Balansen mellan jaget och laget

/i , , /av

OS är slut. Vi har under flera veckor fått följa drömmar som gått i uppfyllelse, drömmar som krossats och lärt oss nya termer som “dubbeltouch” i curling. De svenska hockeylandslagen sköt stolpe ut. Någon som sköt “stolpe in” på sista skyttet var Martin Ponsiluoma som tog ett efterlängtat guld till slut. Det svenska herrcurlinglagets största bedrift blev att uppmärksamma domarna på att det var dags att lära sig reglerna. Mixedcurling blev en ny favoritsport i de svenska sofforna och damcurlinglaget satte sista OS-dagen pricken över ett framgångsrikt svenskt i.

Och då har jag ju ändå sparat det bästa till sist. De svenska längddamerna. Vilket lag, vilka idrottare, vilka perfekta förebilder för alla unga idrottare. Frida Karlsson inledde med två guldkrossar med Ebba som lika tydlig tvåa. Och Linn Svahn fick äntligen visa sin fulla potential utan hjärnskakningar och axelskador. En helsvensk pall med Linn, Jonna och Maja. Tydligen har det bara hänt en gång tidigare i vinter-OS-historien. Och då var det tre svenska skidherrar som fick inta prispallen på den udda distansen 18 km. Dominans i sprintstafetten av Jonna och Maja och sen var det dags för en av höjdpunkterna i mina ögon. Den vanliga stafetten. Hur mycket skulle svenskorna vinna med?

Men vilken dramatik vi bjöds på och vilken hjälteinsats av hela laget. På morgonen innan stafetten hade jag varit ute på en egen runda på skidor. Två vurpor blev det för mig. Men Ebbas andra vurpa fick mina att blekna! Men så åkte jag aldrig i över 40 km/h heller. Jag tycker det är en bragd att hon ens tog sig i mål på sin sträcka utan att tappa mer. Och upphämtningen till ett silver var också något i hästväg. Men Ebba fick till slut sin revansch och som belöning för guldet på femmilen fick vi höra den svenska nationalsången på OS avslutningsceremoni i Verona. Ganska fräck inramning på den medaljutdelningen. Det finns en lärdom i skiddamernas dominans. Jag kommer tillbaka till det snart.

För några år sedan gick jag en teamledarutbildning som baserade sig på vad psykologisk forskning på teambyggande visat. Stefan Söderfjäll som höll i utbildningen hade tidigare gett ut boken “To team or not to team”. En av slutsatserna i boken är vi alltid bör fråga oss i en given situation om en uppgift bör lösas som ett team eller om den löses bättre på egen hand. Bara för att vi tillhör ett team på jobbet, eller inom idrotten, så finns det vissa saker som görs bättre, effektivare och kreativare på egen hand. För andra uppgifter är det direkt avgörande att använda den kollektiva styrkan i teamet och lösa uppgiften tillsammans.

Det svenska damlandslaget i skidor är ett bra exempel på ett gäng individer som nyttjar kraften i att tillhöra ett team. Men som samtidigt har modet att våga vara olika och gå sina egna vägar i vissa lägen. Ebba valde att ladda upp inför OS på hemmaplan på havsnivå med sina föräldrar istället för att delta på pre-camp på hög höjd. Frida valde under hösten att spendera mycket tid med barmarksträning i södra Europa och under en av månaderna samlade hon ihop 40 000 höjdmetrar i bergen i skor och på rullskidor. Sista tiden inför OS tränade hon med några av de norska skidherrarna istället för med sitt lag. Hade skiddamerna inte presterat så bra som de gjorde hade säkert landslagsledningen satt hårdare ramar inför nästa mästerskap. Men med tanke på utfallet förväntar jag mig ännu “spretigare” uppladdning inför VM i Falun 2027. Kanske är det något för herrlandslaget att ta efter? Ska man bli bättre än alla andra, behöver man göra saker som inte alla andra gör. Men när det väl blev mästerskap var teamkänslan och samarbetet en stor bidragande faktor till damernas framgång. Som ledare behöver man vara bra på att hitta denna balans och bygga lagkänsla parallellt med att tillåta individuella initiativ.

Du känner säkert igen det från din egen arbetsplats eller kontext. I vissa lägen är teamwork bäst, men ibland är individuella initiativ och annorlunda sätt att lösa uppgiften det bästa. “To team or not to team”, det är frågan!

Nytt år, nya utmaningar

/i /av

Snön yr utanför fönstret. Det är kallare än det brukar vara i början av februari här i sydöstra Sverige. Och även om elkostnaden blir kännbar när månadsräkningarna ska betalas så känns det ändå lite härligt att det är vinter på riktigt. Även här i södra Sverige. Nu har vi snart haft vitt på marken i en månad i sträck. Det var faktiskt länge sedan. Med snö som ligger kvar och ytterligare ett par kalla veckor framför så gjorde jag igår något jag aldrig gjort innan. Jag beställde mina första längdskidor i livet. Den billigaste modellen av skinskidor (vallningsfria) jag kunde hitta men ändå. Det blir ett bra alternativ till löpningen. Egentligen skulle jag velat satsa på ett par turskidor, men det finns så få ställen att åka på här och inga toppar att skida till. Platta längdspår finns det dock i närområdet.

Det var många år sedan jag sprang så lite som jag gjort under januari i år. Men bara för att jag inte har sprungit så mycket, betyder det inte att jag har latat mig. Jag har kört mer styrketräning än på länge och ska man tro vågen så har jag nog byggt på mig närmare två kilo muskler sedan Kullamannen i början av november. Jag bestämde mig också för att låta ett ömmande senfäste under knät få ett par veckors löpvila. Känningen har jag haft nästan hela 2025 och med all utförslöpning som träningen inför och loppet UTMB innebar, blev det inte bättre under året. Så inomhuscykling och brant hiking på löpband har fått utgöra konditionsdelen i min träning under andra halvan av januari. Som en kul grej “besteg” jag Mt Blanc (4800 höjdmetrar) på ett löpband häromveckan. Just långa branta hikingpass var det jag bestämde mig efter UTMB 2025 för att köra mer av inför ett eventuellt tredje lopp runt Mt Blanc.

