Rhabdomyolys – ett absurt slut på EM i 24-timmarslöpning
Ett försök till analys av möjliga orsaker till Rhabdomyolys och lärdomar kring vad man kan göra för att undvika att drabbas.
Kalla mig gärna late bloomer, men för för första gången drog jag i september på mig landslandskläder (friidrottslandslaget) och representerade Sverige i löpning. Grenen var den nyligen ”erkända” friidrottsgrenen 24-timmarslöpning. Platsen för EM var Verona, Italien och jag och mina fem lagkamrater i herrlaget, och Sveriges två damrepresentanter, väntade oss ett varmt dygn på en 1500m lång bana på asfalt (70%) och tartan (30%). Vi kommer tillbaka till värmen om en stund. Ambitionerna var höga, både för egen del och för lagkampen, där de tre bästa resultaten skulle komma att läggas ihop till ett totalresultat.
Efter att ha gjort mitt första riktiga försök på 24-timmars i april på SM (delar av intervjun i radion direkt efter det HÄR), och tagit en silvermedalj med resultatet 262 km, ville jag förbättra mig och som någon sorts minimum ta mig längre än det svenska (och nordiska) rekordet 266 km. Efter att ha varit mycket tveksam till att springa denna typen av lopp igen, tackade jag till slut JA till landslagsplatsen och började förbereda mig för EM. Delar av intervjun i radion några veckor inför EM HÄR. Det fanns fler i det svenska laget som siktade bortom det svenska rekordet och ett scenario vi skojade om var att bli unik i att slå det svenska rekordet men aldrig få inneha det (eftersom någon annan slagit det med mer).
Väl på plats blev jag intervjuad både av radion (igen) HÄR och av Daniel Westergren (HÄR).
Loppet startade i strilande regn och vi insåg snabbt att det fanns en hel del skarpa kurvor och svängar som skulle utgöra en utmaning (tre 180-graders-vändningar och fyra 90-graderskurvor). Temperaturen som hade varit en stor snackis innan loppet (och som låg till grund för min värmeträning som vi kommer tillbaka till) var som bortblåst och det var behaglig temperatur även på dygnets varmaste timmar. Vi körde ändå med diverse kylstrategier som is och kylhandduk för att följa planen som var satt.
De första två timmarna gick ganska bra, tempot var som förväntat (4.45-4.50) och pulsen kanske något högre än normalt i detta tempot (ca 140). Sen började låren göra sig påminda men jag tänkte att det kanske var de många svängarna, eller CCC (tre veckor tidigare) som kändes lite. Det som oroade mer just där i början var att jag hade svårt att hålla pulsen i zon 2, den la sig runt 150 trots att ansträngningen var superlugn. Efter 6 h slutade jag kolla på pulsen och vilade i att ansträngningen var kontrollerad. Men smärtan i benen hade tilltagit och var på tok för hög jämfört med hur man vill ha det med bara 25% av loppet genomfört. Jag samlade runt 72-73 km på de första 6h (planen var 75 så låg redan här lite bakom plan). Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa tempo trots att benen gjorde ont. Min ambition var att springa ytterligare 7 mil nästa 6h-block. Jag plockade på mig musik för att distrahera mig och det funkade under några timmar.
Vid 10h tidigarelade jag den planerade langningen av UIntend (koffein, 250 mg) och fick i mig dagens andra koffeindos (den första enligt plan vid 4h). Jag tror inte det hjälpte och efter 11h började jag famla efter andra halmstrån. Jag hade av någon anledning fått för mig att packa ner alvedon inför loppet, något jag aldrig använt under lopp tidigare (inte heller andra smärtstillande). Jag petade i mig två alvedon i förhoppningen om att det skulle vända. Kanske dämpade det smärtan i musklerna lite och gjorde att jag kunde fortsätta framåt. Med facit i hand är en lärdom att aldrig maskera smärta så det var sista gången jag testar smärtstillande!
Efter 12h klev Erik av efter att han också hade kämpat med smärtande muskler tidigt och precis kissat brunt. Ett tecken på vad som kallas rhabdomyolys som innebär ett ovanligt högt skelettmuskelnerfall som gör att protein läcker ut i blodet och njurarna. Och det var inte förrän då detta kom upp på min radar. Jag började dricka mer än tidigare för att trigga igång kissenödigheten. Jag hade tidigare haft kissepauser med till synes normalfärgat urin efter 3h, 8h och 12h (om än mörkgult). Men nu började tankarna snurra. Ju längre tiden gick desto svårare hade jag att hålla tempot. Mina 10km-splittar började gå upp mot 60 min vilket i normala fall är ett tempo jag ska kunna hålla oavsett hur trött jag är i benen. Något stämde inte. Efter 15 timmar blev jag äntligen kissnödig och efter att ha druckit upp min sportdryck vid varvning behöll jag flaskan och försökte pricka i den vid min kissepaus. Känslan var konstig när jag såg på flaskan som såg ut att innehålla nybryggt kaffe. Beslutet var lätt men ändå tufft att ta. Gråten var nära. Men när jag kom till supporttältet behövde jag inte säga så mycket. Flaskan var bevis nog och jag satte mig i tältet och bröt loppet direkt. Jag hade då tagit mig knappt 17 mil och klockan var 01.00 på natten.
Efter två timmar i tältet lyckades jag och Erik ta oss tillbaka till hotellet för dusch och några timmars sömn innan vi mötte Dan Välitalo (en av supportpersonerna) för frukost kl 7.00. Dan ville att vi skulle åka till akuten för en check. Allt jag ville var att ta mig tillbaka till arenan för att heja på mina lagkamrater som fortfarande kämpade för att försvara de svenska färgerna. Men jag lydde Dan och åkte in till akuten. De skrev in mig och tog blod- och urinprov. Efter fem påsar dropp (a 500ml, 0,9% NaCl/KaCl) och 8 timmar på akuten släppte de lite motvilligt ut mig för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till hotellet, äta middag och packa inför den planerade tidiga avresan morgonen därpå. Under hemresan ringde radio Blekinge återigen och ville intervju (delar av den kan höras HÄR).
Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Jag har tagit nya blodprover efter att jag kom hem. De visade på fortsatt höga (men sjuknande) nivåer av CK (Kreatinkinas) och Myoglobin (som nästan var nere på normal nivå tre dagar efter loppet). Även leverproverna var väldigt höga, men det är att vänta har jag förstått efter rhabdomyolys. Vet inte om mina två alvedon påverkat levern negativt också. Jag kommer ta nytt blodprov innan jag börjar träna igen, då jag har stor respekt för vilket belastning kroppen just varit utsatt för. Kanske skulle jag lyssnat på min magkänsla och tackat NEJ till EM-platsen? Jag gillar ju inte ens att springa tidslopp eller asfalt. Men det är lätt att vara efterklok. Efter framgången på SM kändes det som om jag hade mer att ge, och jag har ofta svårt att lämna saker ofärdiga även om jag efter denna upplevelsen INTE tänker fortsätta med denna typen av lopp (längtar redan tillbaka till ultratrail)!
Orsaken bakom rhabdomyolys är inte helt känd och en handfull svenska utralöpare (men det är fortfarande väldigt ovanligt) har de senaste året drabbats mer eller mindre allvarligt. De flesta som uppmärksammats (vad jag vet) i samband med 24-timmarslöpning på platta hårda banor. Kanske har detta fenomen alltid förekommit och skillnaden kan vara att det har uppmärksammats mer de senaste åren snarare än att det händer oftare än tidigare? För mig är det iallafall första gången på 15 års ultralöpning och 17 års uthållighetsidrott.
