är stark” under ett fysiskt test. En kontrollgrupp fick inte denna uppmaning, men allt annat var lika. Det visade sig att gruppen som hade peppat sig själva orkade hålla på 18% längre än kontrollgruppen.

Om du inte har provat att peppa dig själv under slutet av en uthållighetstävling, eller för den delen mot slutet av en tuff arbetsdag, kan det alltså vara dags. För egen del har detta absolut hjälpt mig både under tuffa träningspass, under tävlingar och inför föreläsningar där jag varit nervös. Jag är övertygad om att det vi säger till oss själva (även om vi säger det tyst genom att tänka det) påverkar hur vi agerar, och hur vi agerar påverkar vårt resultat. Med vetskapen att vi klarar mer än vad vi tror, är ju dessa “interna påståenden” inte alls påhittade, utan faktiskt sanna. Mina favoritpepptalks till mig själv är antagligen “det är nu eller aldrig, detta kan vara sista gången du får chansen att göra detta”, “det är väl det här du har tränat för i x månader?” eller “hur kan jag vara en bra förebild genom att ta mig igenom denna tuffa perioden?”.

#6 Ta kontroll över din respons

Det här är verkligen ett av de mer allmängiltiga tipsen som går att applicera på allt i livet. Och en av de största lärdomarna jag dragit från mitt tävlande inom uthållighetsidrott. Framgångsrika personer har en förmåga att skilja på stimuli och respons. Detta är en uråldrig visdom som de gamla stoikerna under Romarriket hade som en av sina grundfilosofier. Och en nyckel som Viktor Frankl, som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget, pekade ut som den avgörande faktorn bland de som höll sig levande tills kriget var över.

Forskarna kallar detta fenomen “response inhibition”. Alltså förmågan att fördröja och stoppa en respons, som att stanna när det blir jobbigt. Med vetskapen att du, så länge du är frisk, inte kan springa ihjäl dig, kan du stoppa din hjärnas försök att få dig att stanna när det börjar bli jobbigt. Det numera världskända marshmallowtestet från 60-talet testade just förmågan hos barn att kontrollera sin respons och föredra långsiktigt resultat framför omedelbar belöning. I tävlingssammanhang innebär detta att den långsiktiga belöningen av att fixa något som för tillfället känns omöjligt värderas högre än den omedelbara belöningen du får av att sakta ner eller stanna.

“Shut up legs” Jens Voigt

Jens Voigt, en av världens bästa cyklister under en period lär ha sagt till sina ben att hålla tyst, istället för att lyssna på signalerna och mjölksyran som skrek åt honom att sluta trampa. Jens var övertygad om att han hade en smärtgräns som låg högre än övriga cykelfältets, vilket gjorde att han när han hade ont, visste han att hans motståndare antagligen hade det ännu värre. Detta är ett bra exempel på en person som lyckades kombinera både tips #5 och #6! 

Håll ögonen öppna för del 3 som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!
Share

Endure – styrkan att fortsätta trots att kroppen skriker stopp (del 1)

För alla oss som hittat tjusningen i uthållighetsidrott är just uthållighet en av de avgörande parametrarna för en bra prestation. I en trestegsraket kommer jag under de närmaste veckorna kombinera insikter från forskning med egna erfarenheter för att ge dig ett antal insidertips på hur du kan komma närmare din uthållighetspotential! Alex Hutchinsons nya bok Endure – Mind, body and the curiously elastic limits of human performance ligger till grund för många av insikterna relaterat till forskning på uthållighet. En av de bättre böckerna jag läst de senaste åren, med en mängd specifika tips på hur vi kan träna och prestera bättre. Om du inte har tid att läsa den, är min ambition att du ska få guldkornen i detta och kommande inlägg. Jag bara kände att jag måste dela dessa insikter så att du också får tillgång till det senaste inom uthållighet. Nu kör vi. (Fakta tagen från boken står i kursiv stil och mina reflektioner i fetstil)

“Endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop” Alex Hutchinson

All prestation som varar mer än 12 sekunder kräver ständiga (medvetna eller omedvetna) beslut om hur hårt man ska pusha sig. Vi KAN INTE undvika att anpassa farten efter hur långt vi har kvar. Det är detta som gör att vi kan spurta de sista 200m av ett marathonlopp trots att vi bara två kilometer tidigare tyckte att vi sprang så snabbt vi orkade. Du känner säkert igen dig. I många fall omedvetet håller vi tillbaka lite mer när vi ska springa långt, trots att vi rent fysiskt, vid varje given tidpunkt, skulle kunna öka farten. Den sydafrikanske uthållighetsforskaren Tim Noakes, hade just detta faktum som underlag för sin central governor-teori som lanserades i slutet av 90-talet. Utöver syreupptagningsförmåga (VO2-max), rörelseekonomi och energitillgång verkar det finnas ytterligare en faktor som påverkar den total prestationen. Denna faktor verkar vara förmågan att pusha sig själv närmare sitt verkliga fysiska max, vilket styrs av hjärnan snarare än av resten av kroppen. Hjärnan är alltså den okända faktorn som ofta skiljer agnarna från vetet när allt annat är likvärdigt. Just denna “insikt”, att det är hjärnans försvarsmekanism som gör att jag saktar ner när jag är trött, har hjälpt mig vid ett antal uthållighetstävlingar, när jag rent fysiskt varit helt slut. Såvida du är frisk och inte äter några mediciner, är det helt omöjligt för dig att springa tills du dör eller skapar några bestående men. Hjärnan kommer sätta stopp mycket tidigare. Att veta att det inte är fysiskt farligt att fortsätta trots att kroppen (eller snarare hjärnan) skriker stopp, är en väldigt viktig nyckel i att komma närmare sin maximala fysiska förmåga.

Vad som spelar roll för vår prestation i olika miljöer är alltså hur hjärnan tolkar signalerna, snarare än själva signalen om att vi är varma, kalla, har ont, är hungriga osv. På vilka sätt kan DU påverka hjärnans tolkning till det bättre? Här kommer de första tre tipsen:

#1 Le så känns det lättare

Forskning visar att om du ser leende ansikten medan du anstränger dig, speciellt från någon du känner, minskar känslan av obehag och smärta. Effekten förstärks ytterligare om du själv ler! Så hur kan vi använda denna insikt? Se till att sprida ut dina supportrar på väl valda platser längs banan under ett lopp. Le lite extra mot funktionärer och andra som hejar på dig längs vägen. Jag har vid flera tillfällen ringt min familj mitt i långa ultralopp för att få höra deras röst och i vissa fall se deras ansikten. Det får mig att le och gör att situationen känns lite mindre jobbig.

#2 Välkomna smärtan

Att smärttålighet är en nyckel i långa uthållighetstävlingar är för de flesta ingen nyhet. Vad som däremot nu finns visat i forskning är såväl att smärttålighet går att träna upp, som att det snarare är hur vi förhåller oss till smärtan (än intensiteten i smärtan) som spelar roll. Alex lyfter fram ett antal fascinerande studier som visar att en idrottare i form (in-season) fixar smärta bättre än samma idrottare ur form (off-season). Detta beror antagligen på att för att komma i form har det krävts ett antal obekväma, intensiva och långa träningspass längs vägen. Det innebär också att smärttålighet verkar vara en färskvara. En av mina förebilder när jag började med Ironman var Chris McCormack. Han hade ett bra uttryck som jag haft i bakhuvudet under ett antal tävlingar sedan dess. “Embrace the suck”. Välkomna smärtan och det jobbiga. Att hantera det jobbiga och smärtsamma är något som ingår i din prestation! Låt inte detta faktum avskräcka dig, utan ha med dig insikten om att smärtan inte är farlig utan ett sätt att bli starkare.

