3 nycklar till Backyard Ultra – Last (wo)man standing

Det var med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för att prova det nya ultraformatet Backyard Ultra förra helgen. Ronneby Backyard Ultra i vackra brunnsparken (med många höjdmetrar skulle det visa sig). Det stora skräckmomentet bestod i att inte veta hur länge tävlingen skulle hålla på. Men jag valde att se det som träning i att leva (läs springa) i nuet och inte oroa mig över framtiden (läs hur dygn två skulle kännas).

Oavsett vad som hände var jag fast besluten om att suga ur så många lärdomar som möjligt för kunna coacha andra inför liknande lopp i framtiden. I originalformat (Big Backyard Ultra i USA) med ökända Laz som arrangör är reglerna tydliga. Ett backyardlopp har enbart EN vinnare. Resten är DNFs. Även om jag tycker att alla som under en tävling slår sina tidigare distansrekord är vinnare, var jag fast besluten om att hålla på så länge jag kunde och försöka bli last man standing. Här kommer mina lärdomar. Hoppas du har nytta av dem!

 

#1 Agera så att du har möjlighet att vara fräsch efter 24 timmar

Denna princip är kritisk om du går in i en Backyard med inställningen att kämpa om vinsten eller krossa dina tidigare distansrekord (som kanske ligger på 100 miles=24 timmar på en backyard). Om du i varje givet ögonblick (alltså redan från start) agerar utifrån att du ska vara fräsch efter 24 timmar, har du lagt en bra grund för att hålla länge.

 

  • Ta tag i små skavsår eller känningar direkt. Jag fick ont i båda hälsenorna efter sju timmar och hade ett konstigt tryck uppepå vänster fot. När det inte släppte på nästa varv heller, bytte jag skor, vilket gav ny belastning och det släppte. Vitt vaselin innanför strumporna är ett annat tips för att slippa blåsor, skavsår och annat. Fråga dig hela tiden vad största risken/osäkerheten är just för tillfället (det varierar) och ta hand om den direkt! För övrigt en bra lärdom för livet i stort!

 

  • Ät och drick så normalt som möjligt. Större matintag var fjärde timme. Inte för mycket sött och framförallt inte för mycket koffein tidigt var mina nycklar. Jag hade strategin att vänta med kaffe till efter 24 timmar (morgonen) för det är oftast morgonkaffet jag uppskattar mest på dygnet. Låt bli att bli beroende av sportdryck, gel och andra söta saker för tidigt för att kunna fasa över mer på snabb energi under andra dygnet när framförallt hjärnan behöver mer socker för att hålla fokus.

 

  • Variera tempot så mycket som möjligt. I en backyard är tempot ofta relativt lågt (det handlar om att hinna 6,7 km på under en timme). Men för att undvika att fastna i ett lågt (ganska onaturligt tempo eftersom du kanske aldrig tränar så långsamt) kan det vara bättre att mixa rask gång med högre löptempo. För att undvika tristess (efter 12 timmar var jag redan ganska trött på banan) gjorde jag ett antal olika experiment och lekar där jag gick i upp till 30 minuter under ett varv och sedan hade som utmaning att jaga ikapp resten av fältet innan varvet var slut. På det sättet fick jag bra variation av snabb gång och relativt snabb löpning istället för mellanmjölkstempo hela varvet runt. Om nära hälften av tiden på varje varv körs gående så kommer också musklerna hållas fräschare längre. Jag gick inte bara i uppförsbackar utan även i nerförsbackar för jag vet hur det brukar kännas i benen efter 10+ timmars löpning. Då är det nerförsbackarna som gör mest ont.

 

  • Redan vid start sa jag till både hejaklack och tävlingsledare att jag på allvar var inställd på att den riktiga tävlingen skulle börja efter 24 timmar. Genom att uttala det, blev det mer än en tanke i mitt eget huvud. Det blev min sanning som jag försökte leva efter genom hela loppet.

 

  • Ett ultralopp som detta är som livet. I ett lopp agerar vi för att maximera chansen att vara friska och hela efter 24+ timmar. I livet bör vi agera för att maximera chansen att vara friska vid 100!

 

#2 Allt (nästan) handlar om mental inställning

Alla typer av extremlopp verkar på ytan handla om vem som har bäst fysiska förutsättningar och har tränat mest. Men så fort man skrapar lite inser man att det handlar om minst 50 % mental styrka och inställning när väl starten har gått. På ett backyard (till skillnad från andra långa lopp) är det nog snarare 80/20. 20% fysiologi och 80% psykologi.

 

  • Precis som det var lättare att springa en mile på under fyra minuter efter Roger Bannister gjorde det, än före (rent fysiologiskt var det ingen skillnad, men mentalt), hjälper det mycket att inspireras av vad världens bästa Backyardmänniskor klarar. Om Johan Steene kan hålla igång i 68 varv så ska väl jag kunna springa 24, 30, 40 varv? Genom att jämföra med världseliten blir våra glastak lite högre. Om jag har Johan Steene i bakhuvudet känns 24 timmar nästan lätt.