Här kommer en helt transparent genomgång av allt som potentiellt kan ha påverkat mig under EM. Kanske kan vi som drabbats lägga pussel och se samband? Hör gärna av dig om du har input kring möjliga orsaker. Definitionen av rhabdomyolys är nivåer av Kreatinkinas (ofta förkortat CK) på över 1000 U/L=17 ukat/L och det verkar som om det finns fall som har njurpåverkan (högt kreatinin) och fall som mitt som inte verkar har skadat njurarna (ett fall HÄR). Däremot verkar mina förhöjda leverprover vara exakt vad man kan förvänta sig (tex denna studien stämmer bra överens). Enhet i Italien (U/L), enhet i Sverige (ukat/L), har räknat om för att kunna jämföra nedan.
Vad mina blodprover visade kl 09.00 på söndagen
Jag bröt tävlingen kl 01.00 alltså 8 timmar tidigare. De mest intressanta siffrorna från mitt första blodprov var
- Kreatinkinas (CK) 62 751 U/L = 1067 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L).
- Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 81 umol/L (referensvärdet är 53-115 så låg bra redan då)
- Myoglobin 4144 ug/L (referensvärdet är 25-72, så kraftigt förhöjt)
- Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
- ALAT 351 U/L = 5,97 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra.
- ASAT Provsvaret kunde inte tolkas (levervärde).
Vad mina blodprover visade kl 15.00 på söndagen
- Kreatinkinas (CK) 41 259 U/L = 701 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L). Alltså hade det börjat gå ner. I studier verkar detta värde kunna öka i upp till 24 timmar efter ”traumat” så positivt att det redan började droppa. Annars hade jag kanske inte blivit ”hemsläppt”, deras normala rutin var att behålla patienten i 24 timmar.
- Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 72 umol/L (referensvärdet är 53-115)
- Myoglobin 1730 ug/L (referensvärdet är 25-72, så ff kraftigt förhöjt men lägre)
- Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
- ALAT 288 U/L = 4,90 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra
- ASAT 1693 U/L = 28,8 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L)
Vad mina blodprover visade kl 09.00 på tisdagen (två dygn senare)
- Kreatinkinas (CK) ÖVER 200 ukat/L (referensvärde 0,8-6,7 ukat/L). Trubbigt provsvar då det bara visar >200 men kraftigt förhöjt oavsett.
- Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 71 umol/L (referensvärdet är 53-115)
- Myoglobin 348 ug/L (referensvärdet är 25-72, lägre men ff över gränsvärdet)
- ALAT 5,75 ukat/L (refvärde < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
- ASAT 20,1 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L) – – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
- Laktatdehydrogenas (LD), nytt värde, låg på 34,6 ukat/L (refvärde 1,8-3,4)
Jag kommer följa upp med ett nytt blodprov innan jag börjar träna igen men räknar med totaltvila i minst två veckor.
Uppladdning i träningen
- Efter lite läsande verkar det som en riskfaktor är att man är mer vältränad systemmässigt (kondition etc) än vad benen är konditionerade för (muskulär uthållighet) samt att ju snabbare tempo desto högre nivåer av CK. En studie på marathonlöpare visade att de som sprang snabbare än 3.30 hade högre nivåer än de som sprang långsammare än 3.30 (de hade dock en ”outlier” som sprang på 3.29 så om de hade dragit gränsen vid 3.25 hade skillnaden inte varit så signifikant ;)). Detta trots att de som sprang långsammare alltså var igång en längre tid. Alla 15 löparna hade nivåer på över 1000 U/L så rent tekniskt har jag (och många med mig) antagligen haft mild Rhabdomyolys efter många lopp genom tiderna. Frågan är vad som fick muskelnerbrytningen att accelerera denna gången (jag låg på 61 000)? På detta tema har jag tränat relativt lite på asfalt inför EM och mycket på trail och annat mjukt underlag (upplever att jag var i väldigt bra form konditionsmässigt (både aerobt och VO2max). Inför SM på 24-timmars sprang jag också mest trail, men under vintern sprang jag en hel del löpband och ganska många kortare löppendlingar på asfalt. Dessutom körde jag ett antal längre pass på löparbana som gav ett monotont löpsteg likt det på 24-timmars. Kanske hjälpte detta mig att undvika problem på SM trots det monotona löpsteget och hårda underlaget? Under sommaren har jag jobbat mer hemifrån (eller varit ledig) och inte löppendlat så mycket, jag har (självklart) inte sprungit så mycket löpband, och löparbanan jag brukar använda är under renovering sedan i juni.
- Fem dagar efter CCC påbörjade jag min värmeträning. Jag genomförde totalt 6 cykelpass (50-75 min) och 2 löppass (45 min) under två veckor. Efter flera av passen bastade jag 10-20 minuter. Det sista passet körde jag måndagen innan EM (knappt fem dygn innan start), 60 min cykel där pulsen låg i zon 2-3. Direkt efter bastade jag i 20 minuter i 80 grader. Jag drack 750 cl under passen (sportdryck med salter) och lika mycket i bastun (vanligt vatten), sedan enligt törst resten av dagen. Det finns en stark korrelation mellan värmeexponering och risk för rhabdomyolys (HÄR och här) men eftersom det inte var varmt i Verona, skulle det innebära att jag med hjälp av min värmeträning startat loppet med förhöjda nivåer av CK och eventuell elektrolytrubbning som isf orsakats av den ackumulerade effekten av min värmeträning. Dock verkar mina elektrolytnivåer har varit ok på söndagens blodprov. Kan jag ha fyllt på så bra under loppet med salter och vätska så att jag gradvis rättade till en eventuell elektolyt-rubbing som jag hade med mig från start?? Upprepad värme med vätskebalansrubbning (vilket är vad effekten av mina varma pass blev) har också visats påverka njurarna (1) (2) även om denna koppling kanske inte kan göras i mitt fall. Och eftersom jag vid upprepade tillfällen antagligen höjde kroppstempen ett par grader (jag mätte aldrig men Erik som körde ett liknande protokoll ökade till 38.5+ efter bara 50 min) och kanske fick någon form av milt värmeslag är faktiskt muskelnerbrytning, njur- och leverpåverkan möjliga följder (3).
- CCC (100km och 6000 höjdmetrar upp och ner) kan i sig ha påverkat (exakt tre veckor innan). Även om jag kände mig helt återhämtad både systemmässigt och muskulärt kan det ha suttit något kvar i djupt i muskelvävnaden i benen som gjorde att muskelnerbrytningen gick överstyr. Långt in i loppet trodde jag att den ökande muskelsmärtan bara hade denna ”naturliga” förklaring och bestämde mig för att inte låta lite extra smärta från ett av mina roligaste lopp i livet påverka min prestation. När musklerna efter 15 timmar kastade in handduken insåg jag att jag inte bara vara ”sliten” från CCC, utan att det var något annat som hade hänt.
Kost
Jag äter allsidig och generellt bra kost. Inga dieter eller restriktioner. I år har jag försökt ladda inför EM med Beta-alanin från Umara för att kunna buffra mjölksyra bättre i musklerna. Detta bör inte ha något samband med Rhabdo då detta är ett naturligt ämne som även förekommer i kroppen (fast i lägre nivåer). Jag har kompletterat min kost med Umaras Omega-3-kapslar och D-vitamin (på vinterhalvåret). Denna studie visar att brist på D-vitamin kan öka risken för Rhabdo, men jag bör absolut inte ha brist på detta efter en solig sommar och tillskott under vinter och vår. Äter inget proteintillskott men det kanske jag borde gjort efter CCC för att snabba på återhämtningen.
Intag under loppet
- Energi: ca 90-100 g kolhydrater / timme framförallt i form av Umara Fläder sportdryck och lite Maurten 320, samt Maurtens gel varje heltimme tillsammans med lite Uhydrate. Inget proteintillskott (vilket jag efter att ha snackat med Tobbe efter loppet förstått kan vara smart i fortsättningen).
