Kamiwaza – Kullamannen 100 miles 2021 – Ultra trail world tour

Jag rullar in till Mölle i skymningen dagen innan det stora slaget ska äga rum. Denna lilla by och tidigare fiskeläger som för drygt hundra år sedan blev omtalat som syndens näste och som redan då lockade turister från övriga Europa. En stor bidragande orsak var att det var ett av få ställen där kvinnor och män tilläts bada på samma strand. Man badade såklart i full badmundering men detta var ändå något unikt och förbjudet på många andra ställen. Tiderna förändras men fortfarande har Mölle och naturreservatet Kullaberg en speciell dragningskraft. Men det är inte för att bada jag återkommer till Mölle och Kullaberg under allahelgonahelgen varje år. Anledningen stavas Kullamannen 100 miles. Ett lopp på 161+ km med ca 2500 höjdmetrar. Och frågar du mig är detta den ultimata ultrautmaningen på svensk mark! På bara några år har Kullamannen växt till ett mytomspunnet lopp som nästan varje ultralöpare i Sverige med omnejd drömmer om att bemästra. Med ett tydligt fokus på den längsta av tre ultradistanser är Kullamannen 100 miles numera ett av världens största 100-mileslopp sett till antalet anmälda. 770 tappra själar har i år just detta lopp i sikte. Ett rekord på nordisk mark. Jag är minst sagt tacksam att för tredje gången få vara del av detta fantastiska arrangemang. I år ingår loppet dessutom i Ultralöpningens världscup Ultra Trail World Tour. Med startnummer #2, baserat på 2019 års fjärdeplats och tredjeplatsen på undergroundloppet Dark Trail i pandemins spår 2020, kan jag inte längre gömma mig i massorna av löpare och agera underdog.

Just pressen utifrån har inför loppet varit en liten snackis bland vissa av löparna som utpekats som favoriter. Men den stora snackisen inför årets lopp har varit de otaliga ändringarna av banan. Och med 19 timmar till start kommer ytterligare ett besked. Banan har drastiskt ritats om ytterligare en gång. Men ändringar av banan, snack om favoritskap och inte minst allt snack om hur vädret ska bli, bekommer mig inte så mycket. Om det är EN stor lärdom jag har med mig från 15+ års tävlande är det att jag kommer prestera som bäst om jag sparar all min mentala energi till saker som är inom min kontroll. Hur banan dras, hur vädret blir och vad andra förväntar sig av mig, är faktiskt saker som är helt utanför min kontroll. Från den gamla filosofin stoicism är detta en av de principer som överlevt tidens tand och som är lika sann idag som för 2000 år sedan. Den hjälper mig inte bara inför utmaningar som denna, utan dagligen i livet i övrigt. Och såklart även under den kommande tävlingen! Ja för nu står vi där på startlinjen i ett blåsigt Båstad. Med en tidig start och busstransport från Mölle på morgonen har nattsömnen blivit sådär, men nu är jag vaken och redo.

Jag lyckas hitta en hel del vänner och adepter innan start och vi önskar varandra ett bra äventyr. Och så går startskottet och speakern uttalar de magiska orden “may the force be with you”. Redan under den första prologen blir det stökigt. Jag inser efter ett par kilometrar att vi lämnar gpx-spåret jag har på klockan och eftersom jag ligger nära täten skriker jag på alla i närheten att vi sprungit fel och genat. Jag och ett stort gäng med mig vänder tillbaka och backtrackar tillbaka till där vi missat den rätta snitseln. En hel del fortsätter dock framåt vilket skapar lite stress i fältet som nu är helt splittrat. Om denna lilla incident kommer påverka utgången av tävlingen eller inte vet vi inte i det läget. Men jag bestämmer mig en stund senare för att detta återigen inte är något som är inom min kontroll, och även om det snurrar i mina tankar någon timme till så gör jag mitt bästa för att ha fokus på det som ligger framför snarare än det som redan hänt.