 

  • Variera något varje varv för att undvika tristess. Att springa samma varv 12, 24, 30 gånger är inte speciellt kul. Variera tempo, vem du pratar med, vilken energi/vätska du har med dig eller något annat. Under flera av varven tog jag med mig en termosmugg med varm dryck för att kunna fika lite längs vägen. Det var både ett sätt att hålla nere tempot och att fokusera på något annat än att bara springa.

 

  • Se till att ta bort alla eventuella begränsningar eller argument (logiska eller inte) för att ge upp i förtid. Om det är något jag lärt mig under alla ultralopp och Ironmans är det att hjärnan kommer göra sitt bästa för att hitta bra argument för att ge upp eller sakta ner. Jag tänkte inte låta det hända denna gången. För att verkligen vara redo att hålla på så länge det skulle krävas för att vinna, såg jag till att inte boka in några möten på måndagen (med start lördag 7.00 skulle de ge mig en fördel kontra övriga om tävlingen skulle dra ut på tiden) utan vara helt jobbledig. Jag tog med mig mat och kläder som skulle räcka i upp till två dygn. Och förlängde min bokning av hyrbil till måndag eftermiddag (initialt hade jag bara bokat till söndag eftermiddag vilket skulle ha gett problem om tävlingen skulle hållit på fortfarande efter 30 timmar).

 

#3 Hjärnan behöver ett tydligt mål – ovisshet är livsfarligt

Efter att länge jobbat med mental träning, målsättning och visualisering, vet jag att otydliga mål kan fälla den bästa av planer. Ju tydligare ett mål är, desto lättare är det för hjärnan (även när den är trött) att hålla rätt riktning. Men hur sätter man ett tydligt mål när hela idén med en Backyard är att man inte vet hur länge den kommer hålla på?

 

  • Till skillnad från alla andra uthållighetstävlingar kommer du i en Backyard inte snabbare fram till målet om du ökar tempot. Den känslan är ganska frustrerande så var beredd på den. I vanliga lopp kan det vara en smart strategi att öka tempot under perioder när energin är hög för att ta höjd för eventuella senare svackor eller för att komma närmare målet. I en backyard spelar tempot ingen som helst roll. Du blir inte färdig snabbare ändå. Detta är ganska jobbigt för en driven tävlingsmänniska att hantera.

 

  • För att ha någon form av konkret mål trots att alla säger att man inte bör ha det inför en backyard, googlade jag fram att rekordet på svensk mark för hur många varv någon gjort i en backyard var 39. Jag tog en screenshot av skärmen och satte mitt tydliga mål på 40 timmar. Detta hjälpte min hjärna att ha en konkret siffra att jobba med och ta höjd för. Oavsett om du vill ha ett tydligt mål eller inte inför en backyard upplevde jag att det hjälpte mig både i planering inför och under loppet. Men se till att sätta ditt mål tillräckligt högt så att det inte begränsar dig. Vad som hade hänt i mitt huvud om loppet inte varit slut efter 40 varv vet jag inte. Kanske hade jag kunnat luta mig på begränsningspunkten ovan?

 

  • Att ha en konkret målbild (i mitt fall 40 varv = nästan 27 mil) gjorde att jag i varje given situation kunde ta rätt beslut för att ha möjlighet att nå det. Att låta bli att springa ett varv på 40 minuter (trots att jag hade kunnat) för att det kommer straffa sig under andra dygnet eller se till att äta så vanligt som möjligt första dygnet blev två direkta resultat för mig. Med ett någorlunda tydligt mål som är inom din egen kontroll (att inte ge upp förrän näst sista person ger upp är inte helt inom din kontroll utan kräver att någon annan ger upp) är det lättare att ta rätt beslut i varje given situation.

En backyard ultra är en fantastisk tävlingsform på många sätt. För dig som gillar de sociala aspekterna med uthållighetstävlingar är det antagligen den ideala tävlingsformen. Det kräver att du skapar dina egna mentala strategier för att få ut din fulla potential. Och det är ett perfekt sätt att utmana de glastak vi alla sätter på oss själva för hur långt det går att springa under en och samma tävling. Hur gick det då? Efter 20 varv/timmar hade alla andra gett upp och jag passade på att göra mitt snabbaste varv under hela tävlingen för att fira vinsten (och att det var över). De 40 timmarna får vänta tills nästa gång 🙂 Happy running!

Vår starka hjärna…och vad jag lärde mig mitt i natten på en liten dansk väg om att nå sin fulla potential

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den låter oss planera för framtiden och håller koll på vad som är rätt och fel. Egenskaper som tagit vår civilisation till var vi är idag. Men ibland, ja ganska ofta faktiskt, begränsar hjärnan oss. Avsikten är förstås god, för under årtusenden har den som tagit ut svängarna för mycket straffats genom att bli uppäten, avrättad eller utstött ur gruppen. Idag är vi är fria att tro på vad vi vill, umgås med vem vi vill och pressa våra fysiska gränser till bristningsgränsen. Utan att riskera döden.