- Koffein. Min plan var att fördela tre doser UIntend (250mg koffein i varje) under loppet. Ta en efter 3-4h, nästa efter 12h, sista efter kanske 20h. Eftersom musklerna var slitna tidigt och jag fick kämpa för att hålla mitt måltempo tidigarelade jag mina intend till 4h, 10h och 14h. Dosen koffein blev större än jag någonsin testat innan. Detta är troligtvis inte en anledning till rhabdo men en faktor som potentiellt skulle kunna spä på hastigheten på förloppet. Enligt denna sida är en av sakerna man bör göra för att undvika rhabdo att dricka koffeinfria drycker med låg sockerhalt. Inte direkt vad man brukar göra på en ultra 🙂 Oavsett om koffein bidrog till effekten eller inte, kommer jag vara mer sparsam med koffeintillskott framöver.
- Alvedon. Efter 11h gjorde jag något jag aldrig gjort på ett lopp innan. Jag tog två alvedon för att dämpa smärtan (som jag då trodde berodde på att jag bara var sliten efter CCC). Med tanke på att detta kan ha påverkat mina leverprover (även om det var normaldos) som fortfarande är höga, kommer jag aldrig göra om det.
Övriga möjliga faktorer till grund för rhabdomyolys
- Har tagit tre covidvaccinationer (juni 2021, juli 2021, januari 2022) av typen Pfizer. Finns inga studier som visar på någon korrelation, utan enbart andra löpare som på olika sätt känt av effekten på sin löpning veckorna efter sin vaccination. Jag fick framförallt feber ett par dagar av tredje sprutan men märkte inget uppenbar påverkan på min löpträning men tränade inte dagen efter vaccinet.
- Hade Covid-19 för första gången i juni 2022. Ganska milda symptom och blev frisk på under en vecka samt undvek träning på ytterligare en vecka efter att jag kände mig frisk. Dessa studier (1) (2) (3) (4) skulle kunna ge ledtrådar till att Covid-19 och Rhabdomyolys hör ihop och att detta vore en koppling som skulle kunna ha påverkat mig. Eftersom jag inte hade haft Covid-19 på SM i 24-timmars i april (där jag inte hade några tendenser till Rhabdo så är detta en faktor värd att ta med).
- Något nytt för 2022 är att jag på 24-timmars sprungit i Carbonskor (Alphafly 1 på SM i april och Alphafly 2 på EM). Jag tror dock inte detta har något att göra med det som hände.
- Mer ”prestationskrav” utifrån pga att jag representerade Sverige och hade satt upp höga målsättningar för mig själv (svenskt och nordiskt rekord). Mer en mental faktor som inte bör påverkat i detta fallet eftersom jag höll mig till tempoplanen som jag bör kunna fixat.
- Många kurvor och vändningar på EM-banan, tre 180-gradersvändningar per varv och några 90-gradare. Bör snarare ha gett någon ensidig smärta eller belastningsskada än generell muskeltrötthet dubbelsidigt.
Aleksandr Sorokin slog ett fantastiskt nytt världsrekord i Verona. Det var fantastiskt att få vara på plats även om jag fick titta på upplösningen via telefonen (Daniel Westergrens livesändning) på akuten! Daniel intervjuade Sorokin efter loppet HÄR. Även Polacken Andrzej Piotrowski tog sig som tredje man genom tiderna över 300 km. Även han blev intervjuad av Daniel HÄR.
Avslutningsvis hoppas jag att min upplevelse och dessa tankar kan bidra till ökad medvetenhet om Rhabdomyolys men också ge några ledtrådar till hur man undviker det.
9 mil på Blekingeleden med barnen – en galen dröm
I somras gav jag, Vilgot (12) och Eli (9) oss ut på ett lokalt äventyr i Blekinges skogar längs Blekingeleden. För mig var det en dröm att få dela två heldagar med mina äldsta söner på en led som jag verkligen älskar att spendera tid på. Precis som på alla äventyr var det inte bara guld och gröna skogar men på två av sommarens varmaste dagar tog vi oss till slut ur alla svackor med hjälp av många bad, roliga ”djurfynd” och en massa socker i form av godis och glass. Kanske kan vårt äventyr inspirera. Har äntligen fått tid att klippa ihop en film från vår resa!
UTMB CCC 2022 – inspiration från ett av världens coolaste ultralopp
Stort tack för alla hejarop och grattis. Loppet UTMB CCC 2022 var precis så fint, fantastiskt och jobbigt som jag hoppades på! 100 km och 6000 höjdmeter upp och ner från Italien, via Schweiz till Frankrike och Chamonix där jag sedan spenderade helgen och hejade på mina adepter/vänner som sprang UTMB. Jag hann inte i mål innan midnatt som jag tänkte (=15 timmar) men 12 minuter extra får väl anses godkänt 
Jag fick uppleva största delen av banan i dagsljus, jobba med mentala hinder och fysisk smärta, ringa min fru för pepptalk (som vanligt) och bli lyft av publiken in i mål. Allt som jag önskade.
Hoppas filmen kan ge inspiration och lite insikt om du är sugen på något av UTMB-loppen! Efter att jag sprang UTMB 2019 blev jag sugen på CCC för att få uppleva den delen av Mont Blanc-massivet i dagsljus och medan jag var pigg i huvudet. Vyerna var fantastiska och stämningen magisk. Både Kilian Journet (UTMB) och Petter Engdahl (CCC) slog banrekord. Och mina tre adepter på startlinjen tog sig i mål i sina första försök på UTMB!
Filmen från UTMB 2019 hittar du HÄR och för mer info om UTMBs lopp och alla resultat gå HIT
DNS på Lavaredo Ultra Trail
Livet innehåller både toppar och dalar (och det går inte alltid som man tänkt sig men även dalar är värda att dela med sig av, även om just denna story inkluderar toppar i Dolomiterna :))
Lavaredo Ultra Trail by UTMB var min huvudtävling för det första halvåret 2022. Absolut högre upp på min priolista än tex SM i 24-timmarslöpning (som mest var tänkt som en parantes) även om jag nu, med facit i hand, när juni blir juli, är VÄLDIGT glad att jag även sprang 24-timmars-SM och överraskade mig själv med ett SM-silver. För att göra något mer av 120 km långa Lavaredo (5800 höjdmetrar) i Cortina, Italien och för att kombinera det med min tanke att provtrycka Teslas laddnätverk i Europa genom en roadtrip med familjen (först tänkt för 2020) startade vi resan för en vecka sedan med första stoppet på Heidepark i Tyskland.
Yngsta sonen fick träffa Greta Gris. Och de två äldre fick åka bergochdalbanor tills de mådde illa. Några dagar innan loppet, som startade kl 23 på midsommarafton i bergssportmeckat Cortina, fick jag (för första gången=dålig timing) Covid. Har alltså klarat mig i 2,5 år men nu var det dags! Även om jag kände mig bättre redan dag 3 och loppet skulle starta kvällen dag 4, insåg jag att den långsiktiga hälsan var viktigare än att genomföra detta ”drömlopp”. Jag hade haft tur i lotteriet för att komma med, lagt ut en hel del pengar på boende och anmälan, rest 100+ mil och dragit med familjen. Men jag försökte ändå zooma ut och sätta hälsan i fokus. Det smärtade att se starten via livestreamen istället för att stå på startlinjen. Jag fick ett DNS bredvid mitt namn i resultatlistan och sov oroligt hela natten till midsommardagen. Jag hade ju mentalt laddat så mycket för att vara vaken hela natten, en av sommarens kortaste nätter. Nattlöpning som jag lärt mig älska och hyfsat bra bemästra de senaste åren. Men jag gick och la mig på midsommarafton precis som alla andra. Jag var tacksam för den extra tiden med familjen och försökte påminna mig själv om att jag hade tagit rätt beslut.
