Intervju med Klas Wallström

Jag har haft förmånen att få jobba med Klas Wallström från Karlskrona under de två sista åren. Han personifierar faktumet att det aldrig är för sent att börja med en sport som triathlon och nå riktigt häftiga resultat! Klas är en person som njuter av VARJE träningspass och glädjen i både träning och tävling är en stor inspiration för både mig och andra runt omkring. Trots stora motgångar under uppladdningen inför årets stora mål Ironman France/Nice stod Klas för en beundransvärd prestation som jag skulle vilja lyfta fram som inspiration till alla andra som inte haft förmånen att få träffa honom ansikte mot ansikte. Så jag ställde några frågor efter loppet.

Först och främst, hur fastnade du för triathlon och Ironman?

Egentligen var jag nog nyfiken när jag hörde talas om triathlon i början på 80-talet och var vältränad löpare, men så kom studier, familj, karriär emellan och 25 års av total inaktivitet! När jag hade passerat 45 sa en kiropraktor sa till mig att jag måste börja röra på mig för att hon skulle kunna hjälpa mig och skickade mig till ett gym. Då kom vändningen.

I början hindrades all löpträning av skador, bristningar och diskbråck så första åren blev det nästan bara styrketräning. Jag blev stel, tung och otymplig och minns känslan från ungdomen av att susa fram på en racercykel, så jag köpte till slut en cyclocross och extra hjul för slicks.

I samma veva, hösten 2008, bjöd min triathletande jobbarkompis Fredrik Bjarkå med mig ut på fredagens lätta löprunda med KSS triathlongäng. Superfredag kallades den, eftersom det var superlätt löpning och superlång lunch efteråt. Det kom att bli veckans höjdpunkt för mig. Började känna mig som en idrottsman igen. Jag laddade hela veckan för att orka springa med gänget (som hade fredagsrundan som sitt lättaste pass). Där träffade jag, förutom Fredrik, garvade triathleter som Chrille, Pär Fransson, Anders Larsson, Rickard Åsander och Chris Nyroos. Snacka om att bli inspirerad.

Efter nyår 2009 gick jag KSS vuxensimskola och lärde mig hjälpligt att crawla längre än de 20-25 meter jag orkat tidigare och dagen innan riktiga järnmannen i Kalmar 2009 deltog jag i min första sprint. 1:09 mest på vilja, och jag var hooked. Där och då bestämde jag mig för att två år senare skulle jag köra en Ironman/Järnman och av bara farten blev det två sprintar till det året – jag hade blivit triathlet.

 

På vilka sätt har det förändrat ditt liv och hur har det påverkat dig som person tror du?

Mycket har påverkats sedan jag började med triathlon. Successivt har jag lärt mig mer om hur min kropp svarar på träning, vikten av återhämtning, styrka, rörlighet samt kost och vila. Träning är numera en integrerad del av vardagen (veckan planeras in varje söndag kväll). Min kosthållning är helt annorlunda eftersom jag mår mycket bättre när jag äter rätt för min kropp. Mina prioriteringar är tydligare, där familjens och mitt eget välmående är prio ett, eftersom det är en förutsättning för att prestera bra i jobbet och allt annat. Jag har en annan långsiktighet tror jag, bättre tålamod och större tacksamhet för det som funkar. Jag har helt enkelt fått andra vanor idag, som gör att jag mår bättre.

 

Du har gång på gång visat att du är en mästare på att vända motgångar och skador till något bra och göra det bästa av situationen. Kan du ge några tips till andra som dras med skadeproblem eller upplevt bakslag i sina uppladdningar?

