Taggarkiv: bucketlist

Challenge Roth – en upplevelse med klass

/i , , , /av

Drömmen om att genomföra Challenge Roth (en av Europas äldsta triathlontävlingar, samt världens största långdistanstävling med 3400 individuellt tävlande och 600 tremannalag) väcktes relativt tidigt efter att jag hade börjat med triathlon 2008. Som nybörjare inom sporten jämförde jag mig mycket med de svenska stjärnorna under mina första år men ju närmare jag kom dem, desto mer relevant och intressant var det att börja spana på de internationella stjärnorna. Jag lyssnade mycket på internationella intervjuer och podcasts med de absolut största inom sporten och det fanns förutom Ironman Hawaii EN stor gemensam nämnare mellan världens bästa triathleter. I stort sett alla talade väldigt gott om (och hade genomfört) Challenge Roth. Många med sina personliga rekordtider satta på just den tävlingen och både Andreas Raelert och Chrissie Wellington satte 2011 varsitt väldigt svårslaget rekord (7.41 samt 8.18) i just Roth. Det var också här Clas Björling satte det tidigare svenska rekordet 8.15 som stod sig ett antal år och som var måttstocken för oss svenska triathleter när jag började tävla 2008 som 27-åring.

För exakt ett år sedan (2014) kände jag att det var dags att ta tag i denna dröm. Efter att ha skickat en förfrågan till ett tiotal träningskompisar för att göra detta som en gemensam upplevelse hakade tre ytterligare klubbkompisar på. Riktigt kul. Anders, Klas och Pär, tack för en oförglömlig gemensam tävlingsresa! För mig var detta min första Challengetävling och det var väldigt intressant att se skillnaden mellan hur WTC (Ironman) och Challenge (och även jämfört med oberoende tävlingar såsom Järnmannen och Norseman) approchar en tävlingsupplevelse. Den stora skillnaden tycker jag låg i alla-ska-med-mentaliteten hos Challenge, samt att man anstränger sig lite extra för att göra kring-upplevelsen större med maffigt fyrverkeri till tvåstämmiga ballader ala Disney som avslutning på tävlingsdagen. ”Make your dreams come true by joining the Challenge family”. En stor faktor är också hur lokala traditioner och traditionella sätt att kunna få tag i boende (med en känga till hur Ironman Kalmar funkar i detta avseende) bevaras i Roth som fortfarande känns som en gräsrotstävling trots över 5000 tävlanden och 250 000 i publiken!

Själva tävlingen blev för mig en tuff uppgörelse mellan njutning, smärta, mentala svackor och krigarinstinkt. Med tävlingens historik kändes det nästan som helig mark och som en njutning att få chansen att tävla på den bana där de flesta av världens bästa någon gång tävlat. Som vanligt när det handlar om Ironmandistans är det en hel del smärta inblandat. Och även om jag vant kroppen vid en relativt hög tröskel för vilken smärta som är acceptabel kommer en Ironmandistans aldrig att vara en walk in the park.

Det var pampig musik och mycket spänning i luften innan start. En oproblematisk simning, utan vidare trängsel pga vågstarterna med 200 tävlanden i varje våg. Jag var rankad i sub-9-gänget så startade ganska tidigt men kom ifatt en hel del damer som startat 15 minuter tidigare under simningen. Lättnavigerat då man simmar i en kanal. Inte så rent vatten men det var bara att svälja (eller låta bli) detta faktum. Jag hade provsimmat dagen innan och visste att man efter några nysningar (framkallade av det minst sagt mineralrika vattnet) hade rensat slemhinnorna på ev smuts från vattnet. Prickade 60 minuter ganska exakt och det var en helt ok simning för mig som bara varit under timmen en gång på en Ironmansimning. Snabb växling. Inte riktigt i paritet med de bästa proffsen men bättre än de flesta andra.

Väl uppe på cykeln körde jag ganska hårt första varvet 90 km för att komma ifatt bättre simmare (och jämnstarka cyklister) för att kunna ha nytta av eventuella pace lines. Många starka tyskar under cykelmomentet (det var tyska mästerskapen) och jag ledde en pace line med en stor skara tyskar under stora delar av första halvan för att slippa riskera att komma för nära och få penalties för ofrivillig drafting. Nytt för 2015 var att Challenge tar lead i kampen mot att minimera drafting genom penalties som innebär BÅDE 5 min i penalty box OCH 1 km extra löpning under löpmomentet. Det funkade. Jag såg inte en enda cyklist i penalty box trots ca 80 domarmotorcyklar. Kul att köra en tävling som är helt fair! Som vanligt åt och drack jag mindre än de flesta andra och lät hunger och törst styrka intaget. Det var ganska varmt så vid i stort sett varje cykelstation (var 17e km) tog jag en flaska vatten och spolade ansikte, rygg och bröstkorg innan jag slängde flaskan igen.

