Jag sprang min första ultra 2007. Ganska snabbt efter det läste jag om det galna loppet UTMB där man sprang genom tre länder runt hela Mt Blanc-massivet. Över 17 mil och 10 000 höjdmetrar. Som att springa en Ironmancykling och samtidigt bestiga Mt Everest upp och ner igen. Under många år drömde jag om att i framtiden ge mig på detta galna lopp. 2019 fick jag chansen. Det blev en otroligt tuff upplevelse där jag njöt av de första 3h och led de resterande 34. Väl i mål var det självklart. Det här skulle jag aldrig mer göra om. Drömloppet hade förvandlats till mitt mardrömslopp. Jag gjorde den här filmen efter loppet.
Det mentala avgrundshålet som skapades av UTMB 2019 tog fem år att ta sig upp från och det var inte förrän för ett år sedan jag blev sugen på hela loopen runt Mt Blanc igen. Och för drygt en vecka sedan, sex år efter mitt förra försök, fick jag min ”revansch”.
Publiken och atmosfären första kvällen var helt galen. Jag njöt av att vara tillbaka på världens coolaste ultratävling. Vi möttes av otroligt dåligt och kallt väder första natten över Col de Bonhomme och Col de la Seigne. Men när lördagen kom avtog regnet och solen tittade fram!
För att göra en lång historia kort så tog jag mig hela loopen denna gången också. Men skillnaden kunde inte varit större. Denna gången var jag tränad för uppgiften hade kontroll hela vägen.
Det var en otroligt häftig känsla att kunna genomföra loppet ca 10 timmar snabbare än mitt yngre jag. Och även om jag hade några mindre svackor fanns aldrig tankar på att bryta eller osäkerhet kring varför jag utsatte mig själv för detta igen. Det känns konstigt att kalla något så tufft för en njutning men jag försökte njuta så mycket jag kunde av stämningen, naturen, bergen, äventyret och att kroppen kändes stark. Tack vare grym energi från Umara hade jag inte en enda energidipp vilket egentligen är helt sjukt!
-Loppets höjdpunkt: Att mitt i natten efter en fruktansvärt kall passage över Col du Bonhomme lyckas vända både kroppstemperatur (tog på mig allt jag hade med mig) och mindset och springa mig varm igen uppför Col de la Seigne trots snöblandat regn som kändes som hagel, lera med nysnö uppepå i den branta nerförslöpan mot Lac Combal och att det mest kändes som misär.
-Loppets lågpunkt: Klättringen efter Champex Lac. Från att ha känt mig stark uppför under de första 4000 hm gick de sista 6000 hm väldigt långsamt. Och klättringen mot the Bovine var värst.
-Loppets överraskning: Att vid målgång få reda på att jag tagit en tredjeplats i M45-49 i vad som får anses vara inofficiella VM i ultratrail. Att få ta emot pris på scenen med den sjukaste backdroppen i världen var nästan surrealistiskt (kolla filmen med ljud). Lilla jag på den stora scenen
Att också få dela hela denna upplevelsen med ett gäng fantastiska människor, vänner, adepter som också genomförde otroliga prestationer. Det är nog det största av allt.
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2025/09/start-utmb-1.jpeg20481536christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2025-09-10 18:32:182026-02-04 14:18:08UTMB – the revenge
I helgen var det dags för det klassiska Kullabergsloppet Ladonia Mountain Trophy att återuppstå efter 12 års uppehåll. Eller som tävlingsledningen skulle uttryckt sig: Draken på Kullaberg var väckt igen och stod redo att äta upp ett nytt gäng utmanare. Denna gången erbjöds loppet i XL-format med en maxtid på 30 timmar. I lag om två, med väldigt lite information och obefintlig regelbok, stod 38 lag på piren i Mölle i fredags redo för att starta loppet med en simtur över bukten mot den första av många checkpoints där loppets första karta väntade. 50 lag hade anmält sig. 12 hade redan kastat in handduken innan start. Jag hade teamat upp med min vän och adept Emelie Eklöf och vi var laddade för ett långt äventyr. Eftersom vi båda deltagit i (och verkligen gillar) Kullamannen (som går i november) ett flertal gånger såg vi fram emot att få uppleva Kullaberg med omnejd på sommaren.
Loppet var uppdelat i olika etapper och vi fick ingen information om nästa etapp förrän den föregående var slutförd. Osäkerheten kring vad som skulle komma härnäst kombinerat med att vi inte hade en aning om hur många etapper som skulle krävas för att klara hela loppet gav en intressant krydda till utmaningen. Vi visste inte vid start om det skulle vara möjligt att klara hela loppet eller om det skulle handla om att sikta på att klara så många etapper som möjligt för att ha chansen att stå som vinnande lag i slutändan. Reglerna sa att det skulle utses ett vinnande lag och att resterande lag som inte bröt i förtid skulle få dela på andraplatsen. I tidigare versioner av loppet (som inte varit XL) hade brytfrekvensen legat runt 70%. Men vi var båda överens om att DNF inte var ett alternativ. Huruvida vi skulle klara alla etapper eller inte hade vi dock ingen aning om.
Prologen
För att ge oss själva så bra chans som möjligt att hinna så många etapper vi kunde så startade vi i ett bra tempo. Blöta (men avkylda) från den inledande simningen tog vi oss upp mot fyren för ett par checkpoints och sen siktade vi in oss på Håkull, Arilds hamn och Arilds vingård (som var slutmål för första kartan). Vi var i ledning, men väl på vingården insåg vi att det inte bara var osäkerheten kring nästa etapp som skulle innebära en mental utmaning. Vi möttes nämligen av beskedet att vi inte skulle få fortsätta innan vi väntat in alla andra lag också. Maxtiden för den första kartan (som vi fått efter simmomentet i början) var 3 h 5 min och vi hade just tvingats till en ofrivillig paus på 68 minuter. Vi försökte göra det bästa av tiden och ett lag efter det andra trillade in till vingården. 37/38 lag var fortfarande kvar i tävlingen när vi blev upphämtade av två bussar med okänd destination. Spekulationerna på bussen var många om vart vi var på väg. Och vi insåg att försprånget vi hade skaffat oss på prologen nu inte skulle spela någon roll alls längre. Det vi inte visste där och då, var att försprånget till och med skulle straffa sig på nästa etapp…
Kebnekaise på Vallåsen
Efter ett tag började alla lag på bussen förstå att vi var på väg mot Vallåsen. Och väl framme fick vi vänta ytterligare 30 minuter på mer information. Vi insåg snart att det vi väntade på var att liftarna skulle sluta gå och att downhillcyklisterna skulle avsluta sina träningspass. Vi fick också information om att nu gällde ”omvänd jaktstart”. Vi som varit snabbast på prologen skulle få starta resten av tävlingen sist för att övriga lag skulle få chansen att komma ikapp. De andra lagen släpptes iväg ett efter ett. Vi fick snällt sitta och se på när de började samla höjdmetrar i den 140 hm höga backen. Uppdraget: Att bestiga Kebnekaise från fjällstationen och tillbaka (ca 1400 hm). Det var sen eftermiddag när vi runt halv fem fick ge oss iväg för att försöka jaga ikapp de övriga lagen. Vi spenderade ett antal timmar i backen och sammanhållningen med övriga dårar som sprang och upp ner i de skånska fjällen växte sig allt starkare. Många peppade oss och vi peppade alla andra. Vi var där med ett gemensamt syfte, att besegra Ladonias drake. Värmen var tuff och vi distribuerade om vår packning så att jag bar all vår obligatoriska utrustning så att Emelie kunde kyla av sig lite tills solen gick ner. Vid åttatiden var vi klara med våra höjdmetrar som tredje lag och fick en ny karta med fyra checkpoints som skulle ta oss ett par vändor över Hallandsåsen. Eftersom Emelie är grym på orientering, vilket blev en av våra huvudstyrkor som team, tog vi närmsta vägen genom skogen istället för vägen som de flesta andra lagen valde. Det innebar att vid första checkpointen på nya kartan var vi uppe i ledning igen. Men med tanke på att ledning tidigare i tävlingen inneburit en nackdel så visste vi inte längre om det var en fördel att leda tävlingen. Efter ytterligare ett par checkpoints slutade kartan vid ett vindskydd längs Skåneleden. Jag var rejält hungrig vid detta laget. Det enda vi hade ätit sedan start var sportdryck och några gels, men i mycket mindre mängd än vad vi normalt äter under lopp. Jag sprang och hoppades på en överraskningsmåltid som belöning för att vi nu klarat kartan. Vi fick varsin giffel och en mugg cola, en ny karta och en minnesutmaning där vi skulle komma ihåg 12 föremål i en låda för framtida bruk.
