Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska ”karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att ”lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!