Rhabdomyolys – ett absurt slut på EM i 24-timmarslöpning

/i , , , /av

Ett försök till analys av möjliga orsaker till Rhabdomyolys och lärdomar kring vad man kan göra för att undvika att drabbas.

Kalla mig gärna late bloomer, men för för första gången drog jag i september på mig landslandskläder (friidrottslandslaget) och representerade Sverige i löpning. Grenen var den nyligen ”erkända” friidrottsgrenen 24-timmarslöpning. Platsen för EM var Verona, Italien och jag och mina fem lagkamrater i herrlaget, och Sveriges två damrepresentanter, väntade oss ett varmt dygn på en 1500m lång bana på asfalt (70%) och tartan (30%). Vi kommer tillbaka till värmen om en stund. Ambitionerna var höga, både för egen del och för lagkampen, där de tre bästa resultaten skulle komma att läggas ihop till ett totalresultat.

Flaggparad dagen innan EM. Foto: Lisa Eneroth.

Efter att ha gjort mitt första riktiga försök på 24-timmars i april på SM (delar av intervjun i radion direkt efter det HÄR), och tagit en silvermedalj med resultatet 262 km, ville jag förbättra mig och som någon sorts minimum ta mig längre än det svenska (och nordiska) rekordet 266 km. Efter att ha varit mycket tveksam till att springa denna typen av lopp igen, tackade jag till slut JA till landslagsplatsen och började förbereda mig för EM. Delar av intervjun i radion några veckor inför EM HÄR. Det fanns fler i det svenska laget som siktade bortom det svenska rekordet och ett scenario vi skojade om var att bli unik i att slå det svenska rekordet men aldrig få inneha det (eftersom någon annan slagit det med mer).

Väl på plats blev jag intervjuad både av radion (igen) HÄR och av Daniel Westergren (HÄR).

I supporttältet precis innan start. Försöker hålla mig torr så länge som möjligt. Bakom min högra axel står min support för dagen Andreas Falk. Foto: Lisa Eneroth.

Loppet startade i strilande regn och vi insåg snabbt att det fanns en hel del skarpa kurvor och svängar som skulle utgöra en utmaning (tre 180-graders-vändningar och fyra 90-graderskurvor). Temperaturen som hade varit en stor snackis innan loppet (och som låg till grund för min värmeträning som vi kommer tillbaka till) var som bortblåst och det var behaglig temperatur även på dygnets varmaste timmar. Vi körde ändå med diverse kylstrategier som is och kylhandduk för att följa planen som var satt.

Väntar på startskottet. Emir precis bakom mig är den som 24 timmar senare tar sig längst av svenskarna. Fantastiska 261 km. Foto: Lisa Eneroth.

De första två timmarna gick ganska bra, tempot var som förväntat (4.45-4.50) och pulsen kanske något högre än normalt i detta tempot (ca 140). Sen började låren göra sig påminda men jag tänkte att det kanske var de många svängarna, eller CCC (tre veckor tidigare) som kändes lite. Det som oroade mer just där i början var att jag hade svårt att hålla pulsen i zon 2, den la sig runt 150 trots att ansträngningen var superlugn. Efter 6 h slutade jag kolla på pulsen och vilade i att ansträngningen var kontrollerad. Men smärtan i benen hade tilltagit och var på tok för hög jämfört med hur man vill ha det med bara 25% av loppet genomfört. Jag samlade runt 72-73 km på de första 6h (planen var 75 så låg redan här lite bakom plan). Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa tempo trots att benen gjorde ont. Min ambition var att springa ytterligare 7 mil nästa 6h-block. Jag plockade på mig musik för att distrahera mig och det funkade under några timmar.

In mot langning efter några timmar. Foto: Lisa Eneroth.

Vid 10h tidigarelade jag den planerade langningen av UIntend (koffein, 250 mg) och fick i mig dagens andra koffeindos (den första enligt plan vid 4h). Jag tror inte det hjälpte och efter 11h började jag famla efter andra halmstrån. Jag hade av någon anledning fått för mig att packa ner alvedon inför loppet, något jag aldrig använt under lopp tidigare (inte heller andra smärtstillande). Jag petade i mig två alvedon i förhoppningen om att det skulle vända. Kanske dämpade det smärtan i musklerna lite och gjorde att jag kunde fortsätta framåt. Med facit i hand är en lärdom att aldrig maskera smärta så det var sista gången jag testar smärtstillande!

Fortfarande fokuserad på att hålla tempot uppe. Foto: Lisa Eneroth.

Efter 12h klev Erik av efter att han också hade kämpat med smärtande muskler tidigt och precis kissat brunt. Ett tecken på vad som kallas rhabdomyolys som innebär ett ovanligt högt skelettmuskelnerfall som gör att protein läcker ut i blodet och njurarna. Och det var inte förrän då detta kom upp på min radar. Jag började dricka mer än tidigare för att trigga igång kissenödigheten. Jag hade tidigare haft kissepauser med till synes normalfärgat urin efter 3h, 8h och 12h (om än mörkgult). Men nu började tankarna snurra. Ju längre tiden gick desto svårare hade jag att hålla tempot. Mina 10km-splittar började gå upp mot 60 min vilket i normala fall är ett tempo jag ska kunna hålla oavsett hur trött jag är i benen. Något stämde inte. Efter 15 timmar blev jag äntligen kissnödig och efter att ha druckit upp min sportdryck vid varvning behöll jag flaskan och försökte pricka i den vid min kissepaus. Känslan var konstig när jag såg på flaskan som såg ut att innehålla nybryggt kaffe. Beslutet var lätt men ändå tufft att ta. Gråten var nära. Men när jag kom till supporttältet behövde jag inte säga så mycket. Flaskan var bevis nog och jag satte mig i tältet och bröt loppet direkt. Jag hade då tagit mig knappt 17 mil och klockan var 01.00 på natten.