Att misslyckas betyder inte döden

Jag älskar långa uthållighetsutmaningar. Faktumet att ett misslyckande inte innebär döden, är en förutsättning för att våga pusha gränserna till bristningsgränsen. 2014 stod jag på startlinjen tillsammans med åtta andra utanför domkyrkan i Lund. Uppdraget var tydligt. Att helt utan support, vätskestationer eller publik på snabbast möjliga tid ta sig ett varv runt Öresund i löparskor. 161 km löpning plus en båtresa (Helsingborg-Helsingör) och en tågresa (Kastrup-Malmö). Loppet hette Gax Urasunti Epiphany. Det blev en berg-och-dal-bana i såväl känslor som energi och smärta. Fältet spreds ut direkt och jag blev snabbt ensam i ledningen. Redan då började min hjärna spela mig spratt. Hade jag gått ut för hårt? Var det mer värt att vänta in någon annan än att springa i mitt egna tempo? Trots att jag var i ledningen tvivlade jag starkt på att jag ens skulle klara att ta mig i mål.

Mitt stora misstag

Efter sju mil satte jag mig på båten mot Helsingör. Ett misstag som jag fick lida för nästkommande sex mil längs Själlands östkust. När jag steg av båten vägrade min kropp att springa. Med någon form av gå-spring-taktik tog jag mig ändå framåt. Kvällen kom, mörkret föll, och rädslan infann sig. Jag var helt ensam på danska småvägar mitt ute i ingenstans. Hjärnan spelade upp hemska scenarion om att träffa rånare, motorcykelgäng eller alkoholpåverkade bilförare på väg hem från krogen. Jag försökte distrahera tankarna genom att lyssna på ljudböcker.

Tjusningen med deadlines

Med en mil kvar till Kastrup började jag kika på klockan. Jag visste att tågen över Öresundsbron bara gick en gång i timmen. Med båtresan i färskt minne ville jag inte bli sittande ens i 20 minuter i väntan på ett tåg. I normala fall hade det inte varit ett problem att hinna en mil på under 50 minuter. Men detta var inget normalt fall. Jag hade redan sprungit fem mil längre än någonsin innan. Klockan var halv ett på natten. Men plötsligt insåg jag att mitt låga tempo bara var ett resultat av att min hjärna bromsat mig sista fem milen. Med en deadline i form av en tågavgång kunde jag plötsligt öka farten markant. Jag hann med tåget med 2 minuters marginal. Ingen av mina medtävlare hann med och trots att sista tre milen mellan Malmö och Lund gick otroligt långsamt hann ingen ifatt mig.

Jag nådde målet med en ny insikt. Hjärnan är fantastisk, när den väl är motiverad att låta oss använda vår fulla potential!

Share

Låt motgång bli en tillgång

”Låt det som står i vägen, bli vägen”, Marcus Aurelius

För snart 2000 år sedan föddes en liten pojke i Rom. När han var tre år dog hans pappa och han adopterades bort. Vid sex års ålder blev han riddare och mot alla odds blev han till slut kejsare. I nutid är Marcus Aurelius dock mest känd som en av upphovsmännen bakom stoisismen. En av principerna i denna filosofi är att motgångar och hinder gör oss starkare. Efter att naturligt ha känt en dragningskraft till utmaningar, hittade jag snabbt hem när jag läste boken Självbetraktelser av Marcus Aurelius för några år sedan.

Jag fick dessutom en förklaring på sambandet mellan en utmanande uppväxt och framgång senare i livet. Albert Einstein, Tomas Edison, Walt Disney, Steve Jobs och Oprah Winfrey är andra exempel på människor som valt att se hinder och utmaningar som ett sätt att bli starkare och bättre. Men det är ofta lättare sagt än gjort. När vi är mitt i en utmanande situation och har stora hinder framför oss är det lätt att instinktivt vilja ge upp. Men vad händer om vi ser hindren som vägen, snarare än som saker som står i vägen? Om det är utmaningar och hinder som gör oss starkare, borde vi inte då omfamna de tuffa situationer som livet kastar på oss? Omfamna dem som ett sätt att höja oss till nästa nivå?

I vår nutida vardag behöver vi inte längre kämpa mot varken vilda djur, hunger, krig eller kyla. Men vi är fortfarande samma biologiska varelser som vi var för tusentals år sedan. Vi är gjorda för att kämpa. Vi är skapade för att utmanas. Kanske är det detta som förklarar hur omåttligt populära diverse uthållighetslopp blivit de sista 40 åren? I takt med att vårt samhälle blivit tryggare och välståndet ökat har vi tappat den naturliga instinkten att kämpa i vardagen. Hinderbanelopp och andra uthållighetstävlingar är för många den ultimata utmaningen och metaforiskt är den typen av lopp precis som livet. Det finns ingen raksträcka och det som krävs är allsidighet, uthållighet och drivkraft.