Tanken att starta längst bak, och gå igenom loppet för att få uppleva den magiska banan, slog mig flera gånger innan jag tog beslutet att INTE hämta ut nummerlappen. För även att gå 120 km och 5800 höjdmetrar skulle ha varit en stor ansträngning för en inte helt kurerad kropp. Drömmen om Lavaredo skulle få vänta. Vi får se om jag får chansen igen i framtiden.Nu känner jag mig helt frisk, men tycker fortfarande att beslutet var rätt. Både för min hälsas skull, och för alla medtävlares, funktionärers och publiks skull om jag fortfarande var smittsam trots lindriga symptom.Roadtrippen med familjen (som hållit sig frisk sedan dess) fortsatte. Vi hade ett par fina dagar i bergen ovanför Cortina, och jag blev återigen påmind om varför jag efter UTMB 2019 blivit kär i bergslopp som detta. Det är absolut inte den typen av ultralopp jag är bäst på (pga bristen på träningsmöjligheter i berg) men definitivt den typen av lopp jag drömmer mest om. Naturen är verkligen spektakulär och tar andan ur en (inte bara för att man befinner sig på 2000+ meters höjd).
Kanske kan min historia hjälpa dig el någon annan att också ta rätt beslut om situationen drömlopp+sjukdom uppstår i framtiden. Vi uthållighetsidrottare utsätter oss själva för extrema påfrestningar. Kroppen, när den är frisk, är fantastisk och svarar oftast upp och återhämtar sig på ett otroligt sätt. Jag tror på allvar att vi trots extrema urladdningar då och då, om vi lyssnar på kroppen och låter den vila när den behöver det, lever en livsstil som förlänger våra liv snarare än tvärtom. Men det kräver också att vi lyssnar när kroppen säger nej. Denna gången sa kroppen nej till ett av mina drömlopp. Och jag valde att lyssna. Tack till alla som önskat lycka till inför loppet, och som skrev och undrade om min tracker inte fungerade när resultatlistan sa DNS. Tack för att ni bryr er. Never Stop Exploring!
Här är filmen från 2022 års tävling!
En massa löpning, ny podd, fina prestationer från teamet och andra nyheter januari-april
Hoppas våren kommit till dig också. Med oregelbundna mellanrum försöker jag summera senast nytt från mitt egna tävlande, lyfta fram prestationer och nyheter från mina coachingteam (Ironteam+Ultrateam) och sprida annat som hänt. Och även om vi bara är fyra månader in i 2022 har det hänt enormt mycket redan.
Det började redan i januari med att Oscar Sjölander (som jag haft förmånen att få coacha senaste halvåret) tog en fin tredjeplats på Sandsjöbacka 90 km (trots att det bara var en träningstävling för oss, mitt i ett volymblock). Jag lärde känna Oscar i samband med att jag intervjuade honom efter att han sprungit och slagit FKT på 36 mil långa Bohusleden 2020 (lyssna på intervjun här). Tidigare ultraadept Dennis Källerteg vann dessutom Ultratrippeln (18 mil på tre dagar) (har intervjuat Dennis två gånger i podden, den första här, och den andra om Kungsleden FKT här)!
För egen del körde jag i januari för tredje året i rad en “runstreak delux” där jag sprang dagens datum översatt i kilometrar. 1, 2, 3…29, 30, 31. Ett superbra (och kul) sätt att bygga bra grund inför året.
I februari anordnades Tjörnarparen i de skånska skogarna. Man bjöd på fyra ultradistanser och jag valde den kortaste 50 km och gick all-in (och vann den snyggaste statyetten någonsin, ett stort 3d-printat vildsvinshuvud i järn), medan mina adepter sprang 50 miles, 100km eller 100 miles. Självaste Kilian Journet kom och sprang 100 miles vilket torde vara det största som hänt skånsk ultralöpning sedan Kullamannen 100 miles drog igång? Min vän och adept Magnus Linde jagade denna världsstjärna (GOAT) hela tävlingen och sprang det andra av två varv SNABBARE än Kilian och till slut skiljde det enbart 37 minuter (på 16+ timmars tävlande)! Han belönades med 800 UTMB-poäng! Oscar Sjölander tog 4e-platsen i 50 miles (återigen mitt i ett volymblock), Christoffer Nilsson 11a i 100km, Marcus Broman 20e-plats i 50km. Jag gjorde en kort film från loppet som du hittar här!
I februari släpptes även nyheten att Kullamannen nu blir ett “by UTMB”-lopp. Självklart kunde jag inte låta bli att intervjua Per Sjögren och Ulf Öman om detta i podden (lyssna här). Appropå poddande, så startade jag och Daniel Westergren (Sveriges mest kunniga ultraperson) en internationell (på engelska) podd med titeln Ultrarunning News. Vi gick ut hårt med intervjuer med tidigare nämnda Kilian Journet, Dominika Stelmach (Europarekord på 100km) och Kullamannengänget. Sedan dess har vi lagt i en växel till och listan av otroliga världsstjärnor, världsrekordhållare och intressanta ultrapersonligheter vi hittills lyckats intervjua är “mind blowing”. Jag får ibland nypa mig i armen 🙂 Du hittar alla 8 avsnitt vi hittills släppt HÄR (eller i valfri poddspelare)!
För egen del var mars den viktigaste träningsmånaden i min uppladdning mot SM i 24-timmarslöpning. En av träningsutmaningarna jag satte upp för mig själv var att se om det gick att springa en marathon om dagen sex dagar i rad (dvs 25 mil på 6 dagar). Just sådana små miniutmaningar är ett roligt sätt att få till bra (och i detta fallet specifik) träning för kommande lopp. Det gick så bra så att jag sprang en mara även sjunde dagen innan jag tog två vilodagar 🙂 Under hela året har antalet coachingadepter växt sakta men säkert och i dagsläget är mitt Ironteam (Ironman/halv-Ironman-atleter) 18 personer stort och mitt Ultrateam (ultralöpning-adepter) 17 personer stort! Superkul!!! I mars sprang tidigare nämnda Oscar Sjölander in på en tredjeplats på Skövde 6-timmars med fina 77 km (tangerade sitt egna svenska M50-rekord)
April bjöd på ytterligare ultratävling i Skåne. Denna gången Österlen Spring Trail 60 km (fanns även som stafett 2 x 30 km). Jag valde 60 km och satsade på att slå banrekord vilket gick vägen med några sekunders marginal trots motvind. Jag spelade in en film om det som du hittar HÄR. Även några av mina adepter sprang hela loppet eller stafetten (Marcus Broman, Christoffer Nilsson, Angela Ylmén Andersson och Daniel Karlsson)! Och tidigare Ironmanadept Patrik Nilsson tog andraplatsen!
Och sen var det dags för mig, Lotta Sjöberg, Emelie Eklöf och Willy Svensson att representera teamet på SM i 24-timmarslöpning! Jag skrev lite om min uppladdning här. En uppladdning som skiljer sig en hel del från många andra 24-timmarslöpare iom den relativt sett låga totalvolymen. Men min uppladdning visade sig fungera och jag är superglad att nu kunna titulera mig SM-silvermedaljör i 24-timmarslöpning! För hela storyn rekommenderar jag att lyssna på intervjun med mig i podden Prestera Mera eller titta på filmen jag nyligen klippte ihop från tävlingen HÄR. Lotta och Willy fick inte till de lopp de önskade men Emelie Eklöf tog sig över 200 km i sitt första 24-timmarslopp och tog därmed en 4e-plats på SM!