En färsk kopp kaffe (nej förlåt det var urin). 3 timmar efter att jag bröt (på hotellet). Just brunt urin är ett tydligt symptom (som inte alltid finns närarande) vid Rhabdomyolys.

Efter två timmar i tältet lyckades jag och Erik ta oss tillbaka till hotellet för dusch och några timmars sömn innan vi mötte Dan Välitalo (en av supportpersonerna) för frukost kl 7.00. Dan ville att vi skulle åka till akuten för en check. Allt jag ville var att ta mig tillbaka till arenan för att heja på mina lagkamrater som fortfarande kämpade för att försvara de svenska färgerna. Men jag lydde Dan och åkte in till akuten. De skrev in mig och tog blod- och urinprov. Efter fem påsar dropp (a 500ml, 0,9% NaCl/KaCl) och 8 timmar på akuten släppte de lite motvilligt ut mig för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till hotellet, äta middag och packa inför den planerade tidiga avresan morgonen därpå. Under hemresan ringde radio Blekinge återigen och ville intervju (delar av den kan höras HÄR).

Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Jag har tagit nya blodprover efter att jag kom hem. De visade på fortsatt höga (men sjuknande) nivåer av CK (Kreatinkinas) och Myoglobin (som nästan var nere på normal nivå tre dagar efter loppet). Även leverproverna var väldigt höga, men det är att vänta har jag förstått efter rhabdomyolys. Vet inte om mina två alvedon påverkat levern negativt också. Jag kommer ta nytt blodprov innan jag börjar träna igen, då jag har stor respekt för vilket belastning kroppen just varit utsatt för. Kanske skulle jag lyssnat på min magkänsla och tackat NEJ till EM-platsen? Jag gillar ju inte ens att springa tidslopp eller asfalt. Men det är lätt att vara efterklok. Efter framgången på SM kändes det som om jag hade mer att ge, och jag har ofta svårt att lämna saker ofärdiga även om jag efter denna upplevelsen INTE tänker fortsätta med denna typen av lopp (längtar redan tillbaka till ultratrail)!

Orsaken bakom rhabdomyolys är inte helt känd och en handfull svenska utralöpare (men det är fortfarande väldigt ovanligt) har de senaste året drabbats mer eller mindre allvarligt. De flesta som uppmärksammats (vad jag vet) i samband med 24-timmarslöpning på platta hårda banor. Kanske har detta fenomen alltid förekommit och skillnaden kan vara att det har uppmärksammats mer de senaste åren snarare än att det händer oftare än tidigare? För mig är det iallafall första gången på 15 års ultralöpning och 17 års uthållighetsidrott.

Här kommer en helt transparent genomgång av allt som potentiellt kan ha påverkat mig under EM. Kanske kan vi som drabbats lägga pussel och se samband? Hör gärna av dig om du har input kring möjliga orsaker. Definitionen av rhabdomyolys är nivåer av Kreatinkinas (ofta förkortat CK) på över 1000 U/L=17 ukat/L och det verkar som om det finns fall som har njurpåverkan (högt kreatinin) och fall som mitt som inte verkar har skadat njurarna (ett fall HÄR). Däremot verkar mina förhöjda leverprover vara exakt vad man kan förvänta sig (tex denna studien stämmer bra överens). Enhet i Italien (U/L), enhet i Sverige (ukat/L), har räknat om för att kunna jämföra nedan.

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på söndagen

Jag bröt tävlingen kl 01.00 alltså 8 timmar tidigare. De mest intressanta siffrorna från mitt första blodprov var

  • Kreatinkinas (CK) 62 751 U/L = 1067 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L).
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 81 umol/L (referensvärdet är 53-115 så låg bra redan då)
  • Myoglobin 4144 ug/L (referensvärdet är 25-72, så kraftigt förhöjt)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 351 U/L = 5,97 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra.
  • ASAT Provsvaret kunde inte tolkas (levervärde).

Vad mina blodprover visade kl 15.00 på söndagen

  • Kreatinkinas (CK) 41 259 U/L = 701 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L). Alltså hade det börjat gå ner. I studier verkar detta värde kunna öka i upp till 24 timmar efter ”traumat” så positivt att det redan började droppa. Annars hade jag kanske inte blivit ”hemsläppt”, deras normala rutin var att behålla patienten i 24 timmar.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 72 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 1730 ug/L (referensvärdet är 25-72, så ff kraftigt förhöjt men lägre)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 288 U/L = 4,90 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra
  • ASAT 1693 U/L = 28,8 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L)

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på tisdagen (två dygn senare)

  • Kreatinkinas (CK) ÖVER 200 ukat/L (referensvärde 0,8-6,7 ukat/L). Trubbigt provsvar då det bara visar >200 men kraftigt förhöjt oavsett.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 71 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 348 ug/L (referensvärdet är 25-72, lägre men ff över gränsvärdet)
  • ALAT 5,75 ukat/L (refvärde < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • ASAT 20,1 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L) – – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • Laktatdehydrogenas (LD), nytt värde, låg på 34,6 ukat/L (refvärde 1,8-3,4)

Jag kommer följa upp med ett nytt blodprov innan jag börjar träna igen men räknar med totaltvila i minst två veckor.