En av mina stora insikter det sista året är att utmaningar inte bara göra oss starkare, utan också gladare. Det finns även forskning som visar på sambandet mellan utmanande mål och lycka. Detta var min röda tråd i höstas när jag fick chansen att tala på en TED-konferens. En av personerna jag delade scen med var Saeid Esmaeilzadeh. Som liten flydde han från Iran och är idag en av Sveriges yngsta kemiprofessorer och en mycket framgångsrik entreprenör. Saeids tal handlade om kraften i ett trauma. Om förmågan att hämta kraft från ett tidigare trauma snarare än att låta det leda till posttraumatisk stress. Många av de mest framgångsrika människorna i världen är inte framgångsrika trots sina motgångar, utan på grund av dem.

Varje dag får vi alla en chans att bli bättre, starkare och gladare genom att vända de utmaningar och hinder vi stöter på till något värdefullt. Det är bara då en motgång kan bli en tillgång.

Share

Vägen mot UTMB 2019 #1

2007 stod jag på startlinjen till Stockholm marathon. Och kollapsade halvvägs. För dig som inte hört berättelsen, se gärna mitt TED-talk. När jag vaknade upp i sjukvårdstältet hade jag två röster i mitt huvud. En av dem sa åt mig att lägga skorna på hyllan. Den andra sa åt mig att bevisa för mig själv och andra att jag kunde bättre. Jag valde, lyckligtvis, att lyssna på den andra rösten, och anmälde mig kort därefter till mitt första ultralopp, Sörmlands Ultra 50km samma höst.

Jag minns tydligt känslan när jag några kilometer från mål insåg att jag skulle fixa att springa 50km. Det gjorde väldigt ont, och kombinationen av smärta och glädje gjorde att jag började gråta. Jag vann ett par vantar vid målgång, vantar som jag fortfarande använder idag. Mitt första möte med ultralöpning. Jag älskade det direkt. Atmosfären, gräsrotskänslan och gemenskapen där alla var vinnare som vågade ställa sig på startlinjen. Ett tag efter mitt första ultralopp hörde jag talas om ett galet lopp i Alperna, Ultra-Trail-de-Mont-Blanc. För mig som just sprungit 50 platta km för första gången var 168 km och 10 000 höjdmeter en annan värld. Något omöjligt och ouppnåeligt. Men ett frö såddes där och då. Som sedan fick ligga och gro medan jag upptäckte sporten triathlon och Ironman.

2016 efter att jag haft förmånen att få genomföra Ironman Hawaii som kronan på verket efter 8 års Ironmanfokus, kände jag mig klar med min egen triathlonkarriär. Mitt stora fokus blev istället att coacha andra som också upptäckt tjusningen i att kombinera simning, cykel och löpning. Men det där fröet fanns kvar. Efter att ha sprungit ett antal ultralopp som komplement till min Ironmansatsning, hade jag nu tillräcklig erfarenhet för att kanske våga mig på en satsning på det där galna loppet med start och mål i Chamonix. Jag insåg snart att det inte bara var att anmäla sig. På de 10 år sedan jag hade upptäckt loppet hade det blivit omåttligt populärt. Vilket lett till att man behöver gå igenom en rigorös kvalprocess för att ens få ställa sig på startlinjen. Jag antar att det är resultatet av att fler och fler letar utmaningar utöver det vanliga.

Nyss hemkommen från Hawaii hösten 2016 började jag leta kvallopp. Jag behövde springa tre tuffa lopp för att samla totalt 15 ITRA-poäng (de tuffaste kvalloppen ger 6 poäng). 2017 hittade jag tre lopp som skulle ge mig exakt 15 poäng (4+6+5) och resan började. 2017 började med Sandsjöbacka trail 50 miles. Läs mer om det här  (titel “The second wind”). 4 poäng hemma. Nästa utmaning blev Hammer Trail 100 miles med 6600 höjdmeter på Bornholm. Det skulle visa sig bli min värsta tävlingsupplevelse hittills i livet och jag tvivlade starkt på om jag verkligen skulle fortsätta resan mot UTMB. Läs mer om det här (titel “Ett fruktansvärt lopp”). Efter 30 smärtsamma timmar var dock 6 poäng hemma. Det tog ett par månader att mentalt repa sig och bli sugen på löpning igen men i november 2017 stod jag på startlinjen på Sätila trail 120 km. Återigen stukade jag foten, men stärkt av upplevelsen på Bornholm bestämde jag mig för att ta mig i mål. Precis som i alla ultralopp innehöll loppet både toppar och dalar. De sista 5 poängen hemma.