Parallellt med SM-tävlingen gick TEC (Täby Extreme Challenge) 100 miles i Stockholm och Oscar Sjölander tog sig under 17 timmar (16.48) och tog därmed sin fjärde fina ultraplacering (4a) på lika många månader. Detta är normalt en tid som räcker till prispallen så nivån var hög i år! Och i helgen, på valborg anordnade Magnus Linde Vinninge Ultratrail där han själv, Andreas Geniffke och Christoffer Nilsson representerade teamet. Magnus slog mitt banrekord från förra året vilket jag blev överlycklig över! Och på andraplatsen sprang Christoffer Nilsson in. Stort grattis båda två!
Nu är det maj och saker och ting kommer inte sakta ner. Till helgen håller jag träningsdag för mitt Ironteam och nästa vecka är det dags att chocka igång kroppen med lite löpning igen efter SM. Ta hand om dig!
Den (o)frivilliga 24-timmarslöparen – min väg mot SM
Jag har kallat mig själv ultralöpare sedan jag sprang mitt första ultralopp längs Sörmlandsleden 2007. Jag har sprungit leder och diverse tävlingar på olika distanser men min självbild som ultralöpare har aldrig innefattat 24-timmarslöpning eller andra tidslopp på rundbana. Jag har avfärdat den typen av tävling som tråkig, meningslös och ytterst ostimulerande. Men samtidigt är ju ett av mina motton i livet att hela tiden flytta gränsen och luta mig framåt när något känns läskigt, skrämmande och utanför min komfortzon. Efter att ha sprungit ett antal 100-mileslopp sedan 2014 och slagit FKT vid två tillfällen på 273 km långa Blekingeleden, börjar denna typen av ultratrail bli (iallafall mentalt) komfortzon. Och ska jag leva som jag lär så behöver jag ju då göra något obekvämt (framförallt mentalt) igen för att komma utanför komfortzonen (det är ju där man utvecklas).
Ett svagt ögonblick och annorlunda strategi
Så i ett svagt ögonblick i höstas skickade jag in en anmälan till SM i 24-timmars. Närheten till Växjö var absolut en faktor, att det var SM och därmed bra motstånd definitivt den andra. Det var väl de två argumenten som talade FÖR ett försök. Längs vägen har jag ångrat mig många gånger men aldrig agerat på dessa tankar. Jag inser att min uppladdning kanske är annorlunda jämfört med många andra duktiga 24-timmarslöpare. Kanske framförallt för att totalvolymen är lägre och för att jag tror mycket på att bygga hela uppladdningen kring specifika fokusveckor samt med en hel del fartinslag istället för att träna hög volym hela tiden. Timingen på fokusveckorna har också betydelse så att insatt träningstid får maximal utdelning. Med tre barn, fru, hus, eget bolag och allt annat i livet finns inte riktigt tiden att lägga på ”junk miles”. Men fördelen med eget bolag där jag styr min egen tid är också att jag vissa veckor kan styra om andra saker för att verkligen kunna springa mer utan att stressa ihjäl mig. Kanske min uppladdning kan hjälpa dig att också våga spänna bågen högt utan att behöva gå den traditionella vägen med löpveckor på 15-20 mil vecka efter vecka. Idén att ens skriva om min uppladdning fick jag (såklart) från Nils van der Poel (howtoskate.se). Huruvida min uppladdning funkat eller inte får vi se nu i helgen!
Återhämtning en nyckel
Uppladdningen började egentligen med en ordentlig viloperiod efter min tredjeplats på Kullamannen 100 miles i november 2021. Att tillåta sig själv att vila efter urladdningar är viktigare än man kan tro. Både fysiskt och mentalt. Det har varit en av mina grundpelare under alla år inom Ironman och något som gjort att jag faktiskt sedan jag började med uthållighetsidrott 2005 ALDRIG varit skadad. Under två veckor körde jag uteslutande lätt alternativträning och lite grundstyrka, men med många vilodagar.
Som bonus på säsongen ställde jag upp på PRT 100km i december men benen fungerade bara bra i 30 km och sedan blev det en fråga om att överleva in i mål. Efter PRT blev det ytterligare en veckas återhämtning/vila innan jag körde igång uppladdningen inför 2022 med en ”runstreak delux” där jag sprang dagens datum i kilometrar 1-31 km. Detta är tredje året jag testar detta sätt att bygga bra grund. Men pga en planerad skidresa med familjen i slutet av januari ”tjuvstartade” jag månaden den 20e december och sprang sedan 1, 2, 3, 4……30, 31 km under en månads tid. Sen firade jag runstreaken med tredje covidsprutan och två dagars feber efter det och totalvila från löpning under 14 dagar (inkl 8 dagars skidresa och ett snedställt bäcken efter lite för mycket offpist med barnen). Då var vi redan framme i februari.
Veckoupplägg/volym sedan 1 februari (1-2 vilodagar VARJE vecka):
Höjdpunkter i fetstil
V5 – 36 km inkl ett backpass + 2 alternativträningspass zon 2 a 45 min + 1 styrkepass
V6 – 90 km inkl vinst på Tjörnarparen 50 km
V7 – 42 km inkl ett backpass + 3 alternativträningspass zon 2 a 45 min + 1 styrkepass
V8 – 72 km inkl två backpass och ett tröskelpass + 1 styrkepass
V9 – 80 km inkl ett backpass och ett tröskelpass
V10 – ”Marathonvecka” (söndag-lördag) – en marathondistans om dagen i zon 2 (uppdelat på två pass under fyra av dagarna, och som en hel mara tre av dagarna) = 29 mil på sju dagar! Jag vet inte om den fysiska, mentala eller logistiska utmaningen var störst. Men den fysiologiska och mentala boosten av denna lilla ”miniutmaning” kommer vara viktig under 24-h-SM!
V11 – 89 km inkl två tröskelpass, ett backpass + 1 styrkepass + 1 alternativträningspass zon 2
V12 – 168 km inkl två ”marathonpass” där det ena kördes i ”överfart” 4 min/km på bana med nya tävlingsskor (Alphafly) och rätt mängd energi (90g/h). Samt två kortare styrkepass.
v13 – 132 km inkl två tröskelpass och ett fartlekspass samt ett styrkepass.
V14 – 116 km inkl vinst och banrekord på ÖST 60k.
V15 – 14 km lugnt + två alternativträningspass + massage + kiropraktor
V16 – Race week, 8 km måndag, 4 km torsdag, resten vila.
En snittvolym sedan 1 februari på 95 km / vecka (avsevärt mycket lägre än många av mina medtävlare). I helgen får vi se om uppladdningen fungerat. Oavsett kommer jag lära mig något och kanske kan mina lärdomar och strategi vara till nytta även för dig. Never stop exploring!
Vad jag lärt mig av Nils van der Poel den senaste veckan aka How to skate a 10 k (analys)
För fyra dagar sedan tog Nils van der Poel OS-guld i 10 000 m skridskor, utklassade resten av världseliten och slog sitt eget världsrekord med två sekunder (några dagar tidigare hade han ju tagit OS-guld även på 5000m). Dagen efter sitt rekordlopp släppte han ett ”manifest” eller en guideline för hur han gjorde (likt Tesla som släppt sina patent för att fler ska kunna bygga elbilar). Du hittar hans guidebok här.
