En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.