Och ett nytt försök blir det. Tack vare vinsten i Kullamannen direktkvalade jag till UTMB 2026. Det blir festligt. Och säsongen blev ännu mer spännande tack vare tur i lotteriet till Western States Endurance Run. Jag har varit med i lotteriet under många år och just i år var det min tur att ha tur. Så i slutet av juni drar jag med familjen till Kalifornien för att springa längs den gamla guldgrävarrutten över Sierra Nevada från OS-orten Squaw Valley till Auburn. 100 miles i berg, värme, kanjoner och genom floden American River. Det blir ett äventyr som jag kommer skriva mer om senare under året.

Under januari har fler adepter gjort säsongsdebut. Anna Wärmländer, Charlie Gaut och Alexander Berg genomförde Sandsjöbacka i fint väder men fruktansvärt underlag. Om vi tar med oss underlaget och lägger på fruktansvärt väder också, för det oss osökt in på Mikkel Kroyers finish på det tuffa loppet Arc of Attrition 100 miles. Richard Hartgers tog pallplats på Ecotrail Stockholm winter och Johan Sundgren genomförde Hammer Trail marathon som i år genomfördes på något som liknade en skridskobana. Kanske ett ultralopp som skulle passat Nils van der Poel (numera Svensson) som jag vet är lite fascinerad av att springa långt?

Under januari har jag också släppt in fem nya adepter i teamet. Det är väldigt inspirerande att jobba med så motiverade och ambitiösa människor varje dag! När jag sa upp mig från min sista anställning och satsade heltid på mitt företag för 8 år sedan var detta en av drivkrafterna. Att få välja exakt vem jag jobbar med på dagarna. Dagarna med kollegor jag inte själv valt var över. Numera jobbar jag enbart med grymma människor jag valt själv 🙂

Något annat kul som hänt under januari är att jag färdigställt manus till min nya (andra) bok. Jag kommer att självpublicera den som jag gjorde förra gången, men testa ett nytt tryckeri/förlag denna gång. Mer info om när den är helt klar och går att beställa i kommande nyhetsbrev. Jag har ambitionen att skicka ut ett brev i månaden under 2026. Det är roligt att du vill hänga med på resan och jag önskar dig ett roligt, framgångsrikt och framförallt lärorikt 2026.

Framgångar under hösten

/i /av

Här kommer en kort summering av hösten och framgångar i teamet.

I mitten av oktober sprang Rebecka Forsberg majortävlingen Kodiak by UTMB, tog en sjundeplats och därmed direktkval till UTMB! Samma helg höll jag ett camp för mitt ultrateam på Skånes västkust. Vi spenderade två dagar på olika delar av Kullamannenbanan och hade mysigt ”häng” mellan alla löppassen! Bilden är från ett av dessa pass, tagen på Kullamannens högsta punkt Håkull. Någon dag senare sprang Annika Wellner Malmö marathon på 3.06. Det är det inte många 50-åringar som gör!

Hanna Bergwall sprang VM i 24-timmars i Albi i Frankrike, och även om hon inte nådde sitt högt satta mål, var hon en av få svenska löpare som stannade på banan och med 210 km räddade lite av den svenska truppens heder.

Sen var det dags för Kullamannen. Jag hade inte mindre än 22 st från teamet på startlinjen, utöver mig själv. 16 st på 100 miles och resten på 100 km. Alla som stod på startlinjen är såklart vinnare men tyvärr var några i teamet tvungna att bryta längs vägen. Med över 50% DNF-rate på 100 miles i stort var årets Kullamannen iallafall statistiskt sett tuffare än det varit på ett tag. Du kan läsa mer om mitt lopp här, men jag vill också lyfta fram följande personer från teamet som tog fina topp 10-placeringar i damklassen. Elin Öhman (4a, direktkvalad till UTMB på tid!!!), Linda Lindberg (6a, vinst åldersgrupp), Annika Westin (9a, vinst åldersgrupp) och Katarina Persson (10a).

För drygt en vecka sedan sprang Ida Byggeth Florens marathon på den fina tiden 2.53.59 och slog därmed ett 30 år gammalt rekord i min klubb Team Blekinge.

Och till sist tänkte jag hinta om att jag äntligen tagit mig tid att gå in i slutfasen av skrivandet av min andra bok. Den första (Mind the gap) kom ut 2019 och strax därefter startade jag min podd som en naturlig fortsättning på boken. Boken som nu är på väg att slutföras är en naturlig fortsättning på podden och jag hoppas kunna lansera den under första halvan av 2026!


Jag önskar dig en god jul och hoppas att vi hörs under 2026!
Christian

Sommarsummering 2025

/i /av

Idag är det 1 oktober och tredje kvartalet är slut. Det har hänt enormt mycket både för egen del och bland mina adepter sedan senaste nyhetsbrevet i mitten av maj. Här kommer några highlights.

Ett äventyrligt gäng drog till Transsylvanien i maj för att springa loppet Transsylvanien 100 km i vild och bergig miljö. Grattis till Magnus Linde och Emelie Eklöf för genomförda lopp och till Alexander Persson för kampen så länge det höll!

Anna Carlsson vann (!) Trail Alsace Gran Est by UTMB 100 miles och Johan Sundgren genomförde sin första 100-miler!

