En viktig dag i Augusti 2007

Jag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.

I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.