Uppladdning i träningen

  • Efter lite läsande verkar det som en riskfaktor är att man är mer vältränad systemmässigt (kondition etc) än vad benen är konditionerade för (muskulär uthållighet) samt att ju snabbare tempo desto högre nivåer av CK. En studie på marathonlöpare visade att de som sprang snabbare än 3.30 hade högre nivåer än de som sprang långsammare än 3.30 (de hade dock en ”outlier” som sprang på 3.29 så om de hade dragit gränsen vid 3.25 hade skillnaden inte varit så signifikant ;)). Detta trots att de som sprang långsammare alltså var igång en längre tid. Alla 15 löparna hade nivåer på över 1000 U/L så rent tekniskt har jag (och många med mig) antagligen haft mild Rhabdomyolys efter många lopp genom tiderna. Frågan är vad som fick muskelnerbrytningen att accelerera denna gången (jag låg på 61 000)? På detta tema har jag tränat relativt lite på asfalt inför EM och mycket på trail och annat mjukt underlag (upplever att jag var i väldigt bra form konditionsmässigt (både aerobt och VO2max). Inför SM på 24-timmars sprang jag också mest trail, men under vintern sprang jag en hel del löpband och ganska många kortare löppendlingar på asfalt. Dessutom körde jag ett antal längre pass på löparbana som gav ett monotont löpsteg likt det på 24-timmars. Kanske hjälpte detta mig att undvika problem på SM trots det monotona löpsteget och hårda underlaget? Under sommaren har jag jobbat mer hemifrån (eller varit ledig) och inte löppendlat så mycket, jag har (självklart) inte sprungit så mycket löpband, och löparbanan jag brukar använda är under renovering sedan i juni.
  • Fem dagar efter CCC påbörjade jag min värmeträning. Jag genomförde totalt 6 cykelpass (50-75 min) och 2 löppass (45 min) under två veckor. Efter flera av passen bastade jag 10-20 minuter. Det sista passet körde jag måndagen innan EM (knappt fem dygn innan start), 60 min cykel där pulsen låg i zon 2-3. Direkt efter bastade jag i 20 minuter i 80 grader. Jag drack 750 cl under passen (sportdryck med salter) och lika mycket i bastun (vanligt vatten), sedan enligt törst resten av dagen. Det finns en stark korrelation mellan värmeexponering och risk för rhabdomyolys (HÄR och här) men eftersom det inte var varmt i Verona, skulle det innebära att jag med hjälp av min värmeträning startat loppet med förhöjda nivåer av CK och eventuell elektrolytrubbning som isf orsakats av den ackumulerade effekten av min värmeträning. Dock verkar mina elektrolytnivåer har varit ok på söndagens blodprov. Kan jag ha fyllt på så bra under loppet med salter och vätska så att jag gradvis rättade till en eventuell elektolyt-rubbing som jag hade med mig från start?? Upprepad värme med vätskebalansrubbning (vilket är vad effekten av mina varma pass blev) har också visats påverka njurarna (1) (2) även om denna koppling kanske inte kan göras i mitt fall. Och eftersom jag vid upprepade tillfällen antagligen höjde kroppstempen ett par grader (jag mätte aldrig men Erik som körde ett liknande protokoll ökade till 38.5+ efter bara 50 min) och kanske fick någon form av milt värmeslag är faktiskt muskelnerbrytning, njur- och leverpåverkan möjliga följder (3).
  • CCC (100km och 6000 höjdmetrar upp och ner) kan i sig ha påverkat (exakt tre veckor innan). Även om jag kände mig helt återhämtad både systemmässigt och muskulärt kan det ha suttit något kvar i djupt i muskelvävnaden i benen som gjorde att muskelnerbrytningen gick överstyr. Långt in i loppet trodde jag att den ökande muskelsmärtan bara hade denna ”naturliga” förklaring och bestämde mig för att inte låta lite extra smärta från ett av mina roligaste lopp i livet påverka min prestation. När musklerna efter 15 timmar kastade in handduken insåg jag att jag inte bara vara ”sliten” från CCC, utan att det var något annat som hade hänt.

Kost

Jag äter allsidig och generellt bra kost. Inga dieter eller restriktioner. I år har jag försökt ladda inför EM med Beta-alanin från Umara för att kunna buffra mjölksyra bättre i musklerna. Detta bör inte ha något samband med Rhabdo då detta är ett naturligt ämne som även förekommer i kroppen (fast i lägre nivåer). Jag har kompletterat min kost med Umaras Omega-3-kapslar och D-vitamin (på vinterhalvåret). Denna studie visar att brist på D-vitamin kan öka risken för Rhabdo, men jag bör absolut inte ha brist på detta efter en solig sommar och tillskott under vinter och vår. Äter inget proteintillskott men det kanske jag borde gjort efter CCC för att snabba på återhämtningen.