Med tanke på att denna ”digitala bok” redan efter två dygn hade laddats hem ca 200 000 gånger kommer detta vara en snackis inom träningsvärlden lång tid framåt. Jag tyckte därför det kändes meningsfullt att dissekera och bryta ner det till något användbart för uthållighetsidrottare (min huvudsakliga målgrupp). Med tanke på att 10 000 m skridskor tar (för Nils) dryga 12 minuter och det är denna prestation som är toppen på pyramiden i hans uppladdning kan vi inte bara ta receptet rakt av och applicera allt på tävlingsformer som Ironman eller ultralöpning där vi vill prestera maximalt under många fler timmar. Dessutom är det väldigt få som kan ha som huvudsyssla under två år att förbereda sig för ett OS. Men med det sagt, finns det väldigt mycket (även på den mentala sidan) som vi kan lära oss av Nils.
Innan jag hoppar in i manifestet / boken är det värdefullt med en ram. Och utgångspunkten för denna ram är några av de frågor som Nils fick av Jessica Almenäs i den första publika intervjun på svensk mark i söndags kväll, två dagar efter OS-guldet på 10 000 m.
Först och främst fick vi svaret på VARFÖR Nils skrev och publicerade sin guidebok. För honom gav arbetet med boken ett högre syfte och något att kunna lämna efter sig utöver minnet av OS-guldet (som i framtiden kanske kommer likställas med när hela Sverige stannade för att titta på Ingemar Stenmark?). Att lämna efter sig denna manual visar hans passion för skridskor. Han vill inget hellre än att sporten forsätter utvecklas och verkar uppenbart glad om detta manifest kan hjälpa någon slå hans rekord i framtiden! Snacka om fin inställning till sin idrott! Nils påpekade också att han till viss del skrev det till ”sitt egna 19-åriga jag” som en manual för hur man kan göra hans resa på 3 år istället för 6.
Jessica Almenäs ställde frågan som många lättprovocerade svenskar ställt sig de senaste dagarna. Är det inte slöseri med talang att lägga av när man är världens bästa? Och jag tror att om Nils fått utrymme att utveckla sitt svar till mer än ett ”NEJ” hade han sagt något i stil med att ”det som däremot vore slöseri är att lägga ytterligare 4 år av mitt liv på att göra samma sak som jag redan gjort en gång”. Jag kan till 100% förstå denna inställning. När jag körde min sista (?) Ironmantävling på Hawaii 2016 hade jag precis samma känsla. Jag var klar med mitt egna Ironmantävlande, hade nått så långt jag kunde med mina förutsättningar och gjort alla tävlingar jag ville. Att ”våga” ta ett kliv ifrån det egna utövandet av sporten som jag fortfarande älskar var läskigt men gjorde att nästa steg (som coach) kunde göras bättre. Jag är övertygad om att Nils genom sitt manifest och allt han lärt sig kommer att ge tillbaka till skridskosporten under många år, även om han inte själv tävlar vidare!
Nils fick även frågan om han inte ville bli historisk och satsa på ett OS-guld i sommar-OS också, inom någon sport där han kunde ha nytta av sin erfarenhet. Och hans ”NEJ” visar på en väldigt viktig princip för träning och tävlande, nämligen specificitet. Genom svaret att han inte tror det skulle vara möjligt att nå världseliten inom en ny sport på 2,5 år visar han respekt för alla andra idrottare som sliter inom sina respektive idrotter. Mellan raderna säger han också hur beroende han är av sina 10 års skridskobas han hade med sig innan han gick in i OS-satsningen. Att ta OS-guld är ingen quick fix som går att göra från scratch på 36 månader!!!
Jag tror att Nils kommer bli ihågkommen på samma sätt som vi minns Dick Fosbury och Janne Boklöv. Som en person som förändrade en sport för evigt genom att tänka utanför boxen. Men kanske, och det är väl anledningen att jag ens skriver detta, kommer han även förändra fler sporter än ”bara” sin egen. Hans inställning till livet kombinerat med det nypublicerade manifestet är ett minst sagt fräscht inslag i en ”högpresterarvärld” som gång efter annan gör att elitidrottare mår dåligt av press och andras förväntningar. Jag vet ingen på den nivån som lyssnar så mycket ”inåt” som Nils verkar göra (vilket gör att han inte bryr sig om vad andra tycker). Att manifestet börjar med följande citat visar på en ödmjukhet som få världsrekordhållare skulle uppvisa dagen efter ett nytt världsrekord. Nils lyckas zooma ut så mycket från sin egna prestation och strategi att han inser att vad som just nu är världens bästa strategi kanske inte kommer vara det som leder till OS-guld eller världsrekord om 4+ år.
“It seems that all true things must change and only that which changes remains true” Carl Ljung
Till sist, innan jag dyker in i själva manifestet / boken är Nils en otroligt bra förebild för någon som uppvisar autonom motivation (en slags inre drivkraft) där passionen för aktiviteten i sig (träningen, skridskosporten, processen att ta sig till världstoppen) är motivation nog. Där yttre faktorer (sk kontrollerad motivation) som OS-guld, världsrekord och uppmärksamhet är sekundära anledningar till bibehållen motivation under lång tid!
Nu dyker vi in. I förordet sätter Nils sin egen ram på guideboken.
”A friend of mine thinks that my success is mostly based on me being a talent. That the
training plan that devoured me wouldn’t give anyone else the same results. Perhaps he’s
right, perhaps he’s not. I actually think that he is a little right and a little wrong. I like to think
that I earned my success. I also wish for the sport to keep developing and for my records to
be broken. I will not be the one to break 6.00,00 nor 12.30,00, but maybe someone else will.
For those who might want to, I wrote this document. It’s basically a summary of how I trained
from May 2019 to February 2022. ”
Redan på första sidan pekar Nils ut de två huvudsakliga komponenterna som möjliggjorde OS-guldet och världsrekordet, nämligen en enormt brett utvecklad aerob bas (16 månader utan tävling på is) + extremt tävlingslika tempon/förhållanden/teknik (inkl växling mellan innerbana, ytterbana) när han väl körde nyckelpassen på is (han körde fler varv på 30 sekunder under säsongen än någon annan). Genom sin aeroba bas kunde han få snabbare återhämtning mellan sina nyckelpass.
Termen 5-2 har från och med nu fler betydelser än att vara kopplad till dieter. 5-2 var den mikrocykel Nils använde på veckobasis för att (både fysiskt och mentalt) få rätt återhämtning mellan sina tuffa träningsdagar. Han ville leva ett så normalt liv som möjligt utanför sin sport (eftersom han hade försakat stora delar av sitt ”normala” liv under tonårens hårda fokus på sin sport) och därmed ha mental kraft kvar att verkligen träna hårt måndag till fredag. 5-2 är en väldigt intressant tanke både mentalt och fysiologiskt, och definitivt en viktig komponent i att nå hela vägen (för övrigt är ju den mentala aspekten en avgörande komponent till att dieten 5-2 också verkar fungera för vissa). Jag tror stenhårt på principen att vilodagar har fler funktioner än bara fysiologiska och kommer fortsätta ordinera minst en vilodag per vecka för alla idrottare jag coachar (både ur mental och fysiologisk synvinkel).
En annan sak jag blev glad över att Nils kommit fram till erfarenhetsmässigt är att “with great aerobic power comes a great anaerobic responsibility”! Dvs ju bredare den aeroba basen är desto mer och bättre respons får man av sin fartträning (och desto mer fartträning kan man genomföra)! Och att man bör dela upp sin säsong i (minst) tre faser med olika syften och INTE träna likadant året runt! Detta tror jag väldigt många missar, speciellt om man tränar med en klubb som kör intervallpass året runt, långpass året runt etc.