Efter 10 mil var jag tvungen att stanna då jag kört över ett klistermärke (från någons hjälm) som satt sig i framhjulet och gnisslade rejält. Jag trodde först att jag fått punka men blev lättad när jag insåg att det bara krävdes ett kort stopp. Dock tappade jag tyskgruppen och såg dem aldrig mer (förrän på löpmomentet där jag passerade ett par av dem). Sista 8 milen utan pushande tyskar blev en mental kamp för att hålla tempot uppe. Det hade blåst upp och mil 12-15 bjöd på en hel del motvind och flera långa uppförskörningar. En av banans höjdpunkter (och en av anledningar jag tycker man bör köra denna tävling) var Solarer Berg som passerades två gånger. För dig som sett klättringarna under Tour de France och publikens hejarop och ”mänskliga tunnlar” som cyklisterna kör igenom går Solarer Berg att föreställa sig. För dig som inte gjort det, rekommenderar jag en googling på Solarer Berg! Mäktigt att nästan bli påputtad under banans längsta stigning. Mitt humör steg något efter att jag hade passerat andra gången vid 15 mil och sista 3 milen var visserligen fysiskt jobbiga men mentalt hade jag lämnat svackan. Tack Therese och Cissi för hejaropen längs cykelbanan!

Snabb växling till löpning efter ca 4.55h cykel, även om jag unnade mig att ta på ett par strumpor för komfortens skull. Väl ute på löpningen stod klockan på 5.59 och jag insåg att jag hade chans på sub-9 om allt gick som det borde. Normalt bör jag kunna springa den avslutande maran på tre timmar trots att det var något varmare än när jag ”persade” med 2.56 i Kalmar 2012. Jag tog en snabb kisspaus (den enda under hela loppet) efter en kilometer och kände direkt att allt inte gick så lätt som det brukar. Pulsen kring 160 men tempot ca 20 sek långsammare per km än normalt vid denna puls (4.30 istället för 4.10). Efter fem km insåg jag att sub-9 i stort sett var kört. Då fick jag min andra mentala svacka då det var svårt att motivera sig till att hålla uppe tempot. Jag hade ingen chans att slå pers (8.33). Det kändes i stort sett omöjligt att göra sub-9 (vilket annars skulle varit en bra gräns att pressa sig mot). En förhandling i huvudet startade mellan sidan som alltid vill att jag ska göra mitt bästa och prestera max oavsett vad det gäller, och sidan som försökte intala mig att jag var i Roth för att uppleva tävlingen och att resultatet var mindre viktigt. Ni som hamnat i liknande situationer vet vad jag menar. Man förhandlar med sig själv hit och dit. Ena sekunden vill man öka tempot, men kroppen skriker nej. Hjärnan lyssnar tillfälligt och man saktar ner. Sen får man lite ny inspiration av några hejarop eller en uppfräschande vätskestation och man orkar öka för en stund igen. Så höll jag på. Hit och dit. Hela tiden springandes. Minst fyra vattensvampar per station (varannan km) för att hålla mig kall. Lite gel, lite cola, lite vatten då och då. Banan var minst sagt tråkig (fram och tillbaka längs en kanal större delen) och enda höjdpunkten var när man kom in i små byar där folk satt och hejade, samt den enormt proffsiga supporten från funktionärerna på vätskestationerna. Jag mötte Anders och Pär vid två tillfällen och att få skrika ”HEJA” gav lite ny mental energi. Om cykelbanan i Roth får anses vara en av de roligaste (men tuff) jag kört, får löpbanan anses vara en av de tråkigaste. Jag insåg snabbt att det fanns en anledning att mp3-spelare var tillåtna under löpmomentet i Roth, vilket annars är väldigt ovanligt. Jag hade dock inte tagit med någon.