Skåneleden och misären på Rasta
Den nya kartan innebar linjeorientering längs Skåneleden med slutmål på rastplatsen Rasta längs E6an. Klockan var 23.30, vi hade 20-25 km framför oss i fullmånens sken. Nu gick vi in i natten. Magen kurrade, men vi njöt ändå av att vara ute på äventyr! Även om vi nu ledde med ganska god marginal var vi lite oroliga för att vår ledning återigen inte skulle betyda något i nästa fas av tävlingen. Vi hade nämligen fått information om att nästa cut-off, som var vid rastplatsen vi var på väg mot, var kl 07.00 på morgonen. Vi insåg att det fanns en stor risk att vi skulle få vänta i fem timmar, frysandes mitt i natten, på att vår ledning återigen skulle gå upp i rök. Och mycket riktigt. Väl framme vid Rasta, kl 01.45 på natten, möttes vi av tävlingsledare Per Sjögren och beskedet att vi nu skulle vara tvungna att vänta in de andra lagen. Men någon form av medlidande för oss hade han ändå, den gode Per. För han erbjöd sin hundhåriga lilla bil som tillflyktsort och sovplats för att vi skulle slippa ligga på marken i fem timmar och frysa. Kallt blev det ändå. Och vi sov inte så mycket. Vi var överens om att det här ändå måste vara tävlingens lågpunkt. Det vi inte visste då var att det skulle komma andra typer av lågpunkter längre fram. Vi kunde bara skratta åt det ironiska i att vänta vrålhungriga på en nattstängd rastplats som skulle öppna sin frukostbuffé kl 07.00, exakt samtidigt som bussen skulle ta oss till en ny destination. Vi såg hur de dukade fram buffén innanför fönstren, lagom tills vi blev ombedda att hoppa på bussen. 35/38 lag hade hunnit ifatt oss och nu var vi alla nyfikna på vad nästa etapp skulle innebära.
Ladonien – Nimis = Arx ?
Ladonien är det lilla område mellan Arild och norra delen av Kullaberg där både Nimis och Arx finns. Upphovsmannen till både dessa skapelser och nationen Ladonien är den numera bortgångne konstnären Lars Vilks. Under Ladonia Mountain Trophys tidiga år agerade Lars Vilks prisutdelare. Nu hedrade vi hans minne genom att låta kartan leda oss via fiskarens stig och stenfältet mot Nimis. Efter att ha blivit avsläppta i Arild fick vi varsin kanelbulle och en Mer till ”frukost”. Vi fick nio minuters försprång som tack för de timmarna vi hade sprungit in på övriga lag under natten. Iallafall bättre än omvänd jaktstart. Men vi hade nu många jagande lag bakom oss. Jag njöt av att vara tillbaka på Kullaberg. Vädret var fint. Sällskapet toppen. Naturen fantastisk. Andra kontrollen som tydligt på kartan skulle sitta på Nimis (med ledtråd Nimis) var dock borta. Vi letade länge på båda sidor och jag klämde mig igenom hela Nimis, som utrymmesmässigt är mer lagom för min sjuåriga son Ture, för att säkerställa att vi inte hade missat kontrollen. Men den fanns inte. Lagen började komma ikapp oss och snart var vi fem lag som hjälptes åt att leta. Till slut bestämde jag mig för att ringa tävlingsledningen och be om råd hur vi skulle göra.
Vi fick som svar att kontrollen blivit utsatt samma morgon och att de var säkra på att den fanns där. Med den något konstiga (för oss som vet skillnaden) kommentaren att den satt klart och tydligt på stenkonstverket vid Nimis. Men som du säkert också vet, så heter inte stenkonstverket Nimis utan Arx. Så jag begav mig tillbaka till Arx och mycket riktigt var kontrollen där. Både kartan och ledtråden hade lett oss fel. Det var här tävlingen började balla ur! Men vi blev lovade någon form av kompensation för att vi nu tappat ca 20 minuter på att leta på det stället där kartan visat att kontrollen skulle vara. Vi tipsade övriga lag om att kontrollen inte alls satt vid Nimis, utan vid Arx, och fortsatte sedan mot Håkull som var kartans slutpunkt.
Håkull, djävulens diadem och den konstiga avslutningen
På toppen av Håkull, Kullabergs högsta punkt, fick vi nya instruktioner. En karta med namnet Djävulens Diadem gav oss nästa etapp i tävlingen. En stor karta med många orienteringspunkter som skulle tas i en viss ordning. Men till skillnad från tidigare skulle vi mellan varje kontroll upp till toppen på Håkull igen och rapportera en viss bokstavskod som vi hittat på respektive kontroll. Vi hade redan över 3000 höjdmetrar i benen, men fler skulle det bli! Och här fortsatte problemen med att kartan inte stämde med verkligheten. Den första kontrollen satt inte alls där den skulle, och när två andra lag till slut hittade den och vände uppåt igen, lyckades vi hitta den genom att se var de kommit ifrån. Vi tänkte inte mer på det, men jag märkte på Emelie att hon började tvivla lite på sin orienteringsförmåga. Det skulle visa sig att det inte var något fel alls på hennes förmåga, utan att kartan helt enkelt visat oss totalt fel. Och det skulle bli värre. När vi kom till nästa kontroll var det vår tur att ha turen att råka hitta kontrollen, trots att den satt långt ifrån där den skulle varit enligt kartan. Vi stack vidare och de andra lagen som letade trodde att vi hade struntat i den så de följde efter och gav upp letandet. Och sen blev det ännu värre.
Tredje kontrollen, den som på kartan hette 4a, var helt borta. Vi började leta först, och snart hade de två andra lagen bakom oss också börjat leta. De hade också duktiga orienterare i laget och efter att ha sökt av ett ganska stort område runt där kontrollen skulle sitta, insåg vi att resterande lag som fortfarande var kvar i tävlingen också hunnit ikapp och nu letade efter kontrollen. Allt försprång borta. Dessutom hade vi en cut-off att förhålla oss till, och vi började inse att inget lag skulle hinna den, om vi fortsatte leta efter kontrollen som var borta. Var det på detta sättet de skulle se till att alla lagen DNFade? Var det såhär det skulle sluta efter nästan 24 timmars tävling? Fortfarande i detta läget trodde jag att situationen vi nu hamnat i, var helt och hållet planerad av tävlingsledningen för att fortsätta bryta ner oss mentalt. Sedan kanelbullen några timmar tidigare hade jag bara fått i mig EN gel. Energinivån blev lägre och lägre och vi blev mer och mer uppgivna.
Jag ringde tävlingsledningen igen, som bedyrade att kontroll 4 absolut suttit ute samma morgon. Men det var verkligen något som inte stämde. De två första kontrollerna hade gått att hitta genom att scanna av ett större område i närheten av cirkeln på kartan. Men nu hade vi letat i över en timme, tillsammans med de flesta andra lagen som fortfarande var kvar. Det kändes tråkigt om det skulle sluta såhär. En stund senare fick jag ett mms från tävlingsledningen med en handritad karta. Jag visade den för Emelie och hon såg direkt att vi var på helt fel ställe. Vi ropade till övriga lag att vi visste var kontrollen var, och alla följde efter oss och lyckades till slut hitta kontrollen. Väl uppe på Håkull ville de skicka iväg oss igen till nästa checkpoint, och jag tackar fortfarande mig själv för att jag vägrade. Jag krävde att få se den handritade kartan för att kunna jämföra den med vår karta. Och då kröp det fram att tävlingsledningen hade haft krismöte medan vi letade efter kontroll 4. De hade insett att tryckeriet hade tryckt kartorna fel och att det var fler checkpoints som satt fel. Men två av de kvarvarande kontrollerna hade de nyligen kollat och de satt rätt. Så vi fick uppdraget att ta dem, och sen komma tillbaka till Håkull för ny information. När väl kontrollerna satt rätt sprang Emelie RAKT på dem. Orienteringsförmågan var det inget fel på!
Här hände något som vi fortfarande inte vet hur det gick till. Vi tog båda de kvarvarande kontrollerna i klar ledning (trodde vi) men när vi en stund senare anlände till Josefinelust för det befarade klipphoppet (som funnits med i tidigare upplagor) var redan ett lag där. Vi hade tagit bästa vägvalet (och jag litar på Emelie här) och även tryckt på lite extra för att skapa rejäl lucka bakåt. Ändå hade laget redan hunnit simma klart runt en boj. Simning runt en boj var momentet som hade ersatt klipphoppet pga brist på funktionärer/säkerhetspersonal. Vi var nu det jagande laget och vi började bli rädda för att vi nu närmade oss slutet av tävlingen. Åtminstone närmade vi oss slutet på denna etappen, med etappmål i Mölle. Vilket antiklimax detta höll på att utveckla sig till, eftersom vi hade varit ledning under 95% av tiden och pga alla felaktiga kontroller hade tappat vår klara ledning under sista etappen. Vi drog nytta av vår draglina, jag tryckte på så bra det gick och Emelie hängde med. Vi var båda väldigt låga på energi. Två gels på fyra timmars tävlande var inte riktigt tillräcklig energi för en slutspurt. Vi jagade och det andra laget svarade. Vid sista checkpointen vid Kullamannens grav var vi fortfarande tydligt bakom och hade inte tagit in någon tid. Väl framme i Mölle blev det dags för simning igen. Vi vattensäkrade packningen, kopplade in draglinan, och min swim-run-hjärna kopplades på. Nu skulle vi ta dem på simmomentet. Vi tog in och kom ifatt lagom tills det var dags att klättra upp på piren i Mölle. Men fick tålmodigt vänta på vår tur att klättra upp. Med 100 m löpning kvar till målet hann vi helt enkelt inte ikapp och när vi förstod att tävlingen var slut, kändes det faktiskt riktigt surt. Vi hade klarat Ladonia Mountain Trophy, men tappat vinsten på mållinjen.
Men laget som hade slagit oss i spurten sa direkt, att de inte tänkte acceptera sin vinst. De tyckte att VI var de rättmätiga vinnarna. Snacka om sportmanship. Per Sjögren som spänt hade bevittnat vår simspurt höll med och indikerade direkt att han behövde överlägga med övriga tävlingsledare om hur de skulle hantera situationen som uppkommit. Det var tydligt att tävlingsledningen tog på sig ansvaret för att vi vid flertalet tillfällen tappat vår stora ledning. Den omvända jaktstarten hade varit en medveten strategi för att förstöra för oss, men de felaktiga kontrollerna och det lilla försprånget på bara 9 minuter samma morgon, hade inte förankrats bland alla i ledningen.