Intag under loppet

  • Energi: ca 90-100 g kolhydrater / timme framförallt i form av Umara Fläder sportdryck och lite Maurten 320, samt Maurtens gel varje heltimme tillsammans med lite Uhydrate. Inget proteintillskott (vilket jag efter att ha snackat med Tobbe efter loppet förstått kan vara smart i fortsättningen).
  • Koffein. Min plan var att fördela tre doser UIntend (250mg koffein i varje) under loppet. Ta en efter 3-4h, nästa efter 12h, sista efter kanske 20h. Eftersom musklerna var slitna tidigt och jag fick kämpa för att hålla mitt måltempo tidigarelade jag mina intend till 4h, 10h och 14h. Dosen koffein blev större än jag någonsin testat innan. Detta är troligtvis inte en anledning till rhabdo men en faktor som potentiellt skulle kunna spä på hastigheten på förloppet. Enligt denna sida är en av sakerna man bör göra för att undvika rhabdo att dricka koffeinfria drycker med låg sockerhalt. Inte direkt vad man brukar göra på en ultra 🙂 Oavsett om koffein bidrog till effekten eller inte, kommer jag vara mer sparsam med koffeintillskott framöver.
  • Alvedon. Efter 11h gjorde jag något jag aldrig gjort på ett lopp innan. Jag tog två alvedon för att dämpa smärtan (som jag då trodde berodde på att jag bara var sliten efter CCC). Med tanke på att detta kan ha påverkat mina leverprover (även om det var normaldos) som fortfarande är höga, kommer jag aldrig göra om det.

Övriga möjliga faktorer till grund för rhabdomyolys

  • Har tagit tre covidvaccinationer (juni 2021, juli 2021, januari 2022) av typen Pfizer. Finns inga studier som visar på någon korrelation, utan enbart andra löpare som på olika sätt känt av effekten på sin löpning veckorna efter sin vaccination. Jag fick framförallt feber ett par dagar av tredje sprutan men märkte inget uppenbar påverkan på min löpträning men tränade inte dagen efter vaccinet.
  • Hade Covid-19 för första gången i juni 2022. Ganska milda symptom och blev frisk på under en vecka samt undvek träning på ytterligare en vecka efter att jag kände mig frisk. Dessa studier (1) (2) (3) (4) skulle kunna ge ledtrådar till att Covid-19 och Rhabdomyolys hör ihop och att detta vore en koppling som skulle kunna ha påverkat mig. Eftersom jag inte hade haft Covid-19 på SM i 24-timmars i april (där jag inte hade några tendenser till Rhabdo så är detta en faktor värd att ta med).
  • Något nytt för 2022 är att jag på 24-timmars sprungit i Carbonskor (Alphafly 1 på SM i april och Alphafly 2 på EM). Jag tror dock inte detta har något att göra med det som hände.
  • Mer ”prestationskrav” utifrån pga att jag representerade Sverige och hade satt upp höga målsättningar för mig själv (svenskt och nordiskt rekord). Mer en mental faktor som inte bör påverkat i detta fallet eftersom jag höll mig till tempoplanen som jag bör kunna fixat.
  • Många kurvor och vändningar på EM-banan, tre 180-gradersvändningar per varv och några 90-gradare. Bör snarare ha gett någon ensidig smärta eller belastningsskada än generell muskeltrötthet dubbelsidigt.

Aleksandr Sorokin slog ett fantastiskt nytt världsrekord i Verona. Det var fantastiskt att få vara på plats även om jag fick titta på upplösningen via telefonen (Daniel Westergrens livesändning) på akuten! Daniel intervjuade Sorokin efter loppet HÄR. Även Polacken Andrzej Piotrowski tog sig som tredje man genom tiderna över 300 km. Även han blev intervjuad av Daniel HÄR.

Avslutningsvis hoppas jag att min upplevelse och dessa tankar kan bidra till ökad medvetenhet om Rhabdomyolys men också ge några ledtrådar till hur man undviker det.

Lyckligt ovetandes om vad som komma skulle innan start med Tobbe och Louise som gjorde grymma lopp trots att de också stötte på andra typer av problem längs vägen. Foto: Lisa Eneroth.

UTMB CCC 2022 – inspiration från ett av världens coolaste ultralopp

/i , , , , /av

Stort tack för alla hejarop och grattis. Loppet UTMB CCC 2022 var precis så fint, fantastiskt och jobbigt som jag hoppades på! 100 km och 6000 höjdmeter upp och ner från Italien, via Schweiz till Frankrike och Chamonix där jag sedan spenderade helgen och hejade på mina adepter/vänner som sprang UTMB. Jag hann inte i mål innan midnatt som jag tänkte (=15 timmar) men 12 minuter extra får väl anses godkänt 🙂 Jag fick uppleva största delen av banan i dagsljus, jobba med mentala hinder och fysisk smärta, ringa min fru för pepptalk (som vanligt) och bli lyft av publiken in i mål. Allt som jag önskade.

Hoppas filmen kan ge inspiration och lite insikt om du är sugen på något av UTMB-loppen! Efter att jag sprang UTMB 2019 blev jag sugen på CCC för att få uppleva den delen av Mont Blanc-massivet i dagsljus och medan jag var pigg i huvudet. Vyerna var fantastiska och stämningen magisk. Både Kilian Journet (UTMB) och Petter Engdahl (CCC) slog banrekord. Och mina tre adepter på startlinjen tog sig i mål i sina första försök på UTMB!

