Mind the gap – tankar om potential och lärdomar från Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles

”What one can be, one must be”

Abraham Maslow

För över 2000 år sedan slog Aristoteles fast att meningen med livet var att leva det på sin fulla potential. Om vi antar att han hade rätt, vad skulle det innebära för dig?

Varför du bör leva på din fulla potential

Under mitten av 1900-talet gjordes många genombrott inom den psykologiska forskningen. Abraham Maslow (en av de mest framstående forskarna de senaste 60 åren) är mest känd för sin behovstrappa där självförverkligande är ett grundbehov precis som behovet av trygghet och social samhörighet. I studier av människor som uppvisade tecken på depression och nedstämdhet såg han ett mönster. De levde inte på sin fulla potential. Maslow slog fast att för att må bra måste varje individ bli det den har möjlighet att bli.

Jag tror att det finns ett stort gap mellan hur många människor lever sina liv, och hur samma individer skulle kunna leva sina liv. Ska vi tro Aristoteles och Maslow är detta ett stort problem såväl på individnivå som på samhällsnivå. Vi borde bry oss om gapet (mind the gap). En av mina grundvärderingar är att vi alla har mycket mer potential än vi oftast inser. Att leva på sin fulla potential, varje dag, är idag mycket ovanligt, och blir kanske allt svårare med ökade distraktioner och tusentals valmöjligheter? För att nå sin fulla potential inom ett eller ett fåtal områden, krävs hård bortprioritering av många andra områden.

Om jag skulle koka ner mitt jobb som coach till en enkel mening kanske jag skulle landa just här. Anledningen att jag älskar att coacha andra mot ambitiösa mål är att jag tror på kraften i att sträva efter sin fulla potential. Min roll som coach blir att hjälpa till att minska gapet mellan nuläget och den fulla potentialen inom ett eller flera områden! Ju bättre jag är i min roll som coach desto mindre blir gapet mellan vad någon är kapabel att vara och faktiskt är! 

Insikt #1 från TEC

Ultralopp har en förmåga att destillera tankar ner till sin renaste form. Och när jag gick i mål på Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles förra helgen, var det just insikten ovan som snurrade i mitt huvud. Jag hade under loppet fått ut min, för tillfället, fulla potential som ultralöpare och fixat drömgränsen 16 timmar (med 7 minuters marginal) vilket räckte till en andraplats. Känslan av att prestera på sin fulla potential är obeskrivlig och måste upplevas. Under Kullamannen 2018 (min senaste 100 miles-tävling) hade jag precis motsatt känsla. Jag presterande inte på min fulla potential vilket har gnagit i bakhuvudet ända sedan dess.

Att få fler att uppleva känslan i att klara av något tillsynes omöjligt, och inse att potentialen är större än man tidigare trott, är anledningen att jag stiger upp på morgonen! Det är mitt IKIGAI, om du tidigare läst mina tankar om denna japanska filosofi.

Insikt #2 från TEC

2014 under en resa till Silicon Valley hade jag förmånen att få träffa en av mina tidigaste förebilder inom löpningen, Dean Karnazes. Vi stod sida vid sida på startlinjen av ett långt hinderbanelopp i stadsmiljö i centrala San Francisco. Innan start hade jag hunnit byta några ord med honom och gett honom den fulla äran för att ha inspirerat mig till att 7 år tidigare vågat springa mitt första ultralopp på 50 km. I Deans bok Ultramarathon man får man följa hans väg från nybliven löpare vid 30 års ålder till att genomföra Western States. Ett lopp som är bakgrunden till den numera klassiska distansen 100 miles (161 km). Loppet var från början ett lopp för hästar men under en av tävlingarna blev en häst sjuk och ryttaren valde att springa loppet själv istället. En ny sub-kultur inom löpningen var född och intresset för ultralöpning i allmänhet och just distansen 100 miles i synnerhet exploderar just nu i Sverige.