Ovissa om utgången i tävlingen bytte vi om till torra kläder, tog en powernap, en glass och väntade in prisutdelning och middag några timmar senare. Men slutet gott allting gott. Till slut fick vi ta emot förstapriset och det värmde i hjärtat när övriga lag applåderade oss. Det rådde nu konsensus i rummet om att vi hade varit det bästa laget. Totalt hade vi kämpat oss igenom 97 km och drygt 4000 höjdmetrar. Vi belönades med varsin tavla föreställandes en kannibal mitt i en måltid. Ett absurt pris som avslutning på en annorlunda tävling. Om jag är sugen på att göra det igen. Självklart 🙂
Sommaren är här och även om vädret varit nyckfullt hoppas jag du kan njuta av längre dagar, sol, bad och utevistelse. I skrivande stund är jag rejält sliten efter att ha sprungit Kalmarsundsledens 122 km bara några dagar efter ett personligt rekord på halvmaran. Men mer om det senare. Jag är full av tacksamhet för allt jag fått vara med om redan i år. Jag är även tacksam för att jag kan leva på mitt stora intresse och jobba med fantastiska människor varje dag. Några av upplevelserna relaterade till mina och mina teams prestationer kan du läsa om i denna summering av första halvåret 2024. Tack för att du läser och hoppas det kan inspirera dig till att våga drömma, satsa hårt och utvecklas som person längs vägen!
Teamprestationer och händelser under 1H 2024
I början av året samlade jag årets Ironteam för en träningshelg i Karlskrona. Det är alltid roligt att träffas på riktigt (inte bara via video), och låta alla ha en chans att bygga nya relationer med likasinnade och hämta energi och inspiration till att träna vidare genom vinterhalvårets mörka månader. Vi simmade, cyklade, sprang och åt tillsammans! Under februari släppte jag fyra nya poddintervjuer med personer (Ann-Mari, Emelie, Klas och Oscar) jag haft förmånen att få coacha och lära känna de senaste åren. Lyssna på dem om du inte redan gjort det!
I mars testade adept Charlie Gaut HYROX. Det var första gången jag fick uppgiften att coacha inför en sådan tävling vilket var spännande. Charlie var sedan med som min huvudsupport under 24-timmars-SM och är på väg mot nya långa äventyr under sommaren (säkert mer om detta i nästa nyhetsbrev). I mars samlade jag mitt Ultrateam till en träningshelg på Österlen (se bild nedan) vilket var fantastiskt trevligt och en bra uppladdning inför ÖST 60 km som många av oss skulle springa. Lukas Petersson tog också under mars en fin andraplats i Ronneby Backyard.
I mitten av april sprang jag och 20 av mina adepter Österlen Spring Trail (ÖST) 60 km. En fantastiskt fin tävling som jag verkligen gillar och kan rekommendera. Många fina lopp av teamet och superkul att träffas igen. Förutom glädjen i att träffa många ur det sydsvenska ultracommunitiet gladdes jag lite extra åt Emelie Eklöfs andraplats och Helena Gautams tredjeplats (se bild nedan)! Själv fick jag dela prispall (3a) med raketerna Anton och Johannes!
Helgen efter ÖST vann Johan Hartelius TEC 50 miles. Han intervjuades i Ultraaktuellt efter vinsten. Ett avsnitt där jag fick förmånen att vara med som bi-sittare inför det stundande 24-timmarsloppet (SM) i Växjö. Utöver ultraaktuellt blev jag också intervjuad av marathonlabbet inför loppet i Växjö. Det var häftig stämning i Växjö den där sista helgen i april och flera ur mitt team var på plats för att tävla eller supporta/heja (vilket gav ordet teamkänsla ett ansikte). På 24-timmars hade jag höga ambitioner (svenskt och nordiskt rekord) och det gick bra i 20 h tills det inte gick alls längre och jag tvingades sätta mig vid sidan och vänta in slutsignalen (pga Rhabdomyolys). De 23 milen jag hade skrapat ihop då räckte ändå till SM-silver vilket med lite distans till det hela känns bra. Jag fick iallafall med mig ett (inofficiellt) svenskt rekord på 12-timmars-löpning med 151 km (min passering efter 12 h alltså). Även om jag var där för 24-timmarsrekordet (273 km+) så var det ändå någon form av “tröstpris”. Supporten i form av främst Charlie Gaut och Emelie Eklöf gjorde en heroisk insats och utan dem hade jag kastat in handduken efter 12 timmar. Även Annika Wigren och Daniel Bååth kämpade bra och lyckades stanna på banan (till skillnad från mig) under alla 24 timmarna och nådde upp till 153 respektive 192 km (Daniel tog SM-brons i M45). 24-timmars är en brutal tävlingsform och mycket kan verkligen hända. Grattis till Tobbe Gyllebring som tog sitt andra raka SM-guld och avslutade tävlingen i en solstol bredvid banan tillsammans med mig och bronsmedaljör Mikael Gottberg några minuter innan slutsignalen ljöd. Det kändes som ett fint sätt att avsluta tävlingen på trots allt!
Även under maj var många i teamet i farten. Emelie Eklöf vann första upplagan av Peters trail 104 km överlägset och tog en tredjeplats totalt i tävlingen. Hon intervjuades i Ultraaktuellt efter sin seger. Magnus Linde och Helena Gautam vann och slog varsitt banrekord på St Hans Extreme 6h (bild nedan). Helena var dessutom, precis som Emelie, totaltrea i loppet. Någon vecka senare skulle ytterligare en tjej ur teamet blanda sig i toppstriden i totalen under Uka Pain 100 miles. Elin Öhman tog sånär en tredjeplats i totalen och vann damklassen överlägset. Även hon intervjuades i Ultraaktuellt och fick berätta om sitt händelserika lopp. Sofia Smedman tog en fin tredjeplats i 50k-klassen, Richard Hartgers tog en fin 8e plats (i sin debut) på 100miles medan Christoffer Wetterberg tog en 7e plats i 100 km. I Snowdonia 100 miles vann Marcus Kjellberg sin åldersklass (se nedan för film)!
Årets första stora triathlonhelg i Sverige är precis till ända och sju av mina adepter tävlade under Ironman Jönköping 70.3. Grattis till fina lopp i extremt tuffa förhållanden (svinkallt, superblåsigt och blött) Urte Bernataviciute, Klas Wallström, Anders Blomqvist, Carro Östlund, Daniel Östlund, Marcus Edelhamre och Martin Schabbauer.
Rekord på Kalmarsundsleden
I mars 2021 sprang jag Kalmarsundsleden första gången (och registrerade ett rekord (sk FKT-fastest known time)). Då fanns ingen tidigare registrerad tid och jag vet inte om någon annan hade sprungit hela leden alls innan dess i ett sträck. Då tog det 11h 13min. Jag gjorde en enkel film på youtube som heter ”Ensam på Östkusten”.
Jag hade med kameran denna gången också med planen att göra uppföljaren ”Tillsammans på Östkusten”. Min äldsta son Vilgot (13) ville nämligen cykla med så länge han orkade. Resten av familjen skjutsade upp oss och skulle senare under dagen langa vatten och energi till oss efter besök på Skälby gård och Ikea. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt. 3 km in på leden passerade vi ett tekniskt parti med några fallna träd. Vilgot fastnade med cykeln och hela växelföraren gick sönder. Antiklimax och jag fick anamma plan B. Det får väl helt enkelt bli en ”Ensam på Östkusten 2” av det jag ändå filmade längs vägen.
Målet var att ”ta tillbaka” rekordet som min kompis/tidigare adept Dennis Källerteg slog 2022 (10.55). Men jag hade också satt upp ett tufft mål att se om det gick att springa hela leden under 10h. Vädret var bra, aningen motvind men inte så att det störde. Snarare så fläktade det skönt eftersom det blev varmare mitt på dagen än prognosen hade sagt. Kompis/tidigare adept Micke Kullman Larsson mötte upp efter 45 km och langade is och vatten och körde med en stund på elscooter. Det var mycket värt. Familjen langade energi och vatten under andra halvan av dagen. Tacksam för det! ❤️ 🙏
Med en timme kvar insåg jag att jag skulle behöva öka rejält för att ha chans på 10h. Hjärnan ville safea och jogga i mål och slå rekordet bara. Men jag lyckades övertala mig själv att ge det en chans. Med ett par km kvar insåg jag att det skulle gå att komma under 10h och på sista km mötte barnen upp och sprang med så då softade jag resten in i mål. Supernöjd med att jag orkade öka sista timmen och att kroppen var med på noterna och ville springa. Bilden nedan är från målgång vid fredsstenen i Bröms.
Det är aldrig för sent att utvecklas. Hade du frågat mig för 10 år sedan (då var jag 33) om jag skulle vara snabbare som 43-åring hade jag nog bara skrattat. Men nu kan mitt yngre jag slänga sig i väggen. Förra helgen slog jag mitt personliga rekord på halvmarathon (+klubbrekord+banrekord) med 1.11.53 på Kusthalvmaran (bild nedan). Den tiden kunde jag bara drömma om för ett par år sedan. Det är aldrig för sent att bli snabb även på så korta distanser 🙂
Tips på inspirerande filmer från adepter med youtubekanaler är Angels äventyr i Kenya (del 1 och del 2), Marcus Kjellbergs grymma racevideos och hans väg mot sub 20h på 100 miles (vägen mot 20h och Snowdonia 100 miles).