Filmen från UTMB 2019 hittar du HÄR och för mer info om UTMBs lopp och alla resultat gå HIT

DNS på Lavaredo Ultra Trail

/i , , , , /av

Livet innehåller både toppar och dalar (och det går inte alltid som man tänkt sig men även dalar är värda att dela med sig av, även om just denna story inkluderar toppar i Dolomiterna :))

Lavaredo Ultra Trail by UTMB var min huvudtävling för det första halvåret 2022. Absolut högre upp på min priolista än tex SM i 24-timmarslöpning (som mest var tänkt som en parantes) även om jag nu, med facit i hand, när juni blir juli, är VÄLDIGT glad att jag även sprang 24-timmars-SM och överraskade mig själv med ett SM-silver. För att göra något mer av 120 km långa Lavaredo (5800 höjdmetrar) i Cortina, Italien och för att kombinera det med min tanke att provtrycka Teslas laddnätverk i Europa genom en roadtrip med familjen (först tänkt för 2020) startade vi resan för en vecka sedan med första stoppet på Heidepark i Tyskland.

Yngsta sonen fick träffa Greta Gris. Och de två äldre fick åka bergochdalbanor tills de mådde illa. Några dagar innan loppet, som startade kl 23 på midsommarafton i bergssportmeckat Cortina, fick jag (för första gången=dålig timing) Covid. Har alltså klarat mig i 2,5 år men nu var det dags! Även om jag kände mig bättre redan dag 3 och loppet skulle starta kvällen dag 4, insåg jag att den långsiktiga hälsan var viktigare än att genomföra detta ”drömlopp”. Jag hade haft tur i lotteriet för att komma med, lagt ut en hel del pengar på boende och anmälan, rest 100+ mil och dragit med familjen. Men jag försökte ändå zooma ut och sätta hälsan i fokus. Det smärtade att se starten via livestreamen istället för att stå på startlinjen. Jag fick ett DNS bredvid mitt namn i resultatlistan och sov oroligt hela natten till midsommardagen. Jag hade ju mentalt laddat så mycket för att vara vaken hela natten, en av sommarens kortaste nätter. Nattlöpning som jag lärt mig älska och hyfsat bra bemästra de senaste åren. Men jag gick och la mig på midsommarafton precis som alla andra. Jag var tacksam för den extra tiden med familjen och försökte påminna mig själv om att jag hade tagit rätt beslut.

Tanken att starta längst bak, och gå igenom loppet för att få uppleva den magiska banan, slog mig flera gånger innan jag tog beslutet att INTE hämta ut nummerlappen. För även att gå 120 km och 5800 höjdmetrar skulle ha varit en stor ansträngning för en inte helt kurerad kropp. Drömmen om Lavaredo skulle få vänta. Vi får se om jag får chansen igen i framtiden.Nu känner jag mig helt frisk, men tycker fortfarande att beslutet var rätt. Både för min hälsas skull, och för alla medtävlares, funktionärers och publiks skull om jag fortfarande var smittsam trots lindriga symptom.Roadtrippen med familjen (som hållit sig frisk sedan dess) fortsatte. Vi hade ett par fina dagar i bergen ovanför Cortina, och jag blev återigen påmind om varför jag efter UTMB 2019 blivit kär i bergslopp som detta. Det är absolut inte den typen av ultralopp jag är bäst på (pga bristen på träningsmöjligheter i berg) men definitivt den typen av lopp jag drömmer mest om. Naturen är verkligen spektakulär och tar andan ur en (inte bara för att man befinner sig på 2000+ meters höjd).

Kanske kan min historia hjälpa dig el någon annan att också ta rätt beslut om situationen drömlopp+sjukdom uppstår i framtiden. Vi uthållighetsidrottare utsätter oss själva för extrema påfrestningar. Kroppen, när den är frisk, är fantastisk och svarar oftast upp och återhämtar sig på ett otroligt sätt. Jag tror på allvar att vi trots extrema urladdningar då och då, om vi lyssnar på kroppen och låter den vila när den behöver det, lever en livsstil som förlänger våra liv snarare än tvärtom. Men det kräver också att vi lyssnar när kroppen säger nej. Denna gången sa kroppen nej till ett av mina drömlopp. Och jag valde att lyssna. Tack till alla som önskat lycka till inför loppet, och som skrev och undrade om min tracker inte fungerade när resultatlistan sa DNS. Tack för att ni bryr er. Never Stop Exploring!

Här är filmen från 2022 års tävling!

Ultrateamet provspringer nya SL6

/i , /av

UTMB 2019 – dröm eller mardröm?

/i , , , , /av

För två veckor sedan stod jag på startlinjen till ett av mina absolut största drömlopp som stått på min bucket list i nästan 12 år. Ultra Trail du Mont Blanc med 171 km och 10 000 höjdmetrar (både upp och ner) att bemästra. Här är filmen som sammanfattar min upplevelse. Hoppas den kan inspirera till nya äventyr!

Vägen mot UTMB 2019 #1

/i , , , , /av

2007 stod jag på startlinjen till Stockholm marathon. Och kollapsade halvvägs. För dig som inte hört berättelsen, se gärna mitt TED-talk. När jag vaknade upp i sjukvårdstältet hade jag två röster i mitt huvud. En av dem sa åt mig att lägga skorna på hyllan. Den andra sa åt mig att bevisa för mig själv och andra att jag kunde bättre. Jag valde, lyckligtvis, att lyssna på den andra rösten, och anmälde mig kort därefter till mitt första ultralopp, Sörmlands Ultra 50km samma höst.