Själv åkte jag till Älvdalen och sprang Uka Pain 100 miles sista helgen i maj. Jag kan summera det med att Uka Pain antagligen är en av Sveriges tuffaste tävlingar med 169 km och 4700 höjdmetrar. Bitvis väldigt tekniska höjdmetrar dessutom. Målet var att försöka matcha gällande banrekord på 18.50 vilket gick vägen till slut även om det höll på att glida mig ur händerna när energin tog slut med en bit kvar till mål. Så jag åkte hem med både en vinst och ett nytt banrekord (18.41). Även Katarina Persson gjorde ett grymt lopp och slutade 3a på 100 miles. I 100km-loppet tog både Johan Hartelius och Annika Westin fina andraplatser och Christoffer Wetterberg en elfteplats! Vilka prestationer av hela teamet! Uka pain är ett lopp jag verkligen kan rekommendera för alla som vill ha en ny typ av utmaning!

Under sommaren tävlade mina adepter friskt på lite olika håll. Några highlights kommer här. Carl Rydholm ValdRan by UTMB 100 m, Pål Andersson Western States 100 m, Ulrika Brolinsson, Markus Lindsjö och Annika Westin (9a!) på Ultravasan 90, Kalle Andersson Åre Fjällmara 100k, Benjamin Holst Kjeldsen (2a!) och Richard Hartgers (3a!) på GAX 100 miles, Caroline Östlund Björnfrossa, Sannam Hjertstrand TGS, Rebecka Forsberg Monte Rosa by UTMB, Annika Wellner Panorama Allgau, Margarita Sjursen Stranda Fjord Race, Emil Lilja Höga Kusten backyard (1a!).

Inför Ironman sågs mitt Ironteam på Stufvenäs för två dagars mini-camp. Det var festligt! Stort grattis till Madeleine Persson, Gysella Imrell, Johanna Eriksson, Erik Hallin, Martin Hellberg och Patrik Gustavsson för väl genomförda lopp tre veckor senare på Ironman Kalmar (YOU are Iron(wo)mans!)

Tillsammans med Emelie Eklöf ställde jag i augusti upp i det “nygamla” loppet Ladonia Mountain Trophy. Denna gången i XL-format. Ett helt galet lopp som jag skrev en summering om HÄR.

Och sen var det dags för (kanske) höjdpunkten för året. UTMB-veckan. Jag startade UTMB (175 km, 10000 hm) ihop med sex adepter (dessutom sprang Hanna Bergwall systerloppet CCC). UTMB får sägas vara inofficiella VM på lång ultratrail. Hela världseliten är på plats. Loppet kan närmast jämföras med Ironman Hawaii inom triathlonvärlden. Ett bucket-listlopp för alla ultralöpare med 2500 startande. Med tanke på hur svårt det numera är att ta sig in så får vi se om vi lyckas vara ännu fler på startlinjen nästa år! Stort grattis till Anna Carlsson (4a!!!, 1a i W40), Emelie Eklöf (44a, 9a i W40), Katarina Persson (3a i W50), Johan Sundgren och Daniel Bååth! Vilka minnen vi skapade tillsammans! HÄR skrev jag lite om mitt lopp.

September har varit lite lugnare på tävlingsfronten, men Rebecka Forsberg tog en tredjeplats på Sörmlands 100 km och Richard Hartgers en andraplats på Black River Run 100 miles (därmed har han under ett år genomfört the Swedish 100 mile grand slam).

Nu börjar hösten på allvar och jag önskar dig många fina, blöta och färgglada träningsrundor. Jag delar med mig av all min träning på strava så där kan du följa med dag för dag mot Kullamannen 100 miles som blir mitt nästa lopp. Tack för att du läste!

2024 – summering av Q4 och gott nytt år

/i , , /av

Året går mot sitt slut och jag tänkte summera vad som hänt under fjärde kvartalet och dela några höjdpunkter från året. Här i Karlskrona lyser snön med sin frånvaro men jag hoppas få uppleva lite mer snö i Vemdalen inom kort. Sedan sist har Kullamannen gått av stapeln. En höjdpunkt (som julafton) för mig och för många andra och numera den enskilda tävling där jag har flest antal adepter på startlinjen varje år. Läs mer om hur det gick för mig här.

Med 26 adepter på startlinjen till årets Kullamannen är det egentligen dumt att peka ut enskilda personers prestationer, eftersom alla (även de som tvingades bryta) gjorde fantastiska prestationer. Vissa genomförde distansen 100 km eller 100 miles för första gången. Att göra det på ett lopp som Kullamannen är minst sagt respektingivande.

Men för att ha något sätt att utvärdera hur det rent prestationsmässigt gick för teamet fick jag dagen efter loppet en tanke. Ett unikt pris på Kullamannen är en Kullamannendesignad keramikkopp från Mölle Krukmakeri. Den delas ut till topp 5 i respektive lopp samt till alla åldersklassvinnare. Och på årets lopp delades totalt 8 (!) koppar ut i mitt team. Det är definitivt någon form av rekord. Jag fick en för min fjärdeplats (dock ingen för min åldersklass då även trean tävlade i 40-44). Anna Carlsson fick två för sin andraplats+åldersklassvinst. Emelie Eklöf fick två för sin tredjeplats+åldersklassvinst. Oscar Isaksson fick en för sin åldersklassvinst. Anna Wärmländer fick en för sin åldersklassvinst. Helena Gautam fick en för sin åldersklassvinst på 100 km! Totalt alltså 8 koppar! Ganska coolt om jag får säga det själv 🙂

Snart är det 2025 och jag håller på att sätta nya mål för det kommande året. Vad gäller egna tävlingar tänker jag inleda tävlingssäsongen på Snapphaneracet 50 km i februari. Jag har redan fyra föreläsningar inbokade under första kvartalet och två fulla team av atleter (Ironteam och Irunteam) med spännande ambitioner. 2025 kommer bli roligt på flera sätt!

2024 blev trots allt ett hyfsat tävlingsår för egen del. Jag satte upp tre stora löprelaterade mål för året och lyckades med stolpe in på ett av dem och stolpe ut på de andra två. I alla tre fallen gav jag verkligen mitt bästa för dagen så även om det inte blev 100 % utdelning så är jag ändå nöjd.

