Drömmen om Blekingeleden

Det skulle bli äventyret med stort Ä på min bucket list. En utmaning jag hade drömt om i säkert 10 år men inte vågat tro på förrän nu. Och i mina drömmar var projektet att springa hela Blekingeleden som att drömma om Mount Everest som klättrare. En livsdröm som lät orimlig men som ändå inte försvann ur tankarna. Men nu var vi där, morgonen den 4e juli 2020 kl 6.30 utanför tågstationen i Sölvesborg. Vi var som tre musketörer på djupt vatten. Det var nu det skulle visa sig huruvida idén om att springa hela leden i ett sträck och därmed bli de första genomförde Blekingeleden på det sättet var ett genidrag eller ren dumhet.

Under alla år av drömmande hade jag varit helt inställd på att man var tvungen att dela upp leden i delar och springa den uppdelat på minst tre dagar. Nio mil per dag, alltså mer än dubbla marathon tre dagar i följd. Men även det hade länge känts omöjligt.

När jag nu i efterhand tänker på faktumet att vi bestämde oss för att försöka forcera hela leden, motsvarande tre ultravasor, i sträck, slår det mig hur orimligt det måste låta för alla som inte hittat tjusningen i att springa ultra och att flytta fram gränserna hela tiden. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle ge mig på att springa 27 mil i sträck hade jag bara skrattat. 

Som krydda och extra motivation att inte ge upp satte jag även upp målet att samla in minst 27 000 kr till Clownlabbet för att förena nytta med nöje. Aktiviteten i den facebookgrupp som användes för insamlingen hade varit hög redan innan vi började springa och jag visste att nu bar jag mer än mina egna förväntningar på axlarna. Något som längre fram skulle visa sig värdefullt när allt hjärnan ville var att sluta.

För att ha något att hänga upp vår strävan framåt på hade vi satt upp ett påhittat tidsschema på 40 timmar. De första etapperna genom Sölvesborgs kommun och in i Olofström, över Ryssberget, förbi Blekinges högsta punkt vid Boafall och fram till Halens Camping gick bra även om vi redan från början varit konstant blöta av det regn som föll och blötte ner gräset vilket i sin tur gjorde att vi blev plaskvåta om fötterna.

Äventyrets första lågpunkt dök upp efter knappt 8 sprungna mil. Vi hade kommit överens om att om vi var tvungna att dela upp oss skulle vi återsamlas vid nästa etappmål. In mot Mörrumsån hade vi delat på oss och jag kom först in till etappmålet där min fru och hennes bror väntade med pizza och annan påfyllning. Stoppet blev längre än planerat och jag skakade av kyla när två av tre musketörer till slut lämnade stationen. Blekingeleden hade redan börjat skörda sina offer.

Efter ytterligare två etapper väntade pannlamporna i väskorna vid Pärs Gärde där vi kittade oss för en kall och mörk natt. Det regnade fortfarande och vi var blöta. Mina fötter var likbleka och såg ut som om jag hade badat konstant i 15 timmar. Att byta strumpor hjälpte en kort stund men sedan var fötterna lika blöta igen. Vi närmade oss Järnavik och mötte dagens första motvind. Trots blåsigt väder hade skogarna skyddat oss ganska bra fram tills nu. För första gången sedan morgonen såg vi havet igen!

Morgonen grydde till slut och vi var på väg mellan Ronneby Brunnspark och Skärsviken. Plötsligt rasslade det till på en åker snett bakom oss. Ett stort vildsvin rusade över vägen 10 meter bakom oss och in i skogen. Vi hade antagligen väckt honom och vi var glada över att han inte hade vaknat några sekunder tidigare så att våra vägar hade korsats. Roger hade fått problem med illamående och valde att gå istället för att springa. Just då kände jag mig pigg så vi valde att dela på oss enligt den strategi vi hade satt upp och återsamlas vid nästa etappmål istället. Vid Skärsviken vid Listersjöarna fick vi sällskap av några glada och morgonpigga löpare. Dessutom kom mina föräldrar och överraskade med sin närvaro. Roger som hade gått i bra tempo tog en kortare paus än mina 25 minuter och lämnade stationen före oss andra. När vi passerade honom en stund senare var han glad men mådde fortfarande illa och jag lovade ringa halvvägs in på etappen för att kolla läget. 