Jag önskar dig en fin sommar!
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/07/FB_IMG_1714589546269.jpg7201080christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2024-07-12 16:52:572024-07-12 16:53:02Teamprestationer, rekord och summering av första halvåret 2024
I skrivande stund är det exakt ett dygn kvar till starten av Svenska Mästerskapen i 24-timmarslöpning i Växjö. Denna tävling har sedan min DNF på Kullamannen 100 miles i höstas varit mitt huvudmål. Det är denna tävling jag funderat på vid nästan varje träningspass sedan årsskiftet och jag känner att jag förberett mig så bra jag kan. När jag “provade” denna tävlingsform 2022 var det med tanken att enbart göra det en gång i livet för att sedan (på riktigt) kunna säga att tidslopp inte var något för mig. Efter målgången 2022, även om loppet slutade med ett SM-silver och en av de bästa resultaten av en svensk genom tiderna, sa jag ALDRIG MER. Men SM ledde till landslaget och EM i Verona 2022. Där kastade jag in handduken efter 15h när min kropp inte ville vara med mer. Även då var den första tanken ALDRIG MER.
Samtidigt är ju en av mina huvudsakliga drivkrafter i livet att försöka nå min fulla potential inom de områden jag bryr mig om. Oavsett om det handlar om rollen som pappa, coach eller idrottare. Och även om SM 2022 gick bra, kanske långt mycket bättre än jag vågat hoppas på, känner jag att jag har en oplockad gås med 24-timmars. Det finns mer potential. Jag är i mitt livs form. Jag har samlat en massa värdefull erfarenhet de senaste två åren. Så jag bestämde mig i november för att det var värt en tredje iteration. Om det blir tredje gången gillt får vi se. I fortsättningen får jag väl akta mig för att säga ALDRIG MER efter en tävling 🙂
I uppsnacket har jag varit med i ett par poddar där du kan lyssna på mer om hur jag tänker inför tävlingen. Marathonlabbet (25 min in i avsnittet) och Ultraaktuellt (med som co-host så hela avsnittet). Jag har även tre adepter och vänner på startlinjen i Magnus Linde, Annika Wigren och Daniel Bååth. Vi har världens bästa supportteam bakom oss och jag ser fram emot att dela hela upplevelsen med dem (och alla andra som kommer och hejar på oss). Jag siktar högt och drömmer om att springa RIKTIGT LÅNGT!
Om du vill kolla hur jag tränat för loppet, lägger jag ut allt på strava. Det enda som inte finns på strava är ett antal “post workout saunas” den sista månaden för att förbereda mig på scenariot att det blir varmt i helgen (nuvarande väderprognos verkar ganska bra)!
Tävlingen följs såklart bäst på plats i Växjö (målgången är kl 11.00 på söndag fm), men har du inte möjlighet till det så livesänds den på friidrottskanalen.
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/04/ost-e1714474401528.jpeg398744christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2024-04-26 12:49:342026-02-04 14:19:44Ett dygn av smärta, glädje, svett och drömmar
För exakt ett år sedan skrev jag en summering av 2022 och tittade framåt mot 2023. Jag tänkte göra samma sak igen då jag tror på värdet av att stanna upp efter en säsong och reflektera/lära innan man siktar full fart framåt igen. På ett sätt var 2023 mitt bästa idrottsår någonsin. Både som coach och atlet. Men trots att jag var i mitt livs form missade jag mina två huvudmål. Känslan av att vara i sitt livs form som 43-åring efter att jag sysslat med uthållighetsidrott i snart 20 år är dock en stor behållning i sig. Det ena målet missade jag med 3 minuter (att springa marathon under 2.30) och det andra totalt (pallplats på Kullamannen 100 miles) pga en skadad fot. 2023 var dock året där flera av mina ultraadepter blommade ut för fullt vilket väger upp det till mitt bästa idrottsår någonsin!
Mina stora lärdomar från 2023
Att sätta upp TUFFA och SVÅRA mål ger mig mer motivation än att bara ställa upp i en tävling och ”göra mitt bästa”. Framförallt ger det mer motivation i processen inför tävlingen. Under tävling försöker jag alltid göra mitt bästa och det har jag alltid försökt. Eftersom jag har tränat och tävlat så länge (sedan 2005) och genomfört många av mina ”bucket-list-tävlingar” redan så är det som ger mig mest motivation nu snarare att spänna bågen så hårt att jag kanske har 20-50 % chans att lyckas med mitt mål.
Nedsidan av punkten ovan är ju att det är 50-80 % risk att jag missar mina mål. I vissa fall (som under Köpenhamn marathon) kommer ett missat mål dock ge ett väldigt bra resultat ändå eftersom jag siktade så högt. Sikta mot månen och landa i trädtopparna. 2.33 var ändå pers med nästan 7 minuter, jag var bästa svenska löpare (av några tusen som ställde upp) och det var en väldigt varm dag vilket påverkade allas tider negativt. Så lärdomarna från Köpenhamn maraton var att 2.30 är inom räckhåll (se målen för 2024 nedan), att jag utan ett högt uppsatt mål inte hade sprungit så bra som 2.33 och att jag måste få i mig mer vätska (inte bara energi/salter). Och att mitt träningsupplägg inför loppet funkade superbra.
Att ha vissa tävlingar som upplevelsetävlingar där andra saker än prestationen är det viktigaste. I mitt fall deltog jag i SM i Ultratrail i juni samt CCC i augusti. Båda dessa blev tävlingar där deltagande, den sociala aspekten och att njuta av naturen var viktigare än placering och specifik tid. För mig som ofta hamnar i prestations-fokus, är det superkul att ibland starta lopp för att det är kul att vara med och genomföra.
Jag har hittat ett sätt att omsätta ”den norska modellen” till både marathon och lång ultra. Detta är en stor game changer både för mig själv och för mina adepter och jag fortsätter experimentera för att ligga i framkant här. Samma grundprincip som gör att Andreas Almgren nu har svenska rekord på allt från 1500m till halvmarathon funkar alltså för discipliner som 100 miles och (kanske) 24-timmars. Efter 2024 har jag förhoppningsvis ännu mer svar och insikter inom detta område.
När årets (i mina ögon) viktigaste tävling (Kullamannen 100 miles) slutade redan efter 30 km pga en skadad fot, var den stora behållningen mina adepters fina prestationer. För mig fördjupade det mitt ”syfte”/varför som coach och gjorde mig ännu mer taggad på att fortsätta coacha.
Tre tuffa mål för 2024
Jag har på senare år landat i att jag inte har något problem med att vara ärlig och öppen med vad jag siktar på och drömmer om. Tidigare i livet höll jag ofta mina prestationsmål och bucket-list-saker för mig själv för att jag var rädd för vad som skulle hända om jag misslyckades (vad andra skulle tänka). Numera accepterar jag att missade mål är en del av processen om man verkligen vill se hur bra man kan bli och långt man kan nå i livet. Jag har också insett att höga ambitioner (vilket ibland leder till missade mål) också kan inspirera andra. Ibland kanske ännu mer än lyckade mål (som med facit i hand kanske var aningen för lätta). Även om Kullamannen 100 miles var mitt största misslyckande 2023, fick jag efter den tävlingen väldigt mycket stöd, pepp och fin feedback från ultra-communityt och mina adepter. Jag insåg att ambition + att satsa all-in kan vara lika inspirerande oavsett om man når sitt mål eller inte (vilket jag inte gjorde denna gången). Så med detta i åtanke och ett visst mått av revansch-känsla har jag landat i följande tre huvudmål för 2024:
Svenskt och nordiskt rekord på 24-timmars-SM 27-28 april i Växjö. Förra gången jag deltog 2022 tog jag silver, men då sa jag ”aldrig mer”. Jag blev sedan uttagen i EM-truppen och gav det en andra chans. Det loppet fick jag aldrig chansen att springa klart, så detta blir min tredje iteration. Tredje gången gillt alltså. Mitt mål är inte att delta eller gå i mål (det gör man automatiskt när tiden går ut) utan att slå det svenska och nordiska rekordet (272 km). Eftersom det är minst fem andra som också har kapacitet att komma upp på sådana distanser så har jag dock satt mitt distansmål ganska rejält mycket högre än 272 km. Om jag nu får chansen att slå det nuvarande rekordet så vill jag göra ett så bra resultat så att jag kan lämna 24-timmarslöpning bakom mig med känslan att jag nått min potential (och dessutom göra det svårt för andra att slå rekordet i framtiden)! SM-guldet blir en bonus i det läget men är inte lika lockande (om det nu skulle räcka med mindre än 272 km) som rekordet.
Vinna Kullamannen 100 miles i november. Förra året hade jag den officiella ambitionen att ta en pallplats men min egna ambition var att vinna. Så i år kan jag lika gärna vara öppen med vad jag siktar på 🙂
Utöver dessa tävlingar kommer jag återvända till ÖST 60 km där jag lyckats slå banrekord två år i rad och inte direkt kan agera underdog längre 🙂 Självklart är det en bra värdemätare på hur jag står mig mot mitt tidigare jag (om formen är bättre än 2023) även om väder och en något ändrad bana gör att tider är svåra att jämföra. Så jag kommer nog vara glad oavsett hur det loppet går (så länge jag inte skadat mig med tanke på att det bara är två veckor innan SM i 24-timmars). Jag är också lite sugen på att springa ett 10 km-lopp eftersom jag känner att jag är i mycket bättre form för det än vad jag varit tidigare.