Efter en stund hittar jag en bra grupp med bra tempo att springa med. Dennis Källerteg och jag har hängt ihop sedan start. Jag hade förmånen att få coacha Dennis under hans första år inom ultralöpningen och det är riktigt roligt att få springa ihop igen! Även Clarens Olsson som jag sprang jämnt med under Dark Trail förra året har anslutit. Och så två av storfavoriterna Simen Hjalmar Westlund från Norge och William Englund. Vi tar oss an Sinarpsdalen och Grevie kullar och när vi återigen närmar oss havet ökar både Simen och Wille farten och vi andra släpper iväg dem. Snart stormar även Stefan Ehrin förbi i full fart. Johanna Bygdell kommer ikapp efter 30 km och rinner iväg direkt. Även Erik Eng och Tomas Nordlöf passerar och rinner iväg. Vi får också rapport om att en Daniel ligger före oss.

Mellan 30 och 50 km har jag det ganska tungt men jag försöker hålla både Dennis och Clarens inom räckhåll och vi växlar positioner lite fram och tillbaka. Jag försöker hämta energi från den vackra naturen vid Hovs Hallar och faktumet att den befarade motvinden inte är alls påtaglig. Väl framme i Båstad igen har jag chansen att fylla på energi och vätska. Jag är fast besluten om att göra ett så kort och effektivt stopp som möjligt. Tid som optimeras i stationerna är “gratis tid”, och detta kanske är en lärdom jag har med mig från tiden som triathlet. Jag känner att jag redan ligger lite back på vätska så jag gör mitt bästa för att dricka lite extra men sen är det full fart ut igen. Jag möter Simen, Wille och Stefan längs prologen och inser att de redan har tagit 20-25 minuter på mig och övriga efter bara 55 km löpning. Återigen slår jag följe med Dennis, som tyvärr har fortsatta problem med magen vilket senare ska visa sig hindra honom från att gå i mål. Vi jagar ikapp Johanna som slagit av lite på takten men som fortfarande leder damklassen. Och från Grevie kullar (65km) till nästa station i Ängelholm (95km) springer jag helt själv.

Många tankar flyger genom huvudet och jag kommer att tänka på ett japanskt koncept (Kamiwaza=som gudarna) och att jag nyligen hörde om någon som hade som strategi “run with kamiwaza” vilket innebar att han försökte springa som en gud. Utan ansträngning och med perfekt teknik. Kanske lite som Tarahumaraindianerna sägs springa i boken Born to Run. Jag bestämmer mig för att försöka springa lite mer med Kamiwaza. Det är så lätt att tappa tekniken och spänna sig i onödan när man börjar bli trött och tappa fokus.

Men in mot stationen i Ängelholm ser jag att någon jagar mig bakifrån. Det är inte bara jag som springer med Kamiwaza! Och en halvminut efter mig stormar min vän/adept Magnus Linde in och utbrister “vi måste sluta med det här”. Jag är helt med på vad han menar och skrattar lite. Vid flera tillfällen de senaste åren har vi hunnit ikapp varandra vid stationer (oftast är det Magnus som hinner ikapp mig då jag tenderar att gå ut lite snabbare och han är stark på slutet) och sedan pushat varandra till bra prestationer. Men jag vet att det till 100% är ironi. Ingen av oss vill sluta springa jämnt och ha dueller där vi tvingas ta fram det bästa ur oss själva. Just insikten att INTE se övriga löpare i loppet som konkurrenter utan MEDLÖPARE som tvingar mig göra mitt bästa är en game changer i hur jag ser på tävlande. Och kanske något som fler skulle ha nytta av att anamma? Jag vet iallafall att Magnus och jag är överens på den punkten och därför känns det bra att han en stund senare hinner ifatt mig när jag sprungit lite fel och fått vända tillbaka. Nu kan vi pusha varandra och jaga folket framför. Tillsammans passerar vi Daniel som klagar på kramp och en stund senare Simen som på frågan hur det går svarar att “benen är som stockar”. Välkommen i klubben tänker jag men ibland är det bra att låta bli att säga det man tänker 🙂 Istället ropar jag några uppmuntrande ord till Simen om att han ska kämpa vidare. Men vi ökar farten lite när vi passerar honom för att han inte ska få för sig att hänga på. Att springa med stockar till ben är kanske den bästa förklaringen på hur det känns att springa 100 miles? Nu ligger vi 3a och 4a. Vi har dryga 3 mil kvar till Mölle och nästa station. Mörkret har lagt sig och det börjar bli mysigt.