Under den aeroba fasen (zon 2 = 60-75% av maxpuls) är mer träning alltid bättre. Nils hade som mål att konsekvent ligga på över 25-30h träning i veckan (i praktiken alltså på fem dagar) ibland genom tre sjutimmarspass och två sextimmarspass på cykel (men under 2019 och 2020 oftast med stor andel löpning istället för cykel). Genom att gradvis öka upp mängden mot dessa monsterveckor blev den mentala aspekten tuffare än den fysiska (för att inte tala om utmaningen att få i sig 7000 kcal varje dag). Tristessen i att sitta på en cykel under 33 timmar varje vecka bör inte underskattas. Och även en ”supermänniska” som Nils var tvungen att hitta sätt att ”muta” sig själv med pauser, godis, variation och annat. Men han är också tydlig med att han alltid genomförde det tänkta passet såvida han inte kände sig sjuk. Det är ett bra exempel på hur man kan använda träningspass för att bygga mental styrka! Nils tog sig också an långa utmaningar som ett sätt att krydda denna fasen. Och han skriver att oavsett OS-guld eller inte (delvis utanför hans egen kontroll), ville han ha med sig ett antal coola upplevelser och äventyr, som att springa 100 miles (inom hans kontroll) eller cykla 60 mil i sträck. Och för alla ultralöpare där ute kan ju detta statement vara något att referera till 🙂 (även om han efter prisutdelningen på 5000m och 10 000m i OS kanske får lägga till två tillfällen till….)
”I’ve only ever cried after my own sporting events once, and that was tears of joy as I completed my 100 mile run.”
Alla som satsat mot ett högt uppsatt mål har antagligen tvivlat flera gånger längs vägen. Och vissa dagar misslyckas man med det man tänkt göra. Det har iallafall jag gjort många gånger! Och Nils visar återigen sig mänsklig (men även väldigt klok) när han skriver
”I held myself to a high standard and I rewarded myself properly and often. When I failed I
forgave myself and tried my best not to fail again. I never felt sorry for myself, no matter the
hour, wind, rain or temperature. I volunteered to do this. I wanted it because it was hard and
throughout the training sessions I tried to keep that in mind. I questioned my decision to be a
speed skater a lot, but I didn’t question it when I was suffering, then I only got through it. I left
the questioning for rest days.”
Under nästa fas (10 veckors tröskelfas) byggde Nils upp till (som mest) 8 h i tröskelfart totalt under veckan (25h total träningstid, dvs ca 30% på tröskel). Även här mestadels cykelträning. Det är en mycket större andel intervalltid än vad alla hans konkurrenter klarade av (tack vare den enorma aeroba basen) eller vad normala elitskidåkare eller marathonlöpare ligger på men å andra sidan låg Nils ofta i det lägre spannet av intensitet (3-4mmol) snarare än precis över tröskel. En viktig aspekt är att även om han alltid höll sig till planen under ett pass så hände det att kroppen inte svarade och då var han inte rädd att lägga in en eller två extra vilodagar i planen (=smart). Han skriver även att han kanske hade kunnat få samma effekt av att ligga lite över/på tröskel men med mindre intervalltid istället vilket stämmer överens bättre med hur andra ”konditionsidrottare” tränar.
Tre veckor innan tävlingssäsongens start började han köra sina nyckelpass på is istället för på cykel. Den aeroba basen underhöll han genom att fylla ut med cykel eller löpning EFTER sina pass på is. Även här står hans träning ut från övriga skridskoåkares med tanke på att
”I never skated slower than competition speed due to two reasons. Firstly (1) I consider technique to be altered to a specific speed. So as I was skating at a slower speed I contaminated my competition speed technique. Secondly (2) I didn’t want to wear out, or tire, my legs by skating slowly as the number of competition speed-laps I could perform weekly would decrease if I wasted my energy by also going slow on the ice.”
Att träna ENBART i sitt tänka tävlingstempo under tävlingssäsongen (eller något snabbare) är en väldigt intressant taktik som andra teknikintensiva idrotter kanske skulle kunna lära sig något av (Nils värmde alltså inte ens upp på is, utan genom att cykla). För triathleter kanske simning är sporten att experimentera med detta inom? Att bygga aerob kapacitet, tröskel, vo2max genom cykel och löpning och enbart simma i tänkt tävlingsfart eller snabbare. Definitivt något jag som coach ska fundera mer på och instinktivt kanske tror kan fungera!
Vad gäller tapering (formtopp/nertrappning inför tävling) experimenterade Nils med 6-12 dagar (och enbart inför de viktigaste tävlingarna). Jag tycker normalt att 12-13 dagar är att föredra om man ska tävla mer än 5 timmar (Ironman, ultramarathon) och 7-10 dagar om man ska tävla på 2-5 timmar (marathon, halvironman etc). Jag har aldrig formtoppat (varken mig själv eller någon annan) för 12 minuters ”all-out” och har ingen åsikt om vad som är bäst för det. Inför de mindre viktiga tävlingarna trappade Nils bara ner de sista tre dagarna (två vilodagar, och dagen innan tävling ett kort fartpass på is) för att slippa tappa långsiktig form.
Under tävlingssäsongen, för att inte bränna ut sig, la Nils in en sk ”aerobic season 2.0”, korta tvåveckorsblock med enbart aerob träning för att ”underhålla” den aeroba kapaciteten och låta hormonella system ”landa” lite efter mycket högintensiv träning. Denna strategi tror jag kan vara supervärdefull för exempelvis friidrottare eller skidåkare eller andra som kör väldigt mycket högintensiv träning nära inpå tävling och som har en lång tävlingssäsong. Även efter tävlingar la han in extra aerob träning för att underhålla sin form. Och med glimten i ögat skriver han
”An easy way to add extra aerobic hours during competition season was to squeeze them in
after races. I celebrated my 5k WR for three hours with a champagne bottle on my bike.”
Precis som med den fysiska träningen, menar Nils att han gradvis byggt upp den mentala kapaciteten från en relativt låg nivå som ung. Lågintensiva träningen (övervikt mot löpning 2019) = 60-75% av maxpuls (=zon2).
”I wasn’t mentally strong as a kid, I hated to compete ever since I started speed skating, I truly hated it”
En viktig aspekt i hur han möjliggjorde all hård träning var att ta bort (i stort sett) alla övriga stressmoment i livet. Detta är en avgörande poäng och en av huvudanledningarna till att nästan ingen (som inte har en OS-satsning eller betald proffskarriär) kan träna så mycket och hårt som Nils gjorde. All stress/påfrestning som vi utsätter oss för genom jobb, familj, dålig sömn, skräpmat mm påverkar hur mycket träning vi kan ”ta upp” och få effekt av. Innan vi börjar träna mer eller hårdare handlar det alltså om att skala bort något annat som idag tar tid, energi eller stressar våra system. Nils tar upp denna aspekten som avgörande och för att satsa på något till 100% handlar det om att ta bort saker som inte är nödvändiga och som tar mental energi. Det är INTE samma sak som att offra allt annat i livet, vilket är hela poängen med 5-2-metoden. Att få leva som en ”vanlig” 25-åring två dagar varje vecka (hoppa fallskärm och gå ut med sina polare tex), men som skridskoproffs fem dagar i veckan.
För Nils var relationen med coach Johan Röjler avgörande. Han skriver att ”min coach var min bästa vän”. Han gick in i satsningen mot OS med dåliga minnen av tidigare tränare och detta blev en avgörande komponent. Nils behöll en hel del autonomi i hur han ville lägga upp träningen, speciellt under grundfasen med aerob träning där han blandade friskt mellan löpning, cykel, ultralopp (Bergslagen Ultra, 19 varv på en backyardtävling, Gax Urasunti Epiphany (som han bröt efter 137 km) och en 171 km lång löptur i sina hemtrakter mm), Skimo (med Tove Alexandersson bla ;)) och längdskidor. Efter en snowboardkrasch där han skadade höft/bäcken blev det allt mindre löpning och mer och mer cykel som bas.