Det som framförallt lockar med kombinationen av de tre huvudmålen är att det krävs RANGE som löpare. Normalt sett tränar man inte på samma sätt, och är kanske inte ens samma person, om man gillar tidslopp som 24-timmars, marathon och lång ultratrail. Så att kombinera dessa tre (till synes väldigt olika) mål under en och samma säsong känns som en rolig utmaning i sig oavsett utkomst.
Tack för att du läste och hoppas vi ses på en eller flera tävlingar under året!
O
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/02/IMG_20230326_145100814-scaled.jpg10972560christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2024-02-29 14:25:422024-02-29 14:25:46Mina lärdomar från 2023 + tre tuffa mål under 2024
Kan man vara ledsen, tacksam och överlycklig på samma gång?
Först och främst vill jag tacka för alla lyckönskningar inför loppet (Kullamannen 100 miles) både IRL och i diverse digitala kanaler. Det är en fantastisk känsla att stå på en startlinje till ett lopp man har längtat efter hela året och känna sig i toppform och veta att det finns många som hejar och tror på en. Obeskrivligt. TACK!
Starten gick från Höganäs och jag tog plats i tätklungan. Det var så sjukt kul och mysigt. Vi såg Kullens fyr i fjärran och det bildades en klunga på sex löpare. Efter sex km råkade jag titta på min klocka precis när jag trampade på en sten. Vänster fot vek sig och jag ramlade omkull och skrapade upp armbåge och knä. En lätt stukning. Jag blev så arg på mig själv. Men bestämde mig för att springa vidare och det fungerade hyfsat bra. Vi passerade en stor publik i Mölle hamn. Jag hörde folk ropa mitt namn. Jag njöt. Glömde bort smärtan i foten för en stund. När vi nådde den tekniska steniga delen upp mot fyren vek sig samma fot igen. Lite värre denna gången. Men inte så illa att jag övervägde att bryta. Påminde mig själv om Hammer trail 2017 när jag tog mig 12 mil på stukad fot. Men jag började safea mer och tappade snabbt många placeringar. En stund senare stannade jag och lindade foten hårt. Men på väg mot Håkull trampade jag snett igen. Stabiliteten var borta. Jag saktade ner ännu mer men var inte redo att ge upp. Jag hade ju sett fram emot loppet sååå länge. Jag släppte förbi fler löpare och tog det försiktigt. Med fem km kvar till varvning i Mölle vek sig foten igen och jag skrek högt av smärta och trillade omkull. Många tankar flög genom huvudet. Men jag insåg att det antagligen inte skulle gå att pannbena sig igenom 13 mil till när jag knappt kunde stödja på foten. Det gamla citatet från serien Kullamannen började eka i huvudet.
”En gång, kanske två gånger, men inte när det blir allvar av det”
Serien Kullamannen
Den fjärde stukningen var kraftig och det utmanade min självbild. Jag bryter ju inte lopp jag startar i. Samtidigt hade jag ingen stabilitet i foten och ett femte snedsteg hade kanske inneburit en bruten fot. Var det värt risken? Jag linkade framåt och kastades mellan hopp och förtvivlan. Skulle jag ens hinna inom maxtiden om jag linkade fram på detta sättet? Jag insåg att jag behövde ta det tuffa beslutet att kasta in handduken. Jag linkade de fyra sista km ner till Mölle och bröt loppet. Efter fantastiskt bemötande av tävlingsläkare Daniel med team råddes jag att åka till Helsingborg och röntga. Tack Charlie för skjutsen dit och Annika för att du hämtade mig efter att jag fått besked om att inget var brutet. Ovärderligt.
Jag ställde om huvudet till coach-mode och spenderade sen resten av tävlingen på att heja, peppa och möta mina fantastiska atleter som gett mig förtroendet att coacha. Det blev helgens stora behållning.
Jag är oändligt tacksam till alla som trodde på mig inför loppet. Jag kände verkligen kärleken från ultra-communitiet! Och från alla som passerade mig när jag linkade med stukad självbild (och fot) och uttryckte hur trist det var att jag inte kunde göra mig själv rättvisa. Och att ni trott på mig i kampen mot gröna kepsen och övriga. TACK från djupet av mitt hjärta. Det gör mig tårögd att tänka på det.
Jag är otroligt stolt och glad över mina adepter Richard Andersson, Stefan Airoldi, Daniel Bååth, Christoffer Wetterberg, Johan Schubert, Tayo Carvahal, Alexander Persson och Gabriel Börner som kämpade sig igenom en massa motgångar längs vägen och fick njuta av en episk målgång. Lika ledsen är jag för er som också fick se withdrawn vid ett namn i listan. Nu vet jag hur det känns.
Oscar Isaksson tog en 10e-plats på 100 miles i väldigt tuff konkurrens. Wow. Emelie Eklöf som jag haft förmånen att coacha i snart tre år, som inför loppet var rankad 21a (både hon och jag visste dock att hon var mycket bättre än så) plockade en efter en längs vägen och tog en fantastisk andraplats efter en omöjlig finska och blev bästa svenska löpare på 100 miles. Det kommer jag aldrig glömma!
Tacksam ledsen och överlycklig på samma gång. Living the dream. Vi ses på Kullaberg 2024 om inte tidigare. TACK!
Nyss hemkommen från en omtumlande resa till Chamonix där jag sprang loppet CCC och fick följa fem adepter på något av loppen under UMTB-veckan. Gjorde en 22 min film som nu finns ute för att summera äventyret. Hoppas du mår bra och att filmen kan inspirera till att ge dig in på (eller stanna på) arenan 🙂
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.png00christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2023-09-08 11:23:522023-09-08 11:28:20CCC – stay in the arena (race report)
Tack till alla som följt och skickat olika typer av hejarop i samband med årets tävlingar och träningspass. Detaljerna i hur jag tränat finns på strava där jag fortsatt kommer dela med mig av vad jag tränar och varför. Här kommer ett försök till summering av lärdomarna från mitt ”marathonexperiment” som startade 1 januari med examen den 14e maj på Köpenhamn marathon.
Efter att jag hade klarat min drömgräns 2.40 hösten 2021 på Växjö marathon kände jag mig ganska nöjd och kände att jag hade maxat min marathonpotential. Under mina Ironmanår kom jag ner till 2.42 som snabbast (2012) och att jag som 41-åring nästan 10 år senare lyckades slå det var kul. Jag vet inte vad som fick mig att ifrågasätta känslan av nöjdhet, men efter 2022 som hade höga toppar (SM-silver på 24-timmars och 3e-plats på Kullamannen 100k mm) och djupa dalar (framförallt DNF på EM i 24-timmars) med fokus på LÅNG ultra, kände jag mig sugen på att träna mer fart. För att kombinera nytta med nöje (type 2 fun) bestämde jag mig också för att experimentera med det numera välkända norska tröskelupplägget som gjorts känt av Marius Bakken (föregångaren), Kristian Blummenfelt/Gustav Iden (triathlon) och Ingebrigtsenbröderna (medeldistans). Framförallt används det flitigt av några av de bästa svenska medeldistanslöparna. Men hur skulle det funka för
Marathon
Någon som är 40+
Icke heltidsproffs?
Utan laktatmätare?
Eftersom jag gillar jämna siffror så satte jag 2.30 som mål. Det känns som en drömgräns som inte supermånga marathonlöpare kommit under (även om det är 20 min långsammare än svenska rekordet).
Tröskeltest #1
För att kunna hitta mina pulszoner och tröskeltempon mm valde jag för första gången sedan 2013 att göra ett laktattest hos Testlabbet Karlskrona som start på året. Vi körde 6-minutersintervaller istället för standardprotokollet 4-minuters (för att jag vet att de norska triathleterna gör det och upplever att det ger mer korrekta värden om man är vältränad). Mina trösklar vid starten var (strava)
LT1 (aerob tröskel) = 150 slag/min = 4.08
LT2 (anaerob tröskel) = 174 slag/min = 3.35
Redan där och då, i januari insåg jag att mitt mål på 2.30 skulle innebära att jag skulle behöva bli så pass mycket bättre tränad så att min marathonfart (3.33) skulle bli snabbare än min nuvarande tröskelfart (som i praktiken ofta kan hållas runt en timme).
Utöver zon-2-löpning körde jag endel styrka, samt strides (korta fartökningar 50-100m insprängt i lugna löppass) på vissa pass för att hålla ”farten” igång men utan att belasta ”systemet”. Detta är något nytt under grundfasen för i år och något jag tror mycket på. Något jag också gjorde var att variera mina zon 2-pass mer så att jag ibland låg nära min aeroba tröskelpuls (140-150), och ibland bara sprang lugnt i zon 1 (under 120 i puls) eller låg zon 2 (120-140).
Summering grundfas: 99% av tiden i zon 1 eller 2. 1 % av tiden (i form av strides) i ”överfart”. Trots att jag inte hade tränat något kring min anaeroba tröskel (LT2) kände jag redan INNAN tröskelfasen att min puls vid tröskelfart var mycket lägre. Som ett resultat av att min aeroba bas var bättre. Alternativträning körde jag i form av korta cykelpass i zon 1-2 de dagar jag kände mig sliten i benen och hade tid att fylla ut (gäller även tröskelfasen). Aldrig som tröskelpass.