Till slut efter ungefär 30 km mötte jag en svensk jag pratat med innan tävlingen. Vi hejade lite på varandra när vi möttes. Han var bara 10 minuter efter mig. Då fick jag lite ny motivation. Om jag nu inte hade något annat att kämpa för så kunde väl faktumet att jag skulle bli bästa svensk om jag höll avståndet till honom vara tillräcklig morot att springa vidare. Jag låste benen i 5-minutersfart. Jag kalkylerade med att han inte skulle kunna öka farten så pass mycket att det var möjligt att komma ifatt om jag höll detta in i mål. Sista milen räknade jag ner i minuter. 50 minuter till träningssemester, 45 min till massage, 40 min till riktigt mat, 35 min till dusch, 30 min till gåshud, 25 min till folkets jubel, 20 min till horisontalläge, 15 min till kaffe, 10 min till skugga, 5 min tills detta äventyret skulle vara över. Efter att ha tagit en vattenmelonskiva på sista stationen med någon kilometer kvar fick jag lite nya fräscha tankar, och lyckade spurta om en person sista 500m som tidigare passerat mig. Glad sprang jag över mållinjen till folkets jubel. 9.18.46 blev totaltiden. Men det spelar mindre roll. Lyckan över att ha upplevt denna legendariska tävling kommer finnas kvar länge. Ett minne för livet. Definitivt en tävling man som långdistanstriathlet bör uppleva.

Topp nio tips för Challenge Roth

  1. Åk inte ensam utan ha med dig minst en kompis du gillar att bo, förbereda och tävla med. Mycket tid spenderas både i resa ToR, samt inför och kvällen efter tävling. Och för ev anhöriga du har med dig, är det bra med en genomtänkt strategi för att kunna följa tävlingen pga många avstängda vägar och mycket övrig trafik. Det är inte speciellt småbarnsvänligt att följa tävlingen.
  2. Förbered dig på att logistiken kring tävlingen är lite krångligare än vanligt pga att start, T2 och målgång är på olika ställen och alla vägar inte är dimensionerade för 5000 samtida bilar. Ha god tid på dig på tävlingsmorgonen.
  3. Kolla filmklipp, läs stories, lyssna på intervjuer med några av legendarerna inom sporten som med största sannolikhet någon gång satt sin fot i Roth. Läs på kring historiken kring loppet. Detta gör upplevelsen större när du väl är på plats.
  4. Missa inte fyrverkeriet och heroes hour vid 23-tiden efter loppet.
  5. Träna mycket ryckig cykling (uppför-nerför-hänga på folk när tillfälle ges), det var väldigt få långa platta partier under cykelbanan (jämfört med platta banor som Kalmar).
  6. Simbanan är väldigt lättnavigerad så för dig som normalt har svårt att simma rakt är detta en perfekt simbana för snabba tider. Ett tips (och som vi missade) är också att dagen innan ta reda på (genom att provsimma på tid) hur strömmen går i kanalen för att kunna välja optimal väg. Detta bör man kunna spara minst ett par minuter på.
  7. Löpbanan är platt och går till hälften på grusväg längs en kanal. Det går att hålla ett konstant tempo om man är pigg och motiverad och det är roligt att möta proffsen och andra tävlanden vid två tillfällen (i motsats till varvbanor). Dock är stora delar av löpbanan utan större publik och naturupplevelser så det är inte helt fel att ta med en mp3-spelare om du är van att träna med det.
  8. Visa tacksamhet mot de otroligt proffsiga funktionärerna vid vätskestationerna och de egenkonstruerade stationerna som flertalet barn hade satt upp längs löpbanan. Detta är en av de stora behållningarna och något som många andra tävlingar skulle kunna lära mycket av. Man kände sig som en kung i varje vätskestation!
  9. Om du är sugen på att anmäla dig. GÖR DET! Jag skulle inte bli förvånad (med tanke på anmälningstrycket) om Challenge inför någon form av kvalificering för att komma med till Roth i framtiden. Antagligen i form av att du måste genomföra en annan Challengetävling för att få chans att köra Roth. Än så länge är detta inte ett krav. Passa på.

Det krävs nog ett par försök för att kunna köra riktigt snabbt på denna speciella bana men tider och placeringar är trots allt sekundärt i Roth. Upplevelsen, gemenskapen och känslan är de bestående minnena. Och blir du sugen, gäller det att ha flinka fingrar. Årets platser sålde slut på 34 sekunder när vi anmälde oss för ett år sedan. Med facit i hand förstår jag varför!

The Gax Urasunti Epiphany

/i , , , , /av

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt ”rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet ”bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en ”spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

/i , , , /av

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att ”köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste ”Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att ”vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet ”bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal ”meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.