Prestationsmässigt är det 2.28.59 på Berlin marathon som jag värderar högst. SM-silver på 24-timmars där jag under 20 timmar gick mot nordiskt rekord och sedan satt stilla de sista fyra timmarna pga tendens till rhabdomyolys känns också som ett fint minne, även om det till slut blev stolpe ut. Och fjärdeplatsen på Kullamannen 100 miles kommer nog förbli ett tudelat minne. Å ena sidan är jag glad att jag trots nystukad fot lyckades springa så pass bra och ta en fjärdeplats i det tuffaste startfältet hittills på den tävlingen bland drygt 700 startande. Å andra sidan är jag otroligt missnöjd över att jag missade direktkval till UTMB (tredjeplatsen) med “bara” 18 minuter med tanke på att jag kände att jag hade enormt mycket mer kapacitet än vad jag fick ut om jag inte hade haft en nystukad fot. Men trots ytterligare en stolpe ut tröstar jag mig med vad Wayne Gretzky lär ha sagt. Du missar 100% av skotten du aldrig skjuter. Så under 2025 tänker jag skjuta nya skott. Vi får se om skottprocenten blir bättre än 33 % nästa år!

Tack för att du läste och gott nytt år!

Kullamannen 100 m – från DNF till fjärdeplats

/i /av

För ett år sedan lämnade jag Kullamannen 100 miles med en kraftigt stukad fot (tävlingsläkaren trodde den var bruten). Jag hade spänt bågen och satsat hårt. Jag var i toppform och ville ge mig själv chansen att utmana om en vinst. Den stora behållningen den gången var inte mitt eget lopp utan all kärlek och omsorg jag fick från ultracommunitiet, mina vänner och alla fina prestationer från mina atleter i Irunteam (mitt coachingteam). Det vägde upp allt och även om jag grät på vägen hem i bilen så var mitt hjärta fullt av glädje också.

Jag insåg förra året hur mycket löpningen, mina löparvänner, communitiet och chansen att utmana mig själv betyder för mig. I ett år har jag väntat på chansen att ta revansch på mig själv. Den chansen fick jag första helgen i november!

Inför start 2023 intervjuades jag som en av favoriterna, men då slutade loppet redan efter 30 km.

Det kunde dock slutat redan innan det började. För tre veckor sedan stukade jag upp samma fot igen under Camp Kullaberg med mitt Irunteam. Med tanke på att jag inte haft några problem alls med den under hela året kändes det otroligt onödigt. Även om jag lyckats med flera tuffa mål under året, så är det något speciellt med Kullamannen som gör att det innerst inne känns som det viktigaste målet varje år. Många negativa tankar hann gå igenom huvudet men jag bestämde mig för att gå all-in på rehab, fotstyrka och att träna det som funkade inför loppet.

Bild från Camp Kullaberg tre veckor innan loppet. Bilden är tagen av Marcus Kjellberg i den steniga branten upp mot Kullens fyr.

Så huvudmålet i år gick från att försöka gå under 15 timmar (förra årets vinnartid/banrekord) till att ta mig i mål utan att stuka upp foten. Jag ville verkligen INTE åka hem igen med en DNF. Starten gick kl 18 fredagen 1e november från Höganäs. Jag visste att det skulle bli ett lopp med minst 80% av tiden i mörker.

Jag tog det väldigt lugnt på alla tekniska stigar (och det finns det gott om på Kullaberg och längs stenstränderna på Bjärehalvön). Redan efter fem mil hade jag tappat närmare en timme på ledaren i loppet. Men jag fokuserade inte alls på placering eller någon viss tid längre, allt handlade om fokus i nuet för att inte slå upp stukningen men ändå springa så snabbt som möjligt på de mer lättlöpta partierna.

I år var familjen med och hejade, vilket var superkul. Här Ture som Kullamannen!

Min fru Sara hade beskrivit Kullamannen som ”julafton för pappa” för barnen för att de skulle förstå hur laddad och förväntansfull jag var innan start. Det var en ganska bra metafor för hur jag känner för Kullamannen. Det är verkligen som julafton för alla svenska ultratraillöpare. Eller iallafall för mig.

Så jag gjorde mitt bästa för att njuta av min julafton även om jag konstant kände en oro för att trampa snett. Precis som alltid är det både en fysisk och mental kamp att springa 100 miles. Årets lopp var inget undantag. Precis som alla andra fick jag kämpa mot vind, kyla under natten, smärta i benen och motvillighet att trycka i mig energi. Med fyra mil kvar tappade jag nästan synen på vänster öga (såg väldigt suddigt), antagligen en effekt av den starka motvinden i början av loppet. Det gjorde det ännu svårare att hålla koll på vad jag satte fötterna, men var absolut inget skäl att bryta. Man springer ju inte med ögonen.

Till slut var jag framme vid målet i Båstad. Och där väntade familjen!

Bilden utdragen ur Marcus Kjellbergs film från loppet, som ger en väldigt bra känsla för vad Kullamannen handlar om.

Loppet blev som ett långt intervallpass för jag höll igen på alla ställen där det fanns en risk att stuka foten, och sprang snabbt på alla andra partier. Det slutade med en fjärdeplats och näst bästa svensk efter Wille Englund som gjorde ett grymt lopp. Med tanke på förutsättningarna och motståndet så var det över förväntan även om jag inte är 100 % nöjd. Vinnaren Juuso från Finland vann på 14.32 (banrekord med nästan en halvtimme). Men jag är väldigt tacksam för att jag tog mig i mål. Och jag är så tacksam för alla hejarop jag fick längs vägen både av kända och okända vänner! TACK!

Förra årets DNF var min första DNF på Kullamannen och efter den upplevelsen kommer jag aldrig ta en målgång för givet. I mina ögon är alla som vågar ställa sig på startlinjen vinnare. För då har man redan vunnit kampen i huvudet. Och övervunnit tankarna om att det är omöjligt. Och stort grattis till alla som inte bara startade, utan som tog sig hela vägen i mål. Ni är dubbelvinnare!