Egentligen har det hela tiden handlat om att jag verkligen vill få ordning på min fysiska förmåga igen efter alla år av total inaktivitet. Det är en grymt härlig känsla att vara i form och orka prestera. Och jag har hela tiden sökt vägar för att nå till den känslan. Varje liten skada har fått mig att bättre förstå hur min kropp fungerar och reagerar. Jag har hittat mycket bra bollplank, rådgivare och terapeuter på vägen som hjälpt mig över trösklar. Fått hjälp att analysera symptom, orsak och väg framåt. Jag är nog väldigt målinriktad. Oavsett allt strul på vägen, så gör jag verkligen allt som står i min (och alla andras) makt för att kunna ställa upp min kropp på startlinjen om tävlingen är tillräckligt viktig. Inför en Ironman är det en ständig balansgång mellan att träna hårt, hålla och att lyssna på kroppen. Och, ”Anything is possible” som IM-slogan säger.

Under 2013 lodade jag om kroppen rejält för att klara av att träna så som jag vill och förändrade samtidigt min rörlighet, så jag hoppas att det snart kan skaffa den bas att bygga min träning på som jag vill ha, men att bygga upp en sedan många år förtvinad kropp har visat sig ta längre tid än jag trodde. Det handlar inte bar om kondition och muskelstyrka utan även om att få leder, ligament, muskelfästen och inte minst rörelsemönster rätt igen. Men det går uppenbarligen att ändra mycket även när man passerat 50. Ca 10 000 fokuserade repetitioner, så har du skapat en ny invand rörelse.

Så mitt råd är väl att jobba med att förstå sambanden, orsak och verkan, hur din kropp reagerar och varför. Skaffa bra rådgivare och lyssna på dom. Ha tålamod för att förändra i grunden och ge inte upp. Sätt upp delmål men var beredd att justera dom. För mig känns det som att jag tagit flera år att ändra om mig och att jag fortfarande är mitt i den processen, för största utmaningen med en IM är ju inte tävlingen, utan att lyckas med förberedelserna.

 

Beskriv tävlingen i Nice och hur du upplevde den?

Större än Kalmar (startnummer upp till 2800 visar att det var nästan 1000 fler deltagare). Samtidigt en fantastisk, men utmanande bana, speciellt cyklingen. Den gick uppe i alperna upp till över 1000 meter på vindlande alpvägar. Emellanåt segande man i på lättaste växeln i 15 km/h uppför kilometerlånga uppförslöpor och i andra delar körde man 60 km/h utför kurviga vägar. Otroligt vackra vyer.

Simningen är känd för att vara riktigt tuff. Det är självseedning i fållor med tidsintervall på stranden (…1:04-1:10, 1:10-1:14, 1:14-1:18 osv.). Brant och stenig strand gör att alla rusar i och nästan simmar på varandra i starten och med 2800 startande kan det bli extremt trångt. Det gäller att bestämma sig för taktik, vilket var väldigt svårt. Hur kunna simma på och samtidigt slippa värsta torktumlaren? Men goda råd från dig och Kristian Hallsten gjorde att jag bestämde mig för att stå längst fram i en långsam grupp. Det var i och för sig ganska mycket fight hela första varvet och galningar som grep tag i mig för att komma förbi i vändningarna, men värsta torktumlaren tog slut efter ca 200 meter, så det var nog lättare för mig än för många andra. 1:11:14 är min näst bästa tid och eftersom jag bara simmat i 4 veckorna innan Nice (upphåll mars-maj pga axelproblem), är jag otroligt nöjd med det (tack Johan, Mari och Chrille för er hjälp och tack för kortison).

Cyklingen handlade för mig om att lyckas hålla tryck och fart uppför utan att bygga för mycket mjölksyra. Första sju milen känns som ungefär hälften är uppför. Sen är det en hel del upp och ner i bergen innan man har mycket nedför sista fyra milen. I år var det tufft väder med regn (många frös uppe på 1000 m) och framförallt såphala serpentinvägar på vägen ner. 5:55 på cyklingen kan i Kalmartermer te sig lite långsamt (där jag har 5:15 som bäst), men med tanke på bana och väder är jag ändå väldigt nöjd med det. Svårt att säga om det fanns mer att ta där, men målet med året IM var ju att få en stabil mara där jag orkade öka på slutet, så det gällde att cykla klokt i backarna.

