Kullamannen 2019 – mest hav och himmel faktiskt

För ett par veckor sedan stod jag tillsammans med närmare 400 andra på startlinjen till vad som nu av många anses vara Sveriges tuffaste tävling. Både Rune Larsson (på plats för att heja) och Johan Steene (som sprang loppet) uttalade sig med orden ”Sveriges tuffaste” och då är det nog så. Kullamannen 100 miles (som i år skulle visa sig vara rejält mycket längre än just 100 miles). Efter 2018 års tävling (läs om den här) där jag spände bågen högt och siktade på topp 5 men slutade på en 29e-plats var jag revanschsugen. Jag lärde mig massor 2018, inte minst hur sjuk terräng Kullaberg bjuder på när man redan har 10 mil i benen. Så i år var jag tillbaka med många lärdomar i bagaget som tog mig hela vägen till en 4e-plats. För utifrånperspektivet skrev ultramarathon.se en artikel om loppet som väldigt väl speglar verkligheten. Här kommer några insikter ur mitt perspektiv och mina topp fem största lärdomar, tips och strategier som du som funderar på denna eller liknande utmaningar kan ha nytta av.

Det var oroligt i lägret redan innan start. Pga en bussmiss hade starten blivit förskjuten med en timme. Inget jag kunde påverka så fullt fokus på att äta lite extra istället och ta det lugnt. Starten gick i Båstad och min strategi var att snabbt hitta en bra klunga som höll en fart på max 5 min/km i snitt (gärna något långsammare) för att slippa springa ensam. Jag visste att det skulle bli tillräckligt mycket ensamtid på berget under natten. En lärdom från 2018 var att jag antagligen hade gått ut lite för fort (5 min/km) och inte tänkt igenom hur mycket energi jag skulle få i mig första fem milen fram till första stora stationen i Ängelholm. Vilket gjorde att jag dippade rejält mellan 5 och 8 mil.

Med pannkakor, flytande honung, choklad och Maurten i flaskorna hade jag laddat för en bra start vad gäller energiintag. Jag hittade väldigt trevligt sällskap snabbt i Rasmus Persson med vänner. Rasmus och jag skulle komma att följas åt stora delar av loppet och i mål skiljde det bara 6 minuter. Stort tack till Rasmus för trevligt sällskap under säkert 15 av våra 25 timmar på banan!

Utöver att gå ut lite lugnare, ha koll på energin och hitta sällskap längs vägen ner mot Kullaberg (de första 10 milen) hade jag även bestämt att i år skulle jag inte lägga någon onödig tid i stationerna. Det resulterade i ett supersnabbt stopp vid första stora stationen Ängelholm, antagligen under två minuter (där många andra spenderade minst 10 minuter). Skillnaden i energi och mentalt fokus mil 5 till 8 var markant (där jag dippade förra året) antagligen tack vare både lite lugnare tempo och mer energi. Vi hade mot/sid-vind i stort sett hela vägen ner till Kullaberg (i 9 mil alltså). Men det var ju lika för alla så inget att hänga upp sig på. Väl framme i Kullaberg hade mörket lagt sig och Magnus Linde kom ifatt oss. Jag har haft förmånen att få coacha Magnus inför Kullamannen och jag visste att han var i bra form. Magnus har den fantastiska förmågan att bli starkare ju längre en tävling går (till skillnad från de flesta andra) så att han redan var ikapp oss var ett bra tecken!

Även om vi efter 10 mil, när vi nådde dödens zon, rent distansmässigt hade gjort mer än halva tävlingen, var vi kanske bara 30% i mål. Den mentala påfrestningen att ta sig an nästan fyra varv av dödens zon lagom till mörkret har lagt sig och det börjar regna ska inte underskattas. Detta var en av mina lärdomar från förra året. När vi är halvvägs är vi definitivt inte halvvägs.

Väl framme i Mölle efter dryga 11 mil och nästan ett varv på dödens zon valde jag att byta skor, strumpor och äta lite riktig mat. Ett depåstopp på ca 15 min som blev mitt överlägset längsta då jag nästkommande varvningar var ute igen efter max två minuter. Förra året vågade jag inte läsa roll-upen med de 10 anledningarna varför man bör bryta (som placerats strategiskt vid varje varvning som en extra mental utmaning) men i år valde jag att läsa dem.