Väl framme vid Alljungen hittade jag tyvärr Roger i en bil. Vi hade ju delat upp oss och efter att ha kämpat med illamående i tre timmar hade han till slut kastat in handduken och blivit upphämtad av sin bror. Leden hade skördat sitt andra offer och jag var uppriktigt ledsen över faktumet att äventyret vi planerat tillsammans alla tre nu hängde på en skör tråd. MEN efter en stund bestämde jag mig för att använda känslorna som energi till att se till att slutföra vårt äventyr.

Det regnade fortfarande och jag hade sällskap av ett roligt gäng på vägen mot Mörtsjöåsen. Efter att bara ha lyssnat på mina egna tankar, naturen och småsnacket med mina medlöpare i över ett dygn kände jag att jag behövde en paus. Inte en paus från rörelsen framåt utan en paus för hjärnan. Jag orkade inte lägre pusha mig själv att springa och både kropp och knopp skrek stopp. Mattias som varit med sedan tidig morgon vid Skärsviken lånade ut ett par trådlösa hörlurar och jag bad honom sätta på Avicii. Jag vet inte vad som hände men plötsligt släppte hjärnan på alla hämningar och vi var nere på 5.30-tempo igen. Det höll nästan hela vägen in till Mörtsjöåsen där jag visste att min familj väntade. Men de sista kilometrarna klappade hjärnan ihop igen och jag försökte förmå min kropp att åtminstone gå vidare. 

Med en dryg marathon kvar var det för långt kvar för att riskera att tvingas bryta för att jag inte tog hand om mina basala behov. Vi var i Mörtsjöåsen och jag valde att försöka ta en kort powernap, lite riktig mat och lite snack med min fru och mina barn. Dessutom hade det äntligen slutat regna och jag längtade efter att låta min fru ta hål på ett par blåsor, ta på torra strumpor och skor och kanske kunna hålla mig torr resten av vägen. Efter 10 minuter vaknade jag, och fötterna hade hunnit torka upp. Jag vände blad och påbörjade det sista kapitlet. Ett gäng nya medlöpare hade slutit upp och det gjorde att jag kunde distrahera mig med lite nytt småsnack.

Under dom sista milen tittade solen fram för första gången sedan starten och min hjärna började fatta att det här kanske skulle gå vägen. Etapp 14 mellan Älmtasjön och Kristianopel gick i riktigt bra fart. Det var som om min hjärna släppte kroppen lös när den väl insåg att det här skulle gå vägen. 

Jag förundrades ännu en gång över hur mycket kroppen klarar när knoppen låter den ta fram sin fulla kapacitet. Nu var det bara någon kilometer kvar och tempot de senaste 6h hade gjort att jag nu låg en timme före tidsschemat istället för en timme efter. Insamlingen till Clownlabbet nådde nya höjder och innan kvällen var slut hade vi kommit upp i 35 000 kr. 

Och sen var det slut efter 38 timmar och 55 minuter. I samma stund som jag satte handen på fredsstenen i Bröms var det som om alla erfarenheter jag samlat de senaste 15 åren sedan jag började springa sammanstrålade till en fin sluten cirkel. Kanske var det det här jag hade tränat för i 15 år? Jag har varit med om många paradigmskiften sedan jag började springa när jag var 25, och nu var jag mitt uppe i ytterligare ett. Om löpning vore en konstform och jag för en stund var konstnären, skulle det här äventyret vara mitt mästerverk. Ett verk som legat och grott i 10 år, som allt jag gjort under de senaste 15 åren förberett mig för. Alla erfarenheter längs vägen som gett mig små nycklar till hur jag en dag skulle kunna sätta samma allt och skapa något unikt. För första gången i livet hade jag på riktigt brutit ny mark. 

Alla uthållighetstävlingar jag hittills genomfört hade varit just tävlingar där vi som genomförde visserligen tillhörde en minoritet men detta var första gången jag gjorde något som någon aldrig gjort innan. Såklart hade säkert flera andra ännu mer meriterade idrottare kanske kunnat göra det, men ingen hade gjort det. Och precis som med andra idéer är det ju genomförandet som räknas. Det som hade drivit mig att springa istället för att sakta ner och gå de sista timmarna var bara att hinna komma fram innan solen gick ner och tillräckligt tidigt på kvällen så att mina barn skulle kunna möta upp vid målet. Att stanna vid stenen och ge mina barn en kram utan att behöva stressa vidare kändes konstigt. Nu var det över. 


Tack till alla som stöttade på ett eller annat sätt! Jag kommer aldrig glömma det! Och slutligen. Låt aldrig dina drömmar stanna i tanken eller på ett papper. För det är först när du vågar prova du märker att det som kanske verkar omöjligt faktiskt inte är det.