Jag spenderade sedan hela lördagen med att möta mina vänner och adepter som gick i mål. Ingen nämnd, ingen glömd med ni vet hur mycket jag tycker om er!

Och i år kunde jag lämna Båstad med ett stort leende på läpparna. Men det finns fortfarande en viss revanschkänsla. Jag fick ju inte chansen att springa på min fulla potential och det ger energi inför 2025. Att placera sig högt i Kullamannen blir svårare för varje år. Konkurrensen blir hårdare och hårdare varje år (jag var rankad som nr 16 i årets lopp). Och nästa år är jag 45 år och de flesta jag tävlar mot kommer vara 10-20 år yngre. Så jag måste använda mina styrkor och erfarenhet till max för att ha en chans. Jag måste fortsätta bli en ännu bättre löpare under 2025.

Det är den perfekta drivkraften att fortsätta framåt. Att tvingas bli bättre för att alla andra faktorer jobbar emot mig (ålder+hårdare konkurrens). Så jag kommer tillbaka 2025. Inte bara för en diamantring, utan också för att jag innerst inne drömmer om att någon gång få korsa mållinjen först av alla. Oavsett om drömmen är rimlig eller kommer gå i uppfyllelse, ger den mig energi. Och allt som ger energi är värt att hålla fast vid. Jag väljer att tro på Walt Disney som sa

”If you can dream it, you can do it”.

Tack för allt!

Camp Kullaberg och ny grafisk identitet

/i , , /av

I helgen spenderade jag två fantastiska dagar med ett gäng fantastiska människor. Jag är så tacksam att kunna kalla det mitt ”jobb” att jobba med så roliga och ambitiösa individer varje dag! En av deltagarna, Marcus Kjellberg, gjorde en film om helgen som nu finns ute på youtube. 28 minuters löparinspiration för alla som är nyfikna på Kullamannen eller hur det är att ingå i ett ”coachingteam”.

För att kunna kombinera mina två ben i företaget i en och samma logga/grafisk identitet har jag med hjälp av en annan adept, Marcus Lindsjö, kommit fram till en ny grafisk identitet. Det innebär att jag inte bara numera nås via domänen ironcoach.se utan också via iruncoach.se (både hamnar på denna sida). Det är mitt sätt att kombinera både Ironmancoaching och löpcoaching i ett och samma varumärke/logga. Med hjälp av att leka med bokstäverna O och U i loggan kan den läsas på två olika sätt. Antingen som Iruncoach/Irunteam med en sol som går upp i horisonten över Uet (precis som solen går upp under långa ultralopp efter en lång natt). Eller som Ironcoach/Ironteam där solen och Uet tillsammans bildar ett O och ger ledtråden att det är Ironmancoaching det handlar om.

Teamprestationer, rekord och summering av första halvåret 2024

/i , , , , , , /av

Sommaren är här och även om vädret varit nyckfullt hoppas jag du kan njuta av längre dagar, sol, bad och utevistelse. I skrivande stund är jag rejält sliten efter att ha sprungit Kalmarsundsledens 122 km bara några dagar efter ett personligt rekord på halvmaran. Men mer om det senare. Jag är full av tacksamhet för allt jag fått vara med om redan i år. Jag är även tacksam för att jag kan leva på mitt stora intresse och jobba med fantastiska människor varje dag. Några av upplevelserna relaterade till mina och mina teams prestationer kan du läsa om i denna summering av första halvåret 2024. Tack för att du läser och hoppas det kan inspirera dig till att våga drömma, satsa hårt och utvecklas som person längs vägen!

Teamprestationer och händelser under 1H 2024

I början av året samlade jag årets Ironteam för en träningshelg i Karlskrona. Det är alltid roligt att träffas på riktigt (inte bara via video), och låta alla ha en chans att bygga nya relationer med likasinnade och hämta energi och inspiration till att träna vidare genom vinterhalvårets mörka månader. Vi simmade, cyklade, sprang och åt tillsammans! Under februari släppte jag fyra nya poddintervjuer med personer (Ann-Mari, Emelie, Klas och Oscar) jag haft förmånen att få coacha och lära känna de senaste åren. Lyssna på dem om du inte redan gjort det!

I mars testade adept Charlie Gaut HYROX. Det var första gången jag fick uppgiften att coacha inför en sådan tävling vilket var spännande. Charlie var sedan med som min huvudsupport under 24-timmars-SM och är på väg mot nya långa äventyr under sommaren (säkert mer om detta i nästa nyhetsbrev). I mars samlade jag mitt Ultrateam till en träningshelg på Österlen (se bild nedan) vilket var fantastiskt trevligt och en bra uppladdning inför ÖST 60 km som många av oss skulle springa. Lukas Petersson tog också under mars en fin andraplats i Ronneby Backyard.

I mitten av april sprang jag och 20 av mina adepter Österlen Spring Trail (ÖST) 60 km. En fantastiskt fin tävling som jag verkligen gillar och kan rekommendera. Många fina lopp av teamet och superkul att träffas igen. Förutom glädjen i att träffa många ur det sydsvenska ultracommunitiet gladdes jag lite extra åt Emelie Eklöfs andraplats och Helena Gautams tredjeplats (se bild nedan)! Själv fick jag dela prispall (3a) med raketerna Anton och Johannes!

