Ett mål är en dröm med en deadline

Kailua-Kona på the big island of Hawaii. Platsen där just nu 2300 triathleter från hela världen lever sin dröm. Energin är överväldigande.

Jag har aldrig sett så många ”fitta” (ursäkta uttrycket) och målinriktade människor på en och samma plats i hela mitt liv. Den lilla staden Kona som 51 veckor om året är ett relativt avslappnat ställe förvandlas under en vecka till ett mecka för alla oss som älskar att simma, cykla och springa.

Efter ett svårslaget rekord i längsta födelsedag i söndags (36 timmar, pga 12 timmars tidsomställning) som spenderades på flygplan, flygplatser och i bil, var vi helt slut när vi halv fyra på natten slog igen ögonen och sov tre timmar tills barnen vaknade igen. Måndagen spenderade vi på stranden, jag simmade ett lätt pass för att få igång en stel kropp men tog det annars väldigt lugnt. Fortfarande hade jag inte insett att vi faktiskt var på plats.

2011 inför att jag körde min första ”officiella” Ironmantävling (tidigare hade jag bara kört Kalmar Järnmannen) i Nice tog jag ut 650 dollar som backup om jag skulle lyckas köra så bra så att jag blev erbjuden en plats i VM. Om jag skulle kvalat var det cash som gällde. Det gick inte så bra den gången, så pengarna fick ligga kvar i Forexkuvertet för framtida bruk. På något sätt kändes det bra att inte växla tillbaka dem utan ha en anledning att se till att få användning för dem senare. 2012 när Kalmar blev officiell Ironman gick det desto bättre. Men trots att drömmen om Hawaii fanns, valde jag att tacka nej till platsen. Min fru var gravid med vårt andra barn och skulle inte fixa en så lång flygresa i sjunde månaden. Att inte ha med henne och vår då 2-årige son kändes inte som ett alternativ. Efter tävlingen i Kalmar 2012 gjorde vi en familjeöverenskommelse om att 2016 var det perfekta året att kombinera VM på Hawaii med en familjesemester. Att vara överens om en så pass stor investering kändes viktigt och jag tror att det var en nyckel i att vi nu är på plats.

I Barcelona för exakt ett år sedan lyckades jag säkra en kvalplats. Då var det inte längre cash som gällde, och priset var höjt med 50%, men drömmen om Hawaii blev helt plötsligt verklighet. Jag tror Forexkuvertet var viktigt. På något sätt var det ett komittment till mig själv om att någon dag se till att komma hit. Det finns ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara just nu. Att familjen är med på resan gör att jag kan känna denna känslan till 100 %. Det enda jag önskar är att fler skulle få chansen att uppleva detta. Förhoppningsvis kan jag genom mitt coachande se till att så blir fallet. Minst 5 coachade atleter på startlinjen i Kona 2018. En ny motiverande målbild!

Veckan har varit full av highlights än så länge. I måndags körde vi en stranddag och tog igen oss efter över 30 timmars resa. Bara 20 min lätt sim för att få igång kroppen lite. På kvällen träffade jag Mark Allen, Dave Scott, Paula Newby-Fraser och några andra triathlonlegender. Tisdag morgon simmade jag hela Ironmanbanan. Det kändes bra att ta kontroll över första delen av loppet. En hel del vågor och lite undervattensströmmar men ett väldigt viktigt pass, framförallt mentalt. Mitt på dagen släppte familjen av mig ute på Queen K vid Energy Lab-skylten. Fem dagars värmeaklimatisering är i kortaste laget, men baserat på forskning från Stanford går det snabbare om man tränar i värmen. Så tidig eftermiddag sprang jag 90 minuter från Energy Lab och in till Kona. Nästan 20 km och loppets sista del (jag sparade dock upploppet till på lördag). Extremt varmt men väldigt viktigt både för acklimatiseringen och mentalt. Nu hade jag tagit kontroll över både första och sista delen. Detta är en strategi som jag verkligen tror funkar. Att ta bort all osäkerhet genom att ta kontroll över de mentalt tuffaste delarna i förväg. En kalldusch och en powernap senare var det dags för Parade of Nations. Ett jippo som närmast kan liknas vid OS-invigningens flaggparad. Kul att träffa några av de andra svenskarna på plats.

Idag (onsdag) började jag dagen med ett simpass på 30 min och ett stopp vid Coffes of Hawaiis båt. Konakaffe mitt ute på havet och pratade även med Bevan James Eyeles från IM talk (som för övrigt är den absolut bästa podcasten om Ironman). Antagligen kommer den korta intervjun med i något av deras avsnitt från Kona här i veckan. Kul start på dagen. På inslagen bana ville jag sedan ta bort den sista osäkerhetsfaktorn som återstod. Cykeldelen upp till Hawi som traditionellt är den blåsigaste delen av banan. Tog bilen till Kaiwaihae och cyklade 3 mil upp till Hawi. Vägen upp tog 60 min och neråt tog det bara 45. Rejäl sidvind och endel kastvindar, men jag höll mig på rätt köl och avslutade med 2 kilometers snabb bricklöpning och ett bad. När jag senare skulle hämta mitt race-kit fick jag veta att jag blivit slumpmässigt utvald att genomgå en dopingkontroll. Ett blodprov senare, hämtade jag sedan ut en utlovad Swimskin från TYR. Stort tack för stödet Harald och gänget på tyrsverige.se. Stötte på både Craig Alexander och en av triathlonvärldens absolut bästa coacher, Siri Lindley som signerade och gav mig sin nya bok. Det som slår mig efter bara tre dagar på plats är hur tillgängliga och öppna alla världsstjärnor är. Och här är verkligen alla samlade på en extremt liten yta. Efter ett par ganska hårda träningsdagar ska vi sticka upp till världens högsta berg (räknat från havsbotten) Mauna Kea imorgon torsdag. Nu är all träning gjord och på fredag kör jag bara ett lätt sim-cykel-löppass för att hålla igång.

Stort tack till er som följer mig från andra sidan jordklotet. Starten går på lördag kväll (svensk tid) kl 18.55. Går att följa på ironmanlive.com. Vi hörs på andra sidan!

Varma kramar Christian