The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Anta utmaningen

När jag var 15 eller 16 år gammal skickade jag in ett bidrag till en slogantävling där Stimorol skulle välja ut en lycklig vinnare till en heldagsklättringskurs på Kullaberg. Jag var inne i en period där det var kul att delta i diverse tävlingar men hade aldrig vunnit något med slogans innan. Trots den något mediokra sloganen ”en dag utan stimorol är som en hockeymatch utan mål” ringde det en dag en person och meddelade att jag hade vunnit. Min magkänsla sa att jag borde tacka nej och låta någon annan få vinsten. Jag skulle aldrig våga åka iväg själv med tåg över 25 mil, träffa en helt okänd klättringsinstruktör och lägga en hel dag på något jag aldrig hade provat innan. Jag bad om att få lite betänketid. Av någon anledning, jag kom inte ihåg vad, ändrade jag dock mig och ringde upp en stund senare och tackade ja. Jag insåg det inte förrän flera år senare, men mitt beslut den dagen att våga tacka JA till en ny utmaning skulle ändra mig som person, från att vara en försiktig och något blyg tonåring, till att bli en till viss del spänningssökande och gränsutmanande ung man.

I lördags ställdes jag inför en liknande situation, och i bakhuvudet hade jag min upplevelse på Kullaberg i bakhuvudet. Det något osannolika att en världsmästare i swim-run (ena parten i vinnande laget Björn och Paul från Ö till Ö 2013) frågade om jag vill hoppa in som ersättare till andra partnern som till stor sannolikhet fått förhinder. Det var bara 9 dagar till tävling. En helt vansinnig inställningstid till en utmaning som innebär 65 km löpning och 10 km simning i Stockholms skärgård. Jag bad om en stunds betänketid och började med att bolla idén med min fru. Jag ska erkänna att jag var väldigt tveksam. Inte nog med att den mediala pressen på det regerande mästarlaget skulle vara hård. Jag kände att jag löpmässigt antagligen skulle stå mig OK mot min tilltänka lagkamrat, men å andra sidan hade jag inte tränat ett enda pass sedan Norseman för tre veckor sedan och formen var på nedåtgående. Och simmässigt kände jag mig rejält underlägsen och jag visste att 10km simning på hög ansträngning inte skulle vara speciellt njutbart. Mitt deltagande i Ö till Ö 2010 var vid det tillfället det jobbigaste jag hade tagit mig för, men då var ändå målet med tävlingen mer upplevelse än att vinna. Ambitionsnivån var inget annat än skrämmande om jag skulle ställa upp med en av de regerande mästarna. Vad min fru sa?

Jag fick ett leende till svar och en snabb replik ”KÖR”. Va? Var det en sådan no-brainer?

Och med några timmars funderande, kom jag fram till att det precis som när jag för 20 år sedan tackade JA till världens chans att få lära mig klättra, faktiskt skulle vara totalt idiotiskt att INTE ta chansen. Jag tackade ja. Slutgiltigt besked om huruvida mitt deltagande skulle behövas skulle jag få idag (måndag), två dagar senare. Men jag hade bestämt mig. Det skrämde mig, men alternativet att inte anta utmaningen, skrämde mig faktiskt ännu mer. Jag får antagligen inga fler chanser som denna att tävla om en världsmästartitel, tänkte jag. Det praktiska fick lösa sig.

Efter ett par nätter med lite halvdålig sömn då alla tankar och lösa planer flög runt runt i huvudet, ringde telefonen måndag morgon. Paul och Björn hade löst problemet och kunde nu köra tillsammans och försvara sin världsmästartitel. Jag var glad för deras skull, och den tveeggade känslan av besvikelse och lättnad fyllde min förvirrade hjärna. Jag hade tagit mitt beslut vilket i efterhand var det viktigaste. Jag hade sagt JA. Att det sedan inte blev Ö till Ö i år, låg utanför min kontroll. Jag är såklart glad att jag fick frågan och håller alla tummar jag har för att Paul och Björn tar hem världsmästartiteln i år igen. Konkurrensen är minst sagt mördande.

Och för egen del, bestämde jag i ett svagt ögonblick under en vaken stund i natt att OM jag inte skulle få chansen att tävla i Ö till Ö om en vecka, skulle jag våga ta steget och anmäla mig till en lika skräckinjagande men lockande utmaning om bara några veckor. För att med den minimala löpträningen jag gjort inför årets säsong och tre veckors totalvila känns ju ett 100-mileslopp (16 mil) i löpning på gränsen till dumdristigt. Lika dumdristigt som att tacka ja till Ö till Ö med 9 dagars framförhållning. Så med start i Lund 20e september kl 10.00 tänker jag delta i the Gax Urasunti Epiphany. Lite för galet att inte försöka sig på. Jag har ingen aning om jag kommer fixa det. En helt unik upplevelse med ett varv runt Öresund (inkl båt Helsingborg-Helsingör och tåg Köpenhamn-Malmö, såklart utan att klockan stannar). Ett lopp som jag antagligen kommer springa helt på egen hand (förra året var 10 deltagare med) till stor del. Inga vätskestationer. Inget är tillrättalagt. Allt är avskalat. En upplevelse med skräckblandad förtjusning med andra ord (90% skräck och 10% förtjusning, till skillnad från Norseman som var tvärtom). Och jag uppmanar ju folk i mina föreläsningar att varje år göra något med skräckblandad förtjusning så det är ju lika bra att fortsätta föregå med gott exempel. Hoppas det kan inspirera dig till att våga säga JA nästa gång en utmaning dyker upp!