När väl poängen var bärgade, var det dags för lotteri. 2018 var första året jag hade chans att få en plats. Jag hade dock otur i lotteriet. Inför 2019 skulle jag ha dubbla chanser. Mitt i skidbacken i början av januari började det trilla in grattismeddelanden från mina ultrakompisar. Då insåg jag att jag hade kommit med. En dröm som nu kunde bli sann. UTMB gick från att vara ett coolt lopp, till att bli verklighet. Nu blev jag rädd på riktigt. Ett av mina motton är att varje år göra något med skräckblandad förtjusning. När jag insåg att UMTB 2019 skulle bli verklighet var det initialt mer skräck än förtjusning. Hur tränar man för 10 000 höjdmeter, 171 km och bergspass på över 2500 meters höjd i ett platt Blekinge?

Loppets sträckning. Start och mål i Chamonix. Loppet går moturs ner genom Italien, upp genom Schweiz och sedan tillbaka till Frankrike. Rutten tar normalt 4-7 dagar att vandra. Vinnartiden i UTMB ligger normalt strax över 20h. Jag hoppas kunna springa på under 30h. Maxtiden är 46 h. Ett antal höga passeringar på mellan 2- och 3000 meters höjd skapar ytterligare utmaning. Totalt 171 km och ca 10 000 höjdmeter.

TEDx Why we should all find a challenge in our life

Hade förmånen att få prata på Karlskrona första TEDx-konferens i Oktober. Nu finns resultatet ute här. 17 minuter som förhoppningsvis inspirerar till att hitta fler utmaningar i livet!

Share

Kullamannen ultra 2018 – it goes back to the beginning

Om du har hört mig föreläsa de senaste åren har du antagligen hört detaljerna i historien om de två avgörande sakerna som hände när jag var 14 år gammal. En av dessa var att jag vann mitt livs första tävling. En slogantävling med en klätterkurs i Kullaberg som första pris. Mina instinkter sa åt mig att tacka NEJ, men av någon anledning tackade jag JA. Det blev första steget i vad som sedan dess blivit ett pärlband av accepterade utmaningar. Förra helgen var det dags att sluta cirkeln och åka tillbaka till Kullaberg för en utmaning modell större. Tillbaka dit allt startade för 24 år sedan. Tillsammans med 250 andra stod jag på startlinjen till monsterloppet Kullamannen ultra 100 miles!

Statistiken från året innan (då tävlingen anordnades för första gången) talade sitt tydliga språk. Endast 28% på startlinjen hade tagit sig i mål. De 16 milen från Båstad, längs Skåneleden, med en brutal avslutning och närmare 4000 höjdmeter de sista 7 milen, hade skördat sina offer. Det var med ödmjukhet men ändå spänd båge jag ställde mig längst fram bakom Kullamannen på häst.

Topp 3 stack iväg direkt i starten (varav 2 skulle komma att bryta, och en (Petter Restorp) slå banrekord med 3,5 timmar) och jag la mig på en bekväm 5 min/km-fart runt 6-8e plats.  Vädret var fint och vyerna längs kusten på Bjärehalvön fantastiska. Efter fem mil anlände jag till den första stationen i Ängelholm på en fjärdeplats. Allt hade känts bra även om jag hade haft några små felnavigeringar, men direkt ut från stationen svarade inte längre kroppen och jag tappade snabbt två placeringar (Erik Eng som var två förra året och Karl-Fredrik som senare slutade trea i tävlingen) och fick sänka tempot till 6 min/km. Vad som följde var en mental kamp för att hålla en någorlunda fart de 35 km fram till dödens zon (tävlingsledningens benämning på den skoningslösa delen av banan på Kullaberg som man springer 3,5 varv på (varje varv drygt 21 km)). Det var frustrerande. Med tre bra träningsmånader bakom mig var jag i bra ultraform och hade väntat mig att kunna blanda mig iallafall striden om topp 5 och springa i närheten av 20 timmar. Efter ett tag släppte jag såväl placeringsmål som tidsmål. Det skulle bli en fråga om överlevnad. Alternativet att bryta loppet hade jag dock tagit bort redan innan start.

En av mina stora lärdomar efter mina två tidigare 100-mileslopp och otaliga andra lopp som Ö till Ö och Ironman, är att det är hur man hanterar dagarna när allt inte går som planerat som definierar vem man är. Det är när saker går dåligt som vi som idrottare verkligen får ta fram det bästa ur oss för att inte ge upp. Lopp där allt går enligt plan är inte någon utmaning jämfört med dagar där vi inte får ut vår potential men ändå inte ger upp. Kullamannen 2018 blev en påminnelse av just det. Väl framme vid dödens zon la sig mörkret och pannlampan blev min bästa vän under de 14 timmarna i mörker som väntade. Lyssnade bitvis på podcasts men långa stunder sprang jag ensam med nattens och skogens ljud som enda sällskap. Vid varje varvning i Mölle prövades alla löpares mentala muskler. Man hade tryckt upp en roll-up med 10 bra anledningar att stanna i värmen på Grand Hotel istället för att ge sig ut på ytterligare ett varv i mörkret. Jag vågade aldrig läsa listan!

