The second wind

”Most people never run far enough on their first wind, to find out they´ve got a second” William James
Ett test av lika delar fysik och psyke. Det sägs att första halvan av ett ultralopp springs med benen och den andra halvan med huvudet. Aldrig har just denna insikt varit så tydlig för mig som under gårdagens Sandsjöbacka winter trail. 50 miles (en dubbel marathon enkelt räknat) teknisk trail med gott om vatten, is och stigning. Det var med minst lika mycket skräck som förtjusning jag ställde mig på startlinjen. Första två timmarna i totalt mörker med pannlampan och reflexsnitslar som enda hjälp. Långa perioder av ensamlöpning då fältet blev utdraget väldigt snabbt.

Varför ett så långt lopp mitt i vintern?

För mig handlar ultralöpning om mental träning och att bli bättre på att hantera oväntade situationer och utmaningar. Med det enkla resonemanget att om jag utsätter mig för fysiska utmaningar som kräver rejält med mental energi för att slutföra, kommer jag även bli bättre på att hantera livets utmaningar, hinder och potentiella problem. Jag tror till 100% att det är en genväg till personlig utveckling och insikt. Kropp, tanke och känslor är tre komponenter i samma system. Genom att bli bättre på att hantera fysiska och mentala utmaningar, kan jag bli bättre på att hantera känslomässiga utmaningar. Är det något vi kan vara säkra på är det att livet kommer att kasta känslomässiga utmaningar på oss. Förr eller senare.

Jag tror att smärta hanteras på samma ställe i hjärnan oavsett om det handlar om fysisk smärta eller känslomässig smärta. Därför är smärttåligheten som en lång uthållighetsutmaning skapar, antagligen ganska användbar när vi står inför känslomässig smärta. Jag har inte 100% belägg för detta, men en stark känsla av att det stämmer.

Mental styrka och smärttålighet i alla ära. Finns det inte enklare sätt att bygga det? Det finns det säkert. Men den tredje komponenten är såklart att jag helt enkel älskar att springa. Jag blir helt enkelt aldrig trött på det. Jag blir trött AV det. Men inte PÅ det. Om du är med på skillnaden.

Men vad är ”the second wind” då? En översättning skulle kunna vara ”andra andningen”. Jag tror att the second wind förekommer i många sammanhang, inte bara när vi pratar löpning. Känslan att något som nyss var riktigt tufft, plötsligt går av sig själv igen. Igår fick jag känna detta på riktigt. De första tre milen var visserligen mörka och ensamma, men både fysiskt och mentalt var energin hög. Sen blev det tyngre. De två milen mellan 30 och 50 km var loppets lågvattenmärke. Jag tog mig framåt, men tappade tre placeringar och det kändes som om jag hade oceaner av distans kvar att tillryggalägga. Då plötligt hände det.

En norman kom upp bakifrån och tog rygg på mig. Han verkade inte intresserad av att springa om. Jag vet inte om det var sällskapet eller att jag kunde börja räkna ner då mer än halva loppet var bakom mig, som triggade känslan. Men plötsligt släppte smärtan i ljumsken, benen kändes ok igen och glädjen kom tillbaka. Tiden mellan 50 km och 72 km var den bästa på hela loppet. Solen stod som högst. Naturen var fantastisk. En fot framför den andra. Ständigt i rörelse. Vi passerade en löpare som tidigare sprungit om mig men gått in i väggen. Och fick rapport om att ytterligare en brutit efter sex mil. Vid sista stationen (72km) med bara en mil kvar bjöd de på kladdkaka. Jag vet inte hur många bitar jag åt. Tyvärr hade norrmanen bränt sina sista tändstickor i sin beslutsamhet att hänga på mig. Ambulansen plockade upp honom och han var tvungen att bryta med mindre än 12% kvar av loppet. Jag led med honom. Sista milen sprang jag helt solo. Benen skrek av smärta men jag var ändå tacksam. Jag visste att jag skulle fixa det. Vägen kändes lång. Mycket längre än en mil normalt känns. När jag korsade mållinjen på en fjärdeplats kände jag lättnad och tacksamhet. Jag hade lärt mig en hel del både om mig själv och om hur kropp och knopp funkar. Jag hade för första gången tydligt upplevt the second wind. Kanske är det så i livet i stort. Kämpar vi bara tillräckligt länge trots motgång så kommer framgången tillbaka. Känslan av att det är nerförsbacke igen. Låt oss hoppas och tro det!

”Nothing else matters much when you are in great pain, struggling to somehow continue forging onwards against bad odds. These endeavours temporarily ruins my body but cleanse my soul. My spirit awakens and I reach a state of higher being transforming into a better version of myself.” Dean Karnazes