Jag minns tydligt känslan när jag några kilometer från mål insåg att jag skulle fixa att springa 50km. Det gjorde väldigt ont, och kombinationen av smärta och glädje gjorde att jag började gråta. Jag vann ett par vantar vid målgång, vantar som jag fortfarande använder idag. Mitt första möte med ultralöpning. Jag älskade det direkt. Atmosfären, gräsrotskänslan och gemenskapen där alla var vinnare som vågade ställa sig på startlinjen. Ett tag efter mitt första ultralopp hörde jag talas om ett galet lopp i Alperna, Ultra-Trail-de-Mont-Blanc. För mig som just sprungit 50 platta km för första gången var 168 km och 10 000 höjdmeter en annan värld. Något omöjligt och ouppnåeligt. Men ett frö såddes där och då. Som sedan fick ligga och gro medan jag upptäckte sporten triathlon och Ironman.

2016 efter att jag haft förmånen att få genomföra Ironman Hawaii som kronan på verket efter 8 års Ironmanfokus, kände jag mig klar med min egen triathlonkarriär. Mitt stora fokus blev istället att coacha andra som också upptäckt tjusningen i att kombinera simning, cykel och löpning. Men det där fröet fanns kvar. Efter att ha sprungit ett antal ultralopp som komplement till min Ironmansatsning, hade jag nu tillräcklig erfarenhet för att kanske våga mig på en satsning på det där galna loppet med start och mål i Chamonix. Jag insåg snart att det inte bara var att anmäla sig. På de 10 år sedan jag hade upptäckt loppet hade det blivit omåttligt populärt. Vilket lett till att man behöver gå igenom en rigorös kvalprocess för att ens få ställa sig på startlinjen. Jag antar att det är resultatet av att fler och fler letar utmaningar utöver det vanliga.

Nyss hemkommen från Hawaii hösten 2016 började jag leta kvallopp. Jag behövde springa tre tuffa lopp för att samla totalt 15 ITRA-poäng (de tuffaste kvalloppen ger 6 poäng). 2017 hittade jag tre lopp som skulle ge mig exakt 15 poäng (4+6+5) och resan började. 2017 började med Sandsjöbacka trail 50 miles. Läs mer om det här  (titel ”The second wind”). 4 poäng hemma. Nästa utmaning blev Hammer Trail 100 miles med 6600 höjdmeter på Bornholm. Det skulle visa sig bli min värsta tävlingsupplevelse hittills i livet och jag tvivlade starkt på om jag verkligen skulle fortsätta resan mot UTMB. Läs mer om det här (titel ”Ett fruktansvärt lopp”). Efter 30 smärtsamma timmar var dock 6 poäng hemma. Det tog ett par månader att mentalt repa sig och bli sugen på löpning igen men i november 2017 stod jag på startlinjen på Sätila trail 120 km. Återigen stukade jag foten, men stärkt av upplevelsen på Bornholm bestämde jag mig för att ta mig i mål. Precis som i alla ultralopp innehöll loppet både toppar och dalar. De sista 5 poängen hemma.

När väl poängen var bärgade, var det dags för lotteri. 2018 var första året jag hade chans att få en plats. Jag hade dock otur i lotteriet. Inför 2019 skulle jag ha dubbla chanser. Mitt i skidbacken i början av januari började det trilla in grattismeddelanden från mina ultrakompisar. Då insåg jag att jag hade kommit med. En dröm som nu kunde bli sann. UTMB gick från att vara ett coolt lopp, till att bli verklighet. Nu blev jag rädd på riktigt. Ett av mina motton är att varje år göra något med skräckblandad förtjusning. När jag insåg att UMTB 2019 skulle bli verklighet var det initialt mer skräck än förtjusning. Hur tränar man för 10 000 höjdmeter, 171 km och bergspass på över 2500 meters höjd i ett platt Blekinge?

Loppets sträckning. Start och mål i Chamonix. Loppet går moturs ner genom Italien, upp genom Schweiz och sedan tillbaka till Frankrike. Rutten tar normalt 4-7 dagar att vandra. Vinnartiden i UTMB ligger normalt strax över 20h. Jag hoppas kunna springa på under 30h. Maxtiden är 46 h. Ett antal höga passeringar på mellan 2- och 3000 meters höjd skapar ytterligare utmaning. Totalt 171 km och ca 10 000 höjdmeter.

Ett fruktansvärt lopp – lärdomar i löparskor

/i , , , /av

”What doesn´t kill you, makes you stronger” Friedrich Nietzche

Jag var inställd på äventyr när vi klev på båten till Bornholm den 4e maj. Tillsammans med lillebror Fredrik hade jag med skräckblandad förtjusning skickat iväg en anmälan till Danmarks hårdaste löplopp, Hammer Trail 100 miles. Och nu var vi på väg. Vädrets makter var inte på vår sida och kraftig vind vid överfarten från Ystad gjorde att personalen redan innan avgång delade ut spypåsar till alla resande. De visste vad som väntade. För första gången i mitt liv fick jag uppleva verklig sjösjuka och tillsammans med säkert 80% av övriga passagerare fick vi användning för de där spypåsarna. Inte den bästa uppladdningen inför ett lopp på 16 mil. Inför loppet hade jag pratat om det som ett 100 miles långt löplopp. Nu i efterhand kallar jag det snarare en 16 mil lång plåga i löparskor. Väldigt få partier inbjöd till något som skulle kunna kallas löpning och flera gånger under loppet föreställde jag mig arrangörernas hånskratt när de på något sätt lyckats samla ihop 6600 obanade höjdmeter på norra delen av Bornholm. Vissa partier krävde rep för att överhuvudtaget kunna ta sig uppför sluttningarna.