#3 Ta bort mental distraktion innan start

Samuele Marcora, en av de ledande forskarna på hur det mentala påverkar vår prestation, genomförde 2011 en studie på cyklister. Han lät en grupp cyklister genomföra en svår mental uppgift som krävde fokus och mycket hjärnkapacitet inför ett cykeltest. En likvärdig grupp slapp det svåra testet inför cyklingen. Gruppen som “tröttat” ut sig mentalt redan innan testet presterade 15% sämre resultat och gav upp tidigare. För att justera för eventuella felresultat mätte man fysiska markörer och belastning för att ta bort alla övriga faktorer. Man säkerställde även motivationskomponenten genom en rejäl belöning till de cyklister som presterade bäst. Det enda som skilde grupperna åt var hjärnans tolkning (RPE) av hur trött man var trots likvärdig watt-belastning. Det var några år sedan jag hörde talas om denna studie och sedan dess har jag försökt rekommendera alla mina atleter att ha allt fixat i god tid inför en tävling så att man på tävlingsmorgonen inte behöver slösa någon mental kapacitet alls på “onödiga beslut”. Ta alla viktiga beslut senast dagen innan tävling så att du på tävlingsdagen har 100% av din mentala kapacitet på banken när du behöver den under slutet av tävlingen! Kanske är detta förklaringen till varför koffein ofta är effektivt för prestationen. Snarare än en fysisk effekt kanske det är hjärnan som behöver denna effektiva kick?

Samma princip gäller såklart för oväntade saker som dyker upp under loppet. Om du har en strategi för hur du hanterar olika situationer (tex punka) krävs mindre mental energi för att lösa saker som dyker upp under tävlingsdagen. Detta är verkligen en game changer i mina ögon! När kroppen skriker stopp under sista milen i en Ironman, är det hjärnans kapacitet att hantera smärta och obehag som avgör ditt resultat.

Det här var de tre första tipsen. Håll ögonen öppna för del 2 som kommer inom ett par veckor! Tillsammans mot vår fulla potential!

Share

Peptalk i vintermörkret

Varmt i sängen, bekvämt i soffan, fullt i kalendern eller fel målsättning. Vad stoppar dig från att få till det där träningspasset du egentligen vill genomföra men hittar en massa ursäkter för att slippa?

Om du är som resten av oss dödliga, som ibland behöver strategier för att komma ur sängen på morgonen, avsätta tid under dagen eller undvika den lockande soffan när barnen somnat, är detta till dig! Vintermörkret, alla förkylningar och det accelererande tempot i samhället skapar dagliga utmaningar att hinna med att ta hand om sig själv och sin hälsa. Här kommer några vanliga tankevurpor som hindrar oss från att få till den träning vi vill. Och några knep som hjälper dig övervinna dem.

För höga ambitioner

Ett vanligt fel är att ha så höga ambitioner för sin träning att hjärnan redan gett upp innan man börjat. Att gå från ingen träning alls, till fem pass i veckan är inte bara en chock för kroppen, utan också för knoppen. Det tar tid (66 dagar enligt vissa forskare) att bygga en ny vana så börja därför i små steg. Istället för full gas i januari kan du bygga på med ett extra pass i månaden så att du framåt våren är uppe i din tänkta träningsdos. Att ta hand om sin långsiktiga hälsa genom att gradvis förbättra sig lite åt gången och få till träningen kontinuerligt är mer värt än full gas följt av inaktivitet.

För låga ambitioner

Det kan verka paradoxalt, men ibland behöver vi höja vår ambitionsnivå för att känna motivation att träna. Att sätta upp mål som inte känns utmanande gör att hjärnan, ofta omedvetet, tar för givet att vi kommer fixa målet och motivationen att anstränga oss försvinner. Att stretcha sin komfortzon så att det kittlar lite när man pratar om sitt mål, är ett bra kvitto på att målsättningen i sig är tillräcklig utmaning för att skapa motivation att träna. Vad skulle hända om du höjde din ambitionsnivå lite så att varje pass är viktigt för att du ska nå ditt mål?

Lär känna dig själv

Vi är olika, och behöver olika råd för att prioritera vår träning och hälsa. Vilket recept fungerar på dig? Bli nyfiken på dig själv och vad som varit nycklarna när du byggt eller brutit vanor tidigare. Kanske behöver du förstå syftet med allt du gör, och lyssnar mer på dina interna förväntningar än på andras? Fråga dig själv varför du vill träna, och kom överens med dig själv om att göra den träning som känns meningsfull. Alternativt kanske du har svårt att leva upp till dina egna förväntningar på dig själv, men fungerar väldigt bra när någon annan förväntar sig att du ska träna? Hitta en PT, coach eller en träningskompis som kan hålla dig ansvarig för att träningen blir gjord.