Helgen efter ÖST vann Johan Hartelius TEC 50 miles. Han intervjuades i Ultraaktuellt efter vinsten. Ett avsnitt där jag fick förmånen att vara med som bi-sittare inför det stundande 24-timmarsloppet (SM) i Växjö. Utöver ultraaktuellt blev jag också intervjuad av marathonlabbet inför loppet i Växjö. Det var häftig stämning i Växjö den där sista helgen i april och flera ur mitt team var på plats för att tävla eller supporta/heja (vilket gav ordet teamkänsla ett ansikte). På 24-timmars hade jag höga ambitioner (svenskt och nordiskt rekord) och det gick bra i 20 h tills det inte gick alls längre och jag tvingades sätta mig vid sidan och vänta in slutsignalen (pga Rhabdomyolys). De 23 milen jag hade skrapat ihop då räckte ändå till SM-silver vilket med lite distans till det hela känns bra. Jag fick iallafall med mig ett (inofficiellt) svenskt rekord på 12-timmars-löpning med 151 km (min passering efter 12 h alltså). Även om jag var där för 24-timmarsrekordet (273 km+) så var det ändå någon form av “tröstpris”. Supporten i form av främst Charlie Gaut och Emelie Eklöf gjorde en heroisk insats och utan dem hade jag kastat in handduken efter 12 timmar. Även Annika Wigren och Daniel Bååth kämpade bra och lyckades stanna på banan (till skillnad från mig) under alla 24 timmarna och nådde upp till 153 respektive 192 km (Daniel tog SM-brons i M45). 24-timmars är en brutal tävlingsform och mycket kan verkligen hända. Grattis till Tobbe Gyllebring som tog sitt andra raka SM-guld och avslutade tävlingen i en solstol bredvid banan tillsammans med mig och bronsmedaljör Mikael Gottberg några minuter innan slutsignalen ljöd. Det kändes som ett fint sätt att avsluta tävlingen på trots allt!

Även under maj var många i teamet i farten. Emelie Eklöf vann första upplagan av Peters trail 104 km överlägset och tog en tredjeplats totalt i tävlingen. Hon intervjuades i Ultraaktuellt efter sin seger. Magnus Linde och Helena Gautam vann och slog varsitt banrekord på St Hans Extreme 6h (bild nedan). Helena var dessutom, precis som Emelie, totaltrea i loppet. Någon vecka senare skulle ytterligare en tjej ur teamet blanda sig i toppstriden i totalen under Uka Pain 100 miles. Elin Öhman tog sånär en tredjeplats i totalen och vann damklassen överlägset. Även hon intervjuades i Ultraaktuellt och fick berätta om sitt händelserika lopp. Sofia Smedman tog en fin tredjeplats i 50k-klassen, Richard Hartgers tog en fin 8e plats (i sin debut) på 100miles medan Christoffer Wetterberg tog en 7e plats i 100 km. I Snowdonia 100 miles vann Marcus Kjellberg sin åldersklass (se nedan för film)!

Årets första stora triathlonhelg i Sverige är precis till ända och sju av mina adepter tävlade under Ironman Jönköping 70.3. Grattis till fina lopp i extremt tuffa förhållanden (svinkallt, superblåsigt och blött) Urte Bernataviciute, Klas Wallström, Anders Blomqvist, Carro Östlund, Daniel Östlund, Marcus Edelhamre och Martin Schabbauer.

Rekord på Kalmarsundsleden

I mars 2021 sprang jag Kalmarsundsleden första gången (och registrerade ett rekord (sk FKT-fastest known time)). Då fanns ingen tidigare registrerad tid och jag vet inte om någon annan hade sprungit hela leden alls innan dess i ett sträck. Då tog det 11h 13min. Jag gjorde en enkel film på youtube som heter ”Ensam på Östkusten”.

Jag hade med kameran denna gången också med planen att göra uppföljaren ”Tillsammans på Östkusten”. Min äldsta son Vilgot (13) ville nämligen cykla med så länge han orkade. Resten av familjen skjutsade upp oss och skulle senare under dagen langa vatten och energi till oss efter besök på Skälby gård och Ikea. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt. 3 km in på leden passerade vi ett tekniskt parti med några fallna träd. Vilgot fastnade med cykeln och hela växelföraren gick sönder. Antiklimax och jag fick anamma plan B. Det får väl helt enkelt bli en ”Ensam på Östkusten 2” av det jag ändå filmade längs vägen.

Målet var att ”ta tillbaka” rekordet som min kompis/tidigare adept Dennis Källerteg slog 2022 (10.55). Men jag hade också satt upp ett tufft mål att se om det gick att springa hela leden under 10h. Vädret var bra, aningen motvind men inte så att det störde. Snarare så fläktade det skönt eftersom det blev varmare mitt på dagen än prognosen hade sagt. Kompis/tidigare adept Micke Kullman Larsson mötte upp efter 45 km och langade is och vatten och körde med en stund på elscooter. Det var mycket värt. Familjen langade energi och vatten under andra halvan av dagen. Tacksam för det! ❤️ 🙏

Med en timme kvar insåg jag att jag skulle behöva öka rejält för att ha chans på 10h. Hjärnan ville safea och jogga i mål och slå rekordet bara. Men jag lyckades övertala mig själv att ge det en chans. Med ett par km kvar insåg jag att det skulle gå att komma under 10h och på sista km mötte barnen upp och sprang med så då softade jag resten in i mål. Supernöjd med att jag orkade öka sista timmen och att kroppen var med på noterna och ville springa. Bilden nedan är från målgång vid fredsstenen i Bröms.

Det är aldrig för sent att utvecklas. Hade du frågat mig för 10 år sedan (då var jag 33) om jag skulle vara snabbare som 43-åring hade jag nog bara skrattat. Men nu kan mitt yngre jag slänga sig i väggen. Förra helgen slog jag mitt personliga rekord på halvmarathon (+klubbrekord+banrekord) med 1.11.53 på Kusthalvmaran (bild nedan). Den tiden kunde jag bara drömma om för ett par år sedan. Det är aldrig för sent att bli snabb även på så korta distanser 🙂

Tips på inspirerande filmer från adepter med youtubekanaler är Angels äventyr i Kenya (del 1 och del 2), Marcus Kjellbergs grymma racevideos och hans väg mot sub 20h på 100 miles (vägen mot 20h och Snowdonia 100 miles).

Jag önskar dig en fin sommar!