Tröskelfas – Marius Bakkens teorier
Inspirerad att testa dubbeltröskelupplägg ala norrmännen (läs mer av upphovsmannen/medeldistanslöparen Marius Bakken här) standardiserade jag mina tröskelveckor på följande sätt
Måndag: Dubbla tröskelpass
Tisdag: Superlugn kort distans
Onsdag: Dubbla tröskelpass
Torsdag: Superlugn kort distans
Fredag: Dubbla tröskelpass
Lördag morgon: Superlugn lite längre distans
Söndag: Vila (för att skapa 48 timmars totalvila inför nästa vecka och för att ha fokus på familjen på helgen)
Det viktiga är inte vilka dagar man kör tröskelpass utan att man alltid har minst en superlätt (läs zon 1, under 120 i puls i mitt fall) dag emellan. Jag testade några gånger att köra tröskelpass dagarna efter varandra istället för på samma dag och upplevde alltid att dag två hade jag mycket sämre känsla. På detta sättet skiljer upplägget mycket från den ”tröskelperiod” som Nils van der Poel körde på cykel inför sin skridskosäsong (han körde tröskelpass måndag-fredag varje dag). Det jag däremot anammade från Nils var 5-2-upplägget (även om jag sprang ett pass lördag morgon fick jag ca 48 timmars sammanhängande vila inför kommande vecka).
Jag tog alltså inte upplägget som tex Ingebrigtsenbröderna eller triathleterna kör rakt av utan försökte nörda ner mig i teorin bakom och sedan bygga något som både passade min livssituation (inte lika hög volym som heltidsproffsen exempelvis) och som också skulle vara mer anpassat för marathon och kanske även ultra (inga 45/15-pass exempelvis). Och inte minst för någon som är 40+ och inte är heltidsproffs eller har laktatmätare 🙂
Marius Bakkens marathonupplägg däremot som han säljer här följde jag absolut inte. Jag köpte programmet bara för att jämföra med mina egna tankar framförallt sista två månaderna inför maran, men tyckte absolut inte det var tillräckligt bra och utvecklat. Men som alltid är det hjälpsamt att gå tillbaka till grundteorin bakom och sedan bygga något eget, istället för att köpa ett färdigt program som ska passa ”massorna”. Det är fantastiskt att Bakken, som numera jobbar som läkare, delat med sig av sina experiment och lärdomar som medeldistanslöpare. Och jag är övertygad om att min tydliga grundperiod och efterföljande tröskelperiod varit en stor nyckel i min förbättring på alla distanser från 6 km till 60 km under våren!
Veckovolymer (antalet km i tröskelfart inom parantes) under denna fas:
V9 – 150 km (42) + 1 h cykel
V10 – 110 km (42) + 4 h cykel
V11 – 155 km (42)
V12 – 150 km (45)
V13 – 94 km (47) inkl testlopp 6 km och halvmara (se nedan)
V14 – 84 km (29) + 1 h cykel
V15 – 116 km (8) inkl ÖST 60 km (se nedan)
Två veckor in i tröskelfasen gjorde jag en egendesignad version av ett MLSS-test (Maximum Lactate Steady State) som ett experiment där jag och Testlabbet tillsammans utvecklat vad vi tror är ett bra protokoll för att ”zooma” in kring den anaeroba tröskeln för att få ett ännu mer precist värde (strava). Vi körde långa ramper på 10 minuter med första på framtestad tröskelfart från januari (3.35) och mätte laktat efter 4 min (kort paus på 15 sek) och efter 10 min på varje ramp. Hypotesen är att man når MLSS (den nivå man ska hålla sig ”under” för att kunna hålla mjölksyran stabil) där skillnaden mellan provet vid 4 min och 10 min skiljer mer än 1mmol. Vad som händer EFTER 4 minuter kommer man ju inte åt med ett ”vanligt” 4-minuterstest som är mer eller mindre standard. I mitt fall hittade vi MLSS på 3.23-fart och 166 i puls. Om du kommer ihåg min LT2 (anaeroba tröskel) från i januari (3.35 och 174 i puls) från 6-minutersramptestet inser du att jag nu började ana att jag började komma i form!
Träningstävlingar och en 60km-ultra i uppladdningen
För att provtrycka ”tröskelteorin” att man inte behöver träna speciellt mycket i sin tävlingsfart (om den är högre än tröskelfart) utan att det är mängden kontrollerad fart som ger kroppen bättre förmåga att hantera laktat, ställde jag upp i min klubbs (Team Blekinge) testlopp på en standardiserad cykelbana (testet har sprungits av de flesta i klubben de senaste 20 åren). Sträckan är 6 km och min bästa tid från tidigare var drygt 21 minuter. Klubbrekordet innan start var från 2005 på 19.56 av David Högberg. Testet bestod i att se om jag efter bara 4 veckors tröskelträning hade byggt så pass bra laktathantering att jag kunde utmana klubbrekordet trots att tempot jag skulle behöva hålla låg ÖVER det tempo jag kört mina tröskelpass i. Jag förvånade kanske mig själv mest när klockan stannade på 19.21 (strava). En snittfart på 3.15 trots att mina tröskelpass legat på 3.20-3.35.
Halvvägs in i 6km-loppet
Nästa test blev en halvmara som jag sprang några dagar senare. Mitt tidigare pers på en halvmara var 1.16.50 och det var ganska gammalt. Jag tänkte att om jag skulle ha en chans att springa på 2.30 på en mara sex veckor senare så borde jag ju klara att springa på 1.15 även om banan var ganska kuperad. Uddloppet i Karlshamn slutade med ett PR på halvmara på 1.13.16 (strava) och återigen överraskade jag mig själv med hur kroppen helt plötsligt hade nått en helt ny nivå.
Det sista roliga testet skulle bli ÖST 60 km (ett väldigt fint och välarrangerat lopp jag vann och slog banrekord på 2022). Att springa en ultra i ett upplägg mot en marathon känns väldigt okonventionellt, jag vet. Men nu ville jag ju experimentera med alla distanser. Dessutom hade jag under vintern varit med och coachat alla som skulle springa distansen och hade många egna adepter på startlinjen. Klart jag skulle vara med själv också. Skulle upplägget även göra mig till en snabbare ultralöpare? Ultra på den distansen handlar mycket mindre om att hantera laktat, och mer om att ligga på rätt sida den aeroba tröskeln för att palla hela vägen. Men med en bra grundperiod och en lyckad tröskelperiod hade min aeroba tröskel blivit snabbare, det antog jag iallafall. Och mitt mål för dagen blev att hålla mig runt aerob tröskelpuls (150) och se vilken fart det gav. Slutresultatet blev återigen en liten överraskning. Jag slog mitt eget banrekord från 2022 med 24 minuter (strava) och lyckades vinna igen!
Ett roligt pris. Jag vann ett äppelträd från Kivik och en klocka från Coros. Ett superkul lopp!
Extra glad att så många som tog del av mitt coachupplägg tog sig i mål! Dubbel vinst!
Marathonspecifika pass under sista tiden
Efter ÖST såg jag till att ta en riktigt lugn vecka för att snabbt återhämta benen. Mycket alternativträning i form av MTB. Sen byggde jag den sista månaden på en kombo av följande nyckelpass, de flesta på löpband (där alla gick i marathonfart eller något snabbare):
4 x 3km
6 x 2 km
3 x 5 km
10 x 2 km
4 x 5 km insprängt i det enda långpasset 40 km på asfalt
Jag slutade med dubbeltrösklar eftersom varje tröskelpass blev längre och mer krävande, men behöll ”varannandagsprincipen”. Totalvolymen under dessa veckor var (antalet km i tröskelfart i parantes):
V16 – 58 (12) + 5,5 h cykel
V17 – 121 km (55) + 1 h cykel
V18 – 126 km (41)
V19 – 99 km (12) inkl 42,7 km marathon 🙂
Tapering
Jag har de senaste åren gått mer och mer mot en kortare taperingperiod. ”Förr i tiden” när jag började coacha för Ironman körde jag ofta tre veckors nertrappning (för att många av de forskningsresultat som fanns då pekade på att 2-3 veckor var lagom) efter att ha kört den tuffaste veckan i uppbyggnaden med avslut precis tre veckor innan tävlingen. Eftersom jag inte körde några ”monsterveckor” mellan ÖST och Köpenhamn marathon kände jag inte att jag behövde mer än en veckas tapering/nertrappning.
Under de sista två veckorna körde jag 4 st bastupass a 20 min i direkt anslutning till träning för att förbereda mig på en eventuellt varm dag (träna kroppens förmåga att svettas samt mentalt kunna hantera värmen bättre) samt få en viss ”höghöjdseffekt” i form av ökad blodplasma. Jag är övertygad om att detta hjälpte mig i Köpenhamn och jag straffades mycket mindre än många andra som hade stora problem med värmen som kom plötsligt under tävlingshelgen.
Examensprovet i Köpenhamn
Mitt mål var ju 2.30. Tiden stannade på 2.33.13. Visserligen ett personligt rekord med nästan 7 minuter. Men det blev ju inte 2.30. Jag missade dessutom klubbrekordet som stått sig sedan 1993 med 1 minut. Så kan inte säga att jag är 100% nöjd. Men kanske 90% 🙂 Det är trots allt fantastiskt att känna att man är i sitt livs form som 43-åring på alla distanser från 6 km till marathon (och ultra).
Såhär summerade jag loppet på Strava direkt efter målgång.
Några tankar såhär direkt efter målgång, dusch och innan jag somnar på 🚂 hem.
