Vår starka hjärna…och vad jag lärde mig mitt i natten på en liten dansk väg om att nå sin fulla potential

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den låter oss planera för framtiden och håller koll på vad som är rätt och fel. Egenskaper som tagit vår civilisation till var vi är idag. Men ibland, ja ganska ofta faktiskt, begränsar hjärnan oss. Avsikten är förstås god, för under årtusenden har den som tagit ut svängarna för mycket straffats genom att bli uppäten, avrättad eller utstött ur gruppen. Idag är vi är fria att tro på vad vi vill, umgås med vem vi vill och pressa våra fysiska gränser till bristningsgränsen. Utan att riskera döden.

Att misslyckas betyder inte döden

Jag älskar långa uthållighetsutmaningar. Faktumet att ett misslyckande inte innebär döden, är en förutsättning för att våga pusha gränserna till bristningsgränsen. 2014 stod jag på startlinjen tillsammans med åtta andra utanför domkyrkan i Lund. Uppdraget var tydligt. Att helt utan support, vätskestationer eller publik på snabbast möjliga tid ta sig ett varv runt Öresund i löparskor. 161 km löpning plus en båtresa (Helsingborg-Helsingör) och en tågresa (Kastrup-Malmö). Loppet hette Gax Urasunti Epiphany. Det blev en berg-och-dal-bana i såväl känslor som energi och smärta. Fältet spreds ut direkt och jag blev snabbt ensam i ledningen. Redan då började min hjärna spela mig spratt. Hade jag gått ut för hårt? Var det mer värt att vänta in någon annan än att springa i mitt egna tempo? Trots att jag var i ledningen tvivlade jag starkt på att jag ens skulle klara att ta mig i mål.

Mitt stora misstag

Efter sju mil satte jag mig på båten mot Helsingör. Ett misstag som jag fick lida för nästkommande sex mil längs Själlands östkust. När jag steg av båten vägrade min kropp att springa. Med någon form av gå-spring-taktik tog jag mig ändå framåt. Kvällen kom, mörkret föll, och rädslan infann sig. Jag var helt ensam på danska småvägar mitt ute i ingenstans. Hjärnan spelade upp hemska scenarion om att träffa rånare, motorcykelgäng eller alkoholpåverkade bilförare på väg hem från krogen. Jag försökte distrahera tankarna genom att lyssna på ljudböcker.

Tjusningen med deadlines

Med en mil kvar till Kastrup började jag kika på klockan. Jag visste att tågen över Öresundsbron bara gick en gång i timmen. Med båtresan i färskt minne ville jag inte bli sittande ens i 20 minuter i väntan på ett tåg. I normala fall hade det inte varit ett problem att hinna en mil på under 50 minuter. Men detta var inget normalt fall. Jag hade redan sprungit fem mil längre än någonsin innan. Klockan var halv ett på natten. Men plötsligt insåg jag att mitt låga tempo bara var ett resultat av att min hjärna bromsat mig sista fem milen. Med en deadline i form av en tågavgång kunde jag plötsligt öka farten markant. Jag hann med tåget med 2 minuters marginal. Ingen av mina medtävlare hann med och trots att sista tre milen mellan Malmö och Lund gick otroligt långsamt hann ingen ifatt mig.

Jag nådde målet med en ny insikt. Hjärnan är fantastisk, när den väl är motiverad att låta oss använda vår fulla potential!