Mina lärdomar från 2023 + tre tuffa mål under 2024

/i , , , /av

För exakt ett år sedan skrev jag en summering av 2022 och tittade framåt mot 2023. Jag tänkte göra samma sak igen då jag tror på värdet av att stanna upp efter en säsong och reflektera/lära innan man siktar full fart framåt igen. På ett sätt var 2023 mitt bästa idrottsår någonsin. Både som coach och atlet. Men trots att jag var i mitt livs form missade jag mina två huvudmål. Känslan av att vara i sitt livs form som 43-åring efter att jag sysslat med uthållighetsidrott i snart 20 år är dock en stor behållning i sig. Det ena målet missade jag med 3 minuter (att springa marathon under 2.30) och det andra totalt (pallplats på Kullamannen 100 miles) pga en skadad fot. 2023 var dock året där flera av mina ultraadepter blommade ut för fullt vilket väger upp det till mitt bästa idrottsår någonsin!

Mina stora lärdomar från 2023

  • Att sätta upp TUFFA och SVÅRA mål ger mig mer motivation än att bara ställa upp i en tävling och ”göra mitt bästa”. Framförallt ger det mer motivation i processen inför tävlingen. Under tävling försöker jag alltid göra mitt bästa och det har jag alltid försökt. Eftersom jag har tränat och tävlat så länge (sedan 2005) och genomfört många av mina ”bucket-list-tävlingar” redan så är det som ger mig mest motivation nu snarare att spänna bågen så hårt att jag kanske har 20-50 % chans att lyckas med mitt mål.
  • Nedsidan av punkten ovan är ju att det är 50-80 % risk att jag missar mina mål. I vissa fall (som under Köpenhamn marathon) kommer ett missat mål dock ge ett väldigt bra resultat ändå eftersom jag siktade så högt. Sikta mot månen och landa i trädtopparna. 2.33 var ändå pers med nästan 7 minuter, jag var bästa svenska löpare (av några tusen som ställde upp) och det var en väldigt varm dag vilket påverkade allas tider negativt. Så lärdomarna från Köpenhamn maraton var att 2.30 är inom räckhåll (se målen för 2024 nedan), att jag utan ett högt uppsatt mål inte hade sprungit så bra som 2.33 och att jag måste få i mig mer vätska (inte bara energi/salter). Och att mitt träningsupplägg inför loppet funkade superbra.
  • Att ha vissa tävlingar som upplevelsetävlingar där andra saker än prestationen är det viktigaste. I mitt fall deltog jag i SM i Ultratrail i juni samt CCC i augusti. Båda dessa blev tävlingar där deltagande, den sociala aspekten och att njuta av naturen var viktigare än placering och specifik tid. För mig som ofta hamnar i prestations-fokus, är det superkul att ibland starta lopp för att det är kul att vara med och genomföra.
  • Jag har hittat ett sätt att omsätta ”den norska modellen” till både marathon och lång ultra. Detta är en stor game changer både för mig själv och för mina adepter och jag fortsätter experimentera för att ligga i framkant här. Samma grundprincip som gör att Andreas Almgren nu har svenska rekord på allt från 1500m till halvmarathon funkar alltså för discipliner som 100 miles och (kanske) 24-timmars. Efter 2024 har jag förhoppningsvis ännu mer svar och insikter inom detta område.
  • När årets (i mina ögon) viktigaste tävling (Kullamannen 100 miles) slutade redan efter 30 km pga en skadad fot, var den stora behållningen mina adepters fina prestationer. För mig fördjupade det mitt ”syfte”/varför som coach och gjorde mig ännu mer taggad på att fortsätta coacha.

Tre tuffa mål för 2024

Jag har på senare år landat i att jag inte har något problem med att vara ärlig och öppen med vad jag siktar på och drömmer om. Tidigare i livet höll jag ofta mina prestationsmål och bucket-list-saker för mig själv för att jag var rädd för vad som skulle hända om jag misslyckades (vad andra skulle tänka). Numera accepterar jag att missade mål är en del av processen om man verkligen vill se hur bra man kan bli och långt man kan nå i livet. Jag har också insett att höga ambitioner (vilket ibland leder till missade mål) också kan inspirera andra. Ibland kanske ännu mer än lyckade mål (som med facit i hand kanske var aningen för lätta). Även om Kullamannen 100 miles var mitt största misslyckande 2023, fick jag efter den tävlingen väldigt mycket stöd, pepp och fin feedback från ultra-communityt och mina adepter. Jag insåg att ambition + att satsa all-in kan vara lika inspirerande oavsett om man når sitt mål eller inte (vilket jag inte gjorde denna gången). Så med detta i åtanke och ett visst mått av revansch-känsla har jag landat i följande tre huvudmål för 2024:

  • Svenskt och nordiskt rekord på 24-timmars-SM 27-28 april i Växjö. Förra gången jag deltog 2022 tog jag silver, men då sa jag ”aldrig mer”. Jag blev sedan uttagen i EM-truppen och gav det en andra chans. Det loppet fick jag aldrig chansen att springa klart, så detta blir min tredje iteration. Tredje gången gillt alltså. Mitt mål är inte att delta eller gå i mål (det gör man automatiskt när tiden går ut) utan att slå det svenska och nordiska rekordet (272 km). Eftersom det är minst fem andra som också har kapacitet att komma upp på sådana distanser så har jag dock satt mitt distansmål ganska rejält mycket högre än 272 km. Om jag nu får chansen att slå det nuvarande rekordet så vill jag göra ett så bra resultat så att jag kan lämna 24-timmarslöpning bakom mig med känslan att jag nått min potential (och dessutom göra det svårt för andra att slå rekordet i framtiden)! SM-guldet blir en bonus i det läget men är inte lika lockande (om det nu skulle räcka med mindre än 272 km) som rekordet.
  • Sub 2.30 på Berlin marathon i slutet av september.
  • Vinna Kullamannen 100 miles i november. Förra året hade jag den officiella ambitionen att ta en pallplats men min egna ambition var att vinna. Så i år kan jag lika gärna vara öppen med vad jag siktar på 🙂

Utöver dessa tävlingar kommer jag återvända till ÖST 60 km där jag lyckats slå banrekord två år i rad och inte direkt kan agera underdog längre 🙂 Självklart är det en bra värdemätare på hur jag står mig mot mitt tidigare jag (om formen är bättre än 2023) även om väder och en något ändrad bana gör att tider är svåra att jämföra. Så jag kommer nog vara glad oavsett hur det loppet går (så länge jag inte skadat mig med tanke på att det bara är två veckor innan SM i 24-timmars). Jag är också lite sugen på att springa ett 10 km-lopp eftersom jag känner att jag är i mycket bättre form för det än vad jag varit tidigare.