A-mål: 2.30. B-mål: slå klubbrekord typ låga 2.32.
Satsade all-in på 2.30. Redan efter några km insåg jag att det skulle krävas aningen högre snittempo än jag planerat då nya marathon-banan verkar ha blivit 400-500 m för lång (brukar kunna lita på klockan och redan tidigt diffade det mycket jämfört med km-markeringarna). Eller visade klockan fel. Oavsett vad så hittade jag en grupp att springa med och antog att de också gick för 2.30. Försökte tillämpa Musses metafor med att sitta i baksätet första halvan, sen flytta fram i passagerarsätet och sista milen i förarsätet. När det var dags att ta ratten hade målet runnit mig ur händerna redan 🙁 mitt mål blev att se om jag kunde passera marathondistans på klockan under 2.30 iallafall (även om jag officiellt då skulle få 90+ sekunder längre tid vilket isf skulle räcka precis till klubbrekord). Man hinner tänka mycket och famla efter nya mål längs ett marathonlopp…
Strategin funkade till 30 km, jag flyttade fram i framsätet, jag var mer aktiv och försökte ta nya ryggar när klungan spreds för vinden efter halva loppet ungefär.
Men efter 30 hände något med tempot. Samma (eller aningen högre ansträngning/puls) men tempot sjönk 10-15 sek per km. Jag klarade inte att ta ratten och öka mer. Jag hade inga bra ryggar att hålla och sprang typ själv även om jag passerade flera löpare sista milen. Pulsen låg över tröskelpuls hela andra halvan av loppet 😨 kanske påverkade värmen lite, men tyckte jag lyckades hålla kepsen blöt och kände mig inte överhettad. Energin funkade. 2×250 ml softbottles med totalt 5 skopor Usport och en skopa UIntend + 2 Maurtengels + några klunkar vatten.
Oavsett om banan var för lång eller inte hade jag inte fixat 2.30. Kanske klubbrekord men det är officiell tid på loppet som gäller!
Det är ändå PR med nästan 7 min så jag kanske ska vara nöjd. Verkar som om jag iallafall blev bäste svensk och 4a i min AG. Alltid något 🙂
Tack för alla hejarop digitalt inför loppet.
💤 😴
Tröskeltest #2
I morse besökte jag Testlabbet Karlskrona som någon form av avslutning på experimentet. Vi körde återigen 6-minutersintervaller istället för standardprotokollet 4-minuters (det viktiga är att köra samma från gång till gång för att kunna jämföra med sig själv så funkar säkert lika bra med 4-minutare). Mina trösklar efter fem månaders bra träning hade ändrats väldigt mycket.
LT1 (aerob tröskel) = 140 slag/min = 3.52
LT2 (anaerob tröskel) = 164 slag/min = 3.23
Intressant är att pulsen vid mina trösklar låg så pass mycket lägre trots markant högre fart. Det var ingen överraskning iofs men eftersom jag kört hela perioden utan laktatmätning så var det intressant att få det bekräftat. En annan intressant grej från dagens test var att mitt vilolaktat innan testet låg på 1.79 (ganska högt) och mitt laktat 20 min efter genomfört test låg på 1.73. Förhoppningsvis ett bevis på att min kropp gillar att springa och har blivit bra på laktathantering 🙂
Nästa mål blir SM i Ultratrail 80 km (Ecotrail Stockholm 17 juni). Det är andra gången det anordnas SM på lång ultratrail och eftersom det är min favoritgren inom ultra ska det bli väldigt kul att se hur jag står mig mot övriga svenska ultratraillöpare. På återhörande!
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2023/05/view.jpeg19801485christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2023-05-26 14:12:522023-05-30 09:34:34Marathonexperimentet som nästan lyckades – en summering av vårens lärdomar
Willpower, som på svenska kan översättas till viljestyrka är ett alltmer populärt begrepp inom psykologin. Jag tänkte reflektera lite kring det och ge lite förslag på hur vi kan nyttja forskningen på willpower för att få bättre resultat. Forskarna och psykologerna Roy Beimeister och Kelly McGonigal har specialiserat sig på konceptet willpower. I en studie där man undersökte resultat i skolan visade det sig att en faktor som willpower/viljestyrka är dubbelt så viktig som IQ för akademisk framgång.
En av de mest kända och äldsta studierna av barns viljestyrka och självkontroll är Marsmallowtestet som Walter Michel utförde 1972. Han testade barns förmåga att stå emot en marshmallow under en viss tid för att försena belöningen om de lyckades och istället få två. Och studerade sedan barnens olika strategier för att lyckas undvika att äta sin marsmallow genom att använda sin viljestyrka.
Det som mer nutida forskning visat är att man kan träna upp sin willpower genom att gradvis öka utmaningar man tar sig an. Men det är också så att vår viljestyrka, även om den är stark när vi är pigga, mätta och i balans, kan ta slut om vi hela tiden behöver använda den. Du har säkert hört talas om begreppet decision fatigue som handlar om att man tar sämre beslut senare på dagen för att man använt mycket av sin viljestyrka och mentala kapacitet tidigare under dagen. Det var denna princip som gjorde att både Steve Jobs och Barack Obama sägs ha haft många likadana polotröjor och skjortor för att inte behöva lägga någon tankekraft på att välja kläder på morgonen. De ville ha så mycket kapacitet kvar till viktigare beslut senare under dagen.
Faktorer som forskningen har visat ökar vår viljestyrka är att hålla blodsockret på en jämn nivå, träna, ta ett djupt andetag inför ett beslut, meditera, hålla stressnivån låg, sova, att påminna sig själv om det högre syftet och faktiskt att hålla skrivbordet rent. Vi vet även att viljestyrka, eller stark karaktär som min mamma ofta kallade det när jag tackade nej till en extra kanelbulle när jag var yngre, är något man kan överföra från ett område till ett annat.
Det finns en historia om Odysseus som skulle ut och segla. På en ökänd ö med mycket klippor och grund utanför längs rutten bodde vackra kvinnor som kallades Sirener. Med sin skönsång lockade de in sjömän som gick på grund och drunknade. Odysseus sägs ha varit så nyfiken på att få höra deras sång, men samtidigt insåg han att om han litade på sin viljestyrka för att stå emot sången när han väl hörde den, så var det inte säkert att han skulle klara av att segla förbi utan att styra skeppet mot ön. Hans lösning blev att be sin besättning surra fast honom vid masten för att han inte skulle kunna påverka båtens rutt. Han gjorde ett pre-commitment när hans viljestyrka fortfarande var stark för att slippa förlita sig på viljestyrkan när frestelsen väl dök upp. Kanske kan vi använda samma strategi om vi vill äta mindre godis (för att ta ett exempel)? Om vi tar beslutet i affären när vi är mätta och har hög viljestyrka, så tar vi bort risken att det finns något godis att äta när vi är trötta på vardagskvällen efter att barnen precis har somnat.
Med knappa maran kvar av Blekingeledens 273 km 2020 hade jag precis tagit mig ur den djupaste svackan och kunde bjuda på ett leende igen (powernap, träff med familjen, torra skor och mat var de främsta anledningarna till att jag kunde fortsätta ur svackan). Redan innan start (när min viljestyrka var stark) hade jag bestämt att aldrig bryta om jag inte blev tvingad av medicinska skäl (att nästan somna medan jag sprang var inte ett medicinskt skäl :)).
Att sätta regler för sig själv kallar jag ibland algoritmer eller att programmera sin autopilot. Om vi kan bestämma reglerna när viljestyrkan är på topp, kan vi kanske ta rätt beslut automatiskt i stundens hetta när hjärnan är trött. Detta har hjälpt mig både under långa lopp och i övriga livet. Hade jag förlitat mig på min starka viljestyrka när jag var som allra tröttast längs Blekingeleden hade jag inte kommit mer än halvvägs (för att ta ett exempel)! Vi vill inte alltid vara beroende av att vår willpower är hög, utan ha vanor eller algoritmer att falla tillbaka på som inte kräver viljestyrka för att hålla sig till. Hoppas du kan ha nytta av detta inför din nästa utmaning!
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2023/03/image1-1.jpeg15122016christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2023-03-03 08:11:002023-03-07 17:55:01Willpower – hur bör vi använda vår viljestyrka bäst?
Februari är precis slut och årets tävlingsplan är hyfsat spikad. Jag har spenderat tiden sedan tredjeplatsen på Kullamannen 100k med att ha lite off season och att lägga en bra grund inför 2023 och har testat några nya experiment i träningen. 2022 innehöll många viktiga lärdomar både som idrottare och coach (se nedan). De senaste åren har jag använt januari och/eller februari för att genomföra ett runstreak delux-experiment (=springa dagens datum i kilometer). Det är absolut något jag kan rekommendera som ett bra och roligt sätt att grundträna och bygga kontinuitet. Framförallt den andra halvan av månaden blir ju jobbig och gör stor nytta. Och ska du testa för första gången är tipset är välja en månad med 28-30 dagar snarare än 31 🙂
Lärdomar från första halvåret 2022
Under 2022 tävlade jag i sju ultratävlingar. Året började med Tjörnarparen 50 km mitt i grundträningsperioden som ett snabbt långpass (strava). En lärdom från tidigare är ju att man inte måste välja den längsta distansen på en viss tävling bara för att den finns (Tjörnarparen finns även som 50m, 100km och 100m). I grundträningsperioden var 50 km alldeles lagom och gav en bra superkompensation snarare än att den bröt ner mig för mycket. Kontinuitet är det viktigaste under denna fasen.