”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”

Dean Karnazes

Detta motto från Dean har hjälpt mig under många uthållighetstävlingar genom åren, när allt jag velat har varit att ge upp och hjärnan skriker stopp. Men jag har alltid använt det som ett sätt att inte bryta och istället för att springa ta mig framåt gåendes (jag har faktiskt aldrig behövt krypa).

På TEC insåg jag att detta motto kunde få en helt annan innebörd om jag valde att verkligen förkroppsliga vad det innebar. Jag tog fasta på den första meningen ”run if you can” och la mitt fulla fokus på just detta motto! Varje gång min hjärna sa åt mig att sakta ner eller gå (TEC bjöd på väldigt få backar som inte gick att springa, och trots det lyckades jag samla ihop 2200 höjdmetrar) frågade jag mig själv: Kan jag springa?

Svaret var såklart JA. Det gjorde ont, mycket mer ont än att gå, men jag kunde faktiskt fortfarande springa. Jag var inte på plats för att komma i mål. Jag var på plats för att prestera på toppen av min förmåga. Denna insikt, att jag trots att hjärnan lurar mig att det inte går, faktiskt KAN fortsätta springa, var min stora nyckel till att fixa såväl andraplatsen som sub-16.

Insikt #3 från TEC

Att hantera smärta tillhör en av huvudutmaningarna i såväl Ironman som ultralöpning. Snabbhet, styrka, syreupptagningsförmåga och löpekonomi är självklart faktorer precis som i kortare löplopp, men just smärthantering är oftast vad som skiljer agnarna från vetet när distansen blir längre. På TEC var jag plötsligt en liten fisk i en stor damm (till skillnad från andra ultralopp jag vunnit där jag varit en större fisk i en liten damm). Därför är mitt lopp på TEC ett av de lopp jag är mest stolt över. Men apropå smärta. Den stora insikten under TEC var att smärtan i benen (muskulär och inte pga någon skada) ökade linjärt upp till ungefär 8 mil och sedan planade den ut. Hade smärtan fortsatt längs samma linje hade den till slut blivit outhärdlig och jag hade tvingats att börja gå. Men eftersom smärtan magiskt verkade plana ut efter ungefär halva tävlingen och sedan höll sig konstant, kunde jag ta fasta på detta och hoppas att det inte bara var en tillfällig platå.

Utmaningen var snarare att orka hantera smärtan under resterande tid, än att smärtupplevelsen blev värre och värre. För varje steg blev hjärnan lite tröttare av att hantera smärtan, så mitt fokus blev att hålla hjärnan (kanske mer än kroppen) glad. Lagom dos av kolhydrater med jämna mellanrum, salt, en ljudbok (Can’t hurt me av David Goggins), pepplåtar på Spotify och fokus på varje fotisättning i pannlampans sken under de trixigaste partierna. När jag sedan med tre (av 14) varv kvar tappade andraplatsen fick min hjärna ytterligare något att fokusera på. Fram tills dess hade jag varit 100% fokuserad på att göra mitt eget lopp vad gäller tempo, men tävlingsinstinkten slog plötsligt till, och jag började jaga andraplatsen. Med facit i hand var de två sista varven avsevärt snabbare än det tredje från slutet. Och tack vare kampen om andraplatsen fixade jag mitt huvudmål för dagen (sub 16 timmar). Tack Stellan för kampen och grattis till att också ha tagit dig under 16 timmar. Vinnaren Sebastian hade 40 minuter till godo på oss och tanken att försöka jaga ikapp slog mig aldrig. Just denna gången och med min uppladdning låg en vinst utanför min potential.

Vad innebär full potential för dig? Genom att minska gapet mellan vårt nuläge och vår fulla potential kan vi öka glädjen och känslan av meningsfullhet. Så låt oss sträva lite extra för att utforska vad vi verkligen kan!

Tack för att du läste och om du också vill använda ultralöpning som ett sätt att utforska din potential har jag nu kapacitet att ta in nya adepter i min tremånadersboost för ultra här.

/Christian (som fortfarande är stel i benen, en vecka senare)