Det finns ju olika sorters fredagsmys, men om jag ska välja mina två favoriter så är det antingen att hänga framför en brasa hemma i soffan med barnen och min fru, laga mat tillsammans och kanske titta på en film. Eller att vara utsatt för naturens krafter med många mil i benen längs en stig med pannlampa. Soffan får vänta till nästa fredag. Nu har jag och Magnus fredagsmys längs Skåneleden! Jag slänger ur mig att “nu ser vi till att BÅDA springa upp oss på pallen”. Svackan från tidigare under dagen är som bortblåst. Det är nu tävlingen börjar! Ingenting känns omöjligt. Vi vet inte hur långt före Stefan och Wille är, men vi inser att om vi ska ha chansen att passera någon av dem så behöver vi hålla uppe tempot. Med havet till höger och siluetten av Kullaberg i sikte försöker jag njuta av nuet så mycket jag kan. Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans i världen. Att ha chans på pallplats i en Ultra Trail World Tour-tävling är något jag aldrig varit med om innan. Jag kastas mellan hopp och verklighet. Mellan framtid och nutid. Mellan tankar om hur skönt det kommer bli att gå i mål och klockans påminnelser om att det är dags att konsumera mer Umaraenergi för att överhuvudtaget orka fortsätta framåt! Tydliga målbilder för vad jag ska äta och göra efter målgång och att fundera på hur det kommer kännas om jag lyckas plocka en plats på pallen ger bra energi framåt. Men det är minst lika viktigt att vara i nuet och ta hand om de basala behoven som energi, lagom tempo och att låta bli att snubbla på den bitvis tekniska stigen.

Ultralöpning handlar mycket om den balansen. Balansen mellan uppskjuten belöning (målgång om x antal timmar) och 100% fokus på närvaro i nuet. Jag inser att traillöpning med pannlampa verkligen är som meditation! Många tankar dyker upp, men precis som vid meditation, handlar det om att göra ett medvetet val om att agera på dem eller inte. Tanken om att sakta ner och nöja mig med att gå i mål och vara nöjd med den guldring som jag vet väntar på mig som tredjegångsfinisher dyker upp hela tiden. Jag kontrar den med drömmen om att ta chansen att få ut min fulla potential och därmed kanske få ta plats på pallen. Och med min favoritfråga till mig själv när hjärnan skriker stopp, “kan jag springa?”. Så länge svaret på den frågan är JA har jag redan innan loppet bestämt mig för att springa. Frågan handlar alltså inte om huruvida det gör ont att springa, eller om jag känner för att springa. Frågan är verkligen svart-vit. “KAN JAG SPRINGA”? Förutom i några av de brantaste backarna där det helt enkelt inte går, eller vore direkt osmart att försöka springa är svaret under hela min tävling JA. För mig är just denna frågan nyckeln till att få ut min fulla potential på ett lopp som Kullamannen. Kroppen gör såklart skitont. Men jag har lärt mig acceptera att det är spelets regler. Det råder inte brist på argument för att sakta ner och gå och därmed nöja sig med att ta sig i mål. Att ta sig i mål på Kullamannen 100 miles är en enorm bravad och faktum är att de allra flesta som försöker misslyckas med att ta sig hela vägen! Hjärnan försöker med argument efter argument men jag står emot och fortsätter hålla bra tempo.