Och tillbaka till Janne Boklöv och Dick Fosbury apropå att våga gå mot strömmen. Nils skriver följande:
”I kept in mind that when I set out to break a world record, I set out to achieve what no one
else had ever achieved before. I understood that I would not fulfill that goal using means
others had already undertaken. I didn’t alienate myself, but I was a bit of an outsider
sometimes. For the guy on the top of the podium is not like everyone else, and therefore he
is by definition, an outsider.”
En nyckel var också att hela tiden vara medveten om vad den ”begränsande faktorn” var (i Nils fall, att behålla motivationen hög) och hitta en strategi för att komma runt denna faktor
”The biggest challenge of my training program was to be able to keep wanting to do it. Motivation was key. If something kept me motivated I considered it to be good. Sometimes all I needed was a beer, or eight beers.”
Och som den kloka 25-åring han är, avslutar han sitt ”manifest” med orden
”I hope that what I’ve written here will contribute to my records being broken. If you were to engage in elite sports please remember: it’s about winning, but it is not solely about winning. All but one is obliged to lose. Under such circumstances I consider success to be measured by means of playing, and not by margin of winning. It is the strive for excellence, the sharing of love and the ability to inspire others to do the same, that to me above all, defines an athlete’s success. The job is to lead the way by leading yourself.”
Och är det något jag hoppas du lägger på minnet så är det kanske de här slutorden! För rekord kommer att slås. Och väldigt få får chansen att stå högst upp på en prispall. Men vi alla har chansen att DELTA och STRÄVA efter att bli bättre och därmed INSPIRERA andra att göra detsamma! Tack för att du läste!!!
Highlights i mörkret & hopp om ett spännande 2022
Highlights i mörkret & hopp om ett spännande 2022
Kommer du ihåg hur året började? Tidernas konstigaste jul med kort utefirande med de närmaste i minusgrader hade precis passerat och hoppet var stort att 2021 skulle bli ett mer normalt år än det föregående. Vad fel vi alla hade. När våren kom och tävling efter tävling, konferens efter konferens, och släktkalas efter släktkalas ställdes in eller gjordes digital insåg vi att även 2021 skulle bli ett annorlunda år.
Det smärtade i hjärtat när beskedet som påverkade 90% av mitt Ironteam kom i juni. Ironman Kalmar skulle ställas in ytterligare ett år. Drömmen som för flera av mina adepter och numera vänner föddes när de anmälde sig 2019 (till IM 2020) fick sig alltså återigen en törn. Vi växlade om och min roll som coach blev en annan. Vissa valde att lägga drömmen på hyllan på obestämd framtid och andra valde att börja grundträna lite tidigare med hopp om en ännu bättre prestation 2022. Om vi någonsin får tillbaka den magiska stämningen från förr vid vår svenska Ironmantävling i Kalmar återstår att se. För numera finns många fler likvärdiga utmaningar att välja på och det är inte längre i Kalmar i mitten av augusti Sveriges uthållighetscommunity sammanstrålar. Just att så många alternativa utmaningsformer dykt upp de senaste åren är verkligen en positiv trend. Nu kan alla hitta SIN grej, sin vinkling på utmaning, sitt verktyg för att utvecklas som person.
Några highlights från mitt Ironteam från året finns det dock ändå. Klas var först ut när han besegrade den tuffa banan på Laponia triathlon. Tony växlade med kort varsel om från Ironman Kalmar till extremtävlingen Swedeman som han fixade med bravur. Tidigare teammedlem Timmie tog en fin tredjeplats i samma tävling! Och Malin som kört ett par coachingbooster med mig under året tog en andraplats i damklassen! I samband med dessa fina Xtri-prestationer fick jag klart att jag numera kan titulera mig ackrediterad Xtri-coach. Thomas genomförde Ironman Copenhagen (som intressant nog gick av stapeln som vanligt, dagen efter Kalmar skulle gått), Henrik genomförde Ironman Portugal och Jens Ironman Barcelona. Inför 2022 har jag förmånen att coacha 19 Ironmanatleter från Luleå i norr till Köpenhamn i söder.
Inom ultravärlden blev en del tävlingar inställda medan andra kunde genomföras med viss modifikation. För egen del blev tävlingarna Vinninge Ultratrail (1a), Ultra trail world tour Kullamannen 100 miles (3a) och Växjö marathon (2a) highlights på tävlingsfronten. Och upplevelsen från Ultravasan. Men 2020 års stora ultratrend att springa FKT på olika vandringsleder höll i sig och jag hade förmånen att få slå rekord både på Blekinge Vildmarksled 70+ km (ihop med Andreas TP), Kalmarsundsleden 120 km och återta rekordet på Blekingeleden (273 km). Stort tack till dig som var med och sprang, skänkte pengar till skolorna i Bolivia eller följde på annat sätt. Och till min fru Sara och hennes bror som mötte upp för support på minst 15 ställen längs Blekingeleden. Som coach gladdes jag också åt att Magnus fortsätter utvecklas mot Sverigeeliten och bjuda upp till duell när vi möts. Att Tobias tog sin första ultraseger i Ljungby Backyard. Att Emelie tog hem segern i Lomma Backyard. Att Paula tog hem segern i PRT 12h och slog dam-FKT på Krösnabaneleden. Dessutom gjorde Christoffer, Mattias och Therese stabila debuter på 100 miles-distansen. Inför 2022 har jag i dagsläget 9 atleter i ultrateamet. Superkul.
I podden är jag nu 82 avsnitt in och under året har jag både släppt korta temaavsnitt med djupdykningar på olika ämnen och intervjuer med inspirerande personer som slagit olika typer av rekord (FKT, banrekord eller liknande). Nu kommer jag ta en liten poddpaus men har du inte lyssnat på avsnitten så gå gärna tillbaka och leta upp några ämnen eller personer som känns intressanta. Min ambition är att varje avsnitt ska vara tidlöst och självklart alltid också reklamfritt. Här finns alla avsnitt. Jag har även varit gäst i ett par poddar under hösten. Mental Krav Maga och Nästa Steg.
Inför 2022 är min plan att delta i SM i antingen 100km eller 24h i Växjö i april, att springa den klassiska tävlingen Lavaredo Ultratrail i Italien i juni, förhoppningsvis springa CCC i Chamonix i augusti och supporta ett par adepter och övriga svenskar på UTMB dagen efter. Och min vana trogen avslutar jag nog året på Kullaberg med Kullamannen 100 miles. Jag är lite sugen på att påbörja ett nytt bokprojekt, men vi får se om jag tar mig tiden 2022. Det kommer bli ett häftigt år som coach och jag ser verkligen fram emot att följa alla som gett mig förtroende inför 2022 på resan.
För dig som är nyfiken på personlig utveckling och kostnadsfritt vill få tillgång till hela utbudet av vad som är på väg att bli världens största “resursbibliotek” för personlig utveckling Optimize (där jag certifierade mig som coach för några år sedan) har jag fått en länk som ger dig gratis tillgång samt kopplar ihop oss om du skulle välja att också gå vidare med deras coachprogram. Länken är HÄR. Optimize har för mig varit ett ovärderligt stöd i min strävan att bli den bästa versionen av mig själv inom livets olika områden. Grundaren Brian Johnson är en modern version/blandning av Stephen Covey och Tony Robbins och en väldigt genuin och energisk person. Har du inte hört talas om Optimize än så kommer du nog att göra det i framtiden så gå in och kolla redan nu så är du tidigt på bollen.
Sist men inte minst skickar jag ett stort tack till mina samarbetspartners som sponsrat och hjälpt mig under året. Umara, Massagegaraget och Berghalls kiropraktik. Utan dessa tre komponenter hade jag inte kunnat prestera på topp.
Jag önskar dig en superskön jul och hoppas att vi ses eller hörs under 2022!
