Rörelseglädje och tankar om barns motivation
Fler och fler rapporter pekar på att det ökande stillasittandet i vårt samhälle är en lika stor riskfaktor som rökning, både för individ och folkhälsa. Trenden är tyvärr tydlig och vi närmar oss USAs dåliga folkhälsa med stormsteg. Hur kan vi bryta mönstret och få in mer rörelse i vardagen? Ibland fastnar jag i frustration över saker utanför min kontroll. Varför gör inte politikerna mer och inför mer rörelse i skolan? Varför skjutsar de flesta sina barn från dörr till dörr när det finns cykel? När det bästa jag kan göra är att börja i det lilla och ta kontroll över min och mina barns situation. Förhoppningsvis inspirerar det fler till att vilja röra sig mer tillsammans med sina barn.
Om vi vill att våra barn ska växa upp till friska och glada individer gäller det för oss vuxna att vara förebilder. När våra barn ser att vi tar vår hälsa på allvar, kommer de omedvetet få med sig en sund syn på träning, bra mat och rörelse i vardagen. Om vi istället suckar varje gång vi känner oss tvungna att gå en promenad, ta cykeln till jobbet eller släpa oss till gymmet kopplar barnen direkt träning och rörelse till en negativ känsla. Bli medveten om hur du pratar om din egen träning och hälsa. Barn älskar att kopiera sina föräldrar, oavsett om det handlar om bra eller dåliga vanor.
För några veckor sedan åkte vår lilla familj på fem till Bastasjö för att gå tipspromenaden som varje söndag sätts upp längs motionsspåren. Med föregående skogsutflykt i färskt minne försökte jag hitta strategier för att få barnen att se fram emot fyra kilometers skogspromenad. Inte helt självklart. Äldsta sonen, som älskar fotboll, tog med sig en boll för att likt de mexikanska Tarahumara-indianerna sparka den framför sig hela vägen runt motionsspåret. Det höll honom motiverad och glad hela vägen. Näst äldsta sonen fick en bingobricka och kunde parallellt med att vi löste tipsfrågorna, kryssa siffror. Något som fungerade bra de första kilometrarna men som halvvägs slutade med att jag fick bära honom på ryggen. Han var helt slut i benen. Mina erfarenheter från diverse uthållighetslopp har dock lärt mig att när vi tror att vi är slut så har vi minst lika mycket kapacitet kvar. Det var snarare hans hjärna som hade brist på motivation.
Så plötsligt, som en blixt från klar himmel, fick han bingo. Och då blev det fart på de små benen igen. Resten av rundan sprang han före oss andra, för att hinna först till nästa bingonummer. Med nyfunnen motivation var den sista kilometern en dans på rosor. För mig blev denna söndagsrunda en lärdom i hur rätt typ av motivation kan få både vuxna och barn mer aktiva. Men olika personer behöver olika strategier. Kanske kan denna enkla historia inspirera dig som förälder att bli nyfiken på vad både du och dina barn triggas av. Låt oss börja hos oss själva vad gäller ökad rörelse i vardagen. Hur kan ni hitta rörelseglädjen tillsammans i din familj?