Just lockelsen att bryta vid varje varvning (3 tillfällen mao) gav en extra krydda till utmaningen. Som att den fysiska urladdningen att springa 16 mil och 4300 höjdmetrar behövde bli tuffare! Men det mentala spelet som hjärnan spelar under ett lopp som Kullamannen där omedelbar belöning i form av mat, värme, dusch, sömn ställs mot uppskjuten belöning i form av målgång och att i framtiden kunna se tillbaka på en finish snarare än en DNF. Det är precis detta uthållighetsidrott, och faktiskt livet också, bygger på. Att ha tillräcklig willpower och whypower att ibland fortsätta trots att både kropp och knopp skriker stopp. För att det finns en uppskjuten belöning längre fram. Marsmallowtestet i modern tappning för vuxna!

Med några kilometer kvar till mål, i ett av de branta partierna vid Kullens fyr, tog fotografen denna bild på mig. Tröttare än på länge och hade jag lagt mig ner hade jag somnat på ett par minuter.

Jag antar att småbarnsårens sömnbrist inte bara varit av ondo. Även sömnbrist går att träna på. 26 timmar efter starten i Båstad sprang jag de sista stegen över mållinjen och kunde hämta ut min finisherring som just den dagen bland Mölles kullar verkade vara mer åtråvärd än Tolkiens ring. Av de 250 som startade tog sig 112 i mål, en brytfrekvens på ca 56%. Att inte vara nöjd vore fel mot alla som inte tog sig i mål. Ändå finns det en känsla av revansch i mig. Med ännu bättre och mer specifika förberedelser för svår terränglöpning med pannlampa och en dag när saker flyter på bättre är 20 timmar och en framtida pallplats inte alls en orimlig målsättning. Vid ett fåtal tillfällen i livet har jag känt att jag varit “färdig” med en tävlingsform och velat hitta en ny typ av utmaning.

Jag är inte färdig med Kullamannen!

Här finns reportage från SVTs sportnytt som gjorde ett bra inslag om tävlingen. Här skriver trailrunning Sweden om den fantastiskt imponerande vinnaren Petter Restorp. Och här är en kort film som måste ses (efter 29 sekunder vinkar jag åt kameran)! Kullamannens olika lopp på distanser från 12 till 161 km är ett fantastiskt sätt att spendera första helgen i november. Kanske ses vi där i framtiden?

 

Om att känna sig odödlig – ultralöpning med Dennis Källerteg

I slutet av maj fick jag ett inspirerande mail från en 20-årig kille. Efter att ha berättat lite om sig själv och sin löpbakgrund samt att han nu hittat ett lopp på 120km som han ville genomföra, avslutade han mailet med följande.
“Jag vet att jag kommer ha extremt svårt att klara detta själv utan rätt hjälp, jag behöver helt enkelt någon som kan mycket om just de distanserna, hur man tränar, mental träning osv. Jag har kollat runt mycket på många personer men jag har fastnat för dig, och jag tror du passar mig och kan leda mig på rätt väg. Tror du att det är möjligt att genomföra detta med så kort tid som det är kvar (5 mån), då jag aldrig i hela mitt liv varit uppe i den distansen?”
Vad tror du jag svarade och varför?
Efter att ha pratat några minuter på telefon med Dennis visste jag att han skulle kunna klara sin utmaning. Trots att det innebar en fyrdubbling av distansen mot vad han tidigare hade sprungit som längst på tävling. Vad tog jag det på? För mig var det följande faktorer som gjorde mig så säker.
  • Jag märkte att det fanns en passion för löpning, och en inre motivation till att utforska gränser.
  • Dennis vågade be om hjälp och jag tror att detta är en nyckel till vår fulla potential.
  • Dennis hade även insett att det var minst lika viktigt att jobba med mental träning som fysisk träning, vilket väldigt få (speciellt i 20-årsåldern) inser. Detta visade på en mognad och insikt som skulle bli den sista nyckeln.

Efter fem fruktsamma månader och en imponerande träningsmoral och inställning från Dennis sida följde jag med spänning hans framfart i ultraloppet Sätila trail 120km i mitten av november. Utan att avslöja allt i förväg kan jag väl säga att Dennis överträffade allas förväntningar (kanske även sina egna). Här kommer en intervju med honom veckan efter loppet.