Jag är enormt imponerad av alla som tar sig hela vägen in i mål på ett sånt här lopp. Många tror att jag som topplöpare inte imponeras och inspireras av alla som tar längre tid på sig att nå målet. Men det är helt fel. I mina ögon är både alla som vågar ställa sig på startlinjen och alla som till slut tar sig igenom detta uthållighetsprov vinnare och inspirationskällor.

Jag får ett litet försprång på Magnus in mot Mölle men efter ett skobyte och energipåfyllning i stationen är han ikapp och vi går ut på det sista varvet på Kullaberg tillsammans. Klockan är nio på fredagskvällen och vi har ett Dödens zon-varv kvar, knappa 25 km. Vinden sliter i tälten och banderollerna i Mölle hamn när vi med en filmande Johnny Hällneby hack i häl lämnar tryggheten och ger oss ut för att möta Kullamannen! Daniel Westergren och Johnny har hela dagen bevakat tävlingen HÄR och gett omvärlden en insikt i vad som lockar oss tillbaka till Kullamannen år efter år. Vi får veta att det är ganska långt upp till topp två och vi styr om fokuset till att handla om en vänskaplig kamp om tredjeplatsen!

Redan i den första stigningen ut från Mölle känner jag att Magnus är stark uppför och jag får kämpa för att hålla jämna steg. De senaste timmarna ihop har jag dock känt att jag haft ett litet övertag när det är platt och man kan springa på i lite högre tempo. Jag bestämmer mig för att testa en liten fartökning när vi väl når toppen av den första långa stigningen. I bakhuvudet finns även tanken på att Stefan eller Wille där framme faktiskt kan klappa ihop och då vill jag vara där och ha chansen att plocka ytterligare en placering. Magnus släpper direkt men jag vet att han aldrig ger upp och att han tenderar att bli starkare ju närmare målet man kommer. Så jag vågar aldrig släppa gasen. Vid Håkullsklättringen ser jag hans pannlampa vid stranden när jag är en bit uppe och inser att ingenting är avgjort än. En liten dipp, ett fall, en felspringning eller att jag saktar ner lite för mycket så är han ifatt. Återigen är katt och råtta-leken i full sving. Vid fyren har jag totalt slut på vätska och jag stannar och fyller på vatten och tittar mig bakåt. Ingen pannlampa i sikte. Jag känner mig jagad. Men försöker ha fokus framåt och på att göra de sista fyra kilometrarna så bra som möjligt. Jag tittar på klockan och inser att jag har chansen att ta mig i mål på under 17 timmar. En tid jag faktiskt inte trodde var möjlig.

Inför loppet funderade jag på vad som skulle krävas för att ha chans på en topp-10-placering, topp-3-placering och vad som skulle krävas för att vinna. I mina tankar var 17 timmar en möjlig vinnartid. Sub 18 antagligen ett krav för topp 3 och sub 20 ett krav för topp 10. Men med konkurrensen i år och det snabba utgångstempot som skördat vissa offer men också hjälpt oss övriga till riktigt bra tider visade det sig att vinnartiden nästan blev en timme snabbare (16.02) och att det krävdes sub 17 för topp 3. Efter 16 timmar och 55 minuter korsade jag mållinjen i Mölle hamn på 3e plats. Stranden Ransvik där de syndiga badarna hade huserat hundra år senare hade jag passerat ett par kilometrar tidigare. Jag fick min guldring och tackade Ulf och Per för ett bra arrangemang. Några minuter senare stormade Magnus in med ett stort leende på läpparna. Vi hade både överträffat våra förväntningar! Hör målintervjuer med oss båda HÄR.

Folk har länge vallfärdat till Mölle. Dragningskraften är fortfarande stark. Men anledningen har förändrats. Från könsmixat havsbad till att ha chansen att krossa sina gränser och utforska sin fulla potential längs Skånes vackra västkust. För de allra flesta finns ett före och ett efter Kullamannen 100 miles. Oavsett om äventyret tog 17 timmar eller 34. Personen som kommer ut på andra sidan är en bättre version än den som startade! Tack för att du läste och hoppas vi ses på Kullaberg 2022!!!