Det är intressant hur vädrets nyckfullhet påverkar oss. Förra året var det närmast vindstilla och relativt svalt på tävlingsdagen i Kalmar för att redan dagen efter bli över 30 grader varmt. I år var det omvänt. På tävlingsdagen blåste det 9 m/s och dagen efter hade det mojnat. Men det är tjusningen med att tävla utomhus och under lång tid. Bara ändrat väder kan slå 15-20 minuter på en Ironman, och för vissa ännu mer då det blir svårare att disponera sina krafter och ligga på en konstant ansträngning när det blåser mycket. De där topparna i puls är kostsamma i slutet av loppet och ju jämnare man kan ligga i puls under loppet desto bättre.

Stort grattis till alla som genomförde Ironman Kalmar 2013 och inte gav sig trots de hyfsat tuffa förhållandena. Men det regnade iallafall inte så det kunde ju varit värre 🙂 Speciellt bra jobbat av alla som lyckades med bedriften att slå PR eller genomföra en Ironman för första gången. En verklig bedrift i vanliga fall, men speciellt när det inte är perfekta förhållanden.

För första gången fick jag möjlighet att bevittna en Ironmantävling från sidan utan att tävla själv och det var en intressant upplevelse. Roligt att se Jonas Djurback växla i T1 på lite drygt en minut (sjukt), roligt att se Eva Nyström ta proffspoäng som förhoppningsvis tar henne till Hawaii, roligt att se David Näsvik ta ytterligare ett steg mot en pallplats på en internationell Ironmantävling, roligt att se folks leenden när de gav sig i väg på cykeln eller när de under första löpvarvet sprang genom publikhavet genom stan. Och såklart när de närmade sig mål. Jag fick chansen att heja på folk som genom åren hejat på mig. Jag fick en bättre förståelse för hur det är för familj och vänner att stå vid sidan om och vänta en hel dag. 90% av tiden är dötid som publik (speciellt eftersom liverapporterna från cykelbanan inte var speciellt bra vid TC) men det är de där sista 10% som gör att väntan är värd. Jag fick chansen att övertala två olika personer (som båda hade fått punka tidigare under dagen) att inte bryta trots motgångar och ta sig i mål oavsett hur lång tid det skulle ta. Bara det var ju värt all dötid.

Till alla er som var med och tävlade. Ta nu ett par veckor helt utan träning och tankar på nästa säsong eller mål. Två veckor med fokus på familj, hus, jobb eller semester. Passa på att ge tillbaka till anhöriga genom att slösa med tiden du spenderar på dina barn, fru, man eller övriga intressen. Du behöver den mentala pausen. Din kropp behöver återhämtning. Och när du tror att du är återhämtad (vilket man tror efter ett par veckor) så kan du ta med dig att det kommer ta ytterligare två veckor innan du faktiskt är 100% ok. Så när du vilat i två veckor så kör du två veckor med helt luststyrd, lätt träning. Ingen struktur, ingen intensitet, gärna utan klocka, bara på känsla. När du är mitt uppe i uppladdning inför nästa mål kommer du vara glad att du tillät din kropp och knopp att vila.

Må solens sista sommarstrålar förgylla din sensommar. Njut av livet!