Kullamannen ultra 2018 – it goes back to the beginning
Om du har hört mig föreläsa de senaste åren har du antagligen hört detaljerna i historien om de två avgörande sakerna som hände när jag var 14 år gammal. En av dessa var att jag vann mitt livs första tävling. En slogantävling med en klätterkurs i Kullaberg som första pris. Mina instinkter sa åt mig att tacka NEJ, men av någon anledning tackade jag JA. Det blev första steget i vad som sedan dess blivit ett pärlband av accepterade utmaningar. Förra helgen var det dags att sluta cirkeln och åka tillbaka till Kullaberg för en utmaning modell större. Tillbaka dit allt startade för 24 år sedan. Tillsammans med 250 andra stod jag på startlinjen till monsterloppet Kullamannen ultra 100 miles!
Statistiken från året innan (då tävlingen anordnades för första gången) talade sitt tydliga språk. Endast 28% på startlinjen hade tagit sig i mål. De 16 milen från Båstad, längs Skåneleden, med en brutal avslutning och närmare 4000 höjdmeter de sista 7 milen, hade skördat sina offer. Det var med ödmjukhet men ändå spänd båge jag ställde mig längst fram bakom Kullamannen på häst.
Topp 3 stack iväg direkt i starten (varav 2 skulle komma att bryta, och en (Petter Restorp) slå banrekord med 3,5 timmar) och jag la mig på en bekväm 5 min/km-fart runt 6-8e plats. Vädret var fint och vyerna längs kusten på Bjärehalvön fantastiska. Efter fem mil anlände jag till den första stationen i Ängelholm på en fjärdeplats. Allt hade känts bra även om jag hade haft några små felnavigeringar, men direkt ut från stationen svarade inte längre kroppen och jag tappade snabbt två placeringar (Erik Eng som var två förra året och Karl-Fredrik som senare slutade trea i tävlingen) och fick sänka tempot till 6 min/km. Vad som följde var en mental kamp för att hålla en någorlunda fart de 35 km fram till dödens zon (tävlingsledningens benämning på den skoningslösa delen av banan på Kullaberg som man springer 3,5 varv på (varje varv drygt 21 km)). Det var frustrerande. Med tre bra träningsmånader bakom mig var jag i bra ultraform och hade väntat mig att kunna blanda mig iallafall striden om topp 5 och springa i närheten av 20 timmar. Efter ett tag släppte jag såväl placeringsmål som tidsmål. Det skulle bli en fråga om överlevnad. Alternativet att bryta loppet hade jag dock tagit bort redan innan start.
En av mina stora lärdomar efter mina två tidigare 100-mileslopp och otaliga andra lopp som Ö till Ö och Ironman, är att det är hur man hanterar dagarna när allt inte går som planerat som definierar vem man är. Det är när saker går dåligt som vi som idrottare verkligen får ta fram det bästa ur oss för att inte ge upp. Lopp där allt går enligt plan är inte någon utmaning jämfört med dagar där vi inte får ut vår potential men ändå inte ger upp. Kullamannen 2018 blev en påminnelse av just det. Väl framme vid dödens zon la sig mörkret och pannlampan blev min bästa vän under de 14 timmarna i mörker som väntade. Lyssnade bitvis på podcasts men långa stunder sprang jag ensam med nattens och skogens ljud som enda sällskap. Vid varje varvning i Mölle prövades alla löpares mentala muskler. Man hade tryckt upp en roll-up med 10 bra anledningar att stanna i värmen på Grand Hotel istället för att ge sig ut på ytterligare ett varv i mörkret. Jag vågade aldrig läsa listan!
Just lockelsen att bryta vid varje varvning (3 tillfällen mao) gav en extra krydda till utmaningen. Som att den fysiska urladdningen att springa 16 mil och 4300 höjdmetrar behövde bli tuffare! Men det mentala spelet som hjärnan spelar under ett lopp som Kullamannen där omedelbar belöning i form av mat, värme, dusch, sömn ställs mot uppskjuten belöning i form av målgång och att i framtiden kunna se tillbaka på en finish snarare än en DNF. Det är precis detta uthållighetsidrott, och faktiskt livet också, bygger på. Att ha tillräcklig willpower och whypower att ibland fortsätta trots att både kropp och knopp skriker stopp. För att det finns en uppskjuten belöning längre fram. Marsmallowtestet i modern tappning för vuxna!
Med några kilometer kvar till mål, i ett av de branta partierna vid Kullens fyr, tog fotografen denna bild på mig. Tröttare än på länge och hade jag lagt mig ner hade jag somnat på ett par minuter.
Jag antar att småbarnsårens sömnbrist inte bara varit av ondo. Även sömnbrist går att träna på. 26 timmar efter starten i Båstad sprang jag de sista stegen över mållinjen och kunde hämta ut min finisherring som just den dagen bland Mölles kullar verkade vara mer åtråvärd än Tolkiens ring. Av de 250 som startade tog sig 112 i mål, en brytfrekvens på ca 56%. Att inte vara nöjd vore fel mot alla som inte tog sig i mål. Ändå finns det en känsla av revansch i mig. Med ännu bättre och mer specifika förberedelser för svår terränglöpning med pannlampa och en dag när saker flyter på bättre är 20 timmar och en framtida pallplats inte alls en orimlig målsättning. Vid ett fåtal tillfällen i livet har jag känt att jag varit ”färdig” med en tävlingsform och velat hitta en ny typ av utmaning.
Jag är inte färdig med Kullamannen!
Här finns reportage från SVTs sportnytt som gjorde ett bra inslag om tävlingen. Här skriver trailrunning Sweden om den fantastiskt imponerande vinnaren Petter Restorp. Och här är en kort film som måste ses (efter 29 sekunder vinkar jag åt kameran)! Kullamannens olika lopp på distanser från 12 till 161 km är ett fantastiskt sätt att spendera första helgen i november. Kanske ses vi där i framtiden?