Det som framförallt lockar med kombinationen av de tre huvudmålen är att det krävs RANGE som löpare. Normalt sett tränar man inte på samma sätt, och är kanske inte ens samma person, om man gillar tidslopp som 24-timmars, marathon och lång ultratrail. Så att kombinera dessa tre (till synes väldigt olika) mål under en och samma säsong känns som en rolig utmaning i sig oavsett utkomst.

Tack för att du läste och hoppas vi ses på en eller flera tävlingar under året!

O

Kullamannen DNF + fantastiska teamprestationer

/i , , , , /av

Kan man vara ledsen, tacksam och överlycklig på samma gång?

Först och främst vill jag tacka för alla lyckönskningar inför loppet (Kullamannen 100 miles) både IRL och i diverse digitala kanaler. Det är en fantastisk känsla att stå på en startlinje till ett lopp man har längtat efter hela året och känna sig i toppform och veta att det finns många som hejar och tror på en. Obeskrivligt. TACK!

Starten gick från Höganäs och jag tog plats i tätklungan. Det var så sjukt kul och mysigt. Vi såg Kullens fyr i fjärran och det bildades en klunga på sex löpare. Efter sex km råkade jag titta på min klocka precis när jag trampade på en sten. Vänster fot vek sig och jag ramlade omkull och skrapade upp armbåge och knä. En lätt stukning. Jag blev så arg på mig själv. Men bestämde mig för att springa vidare och det fungerade hyfsat bra. Vi passerade en stor publik i Mölle hamn. Jag hörde folk ropa mitt namn. Jag njöt. Glömde bort smärtan i foten för en stund. När vi nådde den tekniska steniga delen upp mot fyren vek sig samma fot igen. Lite värre denna gången. Men inte så illa att jag övervägde att bryta. Påminde mig själv om Hammer trail 2017 när jag tog mig 12 mil på stukad fot. Men jag började safea mer och tappade snabbt många placeringar. En stund senare stannade jag och lindade foten hårt. Men på väg mot Håkull trampade jag snett igen. Stabiliteten var borta. Jag saktade ner ännu mer men var inte redo att ge upp. Jag hade ju sett fram emot loppet sååå länge. Jag släppte förbi fler löpare och tog det försiktigt. Med fem km kvar till varvning i Mölle vek sig foten igen och jag skrek högt av smärta och trillade omkull. Många tankar flög genom huvudet. Men jag insåg att det antagligen inte skulle gå att pannbena sig igenom 13 mil till när jag knappt kunde stödja på foten. Det gamla citatet från serien Kullamannen började eka i huvudet.

”En gång, kanske två gånger, men inte när det blir allvar av det”

Serien Kullamannen

Den fjärde stukningen var kraftig och det utmanade min självbild. Jag bryter ju inte lopp jag startar i. Samtidigt hade jag ingen stabilitet i foten och ett femte snedsteg hade kanske inneburit en bruten fot. Var det värt risken? Jag linkade framåt och kastades mellan hopp och förtvivlan. Skulle jag ens hinna inom maxtiden om jag linkade fram på detta sättet? Jag insåg att jag behövde ta det tuffa beslutet att kasta in handduken. Jag linkade de fyra sista km ner till Mölle och bröt loppet. Efter fantastiskt bemötande av tävlingsläkare Daniel med team råddes jag att åka till Helsingborg och röntga. Tack Charlie för skjutsen dit och Annika för att du hämtade mig efter att jag fått besked om att inget var brutet. Ovärderligt.

Jag ställde om huvudet till coach-mode och spenderade sen resten av tävlingen på att heja, peppa och möta mina fantastiska atleter som gett mig förtroendet att coacha. Det blev helgens stora behållning.

Jag är oändligt tacksam till alla som trodde på mig inför loppet. Jag kände verkligen kärleken från ultra-communitiet! Och från alla som passerade mig när jag linkade med stukad självbild (och fot) och uttryckte hur trist det var att jag inte kunde göra mig själv rättvisa. Och att ni trott på mig i kampen mot gröna kepsen och övriga. TACK från djupet av mitt hjärta. Det gör mig tårögd att tänka på det.

Jag är otroligt stolt och glad över mina adepter Richard Andersson, Stefan Airoldi, Daniel Bååth, Christoffer Wetterberg, Johan Schubert, Tayo Carvahal, Alexander Persson och Gabriel Börner som kämpade sig igenom en massa motgångar längs vägen och fick njuta av en episk målgång. Lika ledsen är jag för er som också fick se withdrawn vid ett namn i listan. Nu vet jag hur det känns. 😭

Oscar Isaksson tog en 10e-plats på 100 miles i väldigt tuff konkurrens. Wow. Emelie Eklöf som jag haft förmånen att coacha i snart tre år, som inför loppet var rankad 21a (både hon och jag visste dock att hon var mycket bättre än så) plockade en efter en längs vägen och tog en fantastisk andraplats efter en omöjlig finska och blev bästa svenska löpare på 100 miles. Det kommer jag aldrig glömma!

Tacksam 🙏 ledsen 😭 och överlycklig 😁 på samma gång. Living the dream. Vi ses på Kullaberg 2024 om inte tidigare. TACK!