UTMB – the revenge

Jag sprang min första ultra 2007. Ganska snabbt efter det läste jag om det galna loppet UTMB där man sprang genom tre länder runt hela Mt Blanc-massivet. Över 17 mil och 10 000 höjdmetrar. Som att springa en Ironmancykling och samtidigt bestiga Mt Everest upp och ner igen. Under många år drömde jag om att i framtiden ge mig på detta galna lopp. 2019 fick jag chansen. Det blev en otroligt tuff upplevelse där jag njöt av de första 3h och led de resterande 34. Väl i mål var det självklart. Det här skulle jag aldrig mer göra om. Drömloppet hade förvandlats till mitt mardrömslopp. Jag gjorde den här filmen efter loppet.

Det mentala avgrundshålet som skapades av UTMB 2019 tog fem år att ta sig upp från och det var inte förrän för ett år sedan jag blev sugen på hela loopen runt Mt Blanc igen. Och för drygt en vecka sedan, sex år efter mitt förra försök, fick jag min ”revansch”.

Publiken och atmosfären första kvällen var helt galen. Jag njöt av att vara tillbaka på världens coolaste ultratävling. Vi möttes av otroligt dåligt och kallt väder första natten över Col de Bonhomme och Col de la Seigne. Men när lördagen kom avtog regnet och solen tittade fram!

För att göra en lång historia kort så tog jag mig hela loopen denna gången också. Men skillnaden kunde inte varit större. Denna gången var jag tränad för uppgiften hade kontroll hela vägen.

Det var en otroligt häftig känsla att kunna genomföra loppet ca 10 timmar snabbare än mitt yngre jag. Och även om jag hade några mindre svackor fanns aldrig tankar på att bryta eller osäkerhet kring varför jag utsatte mig själv för detta igen. Det känns konstigt att kalla något så tufft för en njutning men jag försökte njuta så mycket jag kunde av stämningen, naturen, bergen, äventyret och att kroppen kändes stark. Tack vare grym energi från Umara hade jag inte en enda energidipp vilket egentligen är helt sjukt!

-Loppets höjdpunkt: Att mitt i natten efter en fruktansvärt kall passage över Col du Bonhomme lyckas vända både kroppstemperatur (tog på mig allt jag hade med mig) och mindset och springa mig varm igen uppför Col de la Seigne trots snöblandat regn som kändes som hagel, lera med nysnö uppepå i den branta nerförslöpan mot Lac Combal och att det mest kändes som misär.

-Loppets lågpunkt: Klättringen efter Champex Lac. Från att ha känt mig stark uppför under de första 4000 hm gick de sista 6000 hm väldigt långsamt. Och klättringen mot the Bovine var värst.

-Loppets överraskning: Att vid målgång få reda på att jag tagit en tredjeplats i M45-49 i vad som får anses vara inofficiella VM i ultratrail. Att få ta emot pris på scenen med den sjukaste backdroppen i världen var nästan surrealistiskt (kolla filmen med ljud). Lilla jag på den stora scenen

Att också få dela hela denna upplevelsen med ett gäng fantastiska människor, vänner, adepter som också genomförde otroliga prestationer. Det är nog det största av allt.