Efter ett varv av sex stod det klart att det här skulle ta minst ett dygn. Med maxtiden 32 timmar stod det också klart att flera av de 35 startande skulle få svårt att hinna i mål i tid. Med sex varv och ett varmt tält med mat vid varje varvning fanns många möjligheter att bryta tävlingen. Dessutom sa reglerna att om man tog sig halvvägs (50 miles) fick man ett resultat i 50miles-klassen snarare än ett DNF i resultatlistan. Lockande för en hel del löpare skulle det visa sig. Redan efter 38 km stötte jag på första oväntade hindret. En ouppmärksam halvsekund, och ett felsteg på en rot med stukad vänsterfot som resultat gjorde att jag tillfälligt gick ner för räkning. Att bryta efter knappt 25 % av loppet kändes som det ultimata antiklimaxet. Hårt lindad linkade jag vidare. Och en stund senare kunde jag springa någorlunda igen på de få partier som var springbara.

Med familjen hemma i fredagssoffan ringde jag för pepp efter 10 timmar i misär. Samtidigt som jag tyckte synd om mig själv var jag fantastiskt tacksam att jag faktiskt var mitt uppe i ett äventyr. ”Det här är fruktansvärt” var det bästa jag fick fram när min fru i telefonen frågade hur det gick. Just då ville jag helst av allt teleportera mig därifrån hem till soffan med familjen! Efter 12 timmar hade jag kommit halvvägs och jag tog 25 minuters paus för ombyte och lite riktig mat. Nu började det bli riktigt mörkt men mörkret gjorde att känslan av äventyr förstärktes och jag såg fram emot natten. En fot framför den andra, hela tiden i rörelse. Det var mantrat som fick mig att fortsätta. Kroppen gjorde ont. Ömma tår. En stel fot. Värkande lårmuskler som brände i varje nerförsbacke. Men samtidigt höll smärtan mig vaken och variationen i terräng tvingade mig att hålla fokuset uppe.

Min bror hade varit klok nog att ta med två par stavar. Det ena paret var min gamla mormors gångstavar. Och just dessa blev en ovärderlig tillgång under andra halvan av loppet och gjorde att stigningarna faktiskt gick att forcera med hjälp av överkroppen också när benen var totalt slut. När nästan ett dygn hade passerat hade jag ett varv kvar. Solen värmde och jag gjorde en mental omstart och tog på mig shorts, keps och solglasögon och lämnade pannlampan i depån. Med facit i hand inser jag hur trött jag var då jag knappt tog med mig någon extra energi ut på sista varvet som antagligen skulle ta närmare sju timmar. I stekande sol. Vätskan lyckades jag hushålla med så att en 750cl-flaska räckte sista fyra timmarna i solen. Men sista tre timmarna var den enda energin jag fick i mig två ynka dextrosoltabletter. Jag tackade mig själv för att jag genom åren tränat min kropp att använda fett som bränsle, men även fettförbränning kräver ju en viss mängd kolhydrater så det var en tunn fin linje jag balanserade på.

Aldrig har 18 km känts så långa som de gjorde från sista vätskestationen och in i mål. Jag ringde Sara igen för lite ny pepp. Och bad henne låna hem ett par kryckor. Jag lekte även med tanken på en rullstol för att ta mig fram de närmsta dagarna. Kroppen var helt slut. Energinivåerna i botten. Solen stekte men rösten inom mig manade på. ”En fot framför den andra. Det går inte snabbt men det går framåt!” Orden från Dean Karnazes, en av mina tidiga löparförebilder ekade i mitt inre.

”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”.

Efter drygt 30 timmar i löparskor korsade jag mållinjen som en av 14 fullföljande atleter. Med svullna händer och fötter. Helt slut men 1000 lärdomar rikare. Och kryckorna som min fru hade fixat behövdes aldrig. Under dygnet i rörelse hade foten självläkt sin stukning i rekordfart. Även små mirakel är värda att firas! Tack för att du läste och se till att ta vara på livets äventyr. Ibland är det en hårfin linje mellan rädsla och lycka, smärta och njutning, dumhet och insikter. Och det är väl det livet och personlig utveckling går ut på. Att balansera lite oftare på linjen.

Kona och Ironman World Championship 2016

/i , , , /av

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian

Ett mål är en dröm med en deadline

/i , , , /av

Kailua-Kona på the big island of Hawaii. Platsen där just nu 2300 triathleter från hela världen lever sin dröm. Energin är överväldigande.

Jag har aldrig sett så många ”fitta” (ursäkta uttrycket) och målinriktade människor på en och samma plats i hela mitt liv. Den lilla staden Kona som 51 veckor om året är ett relativt avslappnat ställe förvandlas under en vecka till ett mecka för alla oss som älskar att simma, cykla och springa.

Efter ett svårslaget rekord i längsta födelsedag i söndags (36 timmar, pga 12 timmars tidsomställning) som spenderades på flygplan, flygplatser och i bil, var vi helt slut när vi halv fyra på natten slog igen ögonen och sov tre timmar tills barnen vaknade igen. Måndagen spenderade vi på stranden, jag simmade ett lätt pass för att få igång en stel kropp men tog det annars väldigt lugnt. Fortfarande hade jag inte insett att vi faktiskt var på plats.