Börja med slutet i sikte

Vissa målsättningar kan kännas avlägsna och abstrakta och det kan vara svårt att föreställa sig hur det kommer kännas när målet är uppnått. Allt som är diffust och abstrakt är svårt för hjärnan att jobba med, så ju mer konkret och visuellt du kan göra ditt mål, desto större chans att det ger dig motivation att få till det där passet! På daglig basis kanske det räcker att tänka på målet att stå i duschen. Och på veckonivå kan det handla om att på söndagen bestämma sig för och planera in veckans träning. Om beslutet att genomföra ett antal pass redan är taget, är risken mindre att du vill missa ditt veckomål.

Krångla inte till det

Ett pass på tio minuter är bättre än inget pass alls. Träning behöver inte vara komplicerad utan kan utföras både hemma, på jobbet och medan barnen tränar, sover eller leker. Och du behöver absolut inte träna så hårt som du tror för att du ska få effekt. Speciellt såhär i förkylningstider är ett vanligt misstag att man tränar för hårt, vilket sätter ner immunförsvaret tillfälligt och gör att du blir mer mottaglig för smitta. Om du har tänkt träna på morgonen, lägg fram kläder kvällen innan, ställ klockan och ta bort alternativet att snooza! Om du tar beslutet att träna när du är pigg är sannolikheten större att du stiger upp när klockan ringer. Tack för att du läste och lycka till!

Share

Kreativitet och motivation

En av mina livsfilosofier är att vi mår som bäst om vi hela tiden utvecklas och lär oss något nytt. Utveckling och lärande är en av mina absolut starkaste drivkrafter. Min äldsta son, nu 7 år gammal, lärde mig en viktig läxa om kreativitet för några år sedan. Vi satt tillsammans och ritade och jag frågade honom vad det skulle bli. Med min vuxenhjärna, skadad av att målbilder är nödvändigt, tog jag såklart för givet att han hade ett motiv i huvudet som han jobbade mot. “Det får vi se när det blir färdigt“, svarade han som om det vore det mest självklara i världen att slutmotivet var ett resultat av hans kreativa process. Den dagen blev jag nyfiken på hur kreativitet fungerar och lyssnade kort därefter på Ed Cartmulls (grundare av Pixar) bok Creativity Inc. En av lärdomarna för mig var att den kreativa processen blir som bäst om slutmålet inte är fast utan att man siktar i en viss riktning och låter vägen avgöra var man landar. En annan var att kreativitet handlar lika mycket om att koppla ihop existerande idéer som att komma på helt nya.

Jag har också nyligen lärt mig hur jag vet att det är dags att gå till frisören för att håret är långt. Vilgot 7 år är i närheten när min fru tar på sig örhängen och utbrister spontant “om pappa får låna dina örhängen ser han ut som Per Gessle“.

Min yngsta son, Eli 4 år, har lärt mig endel om motivation. Mer specifikt om den yttersta formen av autonom motivation kallad INRE motivation. När vi känner inre motivation för en aktivitet är själva aktiviteten belönande nog för att vi ska vilja göra den om och om igen. Eli har sedan han var drygt två år gammal haft en passion för att cykla. Det första året på en balanscykel utan trampor och sedan dess på en vanlig cykel. Det finns nästan inget som lockar mer än att få cykla en runda, oavsett väder. När han blir större kommer antagligen människor runt omkring tycka att han har talang för att cykla, men både min fru och jag vet sanningen. Cykeltalang är inget man föds med. Eli hittade passionen tidigt och har antagligen cyklat minst dubbelt så mycket som andra barn i hans ålder. Träning ger färdighet.

En annan sak Eli lärde oss som föräldrar är att det är jättebra att lära sig säga bokstaven K. Länge blev K till T när Eli skulle berätta något. Och en dag när vi hämtade på dagis berättade personalen om att de hade varit i skogen och plockat ekollon. Eli som gillar att samla på saker hade fyllt sina egna fickor och bad fröken hjälpa honom samla i sin ficka. I vissa lägen är det bra att kunna säga K!

Share