Dennis, kan du beskriva upplevelsen under loppet?
Det va en fantastisk upplevelse att komma i mål och att jag över förväntan knep en tredjeplats. Att med tårar och hårt jobb stå på startlinjen kl 03.00 12 november, det var obeskrivligt. Hela upplevelsen är svår att förklara men när jag först tog kontakten med Christian så var det inte för att ta en pallplats i mitt första ultralopp. Utan mer för att ta mig runt, oavsett hur lång tid det skulle ta.  När jag körde mitt första riktiga långpass som Christian hade lagt upp, så kom jag hem med svarta ögon och jag sa till mig själv “hur ska JAG klara 12 mil?
Jag visste att det skulle krävas en helhjärtad insats av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden få känslan av att jag utvecklades. Och va det värt det? JA absolut med facit i hand gjorde jag allt jag kunde under loppet. Jag gjorde mitt bästa för dagen. Det var två som var starkare än mig men det var inte för att ta en pallplats jag ställde upp utan för att ta mig i mål. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick av Christian för utan hans hjälp skulle jag aldrig stått vid Sätilas Brygga kl 03.00. Halva loppet var det jag som drog upp tempot för den jagande “klungan” för att komma ikapp ettan. Jag skulle inte gjort något annorlunda under loppet, jag känner att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag kommer ta detta med mig, som en viktig erfarenhet inför nästa utmaning.
Vad var det bästa och tuffaste under uppladdningen?
Jag skulle säga att det knappt fanns någon tuff tid under uppladdningen. Visst sista långpasset va en enorm besvikelse men det är något jag lärde mig mycket av. Det har oftast en förklaring, Jag försöker se det positiva inte det negativa. Jag gick in i detta med neutrala ögon och jag hade en förväntan att komma i mål. Och att jag skulle göra allt jag kunde. För att prestera på topp var jag tvungen att tänka positivt.
Det bästa var nog långpassen, inte till en början men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Dessa passen betydde mycket. Helgen då jag körde fyra mil tre dagar i rad, kändes bra, riktigt bra. Jag kunde hålla ett bra tempo, och kände mig väldigt stark. Där fick jag nog känslan av att jag faktiskt kan klara detta.
Jag gillade upplägget på träningen och alla bra samtal vi hade. Som sagt så skulle jag aldrig klarat detta utan Christian. Det bästa var att få erfarenheten från någon som faktiskt varit med om liknande lopp och som vet vad han pratar om. Det hjälpte mig något enormt.
Ett av de områdena du pekade ut som ett område att jobba med, var de mentala bitarna, vilka tankesätt eller nyckelpass tycker du hjälpte dig mest?
Det var något som jag såg som min svaga länk och den mentala biten var egentligen den stora anledningen till att jag faktiskt sökte en coach. Jag visste att det skulle bli tufft mentalt att bedriva egna träningspass och att hela tiden ligga på en nivå där jag kunde utvecklas. Jag ville helt enkelt ha hjälp av ett proffs. De flesta passen hjälpte mig mentalt genom att jag försökte hålla en hög nivå på passen och utmana mig både fysiskt och mentalt. Jag har väl alltid försökt se det positiva i allt och lära mig av det som varit negativt. Även i träning där jag tar det positiva med mig som en styrka och det negativa har jag försökt få en förståelse för varför det blev som det blev. Det kan ju finnas flera anledningar till att passet inte gick som jag hade tänkt.
Oftast har det en anledning som står mitt framför näsan på mig. Det var något jag verkligen
fick uppleva på mitt sista långpass på sex mil där jag inte fick ut alls det jag ville. Men med facit i hand så hade det anledningar till att det blev så. Mycket övertid på jobbet med flera pass om dagen den veckan. Så blev stressen på kroppen alldeles för stor för att jag skulle kunna göra mitt allra bästa.
Vi jobbade mycket med visualisering där man försöker använda alla sina sinnen för att få fram en “fantasi”. Det hjälpte mig främst till loppet. För att sedan få den fantasin att bli en naturlig sanning inom dig. Det är lättare att uppnå något du redan känt och sett. Något jag även gjorde i någon månad var att skriva in på alarmet på mobilen tre stycken “JAG ÄR” som jag hela tiden skulle upprepa för att få en känsla av det. Det man intalar sig är man oftast. DU MÅSTE TRO PÅ DET!
Vilket tips skulle du ge till någon som har sprungit halvmarathon och marathon och är nyfiken på ultramarathon?
Nu är jag absolut inget proffs på ultralopp då jag bara sprungit ett. Men det jag tänker på är främst att testa det du tänkt ha med dig på loppet. Testa dina bars, gels, sportdryck osv. Kan även vara skor, strumpor och hela din utrustning helt enkelt. Träna i så lik miljö som möjligt som loppet går i. Om det är ett traillopp med mycket stigning, träna på det. Och det som jag har svårt med men som jag lärt mig mer av är att
LYSSNA PÅ DIN KROPP. Vad det än gäller, ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Kan vara att du inte låter kroppen återhämta sig efter en tuff helg med 2-3 långpass. Ta ett steg tillbaka och lyssna på kroppen. Ät bra mat, lägg dig en timme tidigare. Små detaljer som kan betyda så mycket i det långa loppet. TRO PÅ DET DU GÖR, om du inte tror på det du gör kommer det aldrig gå.
Vad har du lärt dig om dig själv längs vägen?
Var ska jag börja? Jag har lärt mig så mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag har lärt mig att kontrollera känslor då jag alltid haft lätt för att uttrycka dem och låta känslorna ta över. Under ett långt träningspass eller ett långt lopp så kommer det mycket känslor, för mig iallafall. Att kunna göra tårar till något postivt är väldigt viktigt för mig. Det har stärkt mig som person att inte låta känslor försvaga mig utan stärka mig. Jag kan mer än vad jag någonsin trott, kroppen är en maskin som jag fascineras över. Jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring kroppen och velat testa nya saker för att se hur den reagerar på det.
Ett ultralopp innehåller ju alltid svackor. Vilka var de jobbigaste partierna under loppet och hur tog du dig igenom dem?
Det fanns flera svackor som var riktigt riktigt tuffa, det kändes som att kroppen motarbetade löpningen mer och mer ju närmre målet jag kom. Efter sex mil kändes kroppen fantastisk, huvudet var med och löpningen kändes som sagt riktigt bra. Sen kom den första svackan som kanske var svårast att hitta kraft
att ta sig ur. Hela tiden försökte jag tänka på varför jag gör detta, all den tiden jag lagt på träning och att förbereda mig för mitt mål. Som faktiskt var just det loppet jag genomförde. Jag kommer ihåg en grej som betydde oerhört mycket när jag hade det som tyngst.
Jag hade precis tagit några salta godisbitar på en vätskestation där det stod en kvinna som pratade om vilken prestation det var att ta sig dit. Jag sprang därifrån med några godisbitar i handen och lite sportdryck i andra handen. Så kände jag att jag behövde få igång benen igen för att de var stela. Jag satte mig på huk på vägen och då kom en röd liten bil med fyra personer i. Som längre fram stannade och klappade i händerna och hejade. De frågade “är det du som är Dennis?“. JA svarade jag glatt och de pratade om vilken prestation det var att ta sig dit och att jag skulle köra hårt nu. Det betydde enormt mycket att få hejarop och att de stannade bilen för att heja på mig. Då sken jag upp som en sol och kunde köra vidare utan smärta. Jag vet inte hur det känns att vara odödlig men om jag får chansa på hur det känns så tror jag att det var just den känslan jag kände då.
Det var inte mycket publik längs banan så jag försökte hitta energi i allt som fanns, det kunde
va småbarn som ville göra high-5. Eller att jag pratade lite extra med någon som hade hand om vätskestationen jag var på.
Har du några funderingar på nya utmaningar för framtiden?
Nu när loppet har lagt sig lite har jag börjat fundera på vad nästa utmaning ska bli. Något jag skulle vilja testa är 100 miles alltså 16 mil. När det blir ett till långlopp så tror jag absolut att det blir ett 100 miles-lopp. Men det är också något jag måste få motivation till, att hitta den såhär efter ett långlopp är svårt. Det ska jag vara ärlig med. Jag har precis gjort mitt första ultralopp och jag känner mig faktiskt tom på känslor. Jag vet att jag kommer komma tillbaka stark och veta att jag kan uppnå nästa utmaning om jag väljer att gå in helhjärtat för den. Först måste jag dock bli helt återställd och hitta glädjen i att faktiskt ta en tur i skogen! Vilket jag är helt säker på att jag kommer, för jag älskar att träna och att utmana mig själv.
Share