Natten gick, regnet öste ner och det blev lerigt, halt men aldrig kallt tack vare min vattentäta tunna jacka. Dödens zon kan inte beskrivas utan måste upplevas så jag försöker inte ens. Jag hade dålig koll på min placering men visste att Magnus Linde sprang bra och låg framför (vilket gjorde mig glad). Även Rasmus Persson och Erik Eng var kvar i tävlingen och framför någonstans. Vid första varvning i Mölle hade jag legat på en 10e-plats och utan att jag visste om det (pga att flera framför mig hade brutit) låg jag nu femma ut på sista varvet (då jag passerade Erik Eng i varvningen). Efter några snabba kilometrar ut från varvning kom jag ifatt Rasmus Persson igen. Han hade stenkoll på placeringarna (tack vare sina vänner som hade brutit med var ute och hejade) och gav mig den positiva nyheten när jag sprang om att jag nu låg 4a! Wow, över förväntan. Med giganterna Magnus Rabe och Petter Restorp i toppen och Magnus Linde på en tredjeplats fanns nu möjlighet till en rejäl revansch på förra årets 29e-plats. Benen värkte rejält och de sista kilometrarna tittade jag många gånger bakåt med en förväntan att antingen Rasmus eller Erik skulle komma ikapp. Men målet närmade sig och efter drygt 25 timmar sprang jag över mållinjen och mötte Magnus Linde som kommit i mål hela två timmar tidigare och tagit en fantastiskt fin tredjeplats (jämfört med 35a förra året). Minst lika glad över Magnus tredjeplats som över min egna fjärdeplats tog jag emot den berömda ringen som nu är i tryggt förvar bredvid sin lillebror från förra året! Återigen fungerade min strategi som en annan av mina adepter (Anders Petersson) nyligen satte sin egna ord på.

”Jag unnade mig inte sådana dumheter som att gå när jag faktiskt kunde springa”

Topp 5 lärdomar, tips och strategier

#1 Räkna ut hur mycket energi du ska få i dig första halvan av loppet för att lägga en bra grund för andra halvan (då man kan köra lite mer på känsla). En stor lärdom för mig är att även om jag inte känner mig hungrig första 5-6 timmarna i ett lopp så gäller det att försöka få i sig minst 200 kcal/timme. Vad gäller vätska kan man lyssna mer på kroppens signaler (törst vs kissenödig hela tiden) och köra mer på känsla, iallafall på svenska västkusten i november (=kallt).

#2 Spendera ingen onödig tid i stationerna. Det är väldigt lätt att unna sig att sitta ner och blunda eller hitta anledningar att byta kläder (fast man egentligen inte behöver) framförallt vid varvning i Mölle (där man passerar tre gånger). Min strategi (som fungerade toppen då jag passerade flera löpare i varvningen) var att inte lägga någon tid på saker som inte gjorde att jag tog mig till mål snabbare. Energiintag, vätskepåfyllning och ett sko/strumpbyte för att jag hade stora blodblåsor och behövde rymligare skor räknades som giltiga anledningar att stanna. Inget annat. Från förra året vet jag att jag antagligen spenderade totalt en timme i stationerna. Alldeles för mycket.

#3 På en tävling som Kullamannen 100 miles där närmare 4000 av de 5000 höjdmetrarna ligger sista 8 milen är halvvägs inte halvvägs. Det är farligt att mentalt dela in denna tävlingen i två delar och tro att man har kommit halvvägs när man är framme vid första varvning i Mölle efter 11 mil. Det var ett av mina misstag förra året. I Kullamannen har man kommit 30% när man kommer in till första varvning i Mölle. Sedan väntar tre varv på dödens zon (a 22km och 1000 höjdmetrar) mitt i natten när man är som tröttast och benen skriker stopp.

#4 Även om det i år var rekordstort startfält kommer man (om man inte bryter) såsmåningom bli ensam på slutet. Det kan vara mentalt påfrestande att springa själv i 25 timmar så hitta andra löpare som håller iallafall ungefär det tempo du vill hålla första halvan för att slippa lägga mental energi på att vara ensam längre tid än du måste. Det är värt någon extra minut per mil att ha bra sällskap. Detta missade jag förra året men det var en game changer till i år.

#5 Även om 70% av de som startade bröt (också någon form av rekord på svensk mark antar jag) så är faktiskt alla som ställer sig på startlinjen vinnare. Det krävs mod att våga ställa upp och kommer man inte hela vägen så är det inget misslyckande så länge man lär sig något och vågar försöka igen! En nyckel om man vill tillhöra de 30% är att ta beslutet INNAN start att inte bryta om man verkligen inte är tvungen. Man kommer få så många chanser att bryta och det är lätt att hitta anledningar när allt hjärnan vill är att sova och stänga ner. Så nyckeln är att bestämma sig för att det enda som gör att man bryter är ett brutet ben (eller liknande) eller att tiden går ut. Det beslutet bör man ta INNAN start och inte när man är trött och sitter i värmen i varvningen i Mölle!

Efter årets målgång där jag kände att jag fick ut min potential (till skillnad från 2018) var jag klar med Kullamannen. Trodde jag. Några dagar efter loppet fick jag reda på att jag hade vunnit en ny startplats till 2020 års lopp i tippningstävlingen. Så jag antar att Kullamannen fortsätter med en ny episod 2020. Fler fantastiska bilder finns här och här. Bildtack till Christian Jörn och Stefan Fahlstedt.

Ta hand om dig och kom ihåg att det är modet att starta som räknas!