Balansen mellan jaget och laget

OS är slut. Vi har under flera veckor fått följa drömmar som gått i uppfyllelse, drömmar som krossats och lärt oss nya termer som “dubbeltouch” i curling. De svenska hockeylandslagen sköt stolpe ut. Någon som sköt “stolpe in” på sista skyttet var Martin Ponsiluoma som tog ett efterlängtat guld till slut. Det svenska herrcurlinglagets största bedrift blev att uppmärksamma domarna på att det var dags att lära sig reglerna. Mixedcurling blev en ny favoritsport i de svenska sofforna och damcurlinglaget satte sista OS-dagen pricken över ett framgångsrikt svenskt i.

Och då har jag ju ändå sparat det bästa till sist. De svenska längddamerna. Vilket lag, vilka idrottare, vilka perfekta förebilder för alla unga idrottare. Frida Karlsson inledde med två guldkrossar med Ebba som lika tydlig tvåa. Och Linn Svahn fick äntligen visa sin fulla potential utan hjärnskakningar och axelskador. En helsvensk pall med Linn, Jonna och Maja. Tydligen har det bara hänt en gång tidigare i vinter-OS-historien. Och då var det tre svenska skidherrar som fick inta prispallen på den udda distansen 18 km. Dominans i sprintstafetten av Jonna och Maja och sen var det dags för en av höjdpunkterna i mina ögon. Den vanliga stafetten. Hur mycket skulle svenskorna vinna med?

Men vilken dramatik vi bjöds på och vilken hjälteinsats av hela laget. På morgonen innan stafetten hade jag varit ute på en egen runda på skidor. Två vurpor blev det för mig. Men Ebbas andra vurpa fick mina att blekna! Men så åkte jag aldrig i över 40 km/h heller. Jag tycker det är en bragd att hon ens tog sig i mål på sin sträcka utan att tappa mer. Och upphämtningen till ett silver var också något i hästväg. Men Ebba fick till slut sin revansch och som belöning för guldet på femmilen fick vi höra den svenska nationalsången på OS avslutningsceremoni i Verona. Ganska fräck inramning på den medaljutdelningen. Det finns en lärdom i skiddamernas dominans. Jag kommer tillbaka till det snart.

För några år sedan gick jag en teamledarutbildning som baserade sig på vad psykologisk forskning på teambyggande visat. Stefan Söderfjäll som höll i utbildningen hade tidigare gett ut boken “To team or not to team”. En av slutsatserna i boken är vi alltid bör fråga oss i en given situation om en uppgift bör lösas som ett team eller om den löses bättre på egen hand. Bara för att vi tillhör ett team på jobbet, eller inom idrotten, så finns det vissa saker som görs bättre, effektivare och kreativare på egen hand. För andra uppgifter är det direkt avgörande att använda den kollektiva styrkan i teamet och lösa uppgiften tillsammans.

Det svenska damlandslaget i skidor är ett bra exempel på ett gäng individer som nyttjar kraften i att tillhöra ett team. Men som samtidigt har modet att våga vara olika och gå sina egna vägar i vissa lägen. Ebba valde att ladda upp inför OS på hemmaplan på havsnivå med sina föräldrar istället för att delta på pre-camp på hög höjd. Frida valde under hösten att spendera mycket tid med barmarksträning i södra Europa och under en av månaderna samlade hon ihop 40 000 höjdmetrar i bergen i skor och på rullskidor. Sista tiden inför OS tränade hon med några av de norska skidherrarna istället för med sitt lag. Hade skiddamerna inte presterat så bra som de gjorde hade säkert landslagsledningen satt hårdare ramar inför nästa mästerskap. Men med tanke på utfallet förväntar jag mig ännu “spretigare” uppladdning inför VM i Falun 2027. Kanske är det något för herrlandslaget att ta efter? Ska man bli bättre än alla andra, behöver man göra saker som inte alla andra gör. Men när det väl blev mästerskap var teamkänslan och samarbetet en stor bidragande faktor till damernas framgång. Som ledare behöver man vara bra på att hitta denna balans och bygga lagkänsla parallellt med att tillåta individuella initiativ.

Du känner säkert igen det från din egen arbetsplats eller kontext. I vissa lägen är teamwork bäst, men ibland är individuella initiativ och annorlunda sätt att lösa uppgiften det bästa. “To team or not to team”, det är frågan!