Coaching via blogg

Jag befinner mig en ett regnigt november-Stockholm. Mitt i en NLP-baserad kurs i Coachande Ledarskap med Kjell Enhager. Väldigt inspirerande och jag samlar på mig nya nycklar och verktyg för att utveckla mitt coachande. Tidigare idag fick jag en idé som jag kände att jag vill prova. Jag vet inte om det är någon som provat innan men det spelar mindre roll. Vad skulle hända om jag provar att applicera några av de verktyg, filosofier och frågeställningar som jag samlat på mig de sista åren i bloggformat?

Korta bloggposts med konkreta frågeställningar som kan hjälpa dig som läsare att komma ett steg närmare ditt mål eller dina drömmar. Ett sätt att påverka fler än det fåtal jag har kapacitet att coacha face-2-face, via skype eller träffa under en föreläsning. Min absolut största drivkraft i mitt jobb som coach är att påverka genom inspiration och rätt frågeställningar. Att uppmana dig att utforska din fulla potential och ge verktyg för att nå dit. Kanske går det att göra i bloggformat. Det är värt att prova. Eftersom julen är i antågande tänker jag släppa en ny bloggpost varje dag under december. Som en sorts adventskalender. Med 24 frågeställningar (och förhoppningsvis 24 svar) har du en bra grund för att ta första stegen mot att uppnå en dröm, ett mål eller ett nyårslöfte som tidigare falerat. Hoppas du vill hänga med! Kom ihåg att DU ÄR SKYLDIG VÄRLDEN DIN FULLA POTENTIAL!

Share

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.

Share