2011 inför att jag körde min första ”officiella” Ironmantävling (tidigare hade jag bara kört Kalmar Järnmannen) i Nice tog jag ut 650 dollar som backup om jag skulle lyckas köra så bra så att jag blev erbjuden en plats i VM. Om jag skulle kvalat var det cash som gällde. Det gick inte så bra den gången, så pengarna fick ligga kvar i Forexkuvertet för framtida bruk. På något sätt kändes det bra att inte växla tillbaka dem utan ha en anledning att se till att få användning för dem senare. 2012 när Kalmar blev officiell Ironman gick det desto bättre. Men trots att drömmen om Hawaii fanns, valde jag att tacka nej till platsen. Min fru var gravid med vårt andra barn och skulle inte fixa en så lång flygresa i sjunde månaden. Att inte ha med henne och vår då 2-årige son kändes inte som ett alternativ. Efter tävlingen i Kalmar 2012 gjorde vi en familjeöverenskommelse om att 2016 var det perfekta året att kombinera VM på Hawaii med en familjesemester. Att vara överens om en så pass stor investering kändes viktigt och jag tror att det var en nyckel i att vi nu är på plats.

I Barcelona för exakt ett år sedan lyckades jag säkra en kvalplats. Då var det inte längre cash som gällde, och priset var höjt med 50%, men drömmen om Hawaii blev helt plötsligt verklighet. Jag tror Forexkuvertet var viktigt. På något sätt var det ett komittment till mig själv om att någon dag se till att komma hit. Det finns ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara just nu. Att familjen är med på resan gör att jag kan känna denna känslan till 100 %. Det enda jag önskar är att fler skulle få chansen att uppleva detta. Förhoppningsvis kan jag genom mitt coachande se till att så blir fallet. Minst 5 coachade atleter på startlinjen i Kona 2018. En ny motiverande målbild!

Veckan har varit full av highlights än så länge. I måndags körde vi en stranddag och tog igen oss efter över 30 timmars resa. Bara 20 min lätt sim för att få igång kroppen lite. På kvällen träffade jag Mark Allen, Dave Scott, Paula Newby-Fraser och några andra triathlonlegender. Tisdag morgon simmade jag hela Ironmanbanan. Det kändes bra att ta kontroll över första delen av loppet. En hel del vågor och lite undervattensströmmar men ett väldigt viktigt pass, framförallt mentalt. Mitt på dagen släppte familjen av mig ute på Queen K vid Energy Lab-skylten. Fem dagars värmeaklimatisering är i kortaste laget, men baserat på forskning från Stanford går det snabbare om man tränar i värmen. Så tidig eftermiddag sprang jag 90 minuter från Energy Lab och in till Kona. Nästan 20 km och loppets sista del (jag sparade dock upploppet till på lördag). Extremt varmt men väldigt viktigt både för acklimatiseringen och mentalt. Nu hade jag tagit kontroll över både första och sista delen. Detta är en strategi som jag verkligen tror funkar. Att ta bort all osäkerhet genom att ta kontroll över de mentalt tuffaste delarna i förväg. En kalldusch och en powernap senare var det dags för Parade of Nations. Ett jippo som närmast kan liknas vid OS-invigningens flaggparad. Kul att träffa några av de andra svenskarna på plats.

Idag (onsdag) började jag dagen med ett simpass på 30 min och ett stopp vid Coffes of Hawaiis båt. Konakaffe mitt ute på havet och pratade även med Bevan James Eyeles från IM talk (som för övrigt är den absolut bästa podcasten om Ironman). Antagligen kommer den korta intervjun med i något av deras avsnitt från Kona här i veckan. Kul start på dagen. På inslagen bana ville jag sedan ta bort den sista osäkerhetsfaktorn som återstod. Cykeldelen upp till Hawi som traditionellt är den blåsigaste delen av banan. Tog bilen till Kaiwaihae och cyklade 3 mil upp till Hawi. Vägen upp tog 60 min och neråt tog det bara 45. Rejäl sidvind och endel kastvindar, men jag höll mig på rätt köl och avslutade med 2 kilometers snabb bricklöpning och ett bad. När jag senare skulle hämta mitt race-kit fick jag veta att jag blivit slumpmässigt utvald att genomgå en dopingkontroll. Ett blodprov senare, hämtade jag sedan ut en utlovad Swimskin från TYR. Stort tack för stödet Harald och gänget på tyrsverige.se. Stötte på både Craig Alexander och en av triathlonvärldens absolut bästa coacher, Siri Lindley som signerade och gav mig sin nya bok. Det som slår mig efter bara tre dagar på plats är hur tillgängliga och öppna alla världsstjärnor är. Och här är verkligen alla samlade på en extremt liten yta. Efter ett par ganska hårda träningsdagar ska vi sticka upp till världens högsta berg (räknat från havsbotten) Mauna Kea imorgon torsdag. Nu är all träning gjord och på fredag kör jag bara ett lätt sim-cykel-löppass för att hålla igång.

Stort tack till er som följer mig från andra sidan jordklotet. Starten går på lördag kväll (svensk tid) kl 18.55. Går att följa på ironmanlive.com. Vi hörs på andra sidan!

Varma kramar Christian

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

/i , , , , /av

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.