Ett roligt lopp och ett unikt pris
Årets andra tävling var ÖST 60 km och nu hade jag hunnit bygga en bredare grund och även hinna köra lite fart. Jag använde ÖST som mitt genrep inför SM i 24-timmarslöpning som var vårens huvudmål. En lärdom är att det fungerade bra med ett så pass långt/hårt genrep två veckor innan huvudtävlingen då jag tror att jag fick bra superkompensation av ÖST inför SM. Vid det här laget hade jag hunnit få in en hel del pass runt 40 km (bland annat en vecka där jag sprang en marathon om dagen i 7 dagar) och kände mig stark hela vägen. Ansträngningsmässigt sprang jag ÖST med negativ split (tidsmässigt vet jag inte) och formen kändes mycket bättre än på Tjörnarparen. Att jag hade ett banrekord att jaga hjälpte till att hålla farten hela vägen (strava).
Ett superfint lopp och första gången jag blir mött av en kranskulla vid målgång
I mitten av april var det dags för SM i 24-timmarslöpning (strava). Jag ställde upp i loppet med lite hatkärlek och skräckblandad förtjusning. För mig skulle det bli en ”once in a lifetime” då jag ville ge tävlingsformen en chans, men mest för att kunna lämna tidslöpning bakom mig. Eftersom det var SM hade jag även SM-medalj som målsättning (själva tävlingen var egentligen det jag såg fram mest emot, snarare än själva löpningen runt runt runt). Mitt högre syfte var också att lära mig så pass mycket så att jag skulle kunna coacha andra mot bra 24-timmarslopp. Loppet är en lång historia som jag sammanfattade med en film. Vårens uppladdning mot SM sammanfattade jag i detta inlägg. Resultatet av SM blev att jag blev uttagen i landslaget, vilket gav ett svårt beslut då jag hade lovat mig själv att bara springa 24-timmars en gång 🙂
Hämtar energi / snackar taktik inför start med tre av mina adepter som också sprang 24-timmars.
I början av juni spontananmälde jag mig till SM i trail 40 km i Genarp som en rolig grej (strava). Lärdomen från det loppet var att jag är för långsam för att kunna konkurrera med de snabbaste på kortdistans (placerade mig som 9a men ett silver i M40) men att det är en rolig distans om man vill springa sig riktigt trött!
Lärdomar från andra halvåret 2022
Efter någon månad med lite mindre träning började jag sedan uppladdningen inför höstens tre mål. CCC under UTMB-veckan, 24-timmars-EM i Verona och Kullamannen. Med facit i hand en ganska ambitiös trippel, speciellt med tanke på att det bara var tre veckor mellan CCC och 24-timmars-EM. Redan på förhand bytte jag från 100 miles till 100 km på Kullamannen. Som sagt måste man ju inte alltid springa den längsta distansen som finns 🙂
Träningen mot CCC innehöll bland annat ett äventyr längs Blekingeleden med barnen. Och ett nyckelpass i form av nerförslöpning på löpband med negativ lutning hos Magnus Linde. Jag körde det exakt tre veckor innan CCC då jag hade hittat en studie som visat att enbart ETT pass kunde ge stor effekt som det kördes ca tre veckor innan tävling. Och faktum är att jag kände mig ganska stark nerför åtminstone under 2/3 av CCC (vilket var ett steg framåt jämfört med UTMB 2019). Men jag var fortfarande lite ”undertränad” för bergslopp på 10 mil och 6000 höjdmetrar. Framförallt hade jag för lite höjdmetrar i träningen, men jag tog CCC som ett äventyr och genrep inför EM och prioriterade då ner höjdmetrar i träningen. Film från CCC här. Jag kommer fortsätta se bergslopp som äventyr snarare än prestation och har sjukt stor respekt för de som verkligen är duktiga på denna typ av lopp. Att få vara med för andra gången i Chamonix under UTMB-veckan var en riktig höjdpunkt även som coach då jag hade tre coachade atleter som fixade UTMB för första gången! (strava)
Dagen efter CCC i fantastisk bergsmiljö. Magnus, Marcus och Anders gick i mål på UTMB vilket gladde mitt coachhjärta.
Mellan CCC och EM körde jag en hel del träning på cykel, inklusive åtta värmeträningspass. Fokuset var aktiv återhämtning och värmeacklimatisering. Vi väntade oss varmt väder i Verona och jag var inte ensam i landslaget om denna uppladdning. Tyvärr var kombinationen bergslopp med 6000 höjdmetrar tre veckor innan och för mycket värmeträning det som antagligen ledde till min sämsta ultratävling någonsin och den första någonsin jag varit tvungen att bryta. Allt om detta skrev jag om här. Med en uppföljande artikel och lärdomar här. (strava)
Med detta lågvattenmärke i bagaget och tre veckors totalvila innan jag vågade träna igen var osäkerheten stor inför Kullamannen 100 km. Motståndet på distansen skulle bli tuffare än någonsin med många duktiga utländska löpare på plats för att direktkvala till CCC 2023. Men kroppen var tillbaka igen, jag hittade hem vad gäller vilken typ av lopp jag älskar mest, och året slutade med en tredjeplats på Kullamannen by UTMB 100km och därmed direktkval till CCC 2023 (strava).
Delar av mitt växande ultrateam på toppen av Håkull två veckor innan Kullamannen by UTMB 2022.
Det var ett år med höga toppar och djupa dalar. EM som i vissa avseenden kanske var min viktigaste tävling då jag representerade Sverige och friidrottslandslaget blev min sämsta tävling någonsin. SM i 24-timmars, som bara var ett experiment, slutade med min första SM-medalj någonsin, och kanske utåt sett den bästa prestationen. Det jag är stoltast över är dock tredjeplatsen och revanschen på Kullamannen by UTMB samt banrekordet i motvind på ÖST. Min stora lärdom från året är att det är på stigarna jag hör hemma. Att man kan kombinera tävlingsinstinkt med att vara genuint glad för andra som presterar bättre för dagen och vinner (se alla som medtävlare snarare än motståndare). Jag har lärt mig enormt mycket även som coach och fått följa många fina prestationer från mina adepter under året. Både på Ironmansidan och på ultrasidan.
Grundträning och experiment inför 2023
Jag har under många år jobbat för att frigöra mer tid åt träning för att verkligen kunna ge mig själv chansen att nå min fulla potential. Med filosofin att försöka bli så bra som möjligt på så lite nerlagd tid som möjligt har jag kunnat ta mig till en viss nivå. Men jag vill iallafall utforska vad mer nerlagd tid kan göra då jag känner att jag hamnat på en (visserligen långsamt uppåtgående) platå. Det är en ambition med 2023. Ökade ambitioner kräver en ännu bättre bas och i år har jag varit ännu mer metodisk under min aeroba basperiod. Förutom två tröskelpass i slutet november/början december har all träning sedan Kullamannen varit uteslutande i zon 1 eller 2 (femzonsskala). Jag har under många år haft en rent aerob period under min försäsong men har nu gått ännu mer all-in inspirerad av både Nils van der Poel och Kilian Journet. I år har jag experimenterat med strides/korta fartökningar under vissa lågintensiva pass för att ändå hålla uppe fart i benen utan att slita något på systemet. Detta är något jag tror mycket på. För första gången sedan 2013 gjorde jag ett laktattest i januari och kommer följa upp med ett nytt i maj för att se vilken effekt årets ”experiment” / förändring i träningen kan ge.
Efter några månaders fokus på att bygga aerob bas och grundstyrka går jag nu över i en tröskelperiod med målet att varje vecka springa 42 km i tröskelfart (fördelat på tre dagar). Eftersom vårens huvudmål är ett marathonlopp (= 42km) känns det som ett roligt veckomål. Min ambition är också att farten ska utgöra max 30% av min totala träningsvolym i löpning, och kanske 20% om man även räknar med alternativträning och styrka. Resten av tiden ska fortsätta vara i zon 1 eller 2. Denna fördelning stämmer väldigt bra med hur världens bästa marathon/ultralöpare/triathleter/uthållighetsidrottare tränar. Min ambition är att vad som idag är min tröskelfart (3.30-3.35) ska vara min marathonfart om drygt två månader. Det är en ambitiös plan men jag är kommittad till att ge den en chans.
Måltävlingar för 2023
A-tävlingar:
Våren: Köpenhamn marathon, målsättning sub 2.30!
Hösten: Kullamannen by UTMB 100 miles, pallplats.
Båda dessa målen känns enormt ambitiösa och lite skrämmande att skriva ner.
B-tävlingar:
Slå mitt eget banrekord på ÖST 60 km (oavsett om det räcker till seger eller inte då mina medtävlare är på en helt annan nivå i år)
Ta medalj på SM i Ultratrail 80 km – Ecotrail Stockholm.
CCC (UTMB) – upplevelsetävling och frukten av att Kullamannen gick bra i höstas. Gärna kapa någon timme på mina 15 timmar från förra året men inga placeringsmål. Vara på plats som coach för mina adepter som ska springa OCC, CCC eller UTMB. Njuta av upplevelsen.
Fortsättning följer med lärdomar om experimenten för året funkar eller inte 🙂
https://ironcoach.se/wp-content/uploads/2023/02/IMG_3247-scaled.jpg17072560christianhttps://ironcoach.se/wp-content/uploads/2024/10/Ironcoach_Logo_Svart-1-300x62.pngchristian2023-02-28 13:57:032023-03-07 18:00:03Experiment i träningen och min mest ambitiösa tävlingsplan någonsin