Löpningen är en historia för sig. Utan skydd för väder och vind, längs med strandpromenaden som är ca 5 km lång. 4 ggr fram och tillbaka, där tryckande värme är värsta utmaningen. Som tur var höll molnen sig framme första två varven, så riktiga hettan kom först efter 20 km. Löpningen var årets IM:s viktiga delmål. Jag ville få en kontrollerad mara. Undvika pajad mage och undvika väggen. Skjuta på smärtan så länge som möjligt och kunna öka sista 5 km. Strategin var att ligga på 75% puls konstant, oavsett fart, dvs ha tålamod och hålla igen rejält första halvan. Jogga genom vätskekontrollerna. Det höll. 3:45:00. Fokus och balans. Magen började kännas av efter ca 35 km, men då var det bara 2 km till vändpunkten och sedan fanns lite krafter för fartökning i värmen sista 4 km och hysteriskt skön urladdning på målrakan.

All-in-all en väl avvägd IM där jag tror jag fick ut det mesta av vad min kropp kunde erbjuda den dagen. 11:03:34, 23:a av 205 startande i min age group (50-54) och första svensk i AG med 40 minuter känns bra. Och topp 20 % av samtliga startande är något bättre än tidigare år. Det fanns däremot en del att kapa på T1 och T2, och det slutade över 11 timmar, så helt nöjd är jag inte.

 

Hur firade du din otroliga prestation?

Jag firade med en massagebehandling i Athletes Village. Jag var nog mest nöjd över att jag gjorde det jag föresatt mig att genomföra och orkade hålla fokus hela vägen, så egentligen var det fest nog att få uppleva målgången, Pär och Cecilias supporterteam och alla människor utmed banan. Fast litet extra firande blev det när jag senare på kvällen blev bjuden på en öl på ett café av en glad fransman som gått i mål i age group 60-65.

 

Du börjar bli en mästare på att känna din egen kropp, och har bl.a. provat dig fram till den optimala kosten för dig personligen, kan du beskriva din approach och hur det har påverkat din träning, hälsa och liv i allmänhet?

Alla människor har ju saker man mår bra eller mindre bra av och det kan löna sig testa sig fram och att anpassa sina matvanor. Jag har en har kommit fram till att jag har s.k. nordisk metabolisk profil, eller lite som jagare/samlare. Först slutade jag med gluten och laktos på inrådan av en naprapat (som, helt korrekt, tyckte jag var onödigt svullen i kroppen). Därefter tog min bror ett blodprov för livsmedelanalys och från det resultatet tog jag viktiga beståndsdelar eftersom vi har ganska lika förutsättningar. Nu mår jag bäst när jag helt undviker mjölkprodukter, ris och de 4 sädesslagen. Men t ex kött, fisk, rotfrukter, grönsaker, frukt äter jag hur mycket som helst. Och fett, kaffe, vin, socker mm. Jag tror inte på att välja en viss typ av standarddiet, utan mer om att hitta en mix som passar just den egna kroppen. Men standarddieter är bra för att få inspiration och idéer. Sen gäller det att leva också. Jag brukar säga att ”överlevnad går före diet”, så en varmkorv eller gräddtårta kan slinka ner ibland, lite 80-20 eller 90-10 regel.

 

Vad drömmer du om (idrottsligt och/eller övrigt i livet)?

Rent prestationsmässigt hoppas jag att jag kan och orkar fortsätta med långdistanstriathlon och att jag är i toppform när jag är 55 (kanske 60 och 65 också). Vore kul om det kunde räcka till Hawaii-kval, men konkurrensen ökar för varje år och jag kan ju bara påverka mig själv.

I livet drömmer jag om att var pigg som mina föräldrar efter 80 och ständigt vilja utvecklas och prova nya saker även om jag lever till att bli 100. Men framför allt vill jag inspirera mina barn till att se möjligheter, vilja anstränga sig för att utvecklas, röra på sig och må bra hela livet. Låter nästan som lite ”fred på jorden”, men det är